Man vet vad man har men inte vad man får. Därför sköt jag upp operationen i 10 år. Det finns ju ingen väg tillbaks. Jag hade ett bra grepp mellan tummen och pekfingret. Nu har jag inget bra grepp alls. Rörligheten är oerhört begränsad. I panik övertränar jag, handen blir utmattad och brinner av hetta i värmeböljan. Och träna ska jag ju månad efter månad. Smärtan är min knähund som följer mig överallt. Jag vill smita undan den och lägger in handen i viloskenan, fast jag inte borde.
Jag gick ned till garaget för att kolla om jag kunde gasa mopeden, fem veckor efter operationen, men det kunde jag inte. Handtaget var orubbligt och den när-ställda bromsen klämde fast mina stela, svullna fingrar. Läget var låst.
Utan moped blir jag fången i mitt hem p g a värmeböljan. De billiga, upphandlade bussarna har ingen äkta AC utan bara fläktar som dånar och vispar runt den heta luften.
Jag är multisjuk och har b l a bronkit. Det var en mardröm att åka buss till sjukhuset, kvävdes nästan.
När jag hade testat mopeden kastade jag mig i sängen och låg där apatisk ett dygn. Sedan ringde jag ortopeden för att fråga hur lång tid det skulle dröja innan handen blir så stabil att jag kan handikappanpassa en ny moped? Svaret löd: ETT ÅR!!!
Nu blev jag inte apatisk utan arg. Det kunde väl någon sagt FÖRE operationen! Jag hade hoppats kunna leva efter 2-3 månader. Mina papper säger att man kan köra bil någon gång mellan vecka 6 och 12. Men jag har inte råd med bil.
Jag vädjade till min son att få åka med honom till kompisens nystartade mopedaffär för att känna mig igenom alla handtag där. Fanns det något som var lättare att gasa med än mitt? Ingen moped var så trög som min! Ju större de var desto trögare tycktes gasen vara. Men en billig Bautia hade extremt rörlig gas och dessutom rätt tjockt handtag. Hoppet steg några grader, men det gick inte att köra den mer än några meter, sedan la den av. Reparatören var inte där och min sons försök med mer bensin och bättre batteri hjälpte inte. Så, jag åkte moped i 10 meter - men ändå! Jag körde!
Jag kan respektera det där med sexveckorsgränsen men inte mycket mer. Jag blir galen av att sitta inspärrad i en betongklump medan hela sommaren går förbi. Min son kan köra ut mig, men inte ofta. Min kontaktperson har semester. Att inte klara av bussarna var en enorm besvikelse. Då finns färdtjänsten kvar, men den kräver en mobiltelefon om jag ska kunna beställa när jag vill hem, men den gick nyss sönder, igen.
Jag kollade in billigaste alternativet beträffande prat och surf och det var tydligen Comviq. En iPhone på köpet. Jag slog till. De frågade om jag ville behålla numret. Jag sa ja, utan att förstå innebörden. Glocalnet kräver att jag betalar för tre månader efter min uppsägning, vilket är elakt, men ännu elakare - mitt nummer är bundet till Glocalnet i EN MÅNAD, då jag alltså inte kan använda min nya telefon, som ju är bunden. Om det finns någon lösning får jag se på månad, men antagligen inte.
Om jag vill ut så kan jag alltså inte ta buss, färdtjänst eller moped (om temperaturen ligger över 25).
De flesta problemen är väl lösta till hösten, men att sitta inne mest hela sommaren gör mig desperat/apatisk.
Om jag hade haft hus med trädgård + man med bil så hade ju situationen sett annorlunda ut, men nu är det inte så. Svårigheter fäller inte grupper av människor på samma sätt som dem med ytterst litet kontaktnät. Men i nöden prövas vännen och då kan det bli mycket få kvar efter 40 år.
Nu hör jag att åskan är på väg så det blir väl bäst att jag stänger av dator etc då.
Kanske någon nyopererad människa kan känna igen sig i min klagovisa, annars är jag nöjd med att jag fick skriva av mig och få lite fingergymnastik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar