LIDANDET OCH GLÄDJEN

Det ena är en förutsättning för det andra. Det är väl det som är vitsen med lidandet. Det har de flesta av oss insett och jag tror att det är därför denna låt har blivit så uppskattad i sin enkelhet och nakenhet, med en vemodig botten och vacker melodi:

ONLY NEED THE LIGHT WHEN IT´S BURNING LOW

 

 

 Så gick sommaren mig förbi medan jag låg inne bakom stängda persienner för att hålla hettan ute, med fläkten på. Först var jag för upptagen med den fysiska smärtan efter operationen så att den psykiska kom lite i skymundan. Men sedan växte den och jag berättade i förra inlägget hur alla vägar ut till sommaren spärrades på olika sätt. En sak var min oförmåga att andas (bronkit) och stå på benen vid temperaturer från 27 grader och uppåt.

 

Det hade inte varit ett problem med mopeden, d v s om jag hade kunnat köra den, men det kräver ju en högerhand vilket jag inte hade och knappt har ännu. Men för några dagar sedan lyckades jag gasa och köra en bit på ett något märkligt sätt. Skulle testa mer, om det kändes trafiksäkert. Då placerade SMHI ut ett svart regnmoln över varje dag fram till jul ungefär, vid tvåtiden - min tid.

 

Handen är svullen så med skinnhandskar på (stora) kan jag inte köra på det sätt jag nu gör utan att handen kolliderar med bromsen. Och så sjönk modet igen, eller slog i botten.
Vädret varierar. Det regnar inte hela tiden. Men jag behöver stabiliteten nu när jag inte ännu kan köra i regn. Torrt handtag ger bättre grepp.

 

Den person som räddat mig gång på gång undan det stora svarta hålet är min son Markus. Han erbjöd mig en utflykt och jag valde Smögen, som jag inte besökt på 15 år. Oj, vad det hade blivit stort! Alldeles för stort och glammigt för en isoleringsfånge på permission, så jag klättrade snabbt upp på klipporna, de bohusländska som jag älskar passionerat.

 

 - Men mamma, det kan du ju inte klara!

- Jag klättrade i berg hela barndomen! Allt jag behöver är en skuldra att luta mig mot när jag ska ned igen.

 

Och så satt jag plötsligt där i Ljuset med öppet hav framför mig. Vinden blåste bort all oro och nuet infann sig plötsligt. Jag ville bara vara och aldrig gå därifrån.

 Men jag ville också använda min nya mobil till att filma så gott det går utan stativ. Men att lägga in den här krävde en ung datainsatt kille. Det insåg jag efter 7 timmars desperata försök och en mosad hjärna.  Men då dök en hjälpare upp och visade mig hur jag skulle göra - på några minuter. Just denna boendestödjare kommer sällan, men han kände på sig att han skulle komma idag. Så - här är miraklet: min första lilla, skakiga film, en film om en av de största kärlekarna i mitt liv: passionen till de ofta röda bohusbergen och havet.

 

 

Att bli gammal är nog så här. Att ha en degenerativ sjukdom är definitivs så här: Livet krymper ihop till allt kortare stunder då livet kan avnjutas till fullo. Vi satte oss högt upp, med havsutsikt och jag avnjöt en svindyr räckmacka, bestående av massvis med just RÄKOR, inte majonnäs + ägg samt några få räckor överst - en Smögen-macka!

Sedan pratade jag lite med en tyska som emigrerat till Sverige och Dalarna. Hon var helnöjd. Ja, vi var alla nöjda som satt där på balkonen och njöt av havsutsikten. Det flöt förbi båtar i 6-miljonersklassen och jag kände mig väldigt tacksam över att inte behöva ta ansvar för ett sådant monster. Jag skulle inte kunna leva så medan människor svälter eller är hemlösa. Nej, för mig var allting perfekt.

Jag fick pengar så att jag kunde köpa en fin småbil till sonen, få en minisemester, få känna bohusbergens hjärta bulta och vågorna brusa och jag kunde använda min kropp till att uppleva allt detta. Tänk, att ha en kropp!

Läste att Polyartrit förkortar livet 10-15 år, men jag har ju fler sjukdomar, så min avgångstid kan bli om fem år. Därför är en dag som denna likt en skimrande diamant och som sagt: "I do need the light when it´s burning low!"