GUD - GE MIG EN HÖGERHAND!

Den 12 mars kom. Även om man stretar emot med alla fyra tassarna och morrar så kommer alltid dagen D i alla fall - operationdagen. Det var bara till att stiga upp mitt i natten, duscha med Descutan, ta på sig de rena kläderna och åka de 30 milen till Capio Movement i Halmstad, igen, för ännu en handoperation.

Jag hade turen att få en lättpratad, svensk chaufför. (Inga språkproblem) Samtalet flöt lätt som en kork på vattnet. Jag ville prata, prata så att jag inte skulle tänka på operationen. Chauffören pratade givetvis han med. Sedan tackade han mig för samtalet och sa att det VERKLIGEN hade varit trevligt. Jag blev lättad över att jag inte pratat sönder honom i min nervosisitet.

Sedan gick allt fort. Plötsligt låg jag där på operationsbordet, som såg ut som ett kors. Snart skulle jag korsfästas igen. Jesus fick spikar genom händer och fötter EN gång, men jag har blivit skuren, spikad, sågad och sydd 19 ggr. Ska en människa verkligen behöva lida så här mycket?

På TV:n såg jag, före operationen, ett program om Dignitas självmordsklinik. Hmm, jo, det kanske kunde vara något - när man inte orkar mer, fast min son skulle säga nej.

Min sköterska plockade med papper och var pedantisk med att skriva in i journalen att jag hade fått TVÅ ALVEDON. En reumatiker stoppar i sig Alvedon varenda dag. Men hon såg ut som om hon hade gett mig Kokain eller LSD. Att jag fick rätt dos Alvedon var superviktigt, men att ge mig ett litet leende eller tröstande klapp på axeln såg hon som överflödigt.

Till sist passerade en sköterska som log (mot alla). Då började jag gråta och fortsatte med det tills Urban, min narkosläkare dök upp. Jag hade önskat att få ha honom som narkosläkare eftersom det har gått snett för ofta. Man måste kunna lita på den som fått ens liv i sina händer.

Just då kom han emot mig som en lysande stjärna i den mörkaste natt; ljusblå ögon, blont hår och ett stort, vitt leende. Hela rummet blev varmt och jag sög i mig den trygghet han utstrålade.

- Och hur mår du nu?
- Jag har panikångest.
- Jag ska ge dig lite lugnande.

Han sprutade in något i kanylen så att det blev lättare. Jag undrade hur vi skulle undvika "shivering" den här gången. (Att skaka svårt efter narkosen, p g a underkylning). Han hämtade en riktigt varm värmedyna och extra filtar. Han lovade se till att jag inte frös och krampade efter operationen och så pratade han lugnande med mig. Hans leende lyste upp inom mig tills jag försvann in i det barmhärtiga mörkret.

Jag har aldrig haft en så rar narkosläkare förr. Jag har lärt mig hur viktigt det är att ha någon man litar på i de här sammanhangen, liksom jag litar på kirurgen Sollerman, som ska vara Sveriges bästa handikirurg.

Jag har läst lite om detta med shivering nu och faktum är att om man hamnar i hypotermi för länge under operationen så kan man dö av hjärtsvikt. Nå, om det blir så jag dör i en framtida operation så blir det en smärtfri död!

Bland alla substanser jag fick var väl morfin en av dem? Jag blir väldigt känslosam och kärleksfull av morfin. Alla hämningar släpper och jag kan förväntas uppföra mig som en rejält berusad person.
Medan jag steg upp till ytan från narkosen hade jag ett par mycket blodiga drömmar.

Jag var jihadist i Syrien och sköt hej vilt omkring mig medan mina kamrater låg döda här och var i pölar av blod. Sedan var jag de tre ungdomar som avrättades i Uddevalla nyligen, 18 o 21 år gamla. Jag kände deras fasa och de anhörigas sorg. Deras liv släcktes ut så plötsligt och oväntat. Jag kom tillbaka till livet igen, men inte de. Och medan deras smärta skar i mig så grät jag hejdlöst en lång stund medan jag mumlade: "De är döda, de är döda!" Vet inte om någon undrade över varför jag grät över främlingar i just denna situation, men som sagt, jag hade förträngt händelsen och morfin tar bort känslor man har förträngt.

Min reaktion på dödsskjutningarna hade mest handlat om rädsla. Jag ville inte att detta skulle hända i MIN stad, ville inte vara rädd för beväpnade ligor i fortsättningen. Det var illa nog så länge de var obeväpnade.

Kärlek och rädsla går inte att kombinera, så det var först nu kärleken fick en chans. Oavsett allting så var det ungdomar, som inte fick chansen att räta upp sina liv. De var friska och kunde kanske skapat ett riktigt liv på sikt. Varför skulle JAG leva vidare, som är gammal och sjuk, men inte DE, som borde haft livet framför sig?

Jag har undrat var min ande befinner sig under narkosen. Kanske lite utanför kroppen?
Jag tror det.

Vid handoperationer stänger man alltid av blodet så jag har hittills bara sett ett par droppar blod i bandaget. Men nu har nya rön kommit, som säger att det kan vara bra att koppla på lite blod till senor som vuxit fast totalt. Därför kopplade man på blod till ringfingret under operationen.

Senare fick jag se eländet. Personal lade om det yttersta bandaget och slängde kompresser med massor av blod. Jag stirrade häpet. Vad hade de egentligen gjort med mig? Just då fick jag ingen förklaring till detta, först senare.

Under uppvaknandet hade jag alltså drömmar med en massa blod i, men jag såg inte handen och visste inte om att man kopplat på en blodström den här gången. Kanske min ande hade varit utanför kroppen och sett handen så att det undermedvetna visste vad som hänt och gav mig dessa blodiga drömmar?

Eftersom jag haft ett par utanförkroppen upplevelser så är jag inte främmande för denna förklaring.

Jag antar att personalen är van vid att vissa människor blir knäppa av morfinet och beter sig underligt, så allt var okey. Fick förflyttas till en säng och sova över natt i ett rum som jag delade med en annan reumatiker, lika gammal som jag. Det kändes bra. Man vill helst inte vara ensam efter den traumatiska upplevelse som jag anser att en ledoperation är.

Hon hade opererat tummen med nervblockad och hade hemska smärtor. Själv hade jag väldigt lite smärta, både nu och när de skar bort mina gamla knogar. Märkligt. Men nu för tiden är de väldigt generösa med morfin. Det var de inte förr. För 30 år sedan fick man bara en magnecyl = ingenting.

Rumskamraten ville inte ha narkos. Hon ville inte tappa kontrollen över sin kropp. Först fattade jag inte vad hon menade, men med tanke på mitt dramatiska uppvaknade som jihadist i Syrien så tror jag att jag förstår. Varje djup narkos är som en liten död. Man lämnar över allt till andra människor och makter. Att dö är ju också det en fråga om att släppa kontrollen över sitt liv.

Jag var nära en troende, ung man strax innan han dog och hade lyckats släppa taget. Han låg som en fjäderlös fågelunge i sängen. Bestod mest av skinn och ben. Men ögonen skimrade vackert när han sa: "Nu är jag inte rädd längre! Det ska bli spännande att se hur det är i himlen!"

De som har varit i himlen en stund vill inte tillbaka. Jag vet inte var jag var under narkosen men jag ville inte heller tillbaka och jag känner mig liksom bortkopplad från livet fortfarande. Mina fasta punkter är de fyra övningspassen per dag.

Just nu extratränar jag eftersom jag har skrivit detta med åtta fingrar, med den fingerställning jag använde en gång i tiden som maskinskriverska. Det var väl 20 år sedan ...

Det ser ut som om jag efter de åtta operationer jag hittills gjort av högerhanden kanske kommer att ha en hand som går att använda hyfsat bra!!!

 Den kommer att stelna till litet under de första veckorna, men jag har skäl att hoppas på att allt lidande inte har varit förgäves.

 

FÖR KÄNSLIG FÖR ATT KLARA OPERATIONER!

I övermorgon är det dags igen - knogarna ska omopereras. Senorna ska skäras loss från hud och bindväv, så att de kan löpa genom de konstgjorda knogarna jag fick i somras. Allt växte samman och knogarna är orörliga, trots massor med träning.

Så nu börjar vi om igen, skär, tejpar och tränar. 5 minuter per timme måste jag vifta med fingrarna - i hur många år? "Först har du full rörlighet, sedan avtar den mer och mer för varje dag, sa doktorn." AAhh? Som att stå med fingrarna i en damm, som är på väg att brista? Är det någon idé? Kan jag vinna detta krig? Antar att kirurgen menar att jag kommer att få lite mer rörlighet än nu. Eftersom högerhanden är det viktigaste jag har, känns det som, så kommer jag att kliva upp på operationsbordet igen, men ytterst motvilligt.

Men tro inte att ledoperationer i mängd någonsin blir rutin, något man vänjer sig vid, liksom värk o stelhet. NEJ! Jag vänjer mig ALDRIG! Ångesten ligger som ett cementblock över bröstet dygnet runt och jag låter det pressa ned mig i sängen. Jag är som en paralyserad groda p g a skräck, när jag ligger där och återupplever alla stick, helvetesvärken när man vaknar upp ur narkosen, maktlösheten, bedövningar som gått fel, operationer som gått fel, konvalescenstider lika oändliga som Saharas sanddyner.

Jag minns när jag vaknade upp ur en lång narkos med söndertrasad hals, uttorkad, utan förmåga att svälja vatten, men fick en våt, liten svamp att suga på. Vilken lycka!

Men nu är narkosmetoderna förfinade och det behövs inte (alltid?) slangar ner i halsen. Man använder en annan, för mig ännu, okänd teknik. Man brukar vara mer generös med morfin idag.

Torsdagens operation innefattar inte ben, som väl är, utan måste betraktas som en av mina lättare operationer, ifall de lyckas få narkosen rätt den här gången.

Så, vad är jag rädd för då? ATT INTE ORKA HELA BITEN! Med detta menar jag åtskilliga tvagningar i morgon kväll med Descutan, trots att min högerhand fungerar riktigt dåligt. Efter detta FÖRSÖKA sova några timmar, för att sedan stiga upp mitt i natten och duscha sig rejält IGEN.(Emot reglerna i en hyresfastighet = vräkningsrisk?)

Taxin går kl 7 och jag är en nattmänniska som är helt väck i huvudet den tiden, för sova går inte i det här läget. 30 mil med taxi. Får dricka max 1 dl vatten. Kommer fram svettig och törstig. DÅ ska jag raka vägen till operationsbordet. Stick - prover. Stick- kanyl. Sedan blir allt svart och frågan är då bara hur uppvaknandet blir? Jag är maktlös inför dem som ska ge mig smärtlindring. Det är bara att hoppas. Det blir förstås inte som på 80-talet när man vaknade upp med ett gipspaket i luften, utan smärtlindring ö h t. DET var verklig tortyr!

40 års sjukdom rullar nu över mig, jag nästan drunknar i operationsminnen och de värsta är svåra att tränga undan. De är som bläckfiskarmar som vill dra mig ned i djupet.

Hoppas jag slipper elaka sköterskor. Mötte en sådan sist. Jag sårade honom genom att säga att jag hade svårt att förstå skånska. Hade ont, var ledsen, trött och förvirrad. Talade med någon annan när skåningen dök upp och sa något. Har nedsatt hörsel och tinnitus. Det var därför jag sa som det var: att en tuff dialekt ovanpå allt annat var överkurs.

VAD SÄGS OM LITE FÖRSTÅELSE?
 
SJUKVÅRDSPERSONAL BETER SIG OFTA SOM OM MITT ENDA PROBLEM ÄR EN ENDA
 
HAND ELLER EN ENDA FOT ELLER NÅGOT ANNAT "ENDA". ALLT ANNAT SKA FUNKA
 
PERFEKT OCH NÄR DET INTE GÖR DET TYCKER DE ATT MAN ÄR GNÄLLIG OCH
 
BESVÄRLIG! VET INTE ENS SJUKVÅRDSPERSONAL VAD REUMATISM ÄR?

Jag bad skåningen om en nattskjorta. Han hämtade en, med tio knappar, och kastade den med vredesmod på min säng! 10 knappar! What the fuck! HUR skulle jag knäppa dem med en enda hand?
Hämnden är ljuv tänkte skåningen när han lämnade den halvnorska bohusläningen ensam med "utmaningen". Shit! Borde kanske ha stannat på NÄL, där jag förstår språket.

Min dröm är att snabbt bli 90 år. DÅ skulle folk fatta att HELA JAG är trasig, skör, trött, utkörd, spatserande på det yttersta. De skulle misstänka att det mesta i min kropp INTE fungerade.
Men jag har varit ung större delen av min tid som sjuk.  SJUKDOM ÄR INTE ÅLDERSRELATERAT! Man kan dö när man är 10. Men detta fattar inte folk. Ingen.

Senast två veckor sedan. Jag skulle röntga lungan och fick order om att lägga armarna över huvudet! Över huvudet!? Hur sjutton skulle det gå till. Jag sa dumt nog: "Jag har inga axlar". Sanningen  är att de är söndervärkta. Valde fel ord. "Det klart du har axlar!" fräste en sköterska. Suck! Ja, ja, fel ordval, men tänk att de inte såg att jag var reumatiker och att hela jag var stel som en pinne???

Utskällningar och förolämpningar är jag van vid i vården och med personalens utbrändhet lär den öka.
På torsdag ska jag snabbt förklara att jag har POLYARTRIT:

ALLA LEDER ÄR FÖRSTÖRDA!

Sedan hoppas jag att de inte ger mig omöjliga order, som att skutta iväg från en bår till en annan som en känguru, att vända mig hit eller dit, efter deras behag.

Nå, nu är jag snart där - igen. Överlever antagligen. Hur jag ska klara den intensiva träningen efteråt har jag inte en aning om. Gick i däck efter förra operationen, i somras, och har inte kommit tillbaka än. Jag har tvättat det mesta och förberett mig.

NU måste jag släppa taget och bli ett litet höstlöv, som vinden blåser iväg, dit den vill. Släppa kontrollen. Försöka lita på Gud. Varje operation är som en träning i att dö. Jag släpper kontrollen nu ... jag släpper kontro ...lll ... ja ... släp ...pp ..zzzzzzz

I´M THE WORRYING KIND!