Så nu börjar vi om igen, skär, tejpar och tränar. 5 minuter per timme måste jag vifta med fingrarna - i hur många år? "Först har du full rörlighet, sedan avtar den mer och mer för varje dag, sa doktorn." AAhh? Som att stå med fingrarna i en damm, som är på väg att brista? Är det någon idé? Kan jag vinna detta krig? Antar att kirurgen menar att jag kommer att få lite mer rörlighet än nu. Eftersom högerhanden är det viktigaste jag har, känns det som, så kommer jag att kliva upp på operationsbordet igen, men ytterst motvilligt.
Men tro inte att ledoperationer i mängd någonsin blir rutin, något man vänjer sig vid, liksom värk o stelhet. NEJ! Jag vänjer mig ALDRIG! Ångesten ligger som ett cementblock över bröstet dygnet runt och jag låter det pressa ned mig i sängen. Jag är som en paralyserad groda p g a skräck, när jag ligger där och återupplever alla stick, helvetesvärken när man vaknar upp ur narkosen, maktlösheten, bedövningar som gått fel, operationer som gått fel, konvalescenstider lika oändliga som Saharas sanddyner.
Jag minns när jag vaknade upp ur en lång narkos med söndertrasad hals, uttorkad, utan förmåga att svälja vatten, men fick en våt, liten svamp att suga på. Vilken lycka!
Men nu är narkosmetoderna förfinade och det behövs inte (alltid?) slangar ner i halsen. Man använder en annan, för mig ännu, okänd teknik. Man brukar vara mer generös med morfin idag.
Torsdagens operation innefattar inte ben, som väl är, utan måste betraktas som en av mina lättare operationer, ifall de lyckas få narkosen rätt den här gången.
Så, vad är jag rädd för då? ATT INTE ORKA HELA BITEN! Med detta menar jag åtskilliga tvagningar i morgon kväll med Descutan, trots att min högerhand fungerar riktigt dåligt. Efter detta FÖRSÖKA sova några timmar, för att sedan stiga upp mitt i natten och duscha sig rejält IGEN.(Emot reglerna i en hyresfastighet = vräkningsrisk?)
Taxin går kl 7 och jag är en nattmänniska som är helt väck i huvudet den tiden, för sova går inte i det här läget. 30 mil med taxi. Får dricka max 1 dl vatten. Kommer fram svettig och törstig. DÅ ska jag raka vägen till operationsbordet. Stick - prover. Stick- kanyl. Sedan blir allt svart och frågan är då bara hur uppvaknandet blir? Jag är maktlös inför dem som ska ge mig smärtlindring. Det är bara att hoppas. Det blir förstås inte som på 80-talet när man vaknade upp med ett gipspaket i luften, utan smärtlindring ö h t. DET var verklig tortyr!
40 års sjukdom rullar nu över mig, jag nästan drunknar i operationsminnen och de värsta är svåra att tränga undan. De är som bläckfiskarmar som vill dra mig ned i djupet.
Hoppas jag slipper elaka sköterskor. Mötte en sådan sist. Jag sårade honom genom att säga att jag hade svårt att förstå skånska. Hade ont, var ledsen, trött och förvirrad. Talade med någon annan när skåningen dök upp och sa något. Har nedsatt hörsel och tinnitus. Det var därför jag sa som det var: att en tuff dialekt ovanpå allt annat var överkurs.
VAD SÄGS OM LITE FÖRSTÅELSE?
SJUKVÅRDSPERSONAL BETER SIG OFTA SOM OM MITT ENDA PROBLEM ÄR EN ENDA
HAND ELLER EN ENDA FOT ELLER NÅGOT ANNAT "ENDA". ALLT ANNAT SKA FUNKA
PERFEKT OCH NÄR DET INTE GÖR DET TYCKER DE ATT MAN ÄR GNÄLLIG OCH
BESVÄRLIG! VET INTE ENS SJUKVÅRDSPERSONAL VAD REUMATISM ÄR?
Jag bad skåningen om en nattskjorta. Han hämtade en, med tio knappar, och kastade den med vredesmod på min säng! 10 knappar! What the fuck! HUR skulle jag knäppa dem med en enda hand?
Hämnden är ljuv tänkte skåningen när han lämnade den halvnorska bohusläningen ensam med "utmaningen". Shit! Borde kanske ha stannat på NÄL, där jag förstår språket.
Min dröm är att snabbt bli 90 år. DÅ skulle folk fatta att HELA JAG är trasig, skör, trött, utkörd, spatserande på det yttersta. De skulle misstänka att det mesta i min kropp INTE fungerade.
Men jag har varit ung större delen av min tid som sjuk. SJUKDOM ÄR INTE ÅLDERSRELATERAT! Man kan dö när man är 10. Men detta fattar inte folk. Ingen.
Senast två veckor sedan. Jag skulle röntga lungan och fick order om att lägga armarna över huvudet! Över huvudet!? Hur sjutton skulle det gå till. Jag sa dumt nog: "Jag har inga axlar". Sanningen är att de är söndervärkta. Valde fel ord. "Det klart du har axlar!" fräste en sköterska. Suck! Ja, ja, fel ordval, men tänk att de inte såg att jag var reumatiker och att hela jag var stel som en pinne???
Utskällningar och förolämpningar är jag van vid i vården och med personalens utbrändhet lär den öka.
På torsdag ska jag snabbt förklara att jag har POLYARTRIT:
ALLA LEDER ÄR FÖRSTÖRDA!
Sedan hoppas jag att de inte ger mig omöjliga order, som att skutta iväg från en bår till en annan som en känguru, att vända mig hit eller dit, efter deras behag.
Nå, nu är jag snart där - igen. Överlever antagligen. Hur jag ska klara den intensiva träningen efteråt har jag inte en aning om. Gick i däck efter förra operationen, i somras, och har inte kommit tillbaka än. Jag har tvättat det mesta och förberett mig.
NU måste jag släppa taget och bli ett litet höstlöv, som vinden blåser iväg, dit den vill. Släppa kontrollen. Försöka lita på Gud. Varje operation är som en träning i att dö. Jag släpper kontrollen nu ... jag släpper kontro ...lll ... ja ... släp ...pp ..zzzzzzz
I´M THE WORRYING KIND!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar