Är du sjuk och vill ha en vän/väninna?

Jag brukar inte få kommentarer. Skriver väl om för ovanlig saker, eller WHY?

Nå, jag tänkte slänga ut en vädjan om kontakt med annan sjuk/ensam person. Om du lämnar en kommentar och kontaktuppgifter så går det till min inbox. Ingen annan än jag får se din mailadress t ex. Den publiceras enbart på Din begäran, annars inte.

M a o är det ingen risk att lämna mailadress, så får du svar. Någon att prata med i telefon skulle jag uppskatta. Att Du skulle råka bo i norra Bohuslän är väl inte så troligt. Skype är också ett sätt att umgås.

Som sagt, jag publicerar absolut inga privata uppgifter!

Hör av Dig!

 Kram Nanne

(I speak English well if you want to skype me!)

REVBENSFRAKTUR - LÄKNINGSTID?

Ja, det är den stora frågan. Mitt vårdförsök misslyckades. Blev remitterad till röntgen via helgakuten, med enbart allmänläkare. Efter 10 timmars väntan fick jag beskedet att jag nekades den röntgen allmänläkaren hade remitterat mig till. Enbart huvudet skulle röntgas och remiss komma inom en veckan.

Läkaren var väldigt otäck och, som jag trodde, det kom ingen remiss inom en vecka och nu skiter jag i det. Mitt huvud har efter fallet repat sig så att det funkar som före olyckan, d v s jag kan skriva in alla OCR-nummer rätt. Det räcker för mig. Jag kommer dessutom ihåg vad jag heter!

Eftersom jag nekades röntgen av bröstkorgen så vet jag inte om ett eller flera ben är brutna eller har sprickor i sig. Detta borde påverka läkningstiden.

Jag läste på nätet om unga killar som vurpat och reagerat som jag: Efter 2 veckor steg de svåra smärtorna till OUTHÄRDLIGA SMÄRTOR! De och jag tog slut. Förmågan att utstå tortyr kanske räcker till just två veckor? Och då sökte vi alla hjälp eftersom helandet gick åt fel håll så att säga.

Hur det gick för dem vet jag inte.
Själv har jag tagit mig fram till:

 FYRA VECKOR OCH FYRA DAGAR!!!!!!!!!!!!!!!!! I´m still alive!

Efter tre veckor kunde jag resa mig ur soffan utan att skrika och inte bara sova på vänster men också höger sida, den skadade, men inte på rygg.

Jag tvättade hår och kropp, klädde mig och svimmade sedan nästan av. Satt en halvtimma och försökte bara andas utan stort flås. Sedan blev det en kort promenad i backar (Bohuslän!) till havet och det gick för att min son sköt på i ryggen, slet och drog i mig för att hjälpa mig fram till HAVET, som jag är besatt av. Där satt jag och tog emot havs-healing. Efter detta var jag HELT slut så sonen fick köpa mat etc.

Efter fyra veckor fixade jag till mig igen och tappade inte andan efter dusch mm! Det blev ingen testpromenad p g a regnet men vi var ute på restaurang och jag skrek inte en enda gång och flåsade inte som ett ånglok när jag gick! Kunde alltså vara bland folk.
Jag kan dessutom sova korta stunder på rygg!!!

Den elake kirurgen sa att läkningen skulle ta 10 veckor, fast han inte ens undersökt mig. Fuck him!
Jag är inställd på att vara hyfsat återställd efter SEX VECKOR. Orsaken är den att jag en gång bröt benet på tre ställen och det läkte efter sex veckor. 19 ledoperationer: Läkningstid: sex veckor av ben. Detta är standard, men visst, revben kanske ska ha längre tid på sig. Bara Gud vet.

Läkningstiden måste ju vara beroende av om man har ramlat, vurpat eller blivit överkört av en ångvält. I det senaste fallet dör man väl, men om inte så kan operation genomföras för att stadga revbenen så att innanmätet i kroppen inte skadas mer än minimalt.

Jag blir fort trött och trött av att sova. Jag märker att jag inte djupandas eftersom det gör ont. Kort andhämtning är inte lika bra för kroppen och det är väl därför man känner sig sjuk (eller i mitt fall sjukare än för det mesta).

Min moped är laddad och väntar på mig och solen. När solen kommer ska jag ge mig av på en kort provtur för att känna om vingarna bär eller snarare att revbenen inte blir till käppar i hjulen.
När jag klarar att åka moped och våren är här då kan jag äntligen få känna mig fri. Jag har inte vågat gå ut efter olyckan då jag var rädd att luften skulle ta slut och att jag inte skulle kunna ta mig hem igen. Min tillit till kroppen växer dag efter dag.

En gammal man på nätet skrev att han efter de brutna revbenen blev permanent handikappad och gick med kryckor eller käppar samt svåra smärtor.

Men det är ju så: Läkningen går bäst när man är ung, hyfsat bra vid 65 tydligen men senare får man räkna med att kroppen inte orkar läka sig, inte i rätt position.

Jag har otroligt bra läkkött. Kan inte ha hål i öronen om jag inte har örhängen på varannan dag. Efter ett halvår har hålen vuxit ihop.

Mina senor växte snabbt ihop med bindväven sedan jag fått protesknogar. Operationen gjordes om men allting växte ihop igen. Jag är besegrad av min kropps förmåga att snabbt läka både det ena och det andra. Det är på både gott och ont, men mest av allt något gott med tanke på min ålder.

UPPDATERING - DET HAR NU GÅTT  SEX VECKOR  MEN JAG ÄR LÅNGT IFRÅN BRA!

Att vilja bli frisk räcker ju inte. Dessvärre hade nog kirurgen rätt angående tio veckor. Jag orkar så lite att jag undrar om det ens räcker med tio veckor? Jag har inte kunnat röra mer än minimalt på mig.
Jag har rört mig minimalt i fyra år p g a fyra operationer, infektioner, tungt gips, sömnproblem, lungproblem mm. Hela tiden har jag hoppats att DEN HÄR våren ska jag försöka få igång kroppen lite mer, men det har ju inte gått p g a dessa problem.

Jag hade inte gett upp: "DEN HÄR våren ska jag komma igång lite mer." Och så bröt jag revbenen.
Ju fler år jag är sängbunden i hög grad (inte hela tiden) desto mer förtvinar musklerna både i det perifera och autonoma nervsystemet. Denna orörlighet är farlig och orsaken till att jag föll.
Det finns stunder då jag ger upp tanken på att komma igen. RA förkortar livet 10-15 år och jag skulle då kunna dö vid 68, om tre år. Man kommer inte alltid igen utan man kommer ibland till slutet av denna kropp och början av nästa liv.

Uppdatering: VECKA 8. Jag ska vara återställd om 2 veckor och det kanske jag är men det känns osäkert. Framgångarna har ju trillat ned, men mina prestanda är ändå låga. Gjorde en provtur med moppen och det kändes som om revbenen skar in i magen. Hade inte räknat med att det skulle göra så ont. Men jag testade en glest trafikerad väg, mest bestående av hål. Får väl testa snart igen, på asfalt, helst utan hål.
Det hade känns tryggare om jag hade beviljats röntgen så att jag kunde vara säker på att allt ligger på rätt plats, hur många ben som skadats och hur, men det hade vården inte råd med ... Äldre, multisjuka borde få den servicen eftersom det är svårare att läka då.

Livsfarliga väntetider på AKUTEN!

Jag skrev i mitt förra inlägg om att jag ramlade ned från en säng (skulle fixa till gardinen) och föll handlöst bakåt mot golvet.

Jag tog mig snabbt upp igen. Det gjorde inte så ont först, men snart kom ju svullnad och smärta igång. Min egen diagnos: brutna revben och lätt hjärnskakning.  Ingenting att operera med andra ord, bara vänta några veckor så skulle det bli bra. Jag är så van vid ständiga smärtor och sängläge att det kändes som om det kunde kvitta. Har tänkt dö snart i alla fall. Blev nyss pensionär.

Hade brutit revben förr, framtill. Nu var det baktill. Dessvärre sover jag på rygg men det kan man inte med frakturer i ryggen, så den här olyckan var värre än den jag mindes. Nätterna blev ett smärtinferno. Hur skulle jag ligga? Att resa sig och sätta sig, att vrida sig - omöjligt! Varje gång kom vassa huggsmärtor in i ryggen, så att jag skrek högt.

Jag ställde in mig på två veckors tortyr och att det sedan skulle bli lite bättre vecka för vecka. Men så blev det inte. Efter två veckor var värken på tornadonivå men mina nerver helt slut av tortyren.

Det tog slut, allt tog slut. Jag orkade inte mer. Min son kunde besöka mig under helgen. Vi åkte till en strand för en kort promenad på ca 300 meter. Efter detta var jag HELT slut. Han parkerade nära en restaurang för att vi skulle kunna äta där. Jag skrek och tog mig ur bilen med sonens hjälp. Sedan svartnade det. Alla hus och bilar snurrade runt och jag liksom försvann. Storgråtande bad jag honom köra hem mig och beställa hem mat i stället.

Under middagen sa jag till honom att nu var det nog bäst att jag sökte sjukvård trots allt - på närakuten. Det är en vårdcentral som är öppen delar av helgen. Dittills hade jag inte kunnat ta mig till en vårdcentral då jag inte kunnat röra mig tillräckligt bra för det. Är ju en söndervärkt reumatiker.
Men nu kunde jag få hjälp av min son och vi åkte dit kl 22 när det öppnade.

EFTER TRE TIMMARS VÄNTAN på Närakuten fick jag träffa en läkare som undersökte mig och skrev remiss till den riktiga akuten i annan stad. Jag skulle röntga huvudet och bröstkorgen, tyckte hon, men jag först skulle jag till kirurg! Jaha? Hennes omdöme räckte inte? Så för att beviljas röntgen måste jag vänta i X antal timmar på kirurgen!

Dimman låg tät över vägen, en perfekt natt för kollision med älgar och andra djur. Till kirurgen kommer människor i småbitar, som ska opereras i timtal. Och i den kön skulle jag sitta, utan mat och dryck, utan min nattmedicin, utan en säng. Jag fattade att jag låg risigt till, prioritet 0. HUR skulle jag överleva allt detta?

Jag plågade mig igenom dessa timmar på hård stol eller hård brits med allt värre plågor och hallucinerade om en mjuk säng där jag kunde få ligga på vänster sida. Det kan funka några timmar.

Efter sex timmar var jag helt knäckt och kravlade iväg till en reception för att säga: "Jag ger mig! Jag åker hem!"

 Men hon sa att läkaren skulle komma NU, d v s om 20 minuter. Jag bet ihop. Det kom en pakistansk läkare som i princip skällde ut mig för att jag befann mig på akut-kirurgen och inte på en vanlig vårdcentral. Jag kunde inte tala, var slut. Han såg ju på remissen från helg-vårdcentralen att det var deras idé allt detta, inte min!

Sedan sa han att revben läker av sig själva efter 10 veckor och att han kunde skriva remiss för hjärnröntgen, inget annat.

Så försvann han och en sköterska hade till uppgift att kasta ut mig: "Du ska åka buss hem!" Jag sa att det var omöjligt, men att jag tänkte ringa färdtjänst. Hon upprepade sina ord och jag mina. Till sist skällde jag ut henne och undrade om det var förbjudet att ringa efter en färdtjänst när man är en gammal reumatiker!!!! Hon vek sig.

Jag skulle ensam ta mig genom en lång labyrint på ca 400 meter eller mer, till entrén. Jag var för svag för att gå eller hitta. Ingen erbjöd sig köra mig dit i rullstol eftersom jag var en revbensfraktur, inget annat. Att jag har en massa sjukdomar fattar aldrig vården.

Jag raglade våldsamt mot olika håll och letade efter sköterskor eller städare som kunde visa mig vägen. En thailändska fattade att jag inte kunde ta in någonting, så hon följde mig hela vägen ut.
Jag tackade henne för att hon var den första människan på detta sjukhus som visat mig kärlek!

När jag kom hem kändes det som om jag hade utsatts för svår fysisk och psykisk misshandel! Smärtan i kroppen var lägre än smärtan i själen - att bli behandlad som en metallbit, inte en äldre, svårt sjuk människa som ramlat och behövde hjälp.

Jag har gråtit mycket sedan jag kom hem. Hur kan man behandla svårt sjuka människor så här??? Det är många som dör i samband med att de söker hjälp och jag misstänker att en del av dem är äldre och multisjuka eller bara svårt sjuka och DE DÖR AV SJÄLVA VÄNTAN PÅ AKUTEN! De enorma påfrestningar som väntan ställer: hårda britsar, ingen mat eller dryck, ingen vänlighet, ingen närvaro, kan leda till döden. Ja, kanske hade vissa överlevt om de INTE hade sökt vård!

 SVERIGE HAR LÄNGRE VÅRDKÖER ÄN ALBANIEN!

http://www.aftonbladet.se/debatt/article22132580.ab

Många albaner flyr hit. Har de en aning om vad de gett sig in i?!

Här är en kvinna jag identifierar mig med. Gammal och sjuk, väntade 16 timmar och dog. Givetvis av överansträngning. När utgångsläget är generellt klen och svag så blir vårdköerna till en ättestupa.

http://www.expressen.se/kvallsposten/vantade-16-timmar-pa-akuten--kvinna-dog/

Här är en annan åldring som dödades av behandlingen på akuten, så som jag ser på saken:

 http://www.sydostran.se/blekinge/dog-innanfor-dorren-efter-besok-pa-akuten/

Här är en vårdsökande som, liksom jag, till sist gav upp och tänkte åka hem till sin goa säng, få i sig varm mjölk och annat behövligt. Krafterna räckte inte till för de eviga köerna och de stenhårda britsarna. Personen valde alltså själv att åka hem! Gissade att allting brast, såsom det gjorde för mig.

 http://www.svd.se/skickades-hem-fran-akuten-dog

Här en gammal, generellt nedsatt människa som dog efter sex timmar i kö!! Så ska det fan inte va! Man ska inte behöva avsluta sitt liv på det sättet. Sverige behandlar de sina sämre än hur en veterinär behandlar djur! Akuten är ett enda jäkla stort övergrepp!

 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=4238442

Sjukvården blir förstås sämre för varje år då vi inte har råd med 200 000 migranter om året och köerna blir allt dödligare. Det finns andra sätt att dö på: hemma i sängen är ett alternativ.

 Jag undviker all sjukvård utom den hos MIN reumatolog. Han känner mig och behandlar mig med kärlek och värdighet. Han ser och förstår mitt lidande. Han bekräftar det på alla sätt. För de främmande läkarna på vårdcentraler o annat är jag totalt avhumaniserad. De kan inte ta in att jag har många sjukdomar och att 41 år med ledgångsreumatism innebär att man är som en 85-åring i skick.

Jag föraktar detta land, därför att de föraktar sina egna medborgare. Jag har varit i andra länder och aldrig blivit så illa behandlad där som här. När jag insjuknade för 41 år sedan och uppsökte akuten i Österrike blev jag bemött med översvallande medkänsla och värme! Det var helt nytt för mig.

NÄL skulle visst skära ned med 900 miljoner kr i år. Akuten skall "effektiviseras" - ????? Snabbare avlivning av patienterna?
Varför inte lägga ned hela skiten och remittera oss till Norge i stället?

PS. Sammanlagd väntan blev 9 tim + mer än en timmes restid.

ÄLSKA MIG NÄR JAG ÄR HÄR!

Nyheten om Josefin Nilsson död tog mig visst rätt hårt. Antagligen för att jag är, liksom Josefin, en av måga konstnärssjälar. Vi har många namn: kresensitiv, supersensorisk, högsensitiv, HSP osv. Det kommer fram nya namn hela tiden.

Av de superkänsliga människor jag träffat i mitt liv så har musikerna varit de känsligaste. Någon påpekade att människor i symfoniorkesterna inte verkar vara direkt överkänsliga. Nej, jag håller med. Har bara känt en enda person ur symfoniorkestern. Hans liv verkade ganska ordinärt. Har man väl blivit godkänt i detta yrke så kanske spelningrna ramlar in i lagom och välorganiserad takt? Man står inte där ute på en scen ensam eller med ett fåtal medmusikanter i akt och mening att GÖRA KARRIÄR. Har man väl blivit godkänd handlar det mest om fortsatt, ständig övning, så brukar det gå framå.

Men för att kunna leva på t ex pop eller rock så måste man göra karriär. Vem är utsatt för störst press: en violinist i symfoniorkestern eller en ensam person som vill göra karriär som solosångare?

Man ifrågasätter alltid sig själv oavsett om det går bra eller dåligt. Självkritiken driver en framåt, men tar också på krafterna. En publik kan ge massor av kärlek men dess kritik kan också vara obärmhärtig. Man är konstant ifrågasatt. Vissa älskar en och andra hatar en. För att klara av allt detta måste man vara stark. Men för de sångfåglar, likt Josefin, vars styrka är ljust känsligheten, så kan situationen bli ohållbar. Man får framgång genom sina känsliga sånger, eller sättet man förmedlar dem. Man sjunger med ett hjärta, som lätt kan gå sönder. Så är det med konstnärssjälar - de går lätt sönder.

Jag har inte känt några professionella musiker, men sådana som var väldigt skickliga, men aldrig tog sig upp till ytan. De hade med sig både känslighet och en dålig uppväxt i bagaget, vilket ledde till psykiska störningar, ibland missbruk och oförmåga att ta fighten.

Var med på en spelning som gick dåligt för mig p g a vissa idéer min partner hade, som inte funkade i sammanhanget. Efter mig kom det en trubadur som hade ALLT: rösten, gitarrspelet och känslan. Det var en sann njutning att lyssna till honom. Jag glömde mitt nederlag - så trösterikt var det han sjöng.

Några månader senare var han död. Hans sambo hade stuckit. Den känslige är inte lätt att leva med i längden. Men den känslige behöver mer än någon annan en älskande partner vid sin sida som kan älska i nöd och lust - ÄLSKA MIG FÖR DEN JAG ÄR!

Leif hade inte det. Hon gick och han hade ingenting kvar mer än ett svart, tomt hål inom sig.
Han gick ut på vinterisen, där den var för tunn, och drunknade.

Men det finns andra sätt att reagera på livets tyngd. Tyngden kan dra ned så att ryggen knäcks. Operationerna är svåra. Kanske lyckas det för vissa. Jag känner bara till dem (åtskilliga) som långsamt dog ut under svåra smärtor eller som hasar sig framåt medan de försöker överleva, inte leva på riktigt.
Jag är förvånad över att ryggkirurgin inte har kommit längre än vad jag har sett i alla fall???

Ett yrkesmässigt misslyckande ledde till att min ledgångsreumatism bröt ut ett år senare och därmed på sikt förstörde mitt liv som musiker. Min karriärtrappa gick nedåt tills jag hade tappat det mesta en musiker behöver. Det som återstod var kärleken till min son, som har särskilda behov. Det är därför jag lever. Jag behövs. Och vår kärlek är stark för att vi har behövt hjälpa varandra i så många år. Två personer med olika svagheter och styrkor, alltid beredda att ställa upp.

Josefin gick i väggen 2012. Ryggproblemen tog över det mesta av hennes liv.

En musiker behöver musik och scenen som en fisk behöver vatten och plankton. Man kan inte bara ligga till sängs och torteras några år och tro att man kan köra igång igen, som om ingenting hänt. Det har hänt.

Jag försökte korrigera gardinerna för några dagar sedan, fast jag vet att jag kanske inte kan stå i en säng eller på en stol och sträcka upp armarna medan jag håller balansen. Nix, jag tappade balansen och ramlade baklänges mot golvet där jag slog i ryggen rejält och huvudet i viss mån.

Nu lever jag med svåra smärtor medan jag väntar på att ev. spruckna revben ska läka och detsamma gäller inflammerade muskler. Och jag tänker på att jag faktiskt kunde ha dött - fast jag inte är mer än 65. De senaste åren har jag opererats fyra gånger och blir inte starkare, utan svagare. (21 operationer gjorda) Vissa sår läks. Vissa leder till döden. Det kan vara svårt att veta vilket.

Men just nu känns döden så nära. Man kan vara så vacker, ung och duktig som Josefin, men ändå förlora kampen mot sjukdomar. Jag själv har kämpat i 41 år och lever på cellgift.

Josefin låter oss minnas att livet kan vara över om några minuter, att vi har varandra just nu och just här. Detta NU är chansen att visa någon kärlek.

NU strömmar kärleken mot Josefin, men jag undrar hur hon kände det under tidigare år och särskilt när hon inte kunde röra sig? Vissa har ett behov av att bli sedda som inte räcker till för flera års tillvaro i skuggan.

Josefin, jag sänder dig all min kärlek - efter många års isolering i hemmet och efter ett liv med plågor och handikapp, som inte förrrän nu lyckats stoppa mina försök att skriva sånger. Du har gått till Ljuset och där finns det inga skuggor och ALLA  och ALLT bekräftar att du är oändligt vacker och god! Allt genomsyras av musik i himlen. Alla och allt sjunger, vackrare än vi någonsin kunde göra här! (Vittnesbörd från tusentals NDU:are, nära-döden-upplevare)