ÄLSKA MIG NÄR JAG ÄR HÄR!

Nyheten om Josefin Nilsson död tog mig visst rätt hårt. Antagligen för att jag är, liksom Josefin, en av måga konstnärssjälar. Vi har många namn: kresensitiv, supersensorisk, högsensitiv, HSP osv. Det kommer fram nya namn hela tiden.

Av de superkänsliga människor jag träffat i mitt liv så har musikerna varit de känsligaste. Någon påpekade att människor i symfoniorkesterna inte verkar vara direkt överkänsliga. Nej, jag håller med. Har bara känt en enda person ur symfoniorkestern. Hans liv verkade ganska ordinärt. Har man väl blivit godkänt i detta yrke så kanske spelningrna ramlar in i lagom och välorganiserad takt? Man står inte där ute på en scen ensam eller med ett fåtal medmusikanter i akt och mening att GÖRA KARRIÄR. Har man väl blivit godkänd handlar det mest om fortsatt, ständig övning, så brukar det gå framå.

Men för att kunna leva på t ex pop eller rock så måste man göra karriär. Vem är utsatt för störst press: en violinist i symfoniorkestern eller en ensam person som vill göra karriär som solosångare?

Man ifrågasätter alltid sig själv oavsett om det går bra eller dåligt. Självkritiken driver en framåt, men tar också på krafterna. En publik kan ge massor av kärlek men dess kritik kan också vara obärmhärtig. Man är konstant ifrågasatt. Vissa älskar en och andra hatar en. För att klara av allt detta måste man vara stark. Men för de sångfåglar, likt Josefin, vars styrka är ljust känsligheten, så kan situationen bli ohållbar. Man får framgång genom sina känsliga sånger, eller sättet man förmedlar dem. Man sjunger med ett hjärta, som lätt kan gå sönder. Så är det med konstnärssjälar - de går lätt sönder.

Jag har inte känt några professionella musiker, men sådana som var väldigt skickliga, men aldrig tog sig upp till ytan. De hade med sig både känslighet och en dålig uppväxt i bagaget, vilket ledde till psykiska störningar, ibland missbruk och oförmåga att ta fighten.

Var med på en spelning som gick dåligt för mig p g a vissa idéer min partner hade, som inte funkade i sammanhanget. Efter mig kom det en trubadur som hade ALLT: rösten, gitarrspelet och känslan. Det var en sann njutning att lyssna till honom. Jag glömde mitt nederlag - så trösterikt var det han sjöng.

Några månader senare var han död. Hans sambo hade stuckit. Den känslige är inte lätt att leva med i längden. Men den känslige behöver mer än någon annan en älskande partner vid sin sida som kan älska i nöd och lust - ÄLSKA MIG FÖR DEN JAG ÄR!

Leif hade inte det. Hon gick och han hade ingenting kvar mer än ett svart, tomt hål inom sig.
Han gick ut på vinterisen, där den var för tunn, och drunknade.

Men det finns andra sätt att reagera på livets tyngd. Tyngden kan dra ned så att ryggen knäcks. Operationerna är svåra. Kanske lyckas det för vissa. Jag känner bara till dem (åtskilliga) som långsamt dog ut under svåra smärtor eller som hasar sig framåt medan de försöker överleva, inte leva på riktigt.
Jag är förvånad över att ryggkirurgin inte har kommit längre än vad jag har sett i alla fall???

Ett yrkesmässigt misslyckande ledde till att min ledgångsreumatism bröt ut ett år senare och därmed på sikt förstörde mitt liv som musiker. Min karriärtrappa gick nedåt tills jag hade tappat det mesta en musiker behöver. Det som återstod var kärleken till min son, som har särskilda behov. Det är därför jag lever. Jag behövs. Och vår kärlek är stark för att vi har behövt hjälpa varandra i så många år. Två personer med olika svagheter och styrkor, alltid beredda att ställa upp.

Josefin gick i väggen 2012. Ryggproblemen tog över det mesta av hennes liv.

En musiker behöver musik och scenen som en fisk behöver vatten och plankton. Man kan inte bara ligga till sängs och torteras några år och tro att man kan köra igång igen, som om ingenting hänt. Det har hänt.

Jag försökte korrigera gardinerna för några dagar sedan, fast jag vet att jag kanske inte kan stå i en säng eller på en stol och sträcka upp armarna medan jag håller balansen. Nix, jag tappade balansen och ramlade baklänges mot golvet där jag slog i ryggen rejält och huvudet i viss mån.

Nu lever jag med svåra smärtor medan jag väntar på att ev. spruckna revben ska läka och detsamma gäller inflammerade muskler. Och jag tänker på att jag faktiskt kunde ha dött - fast jag inte är mer än 65. De senaste åren har jag opererats fyra gånger och blir inte starkare, utan svagare. (21 operationer gjorda) Vissa sår läks. Vissa leder till döden. Det kan vara svårt att veta vilket.

Men just nu känns döden så nära. Man kan vara så vacker, ung och duktig som Josefin, men ändå förlora kampen mot sjukdomar. Jag själv har kämpat i 41 år och lever på cellgift.

Josefin låter oss minnas att livet kan vara över om några minuter, att vi har varandra just nu och just här. Detta NU är chansen att visa någon kärlek.

NU strömmar kärleken mot Josefin, men jag undrar hur hon kände det under tidigare år och särskilt när hon inte kunde röra sig? Vissa har ett behov av att bli sedda som inte räcker till för flera års tillvaro i skuggan.

Josefin, jag sänder dig all min kärlek - efter många års isolering i hemmet och efter ett liv med plågor och handikapp, som inte förrrän nu lyckats stoppa mina försök att skriva sånger. Du har gått till Ljuset och där finns det inga skuggor och ALLA  och ALLT bekräftar att du är oändligt vacker och god! Allt genomsyras av musik i himlen. Alla och allt sjunger, vackrare än vi någonsin kunde göra här! (Vittnesbörd från tusentals NDU:are, nära-döden-upplevare)