Cannabis mot tungmetallförgiftning!

I Sverige görs, så vitt jag vet, inga undersökningar av t ex en klagande billackerares blod. Personen kan ha drabbats av problem med övre luftvägarna eller neurologiska skador; yrsel, händer o fötter blir kokheta/iskalla eller så försvinner känseln i dem.

Regeringen Reinfeldt tog bort flertalet av kontrollanterna från Arbetsmiljöverket och det innebar att mindre arbetsplatser inte råkar ut för kontroller, även om AMV ombeds att göra en sådan. Så en minskad exponering av gifter i diverse yrken, det kan man sluta hoppas på, då staten låter företagarna få göra som de vill - och det gör de - de sparar pengar på urgamla centraldammsugare, dåliga utsug etc.

När arbetaren väl fått i sig gifterna går han till företagshälsovården eller vårdcentralen. Företagshälsovården säger då: "Du måste byta yrke!" och VC föreslår ännu ett allergitest, men här handlar det inte om gräs- eller pollenallergi, så det testet är onödigt att göra.

Så vitt jag vet görs det inga tester i Sverige, som kan påvisa för höga värden av koppar, bly, kvicksilver eller annat. Isocyanat-test kan i vissa fall göras.

"Att byta jobb" betyder idag omskolning, så vida man inte är generalsekreterare på FK. Det kostar pengar och energi, vilket den skadade arbetaren kanske saknar. Att söka arbetsskade-ersättning är ingen idé. Utan tester kan ingen bevisa sina skador eller att dessa har med arbetsplatsen att göra.

Jag undrar om man inte gör tungmetalltester för att det skulle bli för dyrt med alla ersättningar till de skadade? Man skulle ju få alla amalgamförgiftade över sig! Nej, det billigaste är att låta människor gå under i tysthet. Jag har träffat skadade billackerare som blivit alkoholister. Gift som gift, tycks kroppen säga: "Bara ge mig något starkt!"

Jag har aldrig riktigt släppt taget om min son, för jag har bara en, och han har "särskilda behov" eller snarare en "särskild hjärna". Han har stora praktiska gåvor men allmänna, teoretiska utbildningar är inte hans grej. Så därför nappade han på kursen till billackerare och sedan dröjde det inte så länge innan problemen började dyka upp. Han förnekade dem så länge han kunde, men sedan blev det ett samtalsämne vi hade i ca elva år.

Han hittade en annan AMS-kurs, till bilmekaniker, och vågade ta steget vidare. Men symtomen tog han med sig och även om det gick bra för honom så sjönk hoppet för varje månad: Förgiftningssymptomen fanns kvar och han pratade om att återvända till sin senaste arbetsplats,  där han fick bra betalt, och sedan arbeta ihjäl sig - bokstavligt talat. Han såg ingen framtid!

NU FICK DET VARA NOG! Jag är rätt gammal och klok så jag visste att:

OM DET FANNS NÅGOT HOPP KVAR GÄLLANDE MIN SONS

TUNGMETALLFÖRGIFTNING SÅ HETTE DEN CBD-OLJA!

Han hade prövat vissa alternativa metoder (svindyra) men jag ville att han köpte något beprövat och vi fann till vår glädje att det finns laglig CBD-olja från industrihampa att köpa i Sverige. 

https://scandinavianhemp.se/produkt/cbd-kapslar-250-st-1000-mg-cbd/

Denna olja innehåller det viktigaste: CBD men ingen THC (den psykoaktiva drogsubstansen).

Efter ca 5 veckor är grabben nu mycket bättre och de rent neurologiska symtomen tycks ha försvunnit!

Om ca en månad lär han ha jobb som mekaniker, medan han kan lämna alla gifter o otäcka symtom bakom sig. Framför honom ligger ett nytt liv i en liten, mysig verkstad/affär med trevliga medarbetare. Den ser ut som ett litet slott, där den ligger strålande vit på en grön kulle.

Jag hoppas att någon människa som blivit tungmetallförgiftad på jobbet läser dessa rader! Det är stört omöjligt att hitta något vettigt på nätet om detta problem. Fundera på saken: Vare sig CBD-oljan kommer från fullt laglig industrihampa eller Marijuanaplantan så tycks oljan ge effekt! THC (ingår inte i industrihampa) är inte lagligt än men behövs tydligen inte i detta sammanhang, som väl är, eftersom både arbete och bilkörning kräver att man är skärpt.

(Jag prövade själv olja med lite THC. Dessvärre blev min gamla hjärna så påverkad att jag inte kunde köra moped, tänka klart, skriva eller läsa längre texter. Mest saknade jag förmågan att läsa, analysera och skriva. Mitt jag liksom sopades  bort. Så jag kan bara förorda den ofarliga CBD-oljan.)

Tankar kring SVT:S "Trettio liv i veckan".

Det gick nyss en serie om självmord på SVT - 30 liv i veckan. Jag kollade för att se om det fanns något intressant där att lära sig, men jag blev lika besviken som jag alltid blir på SVT, med undantag av Janne Josefsson.

Jag förväntade mig en uppmålning av en katastrofal Sverigebild beträffande psykiatrin, och en sådan förhoppning kunde ju bara grusas. Att putsa upp Sverigebilden är ju det viktigaste för staten numera.

Jag ville att man skulle spegla VERKLIGHETEN inom vården. Men det gjorde man inte, man förflyttade fokus från vårdens förfall (som inte berördes med ett ord) till anhörigstöd. Smart SVT!

Lite ironiskt skriver jag här vad jag tyckte man sa till de självmordsnära tittarna;

"Det viktiga är att du lär dig hur du tar kontakt med psykiatrin. Vi hoppas att skolan framöver kommer att lära ut så-här-tar-du-kontakt-med-psykiatrin-kunskap. Men vi kan tipsa om att du kan ringa till sjukhusets växel och ber om att bli kopplad till psyk!

På psyk kommer du att få antidepressiva piller. ÄT DEM! Det är en stor del av lösningen. Det andra viktiga är KBT-samtalsterapi. Med hjälp av detta och massivt stöd från dina nära och kära så kommer du igenom den här perioden. PRATA med dina anhöriga, som du givetvis är omgiven om, hur dåligt du mår och att du funderar på att ta ditt liv. DÅ kommer de att förstå och trösta dig på bästa sätt. Lär upp dina nära och kära i konsten att prata känslor. Allt ska ut, då blir det bra till slut!"

Och efter detta vill jag återge den bild av VERKLIGHETEN som jag har sett under mitt liv och främst de senaste åren:

Sjukvården i allmänhet och psykiatrin i synnerhet har dukat under! Om du över huvud taget kan få kontakt med psykiatrin beror på i vilken kommun du bor. I Norra Bohuslän havererade den så totalt i år att patienter tvingades till Cold turkey, d v s svåra avgiftningsproblem p g a avbruten medicinering. Den fanns ingen som kunde förnya recepten. Vissa förlorade sjukbidraget o andra boendestöd, då de p g a den utraderade psykiatrin inte kunde få intyg på sina sjukdomar. SAMTALSTERAPI HOS PSYKOLOG?
Wow! Snacka om bristande verklighetskontakt!

PSYKIATRIN I KAOS!

http://www.bohuslaningen.se/nyheter/v%C3%A4stsverige/psykiatrin-i-norra-bohusl%C3%A4n-beskrivs-som-ett-kaos-1.3826030

Läs artikeln och sveps med av den tornado som kallas svensk verklighet av idag!!

Man fick intrycket i serien att det bara var att ringa upp psykiatrin och be om KBT-terapi. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Men man riktade sig kanske bara till de rika som ju kan skaffa sig en psykolog på stan för ca 4000 kr/månad? Själv har jag aldrig erbjudits psykologhjälp, liksom flertalet av oss de senaste 20 åren. Undantag för vissa rika, fina människor med viktiga arbeten och en ytterst tillfällig svacka i sitt liv.

Jag känner till någon som sökt med ljus och lykta efter KBT-terapi inom NU-sjukvården. Det var en fråga om liv och död. Han hotades nämligen av vräkning på grund av OCD, tvångshandlingar.  Han tvättade sig kanske tio timmar i sträck och det märktes allt mer på vattenkonsumtionen i huset. Hyresvärden gav honom en sista chans, men NN kunde ju inte tillfriskna av sig själv eller "göra bättring".

Han flyttade då till sin bror och tvättade sig där, men något mindre, för att inte vräka också sin bror. Under tiden sökte han förtvivlat efter hjälp, men trots kris-läget så blev svaret: "Vi har inga KBT-terapeuter som kan OCD inom NU-sjukvården, någonstans! Vi kan inte förhindra en vräkning med andra ord.

Jag såg hans hopp mer och mer övergå i apati. Hans ägodelar låg i lådor och han kände sig redan hemlös, eftersom han själv inte kunde bota sin mani. Det finns ingen medicin som tar botar OCD. Det finns f ö inga mediciner framtagna för Autism. Att höja serotoninhalten i en autistisk hjärna är ett vilt experiment som kan sluta hur som helst. Här saknas all kunskap inom läkemedelsindustrin. Autism är inte en sjukdom utan en neurologisk, medfödd avvikelse, som ibland leder till OCD.

När jag bytte mobil tappade jag bort numret till brodern och har inte en aning om ifall NN ens är vid liv idag. Han behöver definitivt ingen undervisning i hur man tar kontakt med psykiatrin eller en uppmaning att gå i terapi. Programmet skulle för honom vara en spark i magen.

Att depression beror på Serotoninfall är bar en myt, ej bevisad - eller att Fontex skulle minska ångesten för alla. Man har helt kört fast i de tre neurosubstanserna, som man höjer eller sänker. Det enda säkra är att många av pillren ökar vikt några kilo i månaden så att man blir deprimerad p g a av sin groteska kropp. Det andra är att självmordsrisken rakar i höjden, inte bara för dem under 18 år.

De antidepressiva medlen ligger bakom många spontana självmord. Man blir självmordspotent av dem. Jag vet. Jag dog till sist efter att ha testat alla piller. Satte i mig 400 lugnande, men blev återupplivad. "Vi var ytterst nära att förlora dig!" Det blev slutet på mitt experimenterande med hjärnan. Jag har en autistisk hjärna, hel okänd av psykiatrin. Men, eftersom jag är känd av Gud, som såg till att vänner på internet, efter åtta timmar, lyckades få polisen att åka till min lägenhet så överlevde jag och sa upp mig från min tjänst som försökskanin.
Sedan dess blev det inga fler självmordsförsök. Jag bestämde mig för att leva för min (vuxna) son och stötta honom i alla lägen, se främst till hans behov och tona ned mina egna.

Sedan till detta med att PRATA med alla runt sig om sina hemska tankar. Tja, det är ett bra sätt att skrämma bort vänner, om man hade några. Nära anhöriga kan saknas eller vara helt olämpliga, t o m orsaken till ev. personlighetsstörning, men utan att de någonsin fattat vad de gjort. Prata med arbetskamrater? Nej! Folk vid busshållplatsen? Nej! Stammen????

Om den suicidale är omgiven av en bunt förtjusande, förstående människor, som på alla sätt stöttar och hjälper - då är det troligt att denna person aldrig skulle komma på tanken att ta sitt liv.

De suicidala jag själv mött i mitt liv har haft 0 nära anhöriga/vänner/medmänniskor att prata med om djupa känslor, bara mig. Vissa svenskar har inte en enda vän! Vi är kanske det mest ensamma folket på jorden och Ensamheten dödar, enligt ett flertal undersökningar.

Jag påstår att just ENSAMHETEN är en vanlig orsak till självmord, som inte nämns i programmet.
Om man var medveten om vidden av denna katastrof så skulle man inte i serien igenom prata om vikten av att vi talar mer med varandra, vilka varandra? Jag kunde aldrig prata eller bli älskad av min mamma och som aspergare är man i regel utstött eftersom man inte är svenskt NORMAL.

Bara i mitt bostadsområde vet jag flera som senaste tre åren tagit sitt liv, t ex genom att vräka i sig hembränt eller vodka på ett sådant sätt att man framkallar hjärtstopp. När jag blev bekant med Lena, som redan tagit två enorma överdoser och överlevt, så var det redan för sent. Hon var så hjärnskadad att ingenting fungerade + att jag själv var väldigt upptagen med operationer under det året. Utbränd sköterska och anhörigvårdare, eftersom äldreboenden saknas. Vodkan blev Lenas Exit door.

Men två självmord lyckades jag avvärja under min livstid, den tid jag levde djupt andlig och ofta fick hjälp av änglar. Det var i princip de som räddade livet på dessa människor. Bön o meditation var det som räddade deras liv, inte KBT och inte Fontex, utan KÄRLEKEN, den som är större än oss alla, men också i oss alla. Självutgivande kärlek rekommenderar jag åt alla andligt rotlösa svenskar!

BARA KÄRLEKEN KAN RÄDDA OSS!

DET NYA SVERIGE - otryggt för handikappade.

I 40 år har jag levt i den stad jag föddes och här rörde jag mig fritt som fisken i vattnet. Rädsla för överfall, rån och våldtäkt existerade inte under barn- och ungdom. Men idag växer våldet snabbt.

Senaste veckan blev tre personer, gamla/äldre av med sina guldhalsband. Det kom en eller två svarta killar fram och ryckte i kedjan tills den lossnade. (Det måste ha gjort ont!)

Slutsats: Gå aldrig ut med en guldkedja på om du är äldre eller sjuk! Överfallen inträffade i småstadens stadskärna, på dagen eller kvällen. En ung kille blev av med sin skoldator på eftermiddagen i centrum. Han var inte handikappad på annat sätt än genom sin ringa ålder.
Man får inte verka klen eller svag, då blir man lätt ett byte för lejonen. Nu råder djungelns lag.

Inbillade mig att jag var tryggare tillsammans med en väninna. Men ingen av oss var ju beväpnade eller ens stark. En migrant skrek till oss att han behövde låna en kniv, eftersom han skulle döda någon idag. (knarkpåverkad)  Jaha, så brast även den trygghetsbubblan. Jag som var så glad över vår lilla utflykt och att få lämna min lägenhet en stund. Någon tog glädjen ifrån mig när jag påmindes om alla spontana knivdåd o andra överfall som sker i vårt land numera och jag själv givetvis inte går säker.

Jag haltar och visar därmed att jag kan vara ett lämpligt byte. Så jag undviker allt mer att gå ut ensam. Som väl är äger jag ingen guldkedja!

I söndags var jag med min son till en strand för att ta en promenad. Den ligger lite avsides och jag

n

kände mig trygg, men bubblan brast så fort jag såg ängen som sluttade ned mot vattnet.
HELA ÄNGEN VAR NEDSKRÄPAD MED PAPPER OCH PAPPERSMUGGAR!

Jag letade efter en soptunna men såg ingen. Kunde det duga som ursäkt? Nej.
Det fanns en toalett. Dörren stod vidöppen. Jag gick dit och kollade. Där inne låg det fullt av stora bajskorvar och papper. Runt omkring stod det öppna papperspåsar som det vällde sopor ur.

Den där soptunnan hittade min son idag. Han måste flytta sin båt till en annan båtplats, nära nyss nämnda badplats. Då märkte han att under båten, på botten, låg det en stor soptunna!

Den här platsen är del av Strandpromenaden i Uddevalla. Jag visste att den hade blivit vandaliserad, uppbruten och delvis förstörd. De exklusiva lamporna var nedrivna. Det tog väl en vecka innan man hunnit återställa de delar som bestod av träbroar över vattnet. Det var därför vi valde det här området, men det var också vandaliserat!





Jag hade bestämt mig för att just Strandpromenaden skulle jag betrakta som relativt tryggt område, men nu hade också den bubblan brustit. Gissningsvis sysslolösa ungdomsgäng som drar runt och försöker hitta på något kul att göra - att förstöra vardagsglädjen för andra, det är kul!

Man har erbjudit en summa pengar till den som kan ge tips om vem/vilka som utförde dådet. Men - vem golar (tjallar) på sina kompisar? Risken finns ju för att då bli misshandlad eller dödad. Nå, så långt tänkte inte kommunen.

Naturen var den plats där jag laddade batterierna förr i tiden, men nu är allt förändrat. Jag har tappat lusten att söka mig dit. Som svårt sjuk behöver man trygghet. Man är ju försvarslös. Men var ska jag hitta tryggheten i det nya Sverige? Våldet och vandaliseringen följer mig var jag än går. Min älskade moped blev t ex vandaliserad nyligen. Den ser inte vacker ut längre, men en ny, vacker moped vill jag helst inte ha, för då blir smärtan ännu större, när den krossas.

Äldre eller svårt sjuka behöver lugn, ro, trygghet, skönhet, vackra naturområden, möjligheten att ta en promenad utan stor risk att bli nedslagen. De som kan gå självförsvarskurser är lyckligt lottade, men vi andra - ska vi låsa in oss?  Jag har ju inte ens rätt att bära pepparspray. När jag ser all ondska runt mig känner jag en förlamande maktlöshet.

Hur får man kontakt med sin läkare???

"Kontakta din läkare" är slitna ord som används överallt, på vårdsidor, i FASS och i andra situationer.

Man borde också skicka med instruktioner om HUR?!

En av de mottagningar som kollapsat på ett mycket dramatiskt sätt i Västra Götalandsregionen är Reumatologen. Telefontiden har krympt från sex till EN timme per dag - tidigt på morgonen förstås.

Jag är ingen morgonmänniska men skulle väl kunna tvinga mig till ett kort samtal, men det ser inte ut så längre. I morse använde jag en halvtimme till att ringa två ggr i minuten för att försöka slå mig igenom muren till växelkön. Oavsett om jag försökte hamna i sjukhusets växelkö eller Reumatologens så var resultatet detsamma: "VI KAN INTE TA EMOT FLER SAMTAL! RING SENARE! Senare än en timme? Nej, de menar ju en annan dag, eller kanske en annan månad?

Reumatism är en folksjukdom. Oändligt många sorters sjukdomar räknas in här, inte bara Ledgångsreumatism. Fibromyalgi är t ex en vanlig sjukdom numera, för att inte tala om Artros.
Behoven är alltså mycket stora men resurserna krympte drastiskt efter 2015-16, då de enorma migrantströmmarna slog emot sjukhusens bräckliga väggar, likt en tsunamivåg. I mitt område skulle man spara in 900 miljoner på vården för att klara invandringen. Det är den enda goda förklaring jag hittar till den "World-trade-centre-inspirerade" kollaps av vården som då inträffade, även om diskreta nedskärningar förekommit i tjugo år.

Löfvén skulle visst satsa en miljard på vården i hela Sverige, sammanlagt, medan NÄL måste spara in nära en miljard under förra året. Vem vill han lura med dessa siffror? Dem som saknar dator och inte är vårdberoende antar jag. Somliga lögner går lätt att genomskåda.

Intill NÄL ligger Sveriges största asylboende, 800-900 platser. Behöver dessa människor sjukvård? JAAAA! Alltså behövde vården byggas ut, men man gjorde tvärtom, vilket skapade vårdkaos.

Jag visste ju att jag inte skulle komma fram till Reumatologen och att jag inte har krafter att ligga på en hel timme per morgon, så jag skrev ett brev med mina ärenden, hoppades att printern skulle fungera, vilket den gjorde, och la brevet i ett kuvert.

Jag bad min kontaktperson att köra mig till Reumatologen (kl 15), som brukade stänga kl 16. Jo, dörren var öppen. Receptionen var igenspikad och det stod bräder lite varstans. Vid ingången till rummen stod det stora skyltar med arabisk text.

Jag tassade in i gången och kikade in i rummen. Nej, det fanns vare sig läkare eller sköterskor någonstans. Förr i tiden fanns de där till klockan fyra, men nu är de ju så få och utbrända att de går hem tidigare, om de ö h t kom dit idag. Det kändes spöklikt, som att simma ned till botten och undersöka en båtvrak.

Nå, i fikarummet fanns jag två tjejer (kontorister?) som faktiskt tog emot mitt brev, brevet till MIN läkare. När han är där är förstås frågan. En begäran var intyg till Regionen om att jag inte kan åka buss till NÄL, men bara färdtjänst. Hur det går med den saken får ingå i den thrillerserie jag numera lever i.

Sjukvård, omsorg, bidrag - allt är i farozonen och hjälpinsatser ryker på löpande band. Min depression växer sig allt djupare. Om dessa nedskärningar fortsätter så blir det ju ingenting kvar!
Gränserna står åter på vid gavel och detta kommer att medföra ännu större nedskärningar i vård o omsorg, men vad blir då kvar? Nästan ingenting. U-landsnivå.

En alternativterapeut med goda läkarkontakter sa att en överläkare menade att svensk sjukvård är nära att hamna på samma nivå som Afghanistansk. Så, frågan är om det är någon idé att flytta hit - till en land där man riskerar att dö för att man inte kan få adekvat sjukvård i tid? Om jag fick välja på att dö av en kula eller svår cancer i vårdkön, så skulle jag välja kulan.

Besparingar på färdtjänsten - IGEN!

2004 slog samhället till och tog bort färdtjänsten för 80 000 personer.

Någon fick stroke och kunde inte längre tala, skriva eller gå. Någon försökte klara trapporna i kollektivtrafiken men föll, skadade sig svårt och fick ge upp sitt sociala liv. Människor isolerades i sina stugor på landsbygden. Hur många som blev dödssjuka eller tog sina liv vet ingen. Saknas officiell statistik!

Jag var en av de drabbade och reagerade som jag brukar med: VREDE! Sedan debattartikel, intervju i radio och andra utåtriktade klagomål.
Jag lärde mig själv och andra vad som skulle stå i ansökan, om man skulle ha en chans. De nya lagarna tog enbart hänsyn till benen nämligen och inte till de tusentals svåra sjukdomstillstånd som finns och som gör att man inte orkar något annat än att åka bil.

Jag hjälpte en person samt mig själv att få tillbaka färdtjänsten, men den ska omprövas vartannat år och hela tiden skärps kraven. Det är som att leva med en snara runt halsen. Jag kommer att bli strypt, men vet inte exakt när.

Hur länge kan man skära ned i vård och omsorg innan alltsammans är borta? Det lär vi få se.

Under åren har jag använt färdtjänsten allt mindre därför att mitt allmäntillstånd blivit allt sämre. Ligger mest till sängs. Är ute med son o bil samt kontaktperson o bil: sammanlagt två ggr i veckan. Det finns gamlingar som aldrig kommer ut, så jag är väl relativt lyckligt lottad, även om jag inte är lastgammal.

Varje gång jag har åkt mellan Uddevalla och NÄL eller Uddevalla och Halmstad, så har jag tackat min lyckliga stjärna att jag kunnat beställa en sjukresetaxi. Att åka med två bussar eller fler skulle jag inte orka/klara. När man åker till sjukhus kan man ju också ha ådragit sig något extra problem förutom sina grundsjukdomar. En specialist känner inte till dessa och kan alltså inte se den totala bilden samt skriva intyg till sjukresa. Det intyg jag har från reumatologen, skickat till kommunen, borde räcka för att få de livsviktiga sjukresorna -

MEN INTE LÄNGRE!!!!

Det upptäckte jag nyss när jag skulle till logoped på NÄL. Jag steg upp i lagom tid för tvätt, påklädning osv. Jag ringde efter en taxi till NÄL - MEN NEKADES SJUKRESA MED TAXI!!! Jag satt där naken i sängen med blött hår och fick veta att det gick en buss, Ronden, om en timma. "Det blir ju alldeles lagom det, sa tjejen." Jag sa att jag inte ens var klädd och att det var omöjligt för mig att vara på Uddevalla sjukhus då. Hon mjuknade något och skulle skicka en taxi för färd till Uddevalla sjukhus.

Jag paniktorkade håret och slet på mig kläderna. Tja, jag är en stel reumatiker, men jag gjorde allt så snabbt som möjligt och skippade frukosten, kastade mig ut genom dörren och in i en taxi, som parkerade mig intill en bänk, där bussen skulle komma in om 20 minuter.

En resa i flera led innebär alltid väntetid mellan dessa led. Hade det varit lämpligt för en reumatiker att sitta där om det var vinter och minus tio grader? Nix. Man blir så stel av kyla att det knappt går att böja en enda led, d v s omöjligt att gå i trappor.

Tre höga steg upp till chauffören på den "handikappanpassade" bussen. WTF??!! En handikappad buss är per definition en låggolvsbuss, men detta var mer som vilken buss som helst. Nå det vara bara tre, stora, breda steg så jag klarade det och satte mig längre bak. Framför mig satt det enbart helt friska, pigga och gapiga människor. Tja, vissa araber har ett tonläge som ligger långt över det svenska. Shit! Jag hade inga öronproppar med eftersom jag inte tänkt åka kollektivt, så jag fick sitta med ett finger i det skadade örat hela resan. Försökte hålla paniken tillbaka genom att andas djupt.

När vi var framme gick jag bakåt och såg spännband för rullstol, men det har jag ingen. Det lär finnas en lift att lyfta ned rullstolar i. Kul, men inte min grej än.

Framför mig såg jag nu en mängd pyttesmå trappsteg samt en ledstång. I hela mitt liv har jag aldrig sett en bussutgång med så många och korta trappsteg - en brant! Jag spände alla muskler och hängde mig med hela min kraft på ledstången medan jag mer eller mindre lät benen glida utför branten, livrädd att falla och bryta revbenen - igen.



Har stor muskelförtvining då jag mest varit sängliggande de senaste fem åren p g a en mängd operationer.

Bakom mig stod de friska människorna i en kö och väntade otåligt på att jag skulle gå av bussen. Kände mig som en bromskloss och som en människa utan värdighet, för det jag höll på med var ovärdigt beteende. Alternativet hade varit att krypa ut baklänges, på knä.

I en broschyr stod det om denna fantastiska handikappanpassade buss. När jag ringde Regionen sa de: "Den har en ramp!" ???? Menade hon att jag skulle åka rutschkana utmed en ramp som chauffören sätter dit? Vem skulle då dra upp mig från marken? Eller menade hon att alla sjuka som inte sitter i rullstol inte räknas längre?

Det är inte längesedan jag fick en omöjlig räkning för mitt boendestöd på 1 900 kronor, överklagade, fick avslag, men fick hjälp av Tesia som tvingade kommunen att läsa mitt brev och tänka över saken en gång till. Räkningen blev då 500 kr. Detta hot mot mitt liv ledde till ett komplett nervsammanbrott, som fick rätt svåra konsekvenser. Boendestöd är som hemtjänst, fast det finns också tid till samtal.
Jag kan varken städa eller hantera min isolering. Utan mina hjälpare är jag förlorad.

Jag höll på att försöka återhämta mig från detta hårda slag när det var dags för nästa. Detta är en del av systemkollapsen. Det finns inte pengar till de sjuka eller gamla eftersom invandringen kostar mycket mer än vad vi har råd med. Den som inte vill tro det kan bara se på Malmö, som överlevt på intäkter från andra kommuner, men nu vädjar till regeringen att slippa ta emot en enda migrant till. Det finns inga pengar till detta!
 Detsamma börja gälla allt fler kommuner. Och anställda i desamma börjar dammsuga välfärdssystemen för att få tag på pengar. Jag sitter på en gren i ett träd som håller på att sågas ned.

Det framgick av förra ansökan att man inte fick färdtjänst ifall det enda man var ute efter var just taxiresor till sjukhus. För många av oss är detta dock enda sättet att ta sig dit. Och givetvis ville inte logopeden skriva ut intyg för taxiresa hem. Det får man inte p g a sjuka stämband.

Jag kommer nu att ringa reumatologen för att få ett intyg till Regionen om att jag inte kan åka med Ronden. Eftersom denna avdelning har kollapsat så kan det krävas att jag ringer oavbrutet varje morgon en vecka för att komma fram och sedan vet jag inte vem som har tid att skriva intyg. Läkarna har redan gått i däck p g a för stor arbetsbelastning - och nu lägger Regionen ytterligare sten på bördan. Vansinne!

VI HANDIKAPPADE VET: VÄLFÄRDEN HAR REDAN MONTERATS NED SÅ ATT DET BARA ÄR SPILLROR KVAR!

De politiker som säger att migranterna som flyr från "elände" får kosta precis hur mycket som helst säger indirekt att de skiter i landets sjuka, funktionshindrade och gamla.

Får vi sjuka kosta samhället precis hur mycket som helst, för att våra liv inte bara ska bestå av ett elände?