Försäkringskassans regler hade hårdnat så att man måste både ha körkort och arbete vid 50/gränsen, så där var det kört. För tidigt för elrullstol. Men min son inspirerade mig att köra moped med honom.
Vilken lycka! Free at last! Nu kunde jag åter få njuta av naturen utan att plågas samtidigt.
Men visst var det jobbigt med det eviga mobbandet. Som nörd borde man bli van, men det blev inte jag. Min enda räddning var EU-mopeden hur jag nu skulle få råd med den samt körkort.
Genom fonder och lån blev drömmen verklighet! Körkortet var ju inget problem för en nörd, utan körningen! Jag körde runt i en rondell åtskilliga ggr innan jag kom ut i rätt fil! Jag ställde mig i svåra korsningar och studerade bilisternas agerande. Och till sist vågade jag kasta mig ut i de flesta bil-sammanhang trots det urusla körkortet. (Det ska vara dyrare o svårare idag ....?)
Sedan levde jag mitt liv med min älskade Kymco tills den började åldras och tills våldet blev för stort. Jag står i kö för reparation och sedan ev. skilsmässa. Har nämligen en annan vid sidan av, också en Kymco. Det är bara så tveksamt om den klarar staden enorma backar. Den tycks gjord för Holland. En fyrtaktare är också svagare. Det var en bekant som nästan tvingade på mig moppen. Han gav en massa löften om handikappanpassning som han sedan inte höll och leveransen blev ett år för sent!
Men nu har jag hittat ett larm-lås från Boss som är dyrt men känns som en trygghet. Eftersom mopeden är för snygg o dyr så ville jag absolut ha larm. Det går på i 10 sekunder o 100 decibel. Om tjuven återkommer går det igång igen, men tystnar. Eftersom jag är långt från garaget är denna lösningen den enda möjliga.
n liten GPS-dosa skulle jag också kunna gömma i mopeden. Tjuvarna älska just mopeder.
Detta blir min sista moped. Jag är så trött så det blir inte många turer med den. Den är lika vit som mitt hår. Den utstrålar den värdighet jag anser att äldre människor har om man gjort sitt bästa med sitt liv.
Den ser mer ut med mitt vindskydd på. Back to Italy! (Problem dock med det nya vädret och att vinden ligger mellan kuling och halv storm för det mesta.)
Kan man känna förlusten av en älskad moped (min röda), som förlusten av t ex en hund? JA det kan man! Om man knappt kan gå så är inte hunden utan mopeden människans bästa vän!
De flesta reumatiker har fått för sig att balanssinnet sitter i benen, men det sitter faktiskt i hjärnan, så om den är kvar så är det bara att trycka på startknappen och åka iväg.
Småstadsskvallret säger att jag bara är hypokondriker. En reumatiker kan ju inte åka moped?
Guuuuuuud, vad jag är trött på dessa fördomar! Vad skulle jag annars använda? Kryckor eller rullator? Dessa är till för att överföra tyngden från kroppen till axlar, handleder och fingrar, men i mitt fall är dessa delvis utraderade, inte helt förstås för då skulle jag inte kunna gasa o bromsa. Men jag har tagit 15 handoperationer och 150 cortisonsprutor för att kunna behålla min FRIHET.
Det känns svårt att sälja sin gamla trotjänare (efter lagningen) men jag måste försöka klara av den förändringen. Autister avskyr förändringar. Men tjuvarna hjälpte mig på traven genom att hela tiden ge sig på och förstöra min älskade, röda vän.
Den vita får bo i ett annat garage med en massa hönsnät att ta sig igenom innan räven kan sätta käftarna i hönan. Jag hoppas de inte slår sönder den direkt. Det kan de ju göra trots tjutande larm. De jobbar alltid på natten. Jag får väl se hur det går. Kanske är det numera bara folk i villa med eget garage som kan ha en fin moped.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar