Kampen hårdnar allt mer och vi är många som ringer, skriver, klagar, överklagar och slåss för de allt mindre smulor av välfärdskakan som finns kvar. Och vi frågar oss om det blir något kvar?
Det finns inte så mycket kvar att ta av nu.
Det går max några månader förrän det är dags att slåss för nästa välfärdsinsats. Nerverna skakar. Man vet ju inte hur det går och jag vågar knappt öppna vissa brev, för att svaret kan vara ödesdigert.
Om jag bortser från alla nervsammanbrott i samband med mina överklaganden så har jag lyckats bra!
Jag fick ett brev nyss där det står att jag får behålla min färdtjänst, vilket chockade mig! Med alla ökade krav trodde jag inte jag hade en chans. Det är sällan jag använder färdtjänst p g a samåkning och alla väntetider som kan uppstå, men det är grunden för billiga resor till sjukvården och dit kan resorna ibland bli rätt många.
Det utgick ingen information till oss med färdtjänst om den uttagna skilsmässan mellan vårdresor och övrig färdtjänst.
Du kan få färdtjänst, vilket förutsätter att du inte alls kan åka kommunalt vare sig själv eller med hjälp. Men däremot kan samhället kräva att du åker med flera bussar till och från vården. En ytterst schizofren inställning. Har man fått färdtjänst så kan man alltså inte gå några kilometer och färdas med fler bussar till ett sjukhus långt bort. I en elak broschyr står det: " DET ÄR DITT EGET ANSVAR HUR DU SKA TA DIG TILL VÅRDEN!!! (Samhället abdikerar från sitt eget ansvar för landets utsatta grupper. Nu måste alla ha tillgång till en klan där de flesta har bil och är lediga dagtid.)
Det stod ingenting i mitt besked om färdtjänst beträffande hur man gör för att få åka taxi till sjukhus, men det hade jag redan klurat ut, sedan jag första gången nekades åka taxi till sjukhuset tre mil bort och fick skramla runt i världens minst handikappanpassade buss, som jag i stort sett ramlade av när jag skulle av.
Efter det chockartade uppvaknandet ringde jag regionen och fick reda på att om min reumatolog skrev intyg om att jag inte kunde åka buss ( inte DEN bussen!) så skulle jag ännu ett år få åka taxi till sjukhus. Utan färdtjänst skulle det kosta 300 kr per t o r -resa. Men nu, med färdtjänst kan jag åka t o r för bara 120 kr i stället. Hur många gamla vet det? Vi får ingen information hem!!!
Eftersom jag är streetsmart så vet jag vad jag måste skriva i intyget. Jag kan enbart gå 10 meter !!!!
Det sträckan kräver förstås att man är rullstolsbunden och stämmer inte in på flertalet sökande, som kan stappla sig fram 2-300 meter. Men dessa meter räcker inte till för att åka kommunalt!
Jag "ljuger" för att jag inte klarar av att åka kommunalt. Det känns obehagligt, men det enda som gäller nu är överlevnad. Vi sjuka befinner oss i skottgluggen. Vi sitter på yttersta grenen, en stund till, för välfärdsträdet håller på att sågas ned.
Alla gamla människor, utan dator, och kunskap blir utan färdtjänst. De har kanske råkat sätta kryss i rutan: "Kan åka buss i sällskap av en ledsagare". Eller: "Jag kan halta mig fram 200 meter." Då är det kört! Här behövs välfärds-advokater som kan hjälpa de gamla att veta hur de ska fylla i blanketter för att ha susningen av en chans att få det de faktiskt behöver!
Alla långa avstånd mellan bussar, alla trappor, alla avstånd inne i det stora sjukhuset: det klarar man inte av, även om man kan åka med en enda låggolvsbuss en kort sträcka utan byte.
Reglerna och Verkligheten står lika långt ifrån varandra som folket och politikerna.
I fortsättningen kommer jag på frågan hur jag mår att svara: Las Vegas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar