KAOS i sjukvården

I mitt förra inlägg skrev jag om att jag hade förlorat min gamla läkare och jag trodde jag blivit bortvald, att han hade ett antal andra patienter på sin lott, så jag kände mig ratad. I sjukhusets växel sa man nämligen att han arbetade kvar och det stod ingenting om deltid. Alltså kände jag mig djupt sviken.

Detta hade kunnat undvikas om växeln hade haft korrekta uppgifter om vilka läkare som finns kvar eller som slutat, men så var inte fallet. De hade inte en aning om att min läkare faktiskt hade slutat och arbetade i en annan stad nu.

När jag hade, till sist, fått veta detta genom reumatologen så ringde jag upp växeln och frågade dem hur deras rutiner såg ut och varför de inte visste att läkaren hade slutat. De sa att läkaren själv eller reumatologen skulle meddela dem förändringar.

Då brast mitt tålamod och jag sa:

- Vet ni inte att reumatologen har kollapsat??? Det finns knappt vare sig läkare eller sjuksköterskor där. Allt är kaos och ingenting fungerar. NU TALAR JAG OM FÖR ER ATT JONEL PASULA HAR SLUTAT. KAN NI SKRIVA IN DET I ERA DATORER ELLER TA KONTAKT MED REUMATOLOGEN SÅ ATT DET BLIR NÅGON ORDNING PÅ DET HÄR??? NÅGON MÅSTE JU TA TAG I DET HÄR, ELLER???

Jag var inte helt nöjd med att skälla ut en växeltelefonist, men jag orkade inte med mer sjukvårdskaos nu och att inte en enda liten grej fungerar.

Nästa dag var felet korrigerat. Man hade ringde från växelcentralen till reumatologen och frågat om Pasula arbetade kvar eller inte. De fick då rätt besked och kunde ändra sina uppgifter. Jag behövde inte skämmas mer för att jag rutit till eftersom det fick effekt!

Innan detta hade hänt så hade min intuition redan talat om för mig att min läkare var borta och att jag borde använda min tid efter helgen eftersom det är bättre att träffa en okänd läkare än ingen alls.
Därför ringde jag tidigt på måndagsmorgonen och sa att jag hade ändrat mig och ville behålla min besökstid nästa dag ifall den fanns kvar. Jag hade skickat ett brev där jag sa att jag hellre väntade på Pasula, men bad dem annullera brevet. Sekreteraren sa att tiden fanns kvar, skrev in det jag sagt och skickade ett sms med dag och tid. Allt verkade uppklarat.

Men när jag kom till centralkassan nästa dag stirrade de frågande på mig. "Du har ju ingen tid idag!"
Jag gick in på reumatologen för att fråga vad som hade hänt. Stötte på en sköterska som just läst mitt brev. Jag berättade att jag hade ringt och bett dem riva brevet och jag hade fått bekräftelse på att min tid kvarstod. Sköterskan tittade föraktfullt på mig och sa sedan:

- Men läkarsekreterarna sitter numera en trappa upp! Vi har inte fått något besked.

Jag tappade hakan. Datasystemen inom NÄL är ren skit. Ingen dator tycks kommunicera med någon annan och folk har dött p g a detta. MEN om inte det sekreteraren skriver omedelbart överförs till sköterskornas, då har vansinnet gått så långt att jag inte kan greppa det. Finns det INGENTING i vården som fungerar??? KAOS.

Jag fick en avbokad tid till nästa dag, som plåster på såren och min kära diakonissa körde mig hem.

Nästa dag fick jag träffa den "nya" läkaren, d v s jag antar han kallas stafettläkare. Han skulle bara arbeta en vecka, för övrigt arbetade han på Sahlgrenska. Så, ok, jag är nu utan en fast reumatolog mot slutet av mitt liv när allt börjar bli riktigt komplicerat och jag behöver det stöd och den kompetens min fasta läkare hade visat prov på. Han skrev remisser och intyg hit och dit, på den grundvalen att han kände mig väl.

Att be okända läkare om intyg kan innebära att jag förlorar både det ena och det andra. Reumatologen var som en klippa i ett stormigt hav. Vårdcentralerna fungerar inte alls, förstår inte hur sjuk en reumatiker är mot slutet av sitt liv och de komplikationer som kan uppstå. Där har jag inget stöd att hämta.

Den inhyrde läkaren hade bara en kvart att ge varje patient. En kvart vart tredje år?
Jag hann inte ta upp alla problem men fick vara tacksam över en cortisonspruta i det allra värsta fingret.

Jag tog reda på att avdelningen borde ha sex läkare men har numera bara en och en halv, som ska hjälpa folk med någon slags reumatisk sjukdom i Trollhättan, Vänersborg, Uddevalla, Strömstad, Lysekil, Fiskebäckskil, Munkedal och övriga i området. Reumatism är en folksjukdom. Situationen är verkligt krisartad.

Men Löfven sa ju att man hade satsat mer pengar på sjukvården än någonsin tidigare i modern tid.
Märkligt hur liten effekt detta tycks ha på sjukvården!

Jag har inte helt klart för mig varför läkarbristen är så stor, men massinvandringens belastning på vården har förstås varit för stor påfrestning. 180 000 nya människor kommer in detta år och i fortsättningen någonstans över 100 000/ år. Det jag beskriver nu är en del av den systemkollaps som de friska och rika med privat sjukvårdsförsäkring inte känner till.

De syriska läkarna har visat sig ha för låg kompetens och då tar det ju många år att läsa upp sig till svensk standard. Jag ser inte någon förbättring i sikte, men tackar Gud för det liv jag fick leva och ber att jag snart ska få vända tillbaka till Ljuset. Om jag blir äldre så kommer mitt vårdbehov att bli mycket större än vad Sverige har råd med och lidandet kan bli för mycket för mig.