Jag såg något ytterst skrämmande på TV. Den handlade om en 12 åring med autism som hade kastats in på en SIS-anstalt. Det jag fattat är att de är till för ungdomar med kriminalitet och missbruksproblem.
MEN, då det saknas sängar för inneliggande vård på Psyk, då nu psykiatrin har raserats och alla små behandlingshem i t ex vår region har lagts ned, så finns det inte mycket kvar att välja på för en autist som får många, utåtagerande, svåra "meltdowns"/utbrott.
Utbrotten kommer då hjärnan blivit utsatt för allt för stor mängd negativa stimuli och inte orkar bearbeta mer. Autisten fejdar bort i en slags overklighet och ovanpå detta ofta mobbing och elaka kommentarer. Till sist säger det PANG och impulskontrollen ryker i den hjärna som neurologiskt är avvikande, d v s nervsystemen håller inte för påfrestningarna och autisten kan då skrika, slå på något, rusa omkring, dunka huvudet i väggen etc. Däremot brukar man inte ge sig på människor och slå dem! Jag menar att autister inte brukar utgöra någon fara för någon mer än för sig själv.
Exakt vad "Alex" hade gjort under sina utbrott vet jag inte men antagligen inte skadat någon.
Han behövde vård, och vad skulle det vara för något? Vad hade samhället att ge? Ingenting! Han blev svårt sjuk av denna isolering. HUR SJUTTON KUNDE SAMHÄLLET GÖRA SÅ? Alla människors lika värde - vad hände med den tomma frasen?
Jag antar att han hade haft någon kontakt med psykiatrin och fått t ex Fontex, som höjer serotoninnivån så att det blir mycket, mycket svårare att behålla självkontrollen. Själv prövade jag alla antidepressiva. Det finns tre neurosubstanser man brukar bolla med. Man skriver också ut epilepsimedicin eller Lyrica som sänker hastigheten i nervbanorna, typ elen.
För mig var alla medicinerna katastrofala. Jag blev manisk och krampade, fick extremt förhöjd ångest, blev suicidal, tog mindre överdoser vid meltdowns, kunde inte längre GÅ på Lyrican eller epilepsimedicin då nervsystemet slogs ut - och det var ju felaktigt från början, både det pyramidala och extrapyramidala nervsystemet.
DET FINNS INGA MEDICINER MOT AUTISM!!!
Visst, det finns vissa aspergare som fått lindring av något av det ovanstående. En del har erbjudits amfetamin, men inte i mitt landsting. Har inte ADHD.
Det man vet om autismspektrum (det är stort!) är inte tillräckligt för medicinering avsedd för oss. Gillberg kämpar på och är nog inne på rätt spår. Det handlar om helt andra neurosubstanser: Glutamat och GABA. Hur de arbetar tillsammans, mängd, funktion - allt detta vill han forska på men tycks vänta på tillstånd? WHY! Det finns ju inte ett enda piller utprövat för just autister så varför låtsas att vanliga lyckopiller för neurotyper (vanligt folk) skulle fungera i våra avvikande hjärnor? Man kan ju lika gärna ge insulin till reumatiker och cellgift till diabetiker!
Vi är bara försökskaniner, men det är väl dags att ge upp nu och satsa allt på glutamat-behandling?
Det är bråttom!
Jag förlorade kontakten med en aspergervän. Han hade problem med att underhålla en mobiltelefonen och det är så jag måste hålla kontakt som handikappad. Jag hade ett samtal med honom "live" då han verkade hoppfull. Han trodde att han skulle få OCD-behandling av en KBT-terapeut, så att han inte behövde tvätta sig hela dagarna. Han hade ett vräkningshot över sig p g a vattenåtgången.
Jag undrade varför han var så säker på att "fängelset" Brinkåsen skulle hjälpa honom? Jag visste att detta nya ställe var helt rymningssäkert och de flesta platserna till för kriminella. Övriga som spärrades in fick givetvis ingen vård mer än piller. Det finns ingen samtalsvård inom inneliggande psykiatri, men i detta fall inte heller i öppenpsykiatrin. Alltså- ingen OCD- behandling utan i stället ev. vräkning!!!
Han bodde sedan ett tag hos sin bror och dök upp ibland men ingen har sett till honom på evigheter. Vet inte om han lever, men jag vet att han nekades det som kallas VÅRD. Det finns inte ett enda piller mot tvångshandlingar. Kanske låste man in honom på Brinkåsen och kastade nyckeln??
Åter till Alex. Personalen på SIS sa att man visste ingenting om autism och att det inte förekom några behandlingar utan mest bara förvaring. Stängslen var mycket höga och jag såg en rastgård. Ett vanligt fängelse, men för barn?!!!
Jag är så tacksam för att ingen sydde in mig trots en del utbrott, glesa, bestående av korta skrik och att springa bort från den som sårat mig. Min son har autistiska drag och har även han undgått fängelse. Tänk att man idag ska vara tacksam för att man som aspergare får vistas fritt!! Nej, vi är inga seriemördare, eller ens mördare. Alla tappar inte kontrollen, bara vissa av oss. Min son är alltid lugn eller lindrigt upprörd.
VILKEN HJÄLP BEHÖVER DÅ AUTISTISKA BARN?
SMÅ LUGNA KLASSER I GRUNDSKOLAN O KANSKE SEDAN OCKSÅ!
Låt blir att utsätta oss för överstimulans, mobbning, utstötning, misshandel fysiskt o psykiskt genom att placera oss bland "de normala". De hatar oss. Ibland för att vår IQ kan ligga på 120 och uppåt. Det föder avund o kanske hat om vi inte lyckas dölja våra betyg. Om läraren läser upp bästa uppsatsen så är det förstås kört.
De mest kompetenta, som klarar universitetsstudier kan ändå behöva tillgång till stödjande team som blir en brygga mellan aspergaren och arbetslivet. Teamet kan förklara, ta kontakt, erbjuda lönebidrag ett par år, såsom Mölndals kommun gjorde. "Denna person är otroligt duktig programmerare men han vågar inte vara med på kafferaster och firmafester eftersom hans sociala förmåga är nedsatt. Det ni får är en duktigt, hårt arbetande programmerare. Vad sägs?" Där sådana samarbeten upprättats så har det gått riktigt bra för aspergaren, som då har chans att verkligen bidra till sitt land med alla sina 150 IQ och fokuserade arbete med briljant förmåga till analys.
Nu svepte jag över hela autism-spektrum, vilket är mycket stort med låg- till högfungeradne autism, men alla har vi samma bön:
VAR SNÄLLA MOT OSS!!! WE ARE THE WORRYING KIND!
BE GOOD FOR GOODNES SAKE! Ring inte polisen eller brandkåren - för de skiter i oss.
KASTA OSS INTE I FÄNGELSE!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar