ESTONIA - Anna ville dö!

 Om vår Ande verkligen vill återvända till ljuset så kan det hända att man får det, utan att ha begått självmord. Folk pratar ofta illa om de som avslutar sitt liv. Så Anna kunde inte tänka sig det utan det fick bli det jag kallar ett undermedvetet självmord.

Men hon var djupt deprimerad och ville bara inte leva mer. Så fick hon cancer och kände sig tvungen att ta alla behandlingarna och tyvärr blev hon frisk och ännu mer deprimerad. Varför fick hon inte dö?

Några väninnor ville dra upp henne ur depressionen: "Vi tar en tur med Estonia, dansar, dricker och har kul!"

Anna lät sig övertalas och åkte de 50 milen till Estonia, det flytande nöjespalatset. Men sedan hände ju det ofattbara och mer än 800 personer drunknade, en av dem var Anna. Jag kallar det synkronisering: när en rad händelser leder fram till något som man i hjärtats djup längtar efter och hennes längtan var djup, lika djup som havet.

Eftersom jag tror på många liv under vår resa i evighetens värld så ser jag döden som en övergång till en värld med många dimensioner i och jag hoppas att Anna har det bra nu!

Själv hade jag en kort nära döden upplevelse och upplevde en kärlek som inte existerar på jorden och mötta den jag egentligen är: en kärleksfull ande med en mängd erfarenheter från många liv.

Allt är väl.

Äldre och sjuka behöver 22-23 grader inomhus!

För flera år  sedan tänkte jag att jag var lyckligt lottad som bodde i en lägenhet, där det var 23 grader varmt, vilket jag som reumatiker behövde. Men några år senare sparade föreningen ner sig till 18-20 grader och man renoverade fönster och utsidan av husen. Stora rejäla ventiler blev det nu, där fuktig, rå och kall luft rusade in i hög hastighet. 

Jag hade fått uttorkade lungor och bronkit så när luftade kastade sig ned i mina lungor blev jag dyblöt och måsta kasta mig över ventilen och stänga den. Det är ju förbjudet, men jag hade inget val. Ska man ha en undertryckslägenhet men så starka stormar i lägenheten så får man banne mig höja värmen rejält!

Jag har försökt få hjälp men ingenting har hänt mer än att på natten är elementen inte iskalla utan bara kalla. Med den globala uppvärmningen så kan man spara mycket pengar, men hur blir det med fukt och mögel, eller med de gamla och de sjuka?

Jag måste alltid ha en litet element stående i det rum jag vistas, men det är inte så man ska göra. Det behövs andra åtgärder så att jag inte konkurrerar med föreningens element, så idag blev jag medlem i Bostadsrättsägarna. De utlovar juridisk hjälp och det kommer jag verkligen att behöva.

När jag var liten och hälsade på mormor i hennes äldreboende slogs jag av hur oerhört varmt det var. Jag fick lära mig att underhudsfettet tynar bort och att de flesta äldre människor blir allt mer frusna och behöver verkligen 34 graders värme. 

Men nu sker ju vården mest i hemmet och där är det 18-20 grader medan vi äldre, reumatiker, lungsjuka m fl plågas svårt. Vi är bortglömda. Vi kanske borde få morfin så att vi snart försvinner från ett land som inte tycks ha någon nytta av varken sjuka eller gamla. Är bara 69 så jag kan inte fortsätta ha det så här.

Förr behövde de gamla extra värme, nu behöver de inte det, teoretiskt. Hur gick det till? Kunskapen finns om att det ökade behovet är verkligt och viktigt. En reumatiker blir allt sjukare ju kallare det är.

Man kan byta termostat eller andra tekniska lösningar för att hjälpa oss som är i nöd, men det tror jag inte man vill. Det är ont om kärlek i Sverige nu. Bara pengar räknas. Så nu står mitt hopp till juridisk hjälp. Att flytta till en annan lägenhet kan innebära 20 grader. 55 plusboenden är bara för de rika och äldreboende tycks ha blivit en avlivningsplats, för de urgamla, sjuka som kommit in.

Jag känner på elementet på natten då det kan bli 10 grader ute, men det är lika kallt som vanligt.

Håller Sverige på att bli ett U-land? Man har inte råd att hjälpa svaga grupper. Sorgligt.

Jag vägrar ta det nya vaccinet!!!

 TRUMP FICK FÄRDIGA ANTIKROPPAR INSPRUTADE!!

Men vi andra som inte räknas kommer man att tvinga på gift som ska leda till att vi utvecklar antikroppar själva trots att det är omöjligt för många äldre med svåra sjukdomar. Jag ser det som avlivning.

Det stora grupper behöver är SYRE och färdiga antikroppar, då kan kroppen få ta det lugnt och dödstalen skulle sjunka. Man behöver bara logiskt förnuft och en dator för att fatta att man aldrig ska spruta in Sars eller annat gift i äldre människor. Om man nekar syre och väljer morfin så slutar ju den gamla eller sjuke att andas. Självklart. DET ÄR MORD!

Jag tror att Trump kommer igen för att han mjukstartade med klorikvin, sedan fick syre och färdiga antikroppar. Perfekt! Det är så det ska gå till!

Jag var nära att dö av svininfluensan, var avsvimmad i många timmar och genomblöt (andra sprutan)

Jag gjorde allt för att övertyga en sköterska på reumatologen att ide´n var vanvettig, att jag är nästan utan immunförsvar nu. Svaret var: krisgrupp! Jaha? Hela världens befolkning befolkning befinner sig i kris: världen brinner, skakar, öppnar sig, metanexplosioner blir allt vanligare, folk slåss mot folk och Sverige går mot inbördeskrig och sköterskan talade om KRIS!

Nå, vissa kriser kan undvikas, som att spruta in Sars i en gammal människa. 

Trump är ett skolexempel på hur Covid 19 ska behandlas!!!  

NOLLVISIONEN som försvann

 NOLLVISION MOT SJÄLVMORD

Det måste vara kul att sitta i regeringen och måla upp bilden av de perfekta samhället, måla en tavla med sköna ord, inkassera en fet lön, men inte GÖRA någonting för att uppnå målet, i detta fall nollvision för självmord. Vad gjorde man efter Anna Lindh-mordet och galningen som körde ned folk i Gamla stan?

Man tillsatte en utredning av en duktig psykiatriker som talade om den bättre vården, med mindre piller och mer samtalstid. Jodå, allt såg bra ut, men man lyfte inte ett finger för att genomföra de olika förslagen. Det var bara en ridå.

Man hade redan bestämt sig för att låsa in galningarna. I NU-sjukvårdens område lade man ned en hel rad fungerande enheter, som t ex ett charmigt hus på landet för psykossjuka. Där fick de äta bra mat, ha gemenskap med varandra och annat som ökade deras välmående.

Enheter för anorektiker, välfungerande, lades ned, hus för människor med personlighetsstörningar lades ned. Det var många välfungerande vårdenheter där tillgången till naturen ofta var en viktig faktor. Protesterna rasade in, både från poliktiker och privatpersoner och föreningar. Men i själva verket var beslutet fattat för länge sedan. Man skulle bygga ett fängelse för brottslingar och psykiskt sjuka som skulle bli RYMNINGSSÄKERT! Är det det viktigaste för en deprimerad människa eller en tjej som skär sig, att hon inte kan rymma? Hur kan man låsa in sådana tjejer, utan dom, i ett fängelse på obestämd tid?

Jag pratade med en bipolär kille om detta med grönområdet i mitten (Brinkåsen är byggt som en ring) om hans promenader skedde på samma området som brottslingarnas och han sa JA. Han sa också att det inte förekom några samtal med kontaktpersoner, kuratorer eller liknande. Det var ren förvaring.

Hur många med depression och ångest vill bli inlåsta i ett fängelse? Frågan borde vara aktuell nu när okänt antal människor har blivit arbetslösa och de som fått vård i hemmet inte längre får det. Det kallas boendestöd och kan innebära fina samtal med en lagom utbildad boendestödjare. Kommunalt LSS fungerar inte heller p g a Covid 19. Man får inte träffas. Är masker och visir för dyra??

Att lämna mängder av människor, vissa djupt deprimerade, utan hjälp och stöd för att plastskydd skulle anses för dyrt eller klumpigt - hur kan man göra så??

För sjuka singlar, som inte orkar ta långa promenader eller  är välkomna på ställen där man  förr kunde träffa människor i ett diakonalt arbete, för att det är stängt p g a Corona - vilka konsekvenser kan inte det få? Jo, att flera människor dör att isolering än av  Corona och det är nog där vi står idag.

Jag tänker inte lägga in mig på Brinkåsen, never! Vad skulle vinsten vara? Min säng är mjuk och extra stor därför att jag som reumatiker behöver det. Mikromat är ju inte bra, men man svälter inte ihjäl och går inte upp 3 kg i månaden, som på vissa antidepressiva.

Vi kommer aldrig att få veta hur många som tar livet av sig i den här krisen. Vem bryr sig? Det finns ju ett rymningssäkert fängelse som heter Brinkåsen alldeles nära ett fd mentalsjukhus. Man har kommit långt!

Hur långt har staten kommit i sin nollvision? Ingenstans! Siffrorna pekar uppåt, inte nedåt.

Här hemma har jag Wifi, dator, Netflix, mat och klarar mig bra, förutom att ensamheten bryter ned mig successivt. Den har den efffekten på många människor. Läste idag Att Julian Assange har Aspergers syndrom, liksom jag. Vi kan begrava oss i datorer, filmer eller andra intressen och behöver inget fängelse. Om Assange vore det största hotet mot världsfreden ... men det är han ju inte. Vi övriga som knappt medicinerar mot ångest och depression blir inte heller farliga, i allmänhet. 

HALLÅ? Hur tänkte ni uppnå er nollvision? Genom att droga ned oss! Fy skäms! Så mycket lögn det finns i denna regering!

Just nu begraver jag mig i min dator genom att skriva av mig hur jag långsamt tynar bort i ensamheten tillsammans med ett okänt antal singlar. Till Er sänder jag all kärlek jag kan!!! 💓💓💓

Sara bad Gud att få lämna det här livet

 När jag mötte Sara första gången tänkte jag att hon såg ut som en pingstvän, och det visade hon sig vara. Jag undrade varför hon var så gulaktig i hyn, men var inte säker på att andra människor såg detta, eftersom jag är lite synsk.

Vi blev goda vänner o arbetskamrater, tills hon fick sjukpension. Läkarna fattade att hon inte vara frisk, men de kunde inte ställa diagnos, vilket är alldeles för vanligt i Sverige.

Vi fortsatte hålla kontakt via telefon. I Stockholm kan det ta alldeles för mycket tid att resa till sin vän. Jag hade ett barn att lägga ned tid på, och jobb förstås. Min ledgångsreumatism hade inte besegrat mig än.

Den sista träffen: Sara stod vid Hötorget, klädd i kappa, en stor hatt, halsduk, glasögon som liknade skidglasögon. Hon tålde inget som helst drag och jag skämdes en aning över att ha en så gammal och konstigt klädd vän. Men det är ju det inre som räknas: ett guldhjärta går inte att köpa.

Vi fikade och hade en fin gemenskapsstund innan hon skulle ta tåget hem till sig och jag tåget åt ett annat håll. Minuten innan dörrarna stängdes sa Sara: "Jag har bett Herren att ta hem mig till sig!" Jag blev mållös men hann ju inte säga något.

Jag minns inte om vi hann ha något telefonsamtal mer innan hon dog. Det gick så fort. Vad hon dog av vet ingen. Hon bara låg död i sängen när man sökte upp henne.

Jag ringde väldigt många ggr innan jag insåg att hon var död och att det var dags att ta reda på sanningen. Ringde nog begravningsbyråer och fick telefonnummer till en anhörig. Hon hade berättat att de inte hade någon kontakt, att de var elaka mot henne, så jag blev väl inte överraskad över den stenhårda röst jag fick tala med som starkt ifrågasatte varför Saras bästa vän skulle få någon information, men det fick jag. Likmasken hade varit så snabb att det inte fanns mycket att obducera. Så det hela fick förbli ett mysterium. Nå, hon kände ju inget av det som hände i kroppen eftersom hon hade flyttat ut.

Att man kunde lämna jordelivet genom att be änglarna komma och hämta hem en, det var för mig nytt. Hade aldrig hört talas om det. Men som sagt, hon var väl ca 60, hade en okänd sjukdom och inga andra vänner än ett par telefonvänner. Hon blev mobbad av damerna i Filadelfia på deras fikaträffar då de bestämde sig för att hon ju måste vara psykiskt sjuk efter svenska läkare aldrig någonsin missar en diagnos. Att bara sitta i soffan på Kungsholmen och köpa lite mat ibland. Är det ett liv? Inte för alla. Hon skulle ju kämpa inte bara mot isoleringen men också sjukdomen.

NJUT AV LIVET I HIMLEN SARA! 💓💓💓

ÖVERLEVARE FRÅN ESTONIA

 Innan jag går vidare med att skriva om "omedvetna självmord" vill jag berätta om hur jag själv kom att delta i Estonia-katastrofen, indirekt.

Jag satt i min studio och deppade. Flera tavlor hade blivit sålda på en delutställning men inte denna stora akvarell, trots att jag knappt gjort den själv. Jag målade den supersnabbt, liksom driven av något högre.

Den föreställde fem vita fåglar som svävade över ett stormigt hav målat i royal blue, guld, silver, rosa och sådana färger jag använder om jag målar det andliga. Tavlan målade sig själv och var oerhört vacker - varför hade ingen köpt den?

Då sa den Helige Ande, som kan vara svår att skilja från min vanliga tankeröst: "Måste du alltid ta betalt? Detta är ju en gåva jag gett dig. Kan du inte vara villig att ge bort tavlan om jag ger dig ett tecken? Åh, förlåt sa jag till Gud. Jag är ju inte här bara för att tjäna pengar, men för att tjäna Dig. Ok, ge mig bara ett tecken så är jag med.

Hon kom nästa dag, en slumsyster från Frälsningsarme´n. Hon ville titta på mina tavlor och fastnade direkt för akvarellen med det stormiga havet.

- Kan du tänka dig att ge den till mig mot att jag betalar materialet?

- Visst, sa jag. Jag var ju förberedd på detta.

Och då sa hon vad hon skulle göra med tavlan: sätta upp den vid fotändan till sin systers säng så att det första hon såg på morgonen skulle vara de fem fåglarna. Slumsystern (i detta fall en riktig syster) sa att hennes syster då skulle tänka att hennes fem väninnor hade flugit hem till himlen och hade det bra där. Allt är väl!

Hon berättade att systern inte hade gått ut på nära ett år för att all grundtrygghet var krossad. Hon skulle ju kunna falla genom ett hål i gatan eller vad som helst. Och skuldkänslorna malde: Varför överlevde jag, men inte de?

Nu förstod jag att jag faktiskt inte hade målat tavlan själv utan bara varit ett redskap för att trösta en överlevare efter en katastrof och detta var mer värt än allt annat i världen för mig.

 Jag orkar inte leva mer!! 

Missförstå mig inte. Har inte planerat ett självmord. Depression innebär att man är näst intill paralyserad och inte kan förmå sig att göra någonting. Jag är gammal nu och har kämpat med svår ledgångsreumatism i 44 år, 22 operationer, massor av cortisonsprutor, neurologiska problem med brist på kvinnliga hormoner som gav mig PMS i 23 år då de räddande pillren kom. Jag har kämpat med brister av neurologisk, psykologisk och fysisk karaktär MEN har ändå hunnit med att LEVA, haft två män, fått ett barn, har jobbat med allt möjligt och det roligaste var sing- and songwriting samt målningar. 

JAG ÄR NÖJD NU! Att man är nöjd med den glädje och sorg man gått igenom tills man berövats de flesta funktioner man haft och mest ligger i en säng i väntan på resan hem till himlen ser jag inte som konstigt. De flesta människor jag haft fina relationer med är döda och kommer att möta mig snart.

Så vad gör man då mer än att leva på vackra minnen? Jag ville vlogga dessa minnen men klarade inte av tekniken. Teknik har aldrig varit min gjej. Eutanasi har vi ju inte här i det land som förbjuder det mesta och har en hög självmordsstatistik. Hur kul är det att hänga sig eller hoppa ned för ett riktigt högt berg? Är det inte bättre att erbjuda eutanasi, till dem som inte är dementa?

JAG VILL SKRIVA OM ALTERNATIVA SÄTT ATT LÄMNA DENNA JORD

Med tanke på att Estonia blivit aktuellt igen så tänker jag på ett samtal med en man boende i väst, som förlorade sin fru i Olyckan. Han berättade om att hon drabbades av cancer och egentligen ville dö av den, för hon var trött på livet. Men vad skulle folk då säga - att det var självmord att inte ta behandlingarna? Så tyvärr blev hon frisk.

Några väninnor försökte få upp kvinnan ur hennes depression genom att ta med henne på en kul resa med Estonia, den där som sjönk ni vet. Och så fick den deprimerade sin död till sist och medkänsla i stället för fördömelse.

Tror du på synkroniseringar? Det gör jag. Jag tror inte att någon ombord vad där av en slump. Våra öden är bestämda innan vi föddes. Om jag hade en anhörig på botten, under sten och cement så skulle jag prata med honom via telepati och ha en himmelsk kontakt med honom. Skelettet är inte till någon nytta ändå och sörja kan vi göra var som helst. Det finns så stora minneslundar numera att man inte har en chans att hitta lite aska av sin anhöriga i alla fall. Kroppen är borta, men inte anden. Den går vidare från liv till liv, efter viss planering och vila i himmelen. Jag har kommunicerat lite med min mamma och x-man de närmaste månaderna efter dödsfallen. De mådde bra!

Så visst vill jag leva vidare, men inte i den här tunga dimensionen och isoleringen som blivit nästan total genom välfärdens fall plus Corona. Man kan som troende önska att få komma hem igen. Berättar gärna om hur Sara kom hem på det sättet: genom bön. Men själv har jag två personer att bry mig om innan jag lämnar.

Ska sluta här o fortsätta senare med att skriva om omedvetna dödsfall men där jag har förstått and Anden ville hem.