När jag mötte Sara första gången tänkte jag att hon såg ut som en pingstvän, och det visade hon sig vara. Jag undrade varför hon var så gulaktig i hyn, men var inte säker på att andra människor såg detta, eftersom jag är lite synsk.
Vi blev goda vänner o arbetskamrater, tills hon fick sjukpension. Läkarna fattade att hon inte vara frisk, men de kunde inte ställa diagnos, vilket är alldeles för vanligt i Sverige.
Vi fortsatte hålla kontakt via telefon. I Stockholm kan det ta alldeles för mycket tid att resa till sin vän. Jag hade ett barn att lägga ned tid på, och jobb förstås. Min ledgångsreumatism hade inte besegrat mig än.
Den sista träffen: Sara stod vid Hötorget, klädd i kappa, en stor hatt, halsduk, glasögon som liknade skidglasögon. Hon tålde inget som helst drag och jag skämdes en aning över att ha en så gammal och konstigt klädd vän. Men det är ju det inre som räknas: ett guldhjärta går inte att köpa.
Vi fikade och hade en fin gemenskapsstund innan hon skulle ta tåget hem till sig och jag tåget åt ett annat håll. Minuten innan dörrarna stängdes sa Sara: "Jag har bett Herren att ta hem mig till sig!" Jag blev mållös men hann ju inte säga något.
Jag minns inte om vi hann ha något telefonsamtal mer innan hon dog. Det gick så fort. Vad hon dog av vet ingen. Hon bara låg död i sängen när man sökte upp henne.
Jag ringde väldigt många ggr innan jag insåg att hon var död och att det var dags att ta reda på sanningen. Ringde nog begravningsbyråer och fick telefonnummer till en anhörig. Hon hade berättat att de inte hade någon kontakt, att de var elaka mot henne, så jag blev väl inte överraskad över den stenhårda röst jag fick tala med som starkt ifrågasatte varför Saras bästa vän skulle få någon information, men det fick jag. Likmasken hade varit så snabb att det inte fanns mycket att obducera. Så det hela fick förbli ett mysterium. Nå, hon kände ju inget av det som hände i kroppen eftersom hon hade flyttat ut.
Att man kunde lämna jordelivet genom att be änglarna komma och hämta hem en, det var för mig nytt. Hade aldrig hört talas om det. Men som sagt, hon var väl ca 60, hade en okänd sjukdom och inga andra vänner än ett par telefonvänner. Hon blev mobbad av damerna i Filadelfia på deras fikaträffar då de bestämde sig för att hon ju måste vara psykiskt sjuk efter svenska läkare aldrig någonsin missar en diagnos. Att bara sitta i soffan på Kungsholmen och köpa lite mat ibland. Är det ett liv? Inte för alla. Hon skulle ju kämpa inte bara mot isoleringen men också sjukdomen.
NJUT AV LIVET I HIMLEN SARA! 💓💓💓
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar