HEAVEN HELP ME!

Jag har i denna blogg fokuserat på en del fysiska sjukdomar jag har erfarenhet av och hoppats kunna delge både erfarenheter och behandlingstips. Huvudsyftet har nog varit att ge drabbade en känsla av att de inte är ensamma med sin vånda, att vi är fler som kämpar på.

Många kroniska smärtsjukdomar får psykosociala konsekvenser, som kan vara svåra, hur svåra beror ofta på hur robust eller skör man är själsligt sett och vilket stöd man har fått hemifrån. Om man som jag fötts med en skör konstnärssjäl och vuxit upp med två autistiska föräldrar som inte visste vad kärlek var eller hur de skulle kunna uttrycka den - då lyckas man sällan leva upp till idealet; Den handikappade hjälten, som alltid har ett stort leende på läpparna, blir den förste konsertpianisten utan fingrar och den förste som bestiger Mount Everest utan armar och ben.

Vi som inte är hjältar kan behöva stöd från en terapeut för att ta oss över alla hinder, men dessa är mest till för de rika - de som kan betala vad det verkligen kostar. Vi andra får nöja oss med piller, som man blir fet av. Dessa piller kan för vissa trigga självmordsförsök och alltså få motsatt effekt. Även om pillren kan ligga bakom ett impulsivt självskadebeteende så är det den lilla människan som får ta emot avskyn, föraktet, hatet och bestraffningarna från vården. För ja, det är så det går till. Många har ju gripits av fallet Nora - tjejen som försökte skada sig eller ta livet av sig på olika sätt. Det sista försöket gick ut på att kväva sig, vilket nästan lyckades, varför hon fick kontakt med en död kompis som vädjade till henne att ta hand om sitt liv och verkligen LEVA det fullt ut. Detta blev en vändpunkt för Nora, som därefter fick hjälp att börja leva igen. Den elaka psykiatern fick sparken, men det han sa: "det är ingen som tror på bearbetning av problemen längre" är fortfarande det som gäller inom psykiatrin. Deras grej är att låsa in dem som inte orkar leva mer i rymningssäkra anstalter. Bestraffning är "behandlingen". Jag vet - och därför har jag, liksom Nora fått hjälpen från annat håll - från Himmelen.

Vi är inte så ensamma som det kan verka. Det finns skyddsänglar, skyddsandar och avlidna vänner, som vakar över oss och griper in när vi är nära att dö innan det är planerat att vi ska lämna den här dimensionen, där vi har så mycket att lära oss. Jag har försökt många gånger, men hindrats av dessa varelser eller av Gud själv. Jag vet inte vad Rösten har för namn. Den presenterar sig sällan. Den bara undervisar eller varnar mig, kärleksfullt. Tilltalet är varmt och fullständigt utan dömande, det kommer från den himmelska världen och i denna sönderfallande värld tror jag bara att det är därifrån vi kan få den hjälp vi behöver.

Min uppväxt innebar god fysisk omvårdnad och emotionell katastrof. Aldrig ett uppmuntrande ord från min mamma. Den första avancerade teckningen var inte god nog. Den första sången på gitarren var inte god nog. Allt var otillräckligt. Jag var otillräcklig. Mamma  försökte stå ut med mig fram till tonåren då jag inte fick mens, pojkvän eller vänner. Det enda jag hade att visa upp var mina höga betyg. But that didn’t impress on her. (Tänkte på en låt här…) När jag gjorde revolution mot den andefattiga miljön därhemma och blev frireligiös så övergick ogillandet i hat.

Pappa var så svårt autistisk att han knappt var pratbar. Det var inte någon man diskuterade livet med. Det gällde bara att ligga lågt så att man inte råkade utlösa ännu ett förödande impulsgenombrott med hot om att han skulle döda oss alla. Att springa och gömma sig någonstans för att inte riskera att bli dödad ingick i rutinerna. Hans hot blev aldrig verklighet, men vad hände i barnets inre? Tillit till livet grundläggs inte på detta vis.

Så – kärlek var något jag fick söka på andra håll än hemma. Jag började med Naturen.

Som barn levde jag i min egen värld, i nuet, med naturen, utan tankar på de faror jag utsatte mig för. Jag var väl 10-12 år när mitt intresse för bergsklättring slagit rot.

- Det var en av många ggr jag klättrade i stadens högsta berg, men den här gången slant foten och jag och störtade ut för berget vid vars fot det låg en mängd sylvassa stenblock. Jag föll mot en säker död tills jag fångades upp av en liten dvärgbjörk, som envist försökte livnära sig på en smula jord i en av bergets sprickor. Den uppmanade att göra som den gjorde: håll fast vid livet!

Kläderna revs i småbitar, men kroppen var helt oskadd när jag omskakad knallade hemåt.

En annan gång hade jag fastnat på en mur, som stöttade upp berget mot vägen ovanför. Jag hade tagit mig till mitten av muren när jag plötsligt inte fann minsta lilla spricka att sticka in tårna i. Hettan från det varma berget, lukten av sten och murbruk, den blå himlen – allt etsades fast i minnet i den stund jag misstänkte var min sista. Men det var som om en osynlig hand hjälpte mig vidare på något obegripligt sätt.

Denna osynliga hand som bar mig, vinden, havet, bergen – det blev min Far, den far som ordlöst ständigt sa till mig:

Don't you worry, don't you worry, child, heaven's got a plan for you!

Under en resa med kyrkan till Holland hörde jag många predikningar som jag inte förstod något av, mer än just dessa ord: "God heeft een plan voor je leven!" = "Gud har en plan för ditt liv!" De etsades in i min själ. Jag visste att om jag inte vågade tro på detta skulle jag inte överleva.

Vid 35 års ålder hade jag p g a mina olika handikapp misslyckats med allt det där jag borde ha lyckats med: karriär, familj och självförverkligande. Då min mamma hade förbjudit mig att ägna mig åt musik och konst så hade hon inte förstått att det jag skulle ägna mig åt hade ju Himlen redan lagt ned i min själ och att göra ”något annat” än att leva ut det man är resulterar i kaos . Kaostillstånd kan leda till sjukdom och helt omedvetet bröt jag ned de händer jag inte fick spela piano och komponera musik med. När jag var vuxen nog att våga gå min egen väg var det för sent. Då jag var på väg upp som trubadur gick senorna i ena handen av – gång på gång. När jag börjat konstskola blev händerna förlamade var tredje dag av överansträngning. Trauma hade mig i sitt våld och jag drogs med av nedåtgående virvlarna i det farliga ångesthavet.
 

Runt 35 års ålder började det – självmordsförsöken. Det handlade om små överdoser jag förmodligen inte kunde ha dött av, men nog för att sätta mig i kontakt med mina skyddsandar.

Första gången jag gjorde det skrev jag böner om förlåtelse till allt och alla och sjöng psalmen: ”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel … gå vi till paradis med sång.”

Vaknade senare upp på ett sjukhus och insåg snart att de vitklädda omkring mig var människor och att jag var kvar på jorden. Gråtande drog jag radiokudden intill mitt öra för att fokusera på något annat än mina känslor av förtvivlan. Ut ur kudden strömmade vacker musik: ”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel…” !!! Jag kände mig plötsligt sedd och hörde en Röst som sa:

-        Jo, det är sant att himmelen är härlig, men det är här på jorden du ska vara nu – den är också vacker. Du har ännu inte lärt dig det du är här för att lära dig – dessutom behöver jag dig!”

Jag kände att upplevelsen var på riktigt, livet var viktigt och det fanns mycket jag skulle kunna göra med de små resurser jag trots allt hade. Så de närmaste veckorna höll jag upp dörren för många människor eller hjälpte till med småsaker, väl medveten om att jag kroppslös inte ha kunnat hjälpa de här människorna rent fysiskt. Jag njöt av att se deras glada leenden då de fick "a broken, but helping hand."

Men smärtans ögonblick var många. En kväll satt jag ock grät och sa till Jesus att jag ville vara där han var. Då såg jag en vision av ett stort kors, som jag drogs in i, samtidigt som det föll över mig. En röst sa:

-        Det är du!

-        Va? Nej, jag bad inte om ett kors. Jag bad om att få komma till himlen!

-        Nej, du bad om att få vara där jag är, och det är du – I LIDANDET.

Där sprack hela framgångs-teologin! Min upplevelse var så verklig. Den sa mig att ALLT lidande har en mening, allt, inklusive skilsmässor och nervsammanbrott. Den undervisning jag fått gick ut på att bara lidanden för Jesu skull räknades (vad nu det är?), inte de övriga. Enliga pingstkyrkan var sjukdom ett tecken på dålig tro, skilsmässa ett allvarligt brott och sex utanför äktenskapet en enkelbiljett till helvetet. Men Rösten sa något annat. Jag började utveckla en egen teologi där jag försökte acceptera Lidandet som någon som vill få mig att mogna som människa.

Jag gick vidare i livet och försökte transformera mitt lidande till sånger som jag sjöng för utsatta, gamla och döende människor. De var skrivna utifrån mitt nya perspektiv - långt ifrån de hurtfriska frikyrkosånger jag lärt som lovade omedelbar lycka för den som omvänder sig.  Jag märkte att jag fick vara ett redskap då jag gjorde sångval utifrån den inre rösten inför varje spelning, så att någon kände att just han eller hon var Sedd och älskad mitt i all sin trasighet. Mest tagen blev jag den gången en ung kille kom fram till mig och grät medan han försökte förklara vad som hänt inom honom när jag sjöng om den medlidande Guden som inte dömer någon och förstår vår svaghet. Jag blandade "andliga sånger" med en visa om den där mänskliga kärleken som lätt får hjärtan att brista. Det andliga bor i det mänskliga och det brustna - inte på annan planet!

Men trots allt fint som livet bjöd på så var de reumatiska skoven hänsynslösa och slog i mitten av 90-talet sönder det mesta av det jag mödosamt byggt upp: ett någorlunda normalt och tillfredsställande liv och jag måste hantera en andra skilsmässa samtidigt som jag var för sjuk för att sälja hus, packa ned och packa upp, klara två flyttningar på raken och se till att fixa upp livet för ett funktionshindrat barn. Allting brast och förnuftet försvann. Jag iscensatte ett allvarligt självmordsförsök. Men en ängel väckte mig i snön där jag höll på att frysa ihjäl, starkt neddrogad och sa:

-        Du är på väg att helt förlora medvetandet. Är det din verkliga mening av lämna jordelivet eller är det något mer du vill ha gjort?

-        Jo, jag vill ta hand om mitt barn – och skriva en bok, svarade jag telepatiskt.

Ängeln hjälpte mig att krypa hemåt, där polisen redan väntade på mig med sina hundar.

Den här gången blev jag inte tillsagd att jag måste stanna på jorden. I stället ställdes jag inför ett val. Himlen visste hur jag lidit och vad jag lärt och verkade ha förståelse för om jag ville få avsluta mitt liv vid denna tidpunkt. Rösten hade varit extremt neutral, vilket tyder på att det var en ängel. De har ju inte fri vilja som vi utan är mer tjänsteandar som är styrda att göra vad de ska av högre makt.

Det finns många fler exempel på kontakt med den andra sidan, som uppstått vid trafikolyckor, operationer mm. Allt får inte plats här. Får väl blogga vidare om det...

Jag kan tänka tillbaka på den sista incidenten och det som hände de närmaste åren; hur jag kom att göra en rad insatser för att hjälpa hemlösa med oskrivna diagnoser, utan rättigheter till stöd och hjälp utifrån sina särskilda behov. Mitt hem blev härbärge och jag diagnos-ställare/healer. Jag blev rebell och ledde en del uppror mot den sociala nedrustningen via massmedia. Jag slogs som en tiger för dem som inte hade en röst, en dator eller kraft att förändra sitt liv. Den jag slogs mest för var förstås min son, som fick yrkesutbildning utan gymnasium och körkort fast vi saknade pengar. Så – det var inte förgäves som änglarna förlängde mitt liv. Jag har försökt att visa min tacksamhet genom att ge kärlek till de gudomliga väsen jag kan se runt mig: människorna, främst de "små".

Meningen med att inte ge upp och syftet med att krossas, lystes upp för mig en dag då jag stod på gatan och lyssnade på en hemlös missbrukare, som jag inte hade kraft att hjälpa. Visste hur svårt det var.

-        Men du förstår mig ju! utropade han.

 

 Orden grep tag i mig. Jag hade alltså lärt mig något viktigt genom åren som gått (medkänsla) och kunde förmedla det utan ord. Så låt oss stanna kvar här – för varandra!

”Please hold on - there are so many things I want to say to you!” 

PS. Blev avbruten här av polisen som ville låna mina nycklar till diverse dörrar och garage. De letade efter en saknad person, någon som ev. kunde ha tagit sitt liv. Men när jag senare fick tillbaka nycklarna kunde de meddela att hon var vid liv. Vardagsarbete för svensk polis. Borde vi inte ändra på något i det här landet?

Vägar till HELANDE

Det har nu gått tre månader sedan helvetet brakade loss, några veckor efter det att jag opererat bort livmodertapp/livmoderhals. Jag blev sömnlös, termostaten slutade funka, vallningar är bara förnamnet, för varm, för kall, genomblöt av svett, andnöd. 4 timmars sömn var i stort sett det jag kunde få nattetid, så jag fick offra dagarna, ge upp allt socialt liv och invänta några timmars dagsömn.

Fönstren något öppna för det mesta, sänkte rumstemperaturen och blev allt sjukare i reumatism. Till sist var det molande värk dygnet runt. Även malande huvudvärk infann sig. Jag kunde inte gå, tänka, fokusera eller fungera på fyra timmars sömn.

En svensk vårdcentral är för mig sämre än en medicinman på Bali. Doktorn påstod att jag vaknade av panikångestattacker varje natt, månad efter månad. Wow! Har någon människa med SAD, mörkerdepression, någonsin gjort det? Vi sover nästan dygnet runt i slutet av vintern. Så har det sett ut i 15 år för mig, så varför skulle kroppen gå från 16 till 4 timmar strax efter en underlivsoperation? Var detta en logisk tankegång? NEJ! Har haft ca 5 ångestattacker under min livstid - och så plötsligt 90 stycken i rad - nattetid? Logiskt? Nej!

Bad läkaren om magnesiumtest eftersom jag ofta får magnesiumbrist i slutet av vintern - självkännedom. Hon sa förstås nej, men tog test ändå. Hon ringde härom dagen och sa att jag hade för lågt magnesium.
- Visst, sa jag. Det visste jag ju...så jag gick till Apoteket och köpte magnesium. Har ätit det rätt länge nu.
Hon blev väl lite paff. För henne spelar tydligen inte patientens egna erfarenheter någon roll? Är hennes roll att leka kung? Have fun! I don't care!

Levervärdet var inte det allra bästa. Ska testas om. Jag anade ju också detta så jag har slutat dricka alkohol. Jag drack måttligt så då går det ju att bara sluta. Mina mediciner belastar levern, men dem kan jag inte ta bort.

Nej, VC hade inte något annat att tillföra än det jag redan visste. Ja, och så fick de ju köra sitt race med att allting är psykiskt. Det gör ju allting så mycket lättare för dem. Ett bra och billigt skäl att sparka ut patienten. Utredningar kostar.

Det fysiska och psykiska sitter ihop, är inte skilda världar. Det är inte antingen eller. Stress i form av operationer som gör rejält ont är trauman som tillfogas kropp och själ. Kroppens minnesceller bevarar minnena av dessa trauman livet ut.

Kanske var det allting i kombination som gav mig dessa extrema menopausala problem?
 
De närmaste händelserna var:
1. Näthat - blev helt knäckt och lämnade ett forum, som har betytt mycket för mig.

2. IRL - besviken på en människa som verkade vilja bli min vän men hela tiden betedde sig oberäkneligt och dominant och jag blev ännu mera knäckt, eftersom jag behöver mänsklig kontakt.

3. Underlivsoperationen - för ont, borde haft narkos. Förutom vreden mot vården hade jag huvudvärk, värk och kramper i magen och värk i ryggen hela första veckan.

4. Stressen + borttagande av nedre delen av livmodern på en person som aldrig haft en naturlig menstruation, som haft och har underfunktion på hypofysen rubbade min hormonella balans och fick det endokrina systemet att svaja. I det endokrina systemet finns binjurar och binjurebark, stresskänsliga körtlar. De är relaterade till autoimmuna sjukdomar och hormonella problem. Allt är ett!

Talade med gynekologen idag. Jag märkte att hon var väldigt stressad så jag bad i stort bara om att få rätt till två hormonplåster i veckan i stället för ett? Sedan sa jag vilka svåra symtom jag hade. Hon vägrade koppla det till operationen och jag har inga förväntningar på svensk sjukvård, så jag var tacksam för två plåster. Hon fattade ju åtminstone att jag verkade ha problem relaterade till menopaus och att östrogen motverkar reumatism. Bingo! Det var ett par saker som hon höll med om och att jag behövde plåstren för förbättrad livskvalité.

VC sa bara: DU SKA INTE HA NÅGOT ÖSTROGEN! DU ÄR GAMMAL GAMMAL GAMMAL GAMMAL GAMMAL! Vad ville hon ha sagt med det??? Jag är inte ålderspensionär än.
Men jag såg väl sliten ut eftersom jag inte fick någon sömn.

Så gynekologen var betydligt mer förstående än VC-läkaren. Hon insåg att jag behöver östrogen. Själv anser jag att jag dessutom behöver Progesteron, såsom homeopaterna säger. Det hjälper kroppen att ta tillvara det lilla östrogen som finns i kroppen och liksom aktivera det. Sådan salva finns att köpa på nätet. Ska testa.

Det värsta tycks vara över nu. På två plåster (Estalis) samt Ingefärskapslar och ett luftigare rum kan jag numera komma upp i normal, sammanhängande sömn, om jag tar det lugnt på kvällen. Meditation är bäst, bättre än en öl!

Den första sammanhängande sömn-natten, utan uppvaknande, fick jag sedan jag hade varit i Sjukhuskyrkan och träffat en präst där, som jag känner rätt väl sedan jag medverkat med sång i en del gudstjänster. För honom berättade jag allt, även om min andnöd och dödsångest. När man inte får luft så känns det ju som om man ska dö. När hjärtat rusar känns det som hjärtsvikt. Och det är en inte så ovanlig biverkning till Enbrel, som jag tar. Det är så: jag är faktiskt dödlig.

Under min New-Age-period slutade jag tro på helvetet, men efter ett självmordsförsök som nästan ledde till döden så ändrade jag inställning till döden. Den fanns på riktigt. Den innebär skilsmässa från den jag älskar mest, min son. Innan man traskar in i det okända bör man bör vara beredd, ha förlåtit sig själv och andra.

Jag grät ut min dödsskräck i minst tio minuter - jag fick det! Jag kände mig trygg och vågade vara mig själv. Varje tår var som en helande droppe i kärlekens hav. Stresshormonerna flydde förskräckt undan och föll för varje minut allt djupare. Tårarna släckte helvetets lågor. Det som fick mig att våga gråta var prästens ord:

- Jodå, Gud förlåter ALLT!

Jag deltog i en liten mässa efteråt och ville helst tömma hela nattvardskalken, för så utsvulten var jag på förlåtelse. Jag menar inte att jag måste blidka en hämndlysten Gud utan att jag behövde hämta kraft i Urkällan för att kunna älska och förlåta mig själv och alla andra - ta emot och ge vidare.

Det svåraste av allt är, som många vet, konsten att förlåta sig själv.

Att leva med kroniska sjukdomar är inte acceptabelt idag. Psykiska problem väcker rädsla och förakt hos omvärlden. Skam, ja skam, är det vi sjuka svenskar av idag känner för det är skam, ja skam, som samhället häller över oss. De begraver oss i den såsom man begravde avrättade judar i massgravar en gång. Vi ska inte finnas. Det var därför jag behövde få höra orden: "Du är förlåten!" Och sedan höll jag fast vid det och gick med lättare steg och färre bördor vidare i livet. På natten sov jag djupt och gott omsvept av Kärleken. Jag mumlade: "Allt är väl, allt är väl" innan jag somnade. Och allting var väl. Universums starkaste helande kraft är KÄRLEKEN.

Jag behöver kvalificerad sjukvård (finns i England!), alternativmedicin men också kontakt med min inre källa av visdom. Den inre rösten kan vägleda mig, tala om för mig vad som är fel, ge mig en känsla som jag då måste följa för att hamna rätt. "Livet tar hand om Dig - om du låter det." (Tommy Nilsson sa detta under en spelning. Sanna ord!

YOU ARE LOVED!

KAMPEN FÖR EN DIAGNOS

Jag har befunnit mig i en svart brunn sedan slutet av oktober månad. Det var då det hände; Det nya sjukdomstillståndet slog till, som om jag inte hade nog?

Jag vaknade en timme efter insomnandet totalt genomblöt, med ett skenande hjärta och andnöd. Jag kastade upp fönstret och bytte kläder. Med stora tefatsögon låg jag sedan och stirrade ut i natten och undrade vad som hänt och när/om jag skulle kunna somna in igen?

Efter flera timmar somnade jag in ca tre timmar. Men fyra timmar räcker inte för en äldre, multisjuk person - långt därifrån. Så gick nätterna, vecka efter vecka medan jag grubblade, läste på nätet och funderade på vad som kunde ha hänt och vad jag skulle kunna ändra på...

En sak jag visste var fel med mitt beteende var att jag drack något på kvällarna, vin eller öl, för att gå ned i varv och övervinna mina insomningsproblem - men tänk om de bara förvärrades? Jag visste att själva sömnen, sömnkvalitén försämras om man dricker mycket, men om man dricker måttligt?
Jag blev förstås tvungen att sluta dricka, eller rättare sagt; Jag trappade ned till en folköl under kvällstid. En liten förbättring inträdde. Eftersom ingen av mina mediciner bör kombineras med alkohol är ju målet 0.

För övrigt följde jag upp alla mina egna hypoteser på internet. Jag läste allt om skvalen i svininfluensasprutan och de autoimmuna sjukdomar som kan uppstå, t ex Kroniskt trötthetssyndrom, ME. Då får man sömnproblem och svettningar och svaga muskler, b l a hjärtmuskulatur. Japp, det var ju möjligt. Det där med narkolepsin fick jag börja släppa taget om, även om sömnen minskat en del efter sprutan. Jag har nämligen inte de där dagliga muskelkollapserna som man då ska ha.

Jag kollade upp kvicksilver-konsekvenserna eftersom tiomersal i sprutan = kvicksilver. Fann att symptomen var så många att de knappt gick att fånga in. Jag gick i träskmarker. Visst är jag kvicksilverförgiftad men har tagit bort 90 % av mitt amalgam, så - vad mer kan jag göra? Jag är inte miljonär.

Jag läste också om menopausala problem - alltså svettningar och sömnstörningar som kan drabba långt efter klimakteriet. Min termostat står och svajar dygnet runt och tempen ligger mellan 37.0 och 38 grader under dygnet. Tidigare mellan 36.6 och 37. Jag opererade bort livmoderhalsen tre veckor innan mitt nya helvete brakade loss. Östrogenfall? Sköterskan på Gyn sa Nej! Varken livmoder eller äggstockar är borta än. Nej, jag vet - men man har nafsat livmodern i kanterna, tagit bort några centimeter av mitt underliv, hela livmodertappen - kan inte det leda till reaktioner från kroppen?

Första veckan efter den ovanligt omfattande koniseringen (den andra) hade jag värk i magen, i ryggen och i HUVUDET! Jag brukar aldrig ha huvudvärk. Denna huvudvärk har återkommit då och då, vilket osökt får mina tankar att vandra till den hypofys jag har, som inte funkade när jag var ung, så att jag aldrig fick tillräckligt med östrogen för en riktig menstruation. (Amenorré) utredningen visade att det var fel på hypofysen. Senare kunde jag via lågdos p-piller få ägglossningar, men när pillren togs bort då stod jag ju där igen, med min rubbade hypofys. För den som har så lite östrogen som jag kanske ingreppen kan leda till obalans i det endokrina systemet? Jag är ju inte som andra. I'm not mainstream, men det är ju så som stafettläkare på vårdcentralen behandlar mig, eller så behandlar de mig inte alls. Drömmen om ännu en endokrin utredning kommer nog aldrig att beviljas. Den är till för de rika har jag märkt. Sverige har EU:s mest ojämlika sjukvård.

Jag har ätit tonvis med gifter av olika slag, värktabletter och sömntabletter under mina 38 år med svår reumatism. Någon gång borde kroppen vara så förgiftad att den ger upp? Och vad ger upp om inte hjärtat eller hjärtmuskulaturen, som försvagas och kanske inte orkar driva runt blodet, som ska syresätta kroppen? Har jag börjat få andingsuppehåll när jag sover djupt? Är det kroppen som väcker mig efter fyra timmar för att säga:

"Hallå, meddelande från det autonoma nervsystemet; Tyvärr är vi så trötta på att sköta allt medan du bara sover djupt. Från och med nu får du allt hjälpa till! Gå till uteplatsdörren och vädra dig, dra in några djupa andetag, hoppa runt en stund och få blodet att pulsera. Sedan kan du ev. få sova några timmar igen, men räkna inte för mycket med oss!"

Jag är så trött på att gissa, men vem skulle hjälpa mig? VC? När hjälpte de någon senast? Brutet ben och ev. lunginflammation eller urinvägsinfektion kan de klara av, men mer komplexa problem, som mitt, behövs det en dr House eller ett gäng från Cityakuten att lösa!

Jag kom till VC efter lång väntan och det gick lika dåligt som jag väntat mig. Läkaren fixerade sig vid orden "Generaliserat ångestsyndrom" i datorn och struntade i resten och därför blev hypotesen den att jag fr o m oktober vaknar varenda natt väckt av en ångestattack UTAN HYPERVENTILATION! Fuck! Jag visste det... "Psykiskt sjuka kan inte få somatisk vård." Det kan man läsa massor om på nätet. Ja, jag känner ångest av och till p g a min taskiga situation men har ändå inte haft mer än ca 5 ångestattacker i hela mitt liv - så 90 på tre månader låter minst sagt märkligt. Desssutom sa hon att jag var så otroligt gammal (60) så jag skulle inte ha något östrogen över huvud taget, vilket ju är en lögn. Något ska jag ännu ha och för lite är inte bra.

Så, jag fortsätter med min hemmahealing och testar mig fram. Har bytt till ett något större rum, med mera luft i. Har tagit fler östrogenplåster än jag får. Detta har förbättrat situationen så att jag kan räkna med 5 + 3-4 timmar, i två skift alltså (inte bra!). Sparar en lugnande tablett för om-somningen.
I detta andra rum står min gamla synth, som jag nästan aldrig spelar på, då högerhanden förlamats allt mer. Jag kan nu inte låta bli att fingra lite på den innan jag ska sova. Väljer stråkar och panflöjt samt ord som: ljus, evig kärlek, hopp, allt är väl, jag vilar, vilar, vilar... Dvs. jag mediterar till egen meditationsmusik för att det är lättare så. Har alltid sjungit sånger till en högre Makt och nu fortsätter jag med det eftersom jag inte har något val. Ingen människa kan ju hjälpa mig, då finns det bara Gud att hoppas på. (Det allmedvetna som kontaktas via det undermedvetna, t ex meditation) Hen har hjälpt mig så otroligt många gånger förr, så jag vill inte släppa taget nu när jag närmar mig Övergången till resten av mitt liv.

Ett hjärta orkar inte hur mycket smärta som helst. En kropp orkar inte hur mycket medicin som helst, varken de giftiga som håller tillbaks den autoimmuna sjukdomen eller värktabletterna.

När jag träffar min reumatolog om en månad ska jag fråga om jag skulle kunna få låna hem en syrgasapparat?
Jag ska inte dra alla mina hypoteser men bara rakt av säga: "Kära doktorn, jag orkar inte andas mer!!!"

 Tyvärr, men det är bara så. Är det kanske Döden himself som knackar på? Jag kan förstås sätta ut alla mediciner men då dör jag. TNF-sprutorna jag tar kan ge hjärtsvikt...Var tredje svensk dör av biverkningar. Något ska man ju dö av och detta tycks vara det moderna sättet att dö.

DÖDEN är inte något man talar om, men vi vet ju alla att vi är dödliga - så varför inte tala om det? Den försvinner inte bara för att vi inte talar om den. Jag vill göra den till en naturlig del av mitt liv: En väg som leder mig vidare till sådant som gagnar min andes eviga utveckling, från knopp till utslagen ros. Utslagen är jag redan - nu väntar jag bara på att bli en ROS.


THE SOUL AFRAID OF DYING NEVER LEARNS TO LIVE!

BARNFATTIGDOM – och föräldrafattigdom

Jag har varit för sjuk för att blogga, men idag väckte mig vreden till liv. Dagens nyhet på P1 (den sjukes bäste vän) handlade om skandalen om BARNFATTIGDOM.

 Uppdrag granskning hade avslöjat att välgörenhetsorganisationerna inte hade tillräckligt på fötterna för att gå ut med påståenden om att 220 000 eller fler barn i Sverige är fattiga, dvs inte kan äta sig mätta eller klä sig varmt.

http://www.svt.se/ug/barnfattigdomen-i-sverige-kraftigt-overdriven
 

Jag har sett Uppdrag granskning som ett demokratiskt redskap, något riktigt bra, men nu får jag dessvärre ändra uppfattning. Varför lyckades man inte hitta några VERKLIGT fattiga människor i programmet? Varför intervjua en kvinna som tillsammans med sin man tjänade 23 000 kr/månad? Varför inte söka upp någon utförsäkrade, inkomstlös, som lever på sin partner? Den sjuke nekas försörjningsstöd ifall partnern tjänar mer än existensminimum, så att två personer plus ev. barn måste leva på en enda inkomst. Det vet vi ju är svårt för låginkomsttagare.

 I min kommun är ett socialbidrag 3 700 kr. Dessutom får man hyran för en billig lägenhet  betald. Varför fanns ingen av dessa föräldrar med i intervjuerna? Att ställa sig på ett torg och ropa: ”Hallå – var finns barnfattigdomen?” är milt uttryckt ett primitivt arbetssätt.

 Sedan gammalt har man använt termerna:

 ”absolut fattigdom” och ”relativ fattigdom”.

 När blev dessa begrepp omoderna? Vi lever inte i analfabetism, svält eller i hyddor av halm och kogödsel. Det många svenskar plågas av kallas RELATIV FATTIGDOM. Det innebär att det fattiga barnet:

      -     ofta får nöja sig med skolmaten som bas. På kvällen blir det bara bröd, ev viss hunger.
 

-        går ofta klädd i second hand kläder och blir därför ev. mobbat.

-        kan inte delta i utflykter eller klassresor.

-        har ingen dator, vilket leder till viss social utslagning – och bristande IT-kunskaper

-        får aldrig åka på semester och har inget att skriva om efter sommarlovet, då det blir dags för uppsatser på detta tema. Dåligt självförtroende grundläggs.

-        får ingen mountinbike, kan inte dela denna sportupplevelse med andra

-        får ingen moped på 15-årsdagen och kan inte vara tillsammans med ”dem som har”. Kan inte utveckla sina tekniska sidor – meka med moppen.

-        får inte hjälp med körkort till 18-årsdagen eller senare – segregeras allt mer.

 Man kan ju fnysa på näsan åt allt detta och säga: ”Jaha, men de svälter ju inte!”

Jag har träffat barn till fattiga föräldrar som går hungriga därför att föräldern inte kan konsten att hushålla med mycket små resurser.

 De fattiga barnen lämnas utan stimulerande fritidsintressen, som kan utveckla dem som människor. Att ha ingenting att göra på fritiden kan i tonåren leda till att man sugs upp av kriminella gäng. Man har ingen möjlighet att få ta del av den välfärd man ser runt omkring sig, så vissa stjäl den där mopeden eller den där iphonen, som är helt ouppnåelig.

 Det är märkligt att betona barnfattigdomen så hårt när dessa barn ju har en eller två föräldrar, som också lever i fattigdom. Så bekämpa då HELA fattigdomen i stället för att förneka den! Låt de utförsäkrade få tillbaks sin sjukersättning och de arbetslösa en rimlig, allmän försäkring. Många av dessa personer har faktiskt barn! SE SAMBANDET!

 Hur vet jag vad jag vet? Stått på ett torg och ropat? Nej, jag är sjuk och fattig. Jag är segregerad och har i många år nu enbart umgåtts med andra sjuka och fattiga, så jag har "insiderinformation".

 

De som far mest illa är de som har föräldrar med psykossjukdomar, särskilt manodepressiva sådana, eftersom det kan leda till köpmani när sjukpenningen kommer och sedan får båda förälder och barn leva på gröt resten av månaden. Alla fattiga föräldrar är inte experter på att söka fondpengar eller finna vägar runt de ekonomiska hindren. Detta har underlättat för vissa barn att hamna i kriminalitet och droger i tonåren. De fann inget annat tidsfördriv än att vandalisera, krossa, klottra och stjäla.

 Sedan finns det förstås fattiga barn som med stöd hemifrån blivit riktiga fighters, som stångat sig fram i tillvaron för att få del av den välfärd som aldrig var deras. De som är beredda på en massa övertid, sadistiska arbetsledare och att ta en massa skit - bara för att kunna leva ett "vanligt liv".

 Mitt barn tillhör den senare kategorin. Jag sökte fondmedel för att få fram det nödvändigaste. Min halvtidslön (p g a reumatism) räckte inte till. Jag extraknäckte i den mån jag orkade och jag minns grabbens enorma lycka när en vän till mig monterade samman den billiga, men jättefina cykeln. Han hittade kompisar att cykla över stock och sten med – en härlig sport!

 Reglerna var sjukt dåliga för dem med gemensam vårdnad på 80-talet, samma idag? Markus fick bo kvar med pappan i villan och därmed gick allt underhåll och barnbidrag dit och senare till den nya styvmamman, som behöll pengarna för sig själv. Därför gick sonen ofta klädd i urgamla eller trasiga kläder, som styvmamman fått av släkten. Jag plågades svårt av dessa övergrepp men gick till sist in i en vårdnadstvist för att få de pengar som tillhörde Markus. Detta skulle komma att dra upp honom ur den värsta fattigdomen samt det faktum att jag fick hel sjukpension i stället för halv.

 Under de allra fattigaste åren tog jag ett litet banklån för att kunna köpa ett TV-spel. Är det ett måste eller lyx? Jag såg det som ett måste för att han skulle kunna umgås med kompisar på det sätt som då hade blivit vanligt. Socialt vann han mycket på detta och dessutom blev det en viss förberedelse för den framväxande IT-världen.

 Efter en vårdnadstvist kunde jag äntligen köpa nya kläder till sonen och vattensalamandrar med akvarium! Jo, pengar kan ge lycka åt barn! Tänk vad kul vi hade med att skapa ett trevligt hem åt salamandrarna! Vi letade också upp en lämplig fysisk aktivitet som utvecklade hans balanssinne och psykiska välmående: ridning, dvs han valde själv detta.

 Vad betydde det för ett något funktionshindrat barn att få umgås med hästar? Det betyder en helande inverkan. Att lära sig samarbeta med och kunna hantera en häst tränar upp förmåga till samarbete och en känsla av att kunna styra sitt liv. Balanssinnet tränades upp och detta var en förutsättning för att senare kunna behärska en MC.

MC-körkortet finansierades av honom själv, via ett monotont skitjobb designat för sådana som inte duger, dvs har diagnos. Vägen till en arbetsmarknadsutbildning var stängd men hindret forcerades genom att Markus tog körkortet och dundrade in med sin imponerande hoj på AMI:s grusgård. Eftersom han trots dyslexin inte var dum fick han sin efterlängtade yrkesutbildning till sist! Vägen till yrke kan alltså gå genom meningsfulla fritidsintressen! 

 Till grund för hans skicklighet i att framföra fordon på två hjul låg mopeden, som krävde det näst intill övermänskliga av mig att skaffa fram pengar till, men jag såg det som en nödvändighet för att grabben skulle styras mot ett konstruktivt liv med andra killar, som inte ägnade sig åt att supa och slå sönder saker.

 Mot slutet av AMS-utbildningen stod det klart att han inte kunde söka jobb utan körkort för bil och återigen fick jag dra lans mot fattigdomens eldsprutande drake. Hjälporganisationen IM gav honom 10 000 kr.! Resten fick han sin döende mormor, strax innan hon gav upp andan. Utan fonder och gåvor skulle han ha blivit arbetslös!

 Våra intensiva krig mot DEN RELATIVA FATTIGDOMEN ledde efter utbildningen till:

Normalt arbete med skälig lön, bil, semestrar, glasögon, tandvård och annan ”lyx”.

 Fy på dig Janne Josefsson! I ett samhälle där klassklyftorna skenar iväg allt mer, knarket och kriminaliteten ökar, det sociala skyddsnätet brakar ihop – då ”slår du hål på myten om fattigsverige!” Vet du hur många föräldrar som tog livet av sig eller blev mycket allvarligt sjuka p g a Utförsäkringen? DET borde du göra en djup, dagsaktuell research om!

 Ditt program hade också för mycket fokus på invandrare. Som vi vet är det många bland dem som lever enligt gammal tradition: De tar hand om varandra. Storfamiljen kan ha en bil gemensamt därför att En i gruppen har arbete t ex. Kvinnorna är ofta vana vid att laga billig mat. Deras pengar räcker till för att hålla svälten borta och de kan vittna om att svält knappt finns i Sverige. Kanske vissa av dem kommer från länder med absolut fattigdom, dvs svält. Självklart ser de vår typ av fattigdom som rikedom. Vissa har varit analfabeter och inte saknat en dator. I Sverige ställs andra krav.

 Men bland fattiga, ensamma infödda svenskar borde du ha sökt mer. Ensamma mammor med fysiska eller psykiska problem i slumområden - de är ofta helt utlämnade åt ett sammanbrutet skyddsnät och det finns ingen där som hjälper dem, ens om de utförsäkras och har inkomst 0 medan de kastas runt från Soc, som kräver att de söker jobb, till AF, som säger att de är för sjuka för att registreras som arbetssökande, tillbaka till läkaren, som sjukskriver några månader. Någon sådan mamma fanns inte med i det program som ”avskaffade den svenska fattigdomen.”  Varje år vräks 3000 barn-familjer. Är inte dessa barn fattiga de heller?

 

 

 

SAD - Mörkerdepression

SAD  - Seasonal Affective Disorder är ännu en av de problem jag har att kämpa med.

Att jag hade talanger för detta märkte jag inte förrän jag flyttade från Stockholm till Västkusten. Vintrarna hade inneburit hög, klar luft, ofta blå himmel och snö. På Västkusten innebar de dimma, mulet väder och regn. Det var som att leva i en tvättsvamp. Molnen var inte bara uppe på himlen men också runt omkring mig. Dimma och duggregn penetrerade mig - och min hjärna dränktes i mörker.

Det var av många skäl inte möjligt för mig då att flytta tillbaka till Stockholm så jag försökte överleva vintrarna, men det gick dåligt. Jag blev totalt kraftlös, trött, apatisk och orkade inte hålla mig vaken.

Jag tog för många tabletter för att slippa ifrån alla mina lidanden och hamnade på sjukhus. Där hade de ett rum för ljusterapi. Väggarna var vita, det fanns gott om ljus med alla de rätta
frekvenserna och vi som satt där var klädda i vita lakan.

Det var inte svårt för mig att vara där klockan sex på morgonen eftersom det bara var några meter dit. Det blev lite smpåprat mellan dem som satt i rummet. Dessa personer såg inte ut att vara  psykiskt sjuka, förutom att de ville gå i ide under vintern. En kvinna sa att hon brukade sova 16 timmar per dygn under vintern, vilket ju trasslade till livet för henne.  Vi diskuterade ljusterapilampor. Jag för min del hade inte råd att köpa en sådan. De kostade minst 3 000 kr.

Läkaren, som skickat mig till terapin, skrev i journalen att ljuset hade god effekt på mig och att jag hade SAD.

De kommande åren längtade jag efter en ljusterapilampa men hade inte råd. Jag fann att i den stad jag kom att flytta till (också utmed kusten) fanns det ljusterapi kl 06 men inga bussar som gick så tidigt, så jag kunde inte ta mig dit. Det enda jag kunde var att fortsätta sova mina 16 timmar eller mer. Därmed gled jag ju bort från det sociala livet och kunde aldrig riktigt fira min sons födelsedag i mitten av januari. Jag gav honom pengar att ha för att gå ut och äta med en kompis på restaurang.

Jag läste en gång att 26 % av dem som upplever det här mörkret påverkas på ett påtagligt sätt, men jag gissar att alla påverkas i någon grad. Växterna går till vila och vissa djur går i ide. De som inte gör det blir ofta mer passiva än annars. Människorna levde också långsammare under vintern innan elen var uppfunnen och sov lite mer.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg förändrades hela mitt sömnmönster efter svininfluensasprutan - det blev svårt för mig att sova mer än sex timmar i sträck. Sedan tar jag en bit av en sömntablett för att få sova lite till. Det är inte bra eftersom Propavan har lång hangover.

Jag befinner mig nu i en svår situation; Jag har tre sjukdomar som ger trötthet och behov av mycket sömn, men narkolepsin sätter stopp för det där och det som då finns kvar är en trött kropp i en säng och en tom hjärna som inte orkar tänka, vara kreativ, sätta upp små mål osv.

Jag måste ju ta hand om dagliga poblem, t ex att kyl- och frys nyss gick sönder. Jag var tvungen att handla via internet eftersom det blev billigast. Jag har en Samsungdator som lever sitt eget liv och strular till det mesta, men vet inte om det var den eller min hjärna som ställde till det för mig, fel blev det i alla fall.

Det kom två killar som lämnade apparaterna i mitt kök och sa att jag inte hade beställt installation och retur av de gamla maskinerna. Eftersom jag är djupt deprimerad bröt jag ihop, lämnade över problemet till en boendestödjare som råkade vara på besök just då och tog mig till soffan, där jag gömde mig i en filt och bara storgrät. Som ensam och handikappad hade jag ingen möjlighet alls att forsla bort de trasiga skåpen. Jag visste att jag hade klickat för retur/installation, men vad hjälpte det mig nu? Eftersom det var minusgrader hade smör och ost i kartongen på uteplatsen nu blivit djupfrysta och jag var trött på att halvsvälta, bara leva på näringsdrycker.

Min stödjare gick ut och pratade med leverantörerna och stötte då på en snäll granne som erbjöd sig att installera kyl och frys. Killarna med lastbilen tog med sig de gamla maskinerna för dumpning. Problemet löste sig av sig själv medan jag grät och jag tackar de fina människor som hjälpte mig och alla de starka skyddsänglar jag har som inte brukar svika mig när det gäller.

Jag ville stoppa in denna lilla ljusberättelse i allt mörker eftersom jag tyckte att det behövdes. När jag kommit till slutet av mig själv då har jag kommit till början av något Större. Länkar till en av mina favoritlåtar:

https://www.youtube.com/watch?v=6GVyIcFJzbU&list=AL94UKMTqg-9AsmPNVhu9yJwt74BM3_Bwu&index=2

CELLFÖRÄNDRINGAR

-        Du har cellförändringar, som inte går över av sig självt. I vanliga fall skulle vi nu har gjort en konisering (bränna bort en del av livmodertappen), men eftersom du knappt har något immunförsvar kvar så gör vi inte det. Operationen kan medföra risk för ökad spridning av cellförändringarna. I stället kommer vi att kontrollera dig en gång om året.

 

Jag yrade ut ur rummet med en massa frågor inom mig. Jag fattade ingenting – var jag på väg att få cancer? Gynekologen gick på semester så jag hade ingen att fråga. Jovisst finns det något som heter Google, men de uppgifter jag kunde finna där hade inte med MIG att göra, med mig som numera är nästan utan immunförsvar. Jag är ett IMMUNSUPPRESSIONSFALL.

 Hur blev det så, undrar du? Jo, svår ledgångsreumatism, behandling med immunförsvarsnedsättande mediciner samt andra sjukdomar har smulat sönder immunförsvaret så att jag befinner mig i ett tillstånd som påminner om Aids. Förr kunde ju Aidssjuka dö av en lunginflammation medan de med immunförsvar blir friska med hjälp av antibiotika.

 Det enda sättet att behandla autoimmuna sjukdomar är att sätta ned immunförsvaret så att det inte vänder sig mot kroppsegen vävnad. Den moderna TNF-medicinen är expert på att se till att man faller offer för allehanda infektioner tämligen regelbundet, som t ex HPV-viruset - som kan leda till cancer. De flesta exponeras för det men de flesta blir inte sjuka av det.

 Jag har senaste åren varit nära att dö i vinterinfluensa och annat som det gick bra att klara av förr.

 Så här går det till när man drabbas av dödliga, kroniska sjukdomar; Man gör en deal med döden. ”Ok, jag har nu läst att TNF-sprutorna kan leda till hjärtinfarkt, cancer, MS och svåra infektioner. MEN de gör mitt liv någorlunda smärtfritt. Jag accepterar att dö av de mediciner som förlänger livet en hel del och gör det drägligt samt att jag kommer att dö i förtid av biverkningar i stället för att värka ihjäl."

 Och så en dag knackar döden på dörren:

-        Du, du kommer väl ihåg vår överenskommelse?

-        Jovisst gör jag det, men jag visste inte att du skulle komma så tidigt. Räknade med att dö vid 70, men å andra sidan fyller jag 62 år nästa år och har då varit sjuk i 38 år, så….jag antar att det är okey.

 Gynekolog ett försvann, förändringarna fortsatte och gick upp till en tvåa – medelsvåra. Jag träffade en ny gynekolog som sa:

-        Jaha, nu måste vi göra en konisering!

-        Va?! Den förra läkaren sa ju att det inte var någon idé. Det kommer bara att göra cellerna hypernervösa och leda till snabb spridning av cellförändringarna!

-        Nej då, så är det inte.

 

Jag gav upp och lät henne göra en s k slyngkonisering. Jag erbjöds inget alternativ till lokalbedövning, men hon tog väl bara 2 mm eller så. Smärtan var överkomlig. Men jag undrade varför så många tjejer på nätet erbjuds narkos?

 Efter viss tid konstaterades att det blev som jag sa: en hypersnabb spridning av förändringarna till livmoderhalsen. Ny tid för konisering. Ingen narkos. Jag kände mig orolig eftersom jag insåg att de skulle ta bort ett större område den här gången (En centimeter blev det). På skakiga ben gick jag till gynekologen för fem dagar sedan, självmedicinerad med två Xanor. Min favoritlåt i MP3-spelaren, satt på loop, eftersom just denna sång brukar hjälpa mig vid svår smärta.

 Jag la mig bekvämt till rätta i gyn-stolen (skämt alltså!) och den första gynekologen, som nu var tillbaks igen utförde ingreppet. Det gjorde ont, sedan ondare och sedan alldeles för ont – och jag saknade den där narkosen, som Västa Götalandsregionen inte tycks ha råd med. Lite intravenöst valium hade räckt, ingen djupnarkos förstås.

 Det blödde inte mycket efteråt eftersom mitt lågtryck är extremt lågt, så det vara bara lite värk i magen, ryggen och huvudet i några dagar framöver. Men på kvällen vällde vreden fram inom mig och trauman började tumla runt i min själ medan den bara skreeeeeeek:

 

SLUTA TORTERA MIG!

 

Efter den sjuttonde ledoperationen bestämde jag mig för att: Nu får det banne mig vara nog!
Jag hade fått nog av b l a onödig tortyr och alla svek från sjukvårdens håll.

 Det gällde fotoperationen där jag innan hade lämnat information om att jag har högfungerande autism, har ett totalt avvikande nervsystem och att nervblockader därför inte ger någon som helst bedövning i mitt fall: TRO MIG! SNÄLLA TRO PÅ MIG! Jag utlovades narkos, men löftet bröts.

 Jag fick någon slags för-narkos som gjorde att jag inte kunde röra mig eller tala. I det tillståndet började man sticka i låret, sticka och sticka i tusen år, medan jag grät och kved. När de högg i foten märkte de ju att den ryckte till, märkte att det inte fungerade. Men skulle "den felande länken" kunna vara just den där kvinnan på operationsbordet? De rev sina huvuden men fortsatte enligt det vetenskapliga spåret: Alla Homo Sapiens kan nervblockeras. (Frågan är bara om jag tillhör den rasen eller kanske mera Neandertalare, eller någon övergångsform?)

 Det var fruktansvärt att bli sönderstucken, att genomgå så svåra smärtor, att bli sviken och inte trodd - för andra gången i mitt liv, där jag utlovats narkos. Narkosen kom först efter tortyren, i stället för före.

 Till råga på allt misslyckades de med fotoperationen så att jag på hösten måste operera lilltån också (vilket de glömt – att man har 5 tår, inte 4????????)

 Då var problemet där igen; De ville, men kunde ju inte ge nervblockad. Spruta direkt i lilltån skulle göra alldeles för ont, utgöra en viss fara för mitt hjärta p g a maximal smärta. Jag frågade ju om narkos, men de sa att kön till detta låg på tre år. Då sa jag:

-        Menar ni på fullt allvar att jag p g a landstingets taskiga ekonomi måste sitta inspärrad i lägenheten i tre år för att det är tre års narkoskö? Och vems fel är det att jag måste omopereras? Kommunen ger inte någon en elrullstol bara för ett halvårs bruk, enbart för livslångt bruk. Vanliga kan jag inte rulla, med förvärkta armar. Så valet måste bli sprutan.

 Jag trodde jag skulle dö innan sprutan bet. Hjärtat betedde sig konstigt och jag kände det som om jag skulle dö, men i just detta ”dödsögonblick” började bedövningen ta.

 Smärta i onödan = tortyr. Oundviklig smärta = smärta. Så ser jag på det hela. Och all smärtlindring jag INTE fått efter operationer, allt morfin jag INTE har beviljats – detta skapade så många trauman att jag en dag sa till mig själv:

-        Nu är det nog! Inte en enda operation till! Nix! Jag får klara mig med den halvförlamade högerhand jag har.

 I mitt sista operations-skov fick jag en plastgrej att torka mig i stjärten med vid toabesök, eftersom händerna var som bollar. Redskap är det man kan få, men ensamheten + tortyren måste man klara av själv. Hade man fått bo på ett hem i flera månader, fått lite sällskap och trygghet i att veta att om jag inte kan ta mig ur sängen till toaletten i morgon så finns det någon som kan hjälpa mig. Otrygghet, otrygghet, det är vad svensk vård och omsorg är för mig.

 Detta är alltså bakgrunden till det som nu ligger framför mig:

 KRIGET MOT CANCER.

Nästa kontroll kommer om tre månader och efter det med största sannolikhet bortoperation av livmodern. Man ville ge ryggmärgsbedövning, men jag sa: GENERELL ANESTESI – annars får det vara. Gynekologen ville snitta genom buken men jag ville hellre att de tog det via slidan och upp. Detta skulle visst öka infektionsrisken, men att ha ärr på magen och kanske en längre läkningstid fick mig att välja bort detta med buken. Men, jag har ju tid att ändra mig.

Frågan är bara hur jag ska kunna lita på läkarens löfte om narkos? Jag kan inte, så illa är det. Jag vet inte hur jag ska kunna få min egen vilja säkrad och slippa fler övergrepp...

Efter den operationen tror jag inte det finns något mer att göra eftersom det tunga cancerkriget inte är till för försvagade individer som mig. "I haven't got what it takes!"

Jag börjar mer ställa in mig på döden. Jag ser den som porten till Livet, till Ljuset. Så jag har ingenting emot den. Vill bara ha garantier för en smärtfri död via morfinpump, men det kan man nog inte hoppas på.

 Det enda jag har att skiljas från är ett vuxet barn med neuropsykiatriska störningar, dvs ett barn jag vill beskydda. Men jag har gjort allt jag kan för att integrera honom i samhället och det är nog inget mer jag kan göra för honom nu. Den där CD:n blev aldrig inspelad för att jag är tekniskt obegåvad, men alla sångerna jag sjöng för gamla och sjuka (mina egna) hade nog sin betydelse...

 

 

”DEN SVENSKA MODELLEN”, del 2

Detta inlägg ansluter till det föregående. Hur kan Reinfeldt ta patent på tre kända ord, som han sedan fyller med ett helt nytt innehåll?

 

Jag har uppfattat "den svenska modellen" som en beskrivning av en samhällsmodell, där alla skulle vara fria att leva ett individualistiskt liv utan dåligt samvete? En kvinna kunde arbete medan samhället passade barnen. Människor var fria att arbeta var de ville eftersom man kunde lita på att samhället tog hand om de gamla, svaga föräldrarna.

Folkhemmet såg till att alla fick en lägenhet, missbrukare fick grundlig behandling (om de ville) och rehabilitering. Sjuka fick sjukersättning och naturligtvis vård och habilitering. Habilitering innebär ett värdigt liv. Rehabilitering innebär en återgång till arbetslivet.  Detta förutsätts i Human Rights inte vara möjligt för alla sjuka, bara för de mindre sjuka. Jag hoppas att reglerna för Funktionshindrade fortfarande gäller inom EU men eftersom Utförsäkringen har kunnat äga rum i alla fall så frågar jag mig vad de är värda? Varför talas det i Sverige alltid mot andra länders brott mot de mänskliga rättigheterna när vi själva ständigt bryter emot dem?

 

Jag har själv inte kunnat driva någon rättslig process eftersom jag själv inte har blivit utförsäkrad (har en gammal, fast sjukpension) och jag har inte funnit någon som ens orkat vilja driva en sådan process med mig som medhjälpare eftersom de jag känt till har brutit ihop totalt, fått cancer och blivit upptagna med "basic survival". Här är ett citat från FN:s stadgar, där det talas om den sjukes rätt till en personligt kopplad ekonomisk trygghet:

 

6.
Människor med funktionsnedsättning bör få behålla ett ekonomiskt stöd så länge som deras funktionsnedsättning finns kvar. Stödet skall dock inte avhålla dem från att söka arbete. Det bör inte minskas eller dras in förrän den som får det har uppnått tillräcklig och trygg inkomst.

 

FK drog ju bara bort sjukersättningarna efter X antal dagar utan att bry sig om den sjukes situation över huvud taget. Faktum är att jag inte vet varför Sverige inte har blivit fälld i någon domstol för detta?

 

Låt mig få skriva vidare om den svenska modellen och dess motsats:

Motsatsen till den svenska modellen var ju de länder där t ex socialbidrag saknades. Det var storfamiljens uppgift att ta hand om sjuka eller gamla, både ekonomiskt och på andra sätt.

Därför skaffade man sig (eller skaffar sig) så många barn som möjligt.

 Men  i Sverige av idag har storfamiljerna upplösts, och de mindre enheterna allt oftare. Syskon känner absolut inte något ansvar för varandra. Barnen skulle aldrig komma på idén att försörja en utförsäkrad mamma i 60-årsåldern.

Jag läste i en engelsk tidning hur man debatterade Utförsäkringen i Sverige. En utförsäkrad kvinna tog strax efter beskedet livet av sig. Hon var 60 +. Hon hade ett eller två barn. Någon tyckare i tidningen skrev: ”Hon måste ju ha tagit sitt liv för att hon var psykiskt sjuk, inte av andra skäl. Hon hade ju vuxna barn som kunde försörja henne!” Suck, tänkte jag! Så lite de vet där borta om hur det är ställt med Sverige.

Så, vad sjutton innebär den svenska modellen av idag?

Barnen jobbar ev. i något annat EU-land eller i en annan stad. De kan ofta inte ta hand om sina föräldrar och vet kanske inte ens om hur ofta ordet ”anhörigstöd” numera används i kommunerna - som ett slags axiom - d v s man utgår från en verklighet som ofta inte finns.  

Beträffande nollvision om självmord ville man skicka ut information till svenskarna om ”hur de bemöter en nära anhörig i depression”. Anhörig? Vem kan räkna med dem? Friska anhöriga räknar än idag med att stat och kommun tar hand om sina invånare. Det är väl det som gäller? Svar: NEJ! Det är slut på sötebrödsdagarna. Vilsna,  utsatta människor kan faktiskt gå under, ta sina liv, frysa ihjäl eller svälta ihjäl.

Vi kan välja att öppna ögonen och SE SITUATIONEN SOM DEN ÄR ELLER BLUNDA.

Jag hoppas att allt fler blir medvetna om Nyspråkets innebörd. Vad betyder ”mer pengar i plånboken åt den som jobbar?” Jo, det betyder givetvis att de sjuka kastas ut i kylan, periodvis helt utan inkomst. Det betyder att alla som inte producerar eller levererar får finna sig i att inte få vad de behöver; skolbarn med lärarlösa lektioner, sjuka eller gamla som dukar under. En sjukvård som inte längre räcker till för alla.

Västra Götalands regionen kommer att fortsätta med enorma sparbeting, samtidigt som skatten höjs. Den kommun jag bor i ska spara bort drygt 50 miljoner inom den sociala sektorn i år.  B l a ska 30 äldreboendeplatser bort samtidigt som det ska bli mycket svårare att beviljas hemtjänst. Varken vård borta eller hemma? Vad kallas det på gammalsvenska? Jo, ÄTTESTUPA!

 

Jag ska snart opereras igen. Måste fylla i en blankett. Där står det: ”Finns det någon anhörig som kan vara hos dig under det första dygnet, då du kommer hem ifrån dagkirurgin? Du bör ej lämnas ensam då.” Skulle min son, som jobbar övertid i en annan stad, trots en arbetsskada han aldrig kan få igenom, sitta här hos mig? Självklart inte. Kan han ta ledigt? Nej, han är ”behovsanställd” p g a effektiviseringar och att företaget blivit uppköpt av ett multinationellt företag. Att ta ledigt en dag = sparken! Han är sjuk men har bestäms sig för att dö på sin post, eftersom det saknas alternativ. Partiell sjukersättning? Ha, ha! Glöm det.

Jag sitter med blanketten framför mig.  Detta blir min nittonde operation. Jag stirrar på krysset och sedan skriver jag i marginalen: "Nej, jag har ingen som kan sitta här hos mig ett dygn efter operationen. Vad tänker ni göra åt det?" Jag förväntar mig givetvis inget svar - detta är bara en skendemokratisk manöver och jag måste medge att det ser snyggt ut. Mitt enda nöje är att klottra marginalerna fulla med sådant de inte vill veta.

Jag vill tacka Uppdrag Granskning för det arbete de lägger ned på att upplysa dem som vill låta sig upplysas om de egentliga förhållandena i landet inom en rad samhällssektorer!

http://www.svt.se/ug/planerade-salja-saab-till-vrakpris-bakom-ryggen-pa-muller

Jag reagerade oerhört negativt på svenska statens totala ovilja att ge SAAB och Västsverige ett hjälpande handtag när denna jätte hamnade i kris, samtidigt som VOLVO/Pinifarina i Uddevalla samt VOLVO i Göteborg. Det man sa var i princip: ”Vi tänker inte göra ett dugg för att förhindra att Sveriges bilindustri går under!” Uppdrag Granskning har bevis på att man ville rea ut SAAB till ett löjligt lågt pris utan aktieägaren Mullers närvaro eller vetande. Muller undrade:

 ”Varför ska Holland rädda Sverige? Varför ska Ryssland rädda Sverige? Varför ska Kina rädda Sverige? VARFÖR KAN INTE SVERIGE RÄDDA SVERIGE?”

 Jag undrar detsamma? Vi konkurrerar med ett kommunistiskt land där staten är inblandad i det mesta – Kina - men här ska staten inte blanda sig i något över huvud taget, inte rädda några som helst företag. Varför? Jo, för att fjäska för EU-kommissionen och visa hur duktiga vi är i att konkurrensutsätta varenda liten del av samhället – tills allt kollapsar, i hopp om att få så mycket inflytande i EU som möjligt. Glöm det! Vi är ett pyttelitet land. Om Skottland m fl EU-länder kan skydda viktiga samhällsfunktioner genom statligt inflytande, så kan vi det också!

 

Regeringen valde att låta Västsverige gå in massarbetslöshet, här tvingas man höja skatterna successivt och göra massiva nedskärningar i sjukvården och kommunal omsorg på samtliga nivåer.

Det behövs nämligen arbetande, skattebetalande människor för att det hela ska gå runt. ”Ja, men staten kan ju inte gå inte ...” säger någon. Men staten är ju VI, vi som ska betala mer skatt, vi sjuka som ska betala allt högre avgifter för både sjukvård och stöd i hemmet. DET ÄR VI ALLA SOM I SLUTÄNDAN FÅR BETALA FÖR DEN POLITIK SOM NU FÖRS! Vare sig vi vill eller inte.

Nöjen som att skjuta SAAB i sank kostar pengar. Staten tycks se detta med konkurrensutsättning som en slags sportgren där det gäller att bevisa att Sverige är bäst i EU-spelet. Jo men, det klart att Sverige är bäst. Så har det ju alltid varit, vem skulle kunna tvivla på det? Behöver vi ens bevisa något?

 Tänk – att just i kväll, i det novembermörker där tiotusentals hemlösa svenskar inte skymtar något som helst ljus i slutet av tunneln dök detta Göteborgs-initiativ upp i SVT:

SOCIAL HOUSING! Tillstånd att frångå reglerna om konkurrensutsättning för att kunna bygga billiga bostäder, typ på samma sätt som ”samhällsnyttan” en gång fick lov att göra, för att kunna lösa de mest akuta bostadsproblemen. Ett fräscht försök att bryta med det nedbrytande EU-projektet och låta stat eller kommun få lov att ta ansvar för människors överlevnad i stället för att ständigt göda det svällande ”vilddjuret” – marknadskrafterna. TACK GÖTEBORG! STÅ PÅ ER!

http://www.svtplay.se/klipp/345665/social-housing-testas-i-goteborg