Hur många år ska vi funktionshindrade spärras in p g a Covid 19?

Jaha, nu ska skruvarna dras åt ännu hårdare. Men vi som är singlar och sjuka med ytterst få kontakter omnämns inte.

Jag har kommunalt LSS, kontaktperson. Med denna kommer jag ut och det är väldigt viktigt sommartid. Annars också.

Men sedan i våras har det inte varit tillåtet att få åka ut med sin kontaktperson. Jag kan inte ta mig till köpcentrum och jag har bara telefonkontakt med två personer, 4 tim i veckan.

Detta skulle fortgå till januari och det var jag inställd på, men så kom nu de strängare reglerna. För de flesta blir förändringen nog inte så stor, det handlar ju mest om distans, men för mig blev det en chock att läsa att de hårdare reglerna ska gälla till 31 juni! Ska jag sitta inne en hel sommar till? Hur ska jag orka det?

Jag får ju ta reda på om detta verkligen är sant men hårdare brukar betyda hårdare. Det svartnade för mig. De få timmar min son kan ge mig gör ingen sommar. Det finns en snäll diakonissa som kan ge mig en dag i trädgården. Men att vara ute 4 gånger under sommaren laddar inte mina batterier.

Den fångenskap som många sjuka eller handikappade måste utstå p g a diverse lockdowns är inte omnämnd någonstans. Det gör ont, som om vi inte finns eller har något värde. 

Jag försökte återfå balansen efter den senaste tidens hårda slag, men jag hann inte, så nu mår jag riktigt dåligt igen. De där sjukdomarna jag har kommer nästan i skymundan för att det haglar dåliga nyheter över oss sjuka.

Glöm inte bort att vi finns, i alla åldrar!

Sluta inte älska det som är svagt! Vi behöver er medmänniskor men telefonen kastar jag snart i havet. Jag är ingen digital robot. Jag är en människa med energifält runt mig. De behöver få kontakt med andra människors. Vi är lite som fåren på ängen. Han du sett ett ensamt får på en äng? Det finns skäl till det.

 ATT ACCEPTERA LIVET

Ja, här står jag nu. Har haft bra samtal med min son, som inte tänker bryta upp från sitt dåliga förhållande. Jag får finna mig i att hon, hennes familj och en del andra hatar mig. Ondska, förtal, psykiska störningar: sådant tillhör detta värld.

Jag är inte frisk men har ägnat delar av mitt liv åt att rädda liv, lyckats ibland. Andlighet har varit viktigt. Jag är på väg hem till den värld av kärlek, där jag gjort ett kort besök. Gud accepterar mig alltså och det är detta som bär mig. 

Om man vill tycka synd om sig själv för att man oftast har varit utmobbad p g a Aspergers syndrom och nu i kombination med svåra fysiska sjukdomar, så har man ingenting för det. Jag kan meditera på Jesu liv. Det var inte bara korsfästelsen som var svår utan de tre år han förkunnade kärleksbudskapet och fick utstå svår mobbing, inte bara av fariseerna utan av många i folket. Förtal och lidande var en del av de där tre åren, som kulminerade i Getsemane, där han svettades blod p g a panikångest. Han sökte stöd hos lärjungarna men de bara somnade. Så då fick Gud sända änglar som hjälpte honom.

Om Jesus är min förebild så kan jag jämföra mitt lidande med hans och jag vet från min NDU att meningen med mitt liv bl a var att lida, så jag har himmelsk support. Sedan får framgångsteologerna predika om sitt lyckorike på jorden men jag vet att alla lidanden och erfarenheter jag får här nere är värdefulla för min eviga tillväxt, inkl mobbing.

Jag har släppt taget om min son. Han måste få välja vad han vill, oavsett vad jag tycker om det. I denna frihet känns det som att vi kan stötta varandra. Han får också välja fel och rätt, samla sina erfarenheter. Vi vet båda två att vi en dag återvänder till ljuset, lite klokare än innan vi kom hit.

Jag borde dö mellan 70 och 80 med mina sjukdomar, såvida Googles inte har gissat helt fel. Och om man lever för evigt borde jag klara den utmaningen som sjukdom och ensamhet är. Kärleken övervinner allt. Jag kände idag att han fortfarande älskar mig och inte tillhör de vuxna barn som struntar i sina gamla eller sjuka föräldrar. Och detta får jag vara väldigt tacksam för.

 DE BORTGLÖMDA ÄLDRE

Jag skrev om att min son blir psykiskt misshandlad och situationen går nog att lösa på lång sikt om han hittar ett annat billigt hus att hyra. Det är ju osäkert och tidsbegränsat men bättre än sämre alternativ. Mina bästa år var när jag fick bo i villa med en man och känna mig fri. Det var inte ständiga störningar från grannar. Där jag nu bor har oväsendet varit fruktansvärt och tar aldrig slut. Så jag förstår att min son är kär i ett hus som han inte vill lämna. Det är ont om billiga hus, men vid separation är han tvungen att lämna har vi fått veta, det finns särskilda skäl till det. Att leta hus nu går inte. Det är ju för det mesta mörkt. Man skiljer sig inte på julafton heller.

När jag sökt hjälp via vissa telefonlinjer så är det svårt för dem att fatta varför jag är inblandad i detta. Jo, därför att Coronan stängde ställen för ensamma och i Sverige går man inte till puben om man är nästan 70 år. Det gör man i Skottland, Holland och säkert många länder men Sverige upplever jag som åldersdiskriminerande. 60 procent av personer över 65 använder alkohol för att döva sin ensamhet.

Jag är alltså beroende av stöd från mitt vuxna barn, såsom det varit i många tider och länder.

Jag stod i systemets kö och framför mig en kvinna som hängde över sin rullator. Hon verkade vara 90 år gammal, skinn och ben i princip. Hon la upp likörflaskor på bandet i alla möjliga färger, 8-10. Man förväntar sig inte det och jag tror inte att hon skulle festa, utan lindra sin ensamhetsångest. Jag köpte mitt vin.

Före Coronan: Jag fick träffa en kontaktperson, åka bil till natur, köpcentrum och fik. Jag hade rätt mycket boendestöd, prat och städ, både och. Jag var nöjd. Med så sa hon upp sig. Sedan kom Coronan och raserade det mesta. Nå boendestödet hade jag redan sagt upp för att de ville ha 2000 kr i månaden, vilket jag inte klarar av.

Jag har fått 2 timmars boendestöd nyligen, per vecka. De kommer faktiskt hit. Men mina nya kontaktpersoner får jag bara ha telefonkontakt med för att sociala nämnden har bestämt det. Det dör säkert lika många av isolering som Covid 19. 

Jag får faktiskt träffa min son i morgon en stund efter alla stormar jag beskrev i förra inlägget. Vår kärlek till varandra tål nog en hel del påfrestningar. Två funktionshindrade får särskilt starka band till varandra och vi hjälper varandra på olika sätt.

Alltså är mitt barn det viktigaste i mitt liv när välfärdssverige rasar samman. 

Jag såg ett program: Många rika tar sin gamla mamma till Thailand för billig 24-timmars vård efter vanvården i t ex Tyskland eller Sverige. Men på sikt räknar man med att ingen kommer att ta hand om dessa änglalika vårdare när de blir gamla.

Vi tycks leva i ättestupans tidevarv.

PSYKISK MISSHANDEL AV MÄN

 Det här borde jag inte skriva eftersom jag inte vill utlämna någon, men jag bryter mot denna regel för att jag inte orkar leva mer, inte vill kämpa mer, bara längtar efter att få gråta en flod av tårar, men de har frusit fast.

Jag försöker intala mig att jag ska klara också denna prövning, men jag vill inte ens. Det är kört.

Jag har levt mitt liv för min son i hög grad, därför att han har vissa funktionshinder medan han taktilt är oerhört begåvad. Men IQ är i stort sett det enda som räknas idag, teoretisk begåvning, men vi behöver ju också praktiska människor. Nå, skolor för dyslektiker finns inte, inte heller för olika former av autism.

Vi mals ned i mobbningskvarnen och får kämpa för att behålla en smula självförtroende. Jag, med Asperger var för intelligent och mobbad för det och min son senare för sina handikapp. Det svenska skolsystemet är skit och idag värre än någonsin.

Nå detta är bakgrunden till våra liv idag, sonen och jag. Jag kämpade i decennier för att överlista samhället som ville ge honom skitjobb med urdålig lön och inte ta vara på hans talanger via praktiska kurser. Jag skrek åt rektorer, slog näven i bordet, ringde AMI och la ned tre skitiga företag som inte följde reglerna. Jag hade givetvis läst in dem eftersom jag har AS. Vägen var lång till det yrke han idag har och lönebidrag är väl bra för arbetsgivarna men grabben måste ändå jobba stenhårt och prestera 100 !

Jag bad i fem år om en extrovert, go kille med kompisar som kunde dra ut min son i kompisgäng och ge honom ett liv. Jag ville ju inte bli som den där mamman som la beslag på sin vuxna son, som sällskap och vad mer? Jag flyttade runt för att han skulle hitta en skola utan mobbing och den där utåtriktade kompisen.

Det lyckades och jag tyckte att allt mitt arbete hade lönat sig, men han ville förstås också ha en flickvän. Har man varit mobbad hela livet  kan man lätt falla byte för en kvinna som vill ha någon att manipulera, styra, skälla på. skrika åt och använda på alla möjliga sätt. Är man då van vid att tjejerna i klassen mobbade en så faller man kanske för att slippa ensamheten och bärs av hoppet att allting kan bli bättre med tiden. Men det finns psykiska störningar som inte leder till något bättre utan till att offret bryts ned, därmed ev. också den älskande mamman, som kämpat så hårt för att bra liv åt sitt barn och så fann jag med åren att det bara blev värre och att jag stängdes ute från henne, hennes familj, deras närmaste - ja, isolering.

Jag gjorde ett försök att förbättra situationen med hjälp av någon jag trodde jag kunde lita på, men det kunde jag definitivt inte. Han gjorde allting oerhört mycket sämre och situationen är nu helt låst.

Jag har ju surfat men knappt funnit något för psykiskt misshandlade män och absolut inte för deras närmaste. Jag finns inte. Han är ju vuxen, tja, med vissa funktionshinder blir man aldrig helt vuxen, inte heller med AS. Bristen på bostäder till rimliga priser är något som i princip stoppat möjligheten till separation, för hur illa allt är så är det ännu värre att bo mitt inne i Tensta t ex.

Jag försökte trösta mig med att jag ändå varit allt för ensam i så många år, men det är inte sant. Jag hade mycket stöd från det välfärdssamhälle som nu faller i bitar och kontaktpersoner kan inte ta mig ut. De får bara ha telefonkontakt. Jag tror inte att Coronan tar slut och sprutan är jag för sjuk att ta, kan inte själv tillverka antikroppar och de möjliga biverkningarna verkar dödligare än Covid 19.

Han har börjat säga saker som han aldrig förr sagt och det känns som om hans sanna personlighet långsamt upplöses. Han sa till mig att skaffa egna vänner, t ex. Han glömde att det var jag som hjälpte honom till ett socialt liv p g a funktionshinder. Själv är jag multisjuk och äldre. Jag kan inte gå ut och skaffa mig vänner i vintermörkret, kan inte gå många steg. Nej, vänner är jag för sjuk för. Jag behövde bli omhändertagen av kommunen och för övrigt älskad av min son, men det känns som att hon äter upp honom, tar tid från mig trots att samhället nu inte kan fungera p g a pesten. Han glider allt längre bort ifrån mig och talar ord som inte kommer från honom själv. Jag är övergiven och borde stanna kvar här bara för att finnas ifall ... men jag ser ingen ljusning. Jag tror det vore bäst om jag inte fanns, för allt detta hat riktat mot mig från en hel familj och mer det klarar jag inte av. Jag vill inte skriva vilken störning det måste röra sig om, men en som jag inte hade läst på, en som inte finns i DSM-kriterierna.

Jag är så hatad för att jag inte gjort fel så det finns inget att be om förlåtelse för och vid denna störning är det ingen idé att försöka reda ut någonting då det saknas empati, men gott om hat.

Visst finns det friska barn som flyttar långt bort, enligt det gamla folkhemmets filosofi. Men vi lever inte i folkhemmet längre. De sjuka och äldre blir allt mer beroende av sina barn, men de hänger inte alltid med. Sonen sa att hans kompis sällan hälsar på sin morsa. Jo, så har det varit, men det är andra tider nu. Undrar om dagens 40-åringar fattar detta någon gång? Antingen tar du hand om mamma eller så gör ingen det?

Mjuk lockdown? Nej stenhård!

 Både boendestödet och kommunalt LSS rasar nu rejält. Vi får bara tala i telefon, även boendestöd. Men städningen då? Kontaktpersoner kommer att ringa och då kräver jag Messenger. Det känns lite bättre. Alla är förvirrade och vet inte vad som gäller utom LSS som hade stängt hela sommaren och nu låser oss inne igen.

Detta tas inte upp i media alls! Kanske det varierar i olika kommuner, men Uddevalla tycker det bästa är att överge de sjuka. De litar varken på munskydd eller visir. Att isolera oss är enklare. Först t o m januari och sedan? En tredje våg? Det här tar ju aldrig slut, men sjuka människor kan ta slut, av isolering.

Den enda jag får träffa live är min diakonissa. Hon litar nog på änglarnas beskydd tror jag.

Jag träffar min son på söndagar en stund. Han jobbar och har arbetskamrater och kan ju råka smitta mig, men att stänga honom ute är inget jag klarar av. Jag kommer att bryta mot reglerna i smått, om jag träffar en orädd "främling", men någon jag vet en del om. Kan inte avstånd räcka när det vänskapsnät man har är oerhört litet? Man kan inte isolerar en sjuk människa i några år. Det är mord. Men som vi vet är det bara hästar sin behöver dagligt sällskap!

Blir Coronan slutet för vår civilisation?

Varför är jag så negativ? Jag är inte det. Jag är realist. Man gissar att det tar minst 2 år att få fram ett fungerande vaccin, men då har ju Covid 19 kanske blivit Covid  22. Virus är levande skapelser som ändrar sig ständigt. Hela universum är under ständig förändring, också jag, också du. Nuet är kort.

Så när vi står där med vaccinet för Covid 19 så är det inte användbart för den muterade varianten och man får forska vidare, men liksom man inte kan springa ifrån en lavaström så kan man inte springa ifrån Covid, den rör sig för snabbt.

Detta med att uppmana enmanshushåll att underhålla sig själva och undgå kontakt med andra människor är inte möjligt i längden. Vi är flockdjur. Somliga blir alkoholister, vissa tar sitt liv, vissa blir psykiskt sjuka och vissa, som jag blir anarkister. Jag skiter i om jag blir smittad, bara jag kan få träffa en människa en stund. De platser som fanns öppna för daglediga eller sjuka är stängde sedan länge nu.

Boendestödet har bara inte kommit. Att skita i de sjuka är ju en lösning. Hur många år kan den funka? Men nu har de faktiskt skärpt sig och jag fick en timmas besök idag av en tjej med munskydd och visir. Bravo Tesia! Ni kanske hade tänkt överleva, som företag.

Men med LSS, kommunalt, är det värre. En handläggare sa att skydd inte var aktuella: "Vi arbetar inte så."Nej, jag märker det. Ni jobbar väl inte alls? Högsta chefen bestämde att vi skulle sitta inne hela sommaren och få komma ut i oktober. Jag häpnade. Experterna hade ju förutsagt att en andra våg skulle komma ungefär då. Varför strunta helt i experterna. Är hon profet?

Mitt liv består mest av besvikelser nu. Brist på personal. Inställt. Någon sjuk men inga vikarier, inställt. Idag kom inte en kontaktperson för att hon mådde dåligt och skulle testa sig. Kanske har hon fått Covid?

Kanske kommer vi alla att få det och sedan handlar det väl mest om gener och vad våra kroppar tål.

Att ha dåligt immunförsvar som jag och äta cellgift har jag läst kan vara bra för att mildra attacken, om den kommer. Nu har jag varit mest ensam i ett och ett halvt år och vill dö av Corona, bara jag får morfin.

Isolering är ingen lösning för den sjuka isolerade. Att ligga hemma och kvävas till döds är en mycket dålig ide. Nej om jag ska dö så tänker jag åtminstone ha det lite roligt under tiden. Det enda som återstod var att gå på dejt. Killen struntade helt i Coronan och kysste mig, helt utan två meters distans. Ha ha!

"Träffa inga främlingar!" Nä, det är ju lätt att säga till den ensamme. Hur många år då? När man möter överkrav och omöjliga förväntningar då bryter jag mig loss. Det blir nog fler dejter. De är ju inte förbjudna till skillnad från allt annat. Jag känner hur de anarkistiska krafterna inom mig är på väg att ta övertaget. Jag bryr mig inte längre. Ge mig gärna morfin och söv ned mig. Jag är ju gammal, 69, och hellre tar jag den döden än att dö p g a isolering. Båda alternativen är dödliga så vill man ta risker så får man ju göra det. I am done. Jag har fått nog. Jag bryr mig inte längre. Här kan jag ju sitta i tio år och vänta på kontakt med människor. Den lilla tid jag får av kommunen mellan alla lockdowns är inget jag kan leva på.

Jo, jag får ju går ut, men jag är handikappad och sjuk och vart ska jag åka? Vänner går inte att hitta men män finns det ju alltid som vill dejta. 

Min åsikt är att detta komplexa virus tillverkades som biologiskt stridsmedel, finansierat av Eliten. Jag kan Bibeln. Vår tid tar slut när Vilddjuret har gjort slut på oss. En nyt form av krig: mellan Ondskan och människorna. Eftersom vi har förstört stora delar av jorden så kan vi inte förvänta oss att den ska göra annat än att spy ut svavel ur vulkanerna, skaka sönder städer i jordbävningar, dränka dem i tsunamivågor, utradera hus genom våldsamma skyfall och översvämningar mm mm. Jorden har fått nog.

Man kan katastroferna på "extreme weather". Är man orolig ska man nog bara se på en veckas händelser. Det kan räcka. Nå, jag är lyckligt lottad eftersom jag har levt mitt liv. Som en tornado har jag virvlat fram i Europa och samlat erfarenheter. Nu vill få åka någonstans i Europa. Varma Grekland är dränkt och sönderskakat eftersom det går en "fault line" genom medelhavet. En jordbävningsspricka. Läser mest på engelska numera för att få mycket input. Min hjärna behöver det. Turkiet skakades av jordbävning och våra semesterparadis är i ständigt avtagande.

Sanningen älskar jag även om den inte är så behaglig alltid. Ha de!

 

ESTONIA - Anna ville dö!

 Om vår Ande verkligen vill återvända till ljuset så kan det hända att man får det, utan att ha begått självmord. Folk pratar ofta illa om de som avslutar sitt liv. Så Anna kunde inte tänka sig det utan det fick bli det jag kallar ett undermedvetet självmord.

Men hon var djupt deprimerad och ville bara inte leva mer. Så fick hon cancer och kände sig tvungen att ta alla behandlingarna och tyvärr blev hon frisk och ännu mer deprimerad. Varför fick hon inte dö?

Några väninnor ville dra upp henne ur depressionen: "Vi tar en tur med Estonia, dansar, dricker och har kul!"

Anna lät sig övertalas och åkte de 50 milen till Estonia, det flytande nöjespalatset. Men sedan hände ju det ofattbara och mer än 800 personer drunknade, en av dem var Anna. Jag kallar det synkronisering: när en rad händelser leder fram till något som man i hjärtats djup längtar efter och hennes längtan var djup, lika djup som havet.

Eftersom jag tror på många liv under vår resa i evighetens värld så ser jag döden som en övergång till en värld med många dimensioner i och jag hoppas att Anna har det bra nu!

Själv hade jag en kort nära döden upplevelse och upplevde en kärlek som inte existerar på jorden och mötta den jag egentligen är: en kärleksfull ande med en mängd erfarenheter från många liv.

Allt är väl.