Det märkliga HIJAB-upproret

Det är mycket som är märkligt med detta uppror eller upprop. För det första verkar brottet dåligt utrett. Vem var egentligen förövaren? Här finns det mängder av åsikter på nätet, men inga verkliga fakta. Förövaren var kanske inte ens svensk. Han var kanske hennes man? (enl. en av versionerna).

Omedelbart bryter Hijab-uppropet ut, som på en given signal. Det inträffade är så fruktansvärt att vi alla borde klä oss i hijab!?? Det finns fler än jag som ifrågasätter denna typ av reaktion. Om man vill visa solidaritet med invandrare så finns det mängder av mindre kontroversiella sätt att visa detta på:  UMGÅS MED DEM! Sök upp dem, bjud hem dem, gå till eventuella lokaler för integration. På så vis kan man visa viljan till integration utan att bejaka den i många fall kvinnoförtryckande slöjan!

Så har jag gjort. En tid var jag med i en kvinnoförening för integration, senare gick jag ofta på ett Kafé för integration, där de flesta var somalier och väl insvepta i tyger - ofta mycket vackra sådana, med paljetter och olika dekorationer.

Vid tre olika tillfällen ställde jag denna fråga till somaliska kvinnor:

- VARFÖR BÄR DU SLÖJA?

- FÖR MÄNNENS SKULL!

Jag blev förvånad. Jag trodde att de skulle svara "för Allahs skull", "för min tros skull" eller liknande, men det var inte det de svarade. De tillhör en kultur som kräver att de bär slöja och just dessa kvinnor såg ingen möjlighet att kunna ta av den. En kvinna med hijab sa dock att hennes barn hade full frihet att välja religion och klädsel. En dotter satt bredvid kvinnan - och hon hade ingen slöja.

Givetvis finns det muslimska kvinnor som verkligen vill bära hijab för sin tros skull men det finns gott om kvinnor som gör det p g a de män, som de måste underordna sig (enligt Koranen).

Jag har under året som gått träffat på många unga, superambitiösa, somaliska tjejer som kommit till den här platsen för att få läxhjälp (ibland på universitetsnivå). De vill till varje pris ta vara på chansen att få studera på hög nivå och skaffa ett kvalificerat yrke. Dessa tjejer jag har inte burit slöja och vill antagligen inte bära en sådan då det skulle kunna bli ett hinder i deras planerade karriär.

Ett annat problem med Hijabuppropet: Vad gör detta brott så mycket värre än andra hatbrott och varför får brott mot infödda svenskar inte kallas hatbrott, när de faktiskt är det? (Jag räknas enligt Koranen som oren) Finns det inte inslag av hat i alla brott riktade mot en annan människa?

Själv har jag utsatts för fem "hatbrott" av invandrarligor. Det har handlat om hot, vandalisering och stöld. Den första gången var när jag skulle parkerar min moped i centrum till det område dit jag tvingats flytta för att jag inte hade råd med en dyr bostadsrätt i "vitt" område.

Plötsligt stod det ett stort invandrargäng framför mig och skrek:

- Hur kan du vara så djävla dum att du parkerar din moped HÄR?! Nu ska vi slå sönder din moppe, fattar du?!

Jag tog av mig hjälmen och sa:

- Ska ni verkligen slå en handikappad tant, som knappt kan gå, utan måste åka moped?!

Killarna blev alldeles röda i ansiktet och mumlade:

- Åh förlåt! Vi kan passa din moped medan du handlar!

Nå, jag löste problemen med både invandrargäng och nazistgäng genom att skaffa mig en ovanligt stor och tung EU-moped som jag dundrar fram med och sedan får gängen välja att kasta sig i diket eller att bli mosade.

Eftersom antalet lägenheter i en småstad är begränsat så infann sig successivt en större stabilitet i området, men just då råkade en nära anhörig ut för ett rån av en somalisk liga i Stockholm. De var nära att skjuta ihjäl henne. De sår som nästan hade läkts inom mig revs upp och jag stod plötsligt vid vägvalet Hat eller Kärlek, igen. Det var då jag började gå på integrationskaféet där de flesta är somalier. Jag fick där möta kvinnor som gav mig mycket kärlek och värme! (Dessvärre inga män)

Min älskade släkting blev skenavrättad och berövad hela sin grundtrygghet. Men eftersom hon var svenska så ledde inte detta eller andra brott mot svenskar i invandrartäta områden till
några massmediala reaktioner.

Vi har 30-60 gruppvåldtäkter per år i Sverige. 60 % utförs av svenskar och 40 %, enligt BRÅ, av invandrare och utlänningar.
http://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f1800020907/1312352855294/2000_statistik_om_gruppvaldtakter.pdf

Jag misstänker att effekterna av en svår gruppvåldtäkt kan bli betydligt värre än den mindre misshandel som utlöste Hijab-upproret - men inte en enda av dessa våldtäkter (oavsett gärningsmän) har lett till upprop, uppror, demonstrationer eller andra starka reaktioner mot den situation av sexuellt förtryck av kvinnor vi har i Sverige idag.

Däremot blev följdverkningarna av gruppvåldtäkten i Indien 29 dec 2012 orsak till demonstrationer och kravaller där, som länge gick som en följetong i svensk press. De svenska gruppvåldtäkterna tegs ihjäl. Av vilken orsak då? Och varför så stort fokus på ett misshandelsfall medan vi blundar för 60 gruppvåldtäkter? Vi bör bekämpa ALLT våld mot kvinnor.

Jag vet inte hur många av muslimerna här som är bokstavstroende men jag vet att Koranen säger att mannen bör slå sin fru om hon är uppstudsig. Detta är viktigt för att uppehålla den gudomliga ordningen: att kvinna måste underordna sig mannen.

Jag tycker inte att man ska delta i sådant som Hijab-uppror om man inte är insatt i den muslimska läran och de besvärliga förhållanden vissa muslimska kvinnor lever under, även utan trakasserier av vissa svenskar.

Förresten finns det kvinnor som är bra på att försvara sig själva: Sarah tog av sig en sko med mycket vass klack och kastade i skallen på mannen som skrek: "Nigger, åk hem!" Bravo Sarah! Om jag hade varit där så hade jag gärna kört över den skitstöveln med min moped eller åtminstone skällt ut honom - i solidaritetens namn. Däremot kommer jag aldrig att ta på mig Hijab, inte förrän jag konverterat. Jag har aldrig sett ett demonstrationståg med muslimer som har kors runt halsen därför att de vill värna kristendomen. Som väl är, för det skulle se konstigt ut med burka och kors i kombination.

ETT AV DE BÄSTA SÄTTEN ATT RIVA NED MURARNA EMELLAN OSS: HUMOR!

JULI - SJÄLVMORDSMÅNADEN

Det var fyra år sedan jag på allvar tog mitt liv - men fick det tillbaka främst p g a goda människor på mitt forum.

Medan jag hade mina andningsstillestånd såg jag inte till en enda fjäder, inte en enda ängel, ingen NDU. Det var bara svart. Men efter upplivningen kände jag i varje cell av min kropp att jag har ett enormt ANSVAR för mitt och andras liv, primärt mitt eget förstås. Jag kunde känna hur oerhört djupt jag skulle ha sårat dem som fanns närmast mig. Min son hade kanske blivit alldeles knäckt. Och cirklarna utåt -  till bekanta, till obekanta: De kan bli förfärande stora!

Trots att jag inte fick veta detta i himmelen men under min tid som medvetslös så inpräntades denna kunskap på något sätt djupt i mig: hur stor skada jag skulle ha vållat andra. Och detta medetande skulle jag behövt dras med "på andra sidan". Så, sedan dess är jag förändrad och kan absolut inte tänka mig att riva upp mitt livskontrakt med Gud. (Eutanasi nära döden är en annan sak)

Lägenheten bredvid min gapar fortfarande tom och jag tänker med smärta på mannen som under kortare tid satte i sig nog med knark och alkohol för att avsluta det här livet och jag ber att han ska hitta ljuset i nästa liv. Om detta för mig chockartade dödsfall skrev jag i föregående inlägg. Jag har nu fått mer information: Han var en av dessa många som förlorade sin familj med barn och villa. De flyttade långt bort. Och mamman dog ... Han saknade stöd.

Tyvärr visste jag inte att en väninna blivit uppmanad att kolla upp honom lite, fast hon inte kände honom - och det blev aldrig av. Vi visste inte att vi båda hade fått liknande "uppdrag" gällande samma person. Jag tror alltså att det i första hand är vi vanliga som ska stötta varandra eftersom den "professionella" hjälpen det talas om mest är till för de allra rikaste, man får betala själv. Att ringa Hjälplinjen två gånger om året räddar inga liv. (Deras gräns) På en vårdavdelning får man knappt tala med någon. Hjälpen finns tyvärr inte, den professionella.

Medan jag pratade med väninna om det inträffade fick jag veta att någon nära mig hade tagit sitt liv i våras, efter flera försök. Jag bor i ett låghusområde. Hjärtat åkte upp i halsgropen. Det var ju i våras jag kom i kontakt med en suicidal kvinna, med flera, täta försök bakom sig (omfattande sådana). Jag gjorde mitt bästa för att hjälpa, tills hon drog sig undan. Jag hoppades att hon fortfarande var ihop med mannen hon träffade när jag släpade ut henne på dansbanan, men jag visste inte.

Med tunga steg och en sten i bröstet gick jag mot hennes hus, stod framför dörren och försökte minnas om det var rätt dörr (vi hade mest träffats hos mig). Där frös jag fast. Förmådde inte att ringa på. Då kom det en ung grabb, som en västanfläkt, och undrade varför jag stod där. Jag förklarade saken och att jag egentligen bara ville veta om hon levde. Han sa att han kunde ringa på och säga att han hade råkat ringa fel. Visst, jag gick ut och väntade.

Så kom då killen ut, log och sa: HON LEVER!

Jag tackade honom varmt och omtöcknad av lycka vacklade jag hemåt. Då hade åtminstone inte det "uppdraget" misslyckats! Ja, jag tänker på det sättet eftersom jag har den livssynen att Gud kallar oss till olika uppdrag - att vi är varandras skyddsänglar.

Så, då var det kanske den andra kvinnan som hade tagit sitt liv? Jag hade assisterat polisen med vissa nycklar när de letade efter en kvinna som bara hade struntat i att gå till jobbet utan att höra av sig. Hon orkade inte bry sig mer.

Plötsligt kändes som om jag var ute och gick mitt i en stridszon, där skott hördes och minor sprängdes, där folk dog runt omkring mig oavbrutet. Och det är faktiskt så det är:

Var 40:e sekund är det en människa som tar livet av sig. Fler människor på jorden dör i självmord än p g a mord och krig!!!

P g a smittorisken hör vi bara talas om självmorden via djungeltelegrafen, inte massmedia. Bara mord rapporteras. Men, tänk om vi varje dag fick höra om hur många som tagit sitt liv, särskilt under sommaren då de flesta självmorden sker!

Om vi bombarderades med dessa fruktansvärda fakta så skulle det kanske leda till av VI och de politiker vi röstar på skulle börja GÖRA någonting radikalt år den pågående katastrofen. Jo, vi har ju redan en Nollvision, som bara består av några fagra ord, men jag menar PÅ RIKTIGT!

http://www.dn.se/debatt/sa-har-kan-vi-minska-sjalvmorden-radikalt/

Att låta någon som nästan tagit sitt liv få träffa en psykolog fyra gånger i förebyggande syfte låter som en mycket bra idé, bättre än att förse en människa med mängder av mediciner som dels ökar ångesten initialt, dels kan användas för att ta sitt liv med.

Att sätta höga staket på Västerbron är förstås inte fel det heller. En vän jag hade hoppade från bron. Egentligen var det så att jag ingick i ett skyddsnät runt kvinnan, med uppgift att dra ut henne i livet - och det gjorde jag. Hon var t ex välkommen hem på julaftonen. Det var den bästa julen jag haft - för kvinnan var så oerhört lycklig över förtroendet (hon hade svår schizofreni) att hon lät sin tacksamhet falla ned som ett glittrande fyrverkeri över oss andra i rummet. Hon var verkligen inte van vid att fira jul med en familj!

Jag visste inte vad de övriga i skyddsnätet gjorde men tydligen satsade de inte så mycket som jag, så när jag tvingades att flytta från stan p g a arbete så bröt hon ihop strax efter och tog hon sitt liv.
Ja, det är inte lätt att spela rollen som ensam skyddsängel, men tillsammans kan vi göra väldigt stor skillnad.

Som nu under sommaren: bjuda in singlar på diverse trevligheter och inte bara sluta sig familjevis. Singelresor, singelträffar ... whatever, bara de ensamma får känna att de också har existensberättigande och får ta del av livet "där ute".

Själv har jag genomlidit så många stunder på så många stränder och öar i egenskap av den enda ensamma personen där att jag har gett upp. Jag väntar ofta tills någon ev. har tid med mig innan jag ger mig ut i turistdistrikten, där jag bor. De dagarna, de stunderna är hela min sommar. De ögonblicken ÄR min sommar.

Min liv som sjuk är nu reducerat till ögonblick av lycka, det har jag accepterat, och denna lycka är jag villig att dela med mig av.

När min son plötsligt hade tid att köra ut mig med båten en varm, solig sommardag med lätt bris var jag nära att glömma bort ett par fattiga, bil- och båtlösa vänner. Men, som väl är funkade telepatin, så när jag höll på att packa hörde väninnan av sig och jag kunde erbjuda en fantastisk dag på havet - i gemenskap med varandra, det skapade och skaparen.

DU SOM HAR NÅGOT ATT DELA MED DIG AV - GÖR DET! Det finns mängder av fattiga människor idag som inte har chans till sådant som jag här skildrar med några bilder. Genom att dela vår lycka med andra växer den! Och så kan vi minska de där juli-självmorden en aning. VI KAN!

 

 

 

 

 

INDIVIDUALISMENS OFFER

Det här inlägget handlar om djup sorg inte bara över samhällets men också min egen oförmåga att bry mig tillräckligt mycket om min nästa.

Det var tre år sedan polisen knackade på min uteplatsdörr på natten - jag är nattmänniska.
De saknade min granne. Jag kände bara till att en gammal dam hade bott i lägenheten och nu var på äldreboende. Visste inte att sonen hade tagit över lägenheten, för jag hade aldrig sett honom där, inte hört någonting. Det enda som syntes var det långa gräset på uteplatserna.

Polisen bad mig hålla utkik efter mannen, som jag bara sett en enda gång med sin mamma.

Så, jag kastade ett öga på lägenheten när jag gick in eller ut, men jag ringde aldrig på dörren.
Jag tänkte att han kanske bara lät lägenheten finnas där och gå upp i värde, som en spargris. Han kunde ju inte bo där? Så tyst är väl ingen?

Förra veckan hade jag lite svårt att komma ut med mopeden. Det stod en ambulans parkerad på trottoaren utanför min uteplats. Där fanns också två polisbilar. Poliser gick in och ut i lägenheten.
Jag bävade. Var han död, den man jag trodde aldrig hade bott i lägenheten? Brevbäraren sa att han sällan fick post och dessutom var brevlådan full av reklam.

Jag vågade inte blanda mig i ev. polisutredning, så jag åkte iväg, men utan att kunna släppa frågan: Var han död?

Idag tänkte jag gå till ett par grannar och fråga om de visste något eftersom jag mådde så dåligt av situationen. Men så såg jag några människor som bar ut det som fanns i lägenheten i en mängd större påsar.

Jag sa till dem att polisen en gång bett mig hålla uppsikt över lägenheten och att jag behövde få veta om mannen levde eller inte.

- Han är död. Han söp ihjäl sig!
- Åh nej, om jag bara hade vetat att han fanns där inne, men det tvivlade jag på.
- Äsch, du kunde ändå inte ha gjort någonting åt det. Han hade STORA problem.
- Jag ringde aldrig på ...
- Han var väldigt skygg.
- Ok.

Bara en liten bit ifrån min soffa, där jag nu sitter, gick en man långsamt under. Vad än omgivningen säger så känner jag att det kanske fanns något litet jag kunde ha gjort, sökt kontakt. Om vi människor inte kan göra ett dugg för varandra så har ju medmänsklighet inget värde alls? Men det tror jag det har. Jag orkar inte höra orden: "HAN hade så stora problem" igen. Jag vill omformulera det till att: "VI har så stora problem!"

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/100-av-104-missbrukare-dog_175992.svd
"Av 104 missbrukare som följts under tio år har 100 dött och två försvunnit spårlöst. Flera hade kunnat räddas om inte missbruksvården skurits ned så kraftigt, anser forskaren Björn Sallmén."

Så vitt jag vet har inga förbättringar gjorts sedan artikeln skrevs. Behandlingshemmen är nedlagda och missbrukaren saknar värde. Som jag redan skrivit om har Nederländerna en helt annan modell, som kostar mycket pengar men man ser det som billigare att satsa än att inte satsa.

Efter de fem år då jag ägnade mig åt att försöka fixa fram hjälp till vissa  missbrukare gav jag upp helt och hållet eftersom min stad enbart hade s k "öppenvård", vilket ingen jag kände klarade av. Jag flydde till Holland en tid, för att få känna tryggheten i att här tog staten hand om de sociala problemen och jag kunde, med gott samvete ta en lång semester i idylliska stadskärnor.

Sedan jag kom hem igen har jag varit ganska apatisk och bara sett på medan de genuina A-lagarna i min stad dött ut. Narkomaner finns, men de märks inte på samma sätt. Min granne blandade knark med alkohol.

Händelsen träffade mig som en pil rakt in i hjärtat. Det var ju därför jag en gång flydde Sverige - för att slippa se hjälp-lösa missbrukare dö mitt framför ögonen på mig. Det gör för ont.

Eftersom jag sitter här på nätterna och skriver så knackar polisen på ibland för att få hjälp av områdets nattmänniska. Nyligen behövde de nycklar till diverse dörrar. Jag följde med dem, började känna mig som en i gänget. Till sist fann de sin "missing person" i sängen, fullt levande, med djupt sovande. Hon hade aldrig sjukskrivit sig. Men hon LEVDE!

En granne  jag fick kontakt med nyligen hade gjort tre större självmordsförsök på ett halvt år. Jag lyssnade mycket på henne och tog med henne ut på dans. Hon träffade en man och ägnade sig helt åt honom, men det gjorde inget att hon kopplade bort mig - bara hon fortsatte försöka leva. Det var tufft att kolla varje dag att hon var vid liv. Jag blev väldigt glad när hon tog tag i livet igen.

Ja, så ser det ut i lägenheterna närmast mig.

Jag undrar om svenskarna håller på att utradera sig själva genom sin individualistska livsstil?

Jag tycker jag skötte det uppdrag polisen gav mig för dåligt, jag borde ha mediterat och kopplat in min intuition i stället för att bara ägna mig åt rationellt tänkande. Intuitionen har varit till större hjälp än det rationella tänkandet, i mitt fall, när det gällt att hitta rätt i livets djungler. Den kunde kanske ha hjälp mig råka sammanstöta med DIG eller skymta din skugga någon natt. På andra sidan väggen låg Du och dog ut, så nära mig, så långt borta. Ensam. Övergiven.

Förlåt att jag inte kände efter
inte såg den flämtande veken
genom stängda persienner
ditt ständiga döende i det vissna gräset
din stelnande form i de nedblåsta plastblommorna
på uteplatsen
din utsatthet
i din instängdhet
Förlåt att jag inte hörde
dina desperata skrik
i den kompakta tystnaden
Vi är alla delar av varandra
och en dag hoppas jag få se dig i Evighetens värld!

Din sörjande granne

VEM ÄR EN HORA?

Mitt förra inlägg diskuterar olika förhållningssätt till Prostitutionen i olika länder. En prostituerad eller "hora" brukar definieras som en person som tar betalt för sex, men gränsen är flytande till vem som är en hora eller inte.

Man kan i ersättning för sex erbjudas dyra drinkar på krogen, fina middagar med nätdejten eller, som jag, få ett frieri från en 30 år äldre gammal man, som menade att jag alls inte behövde vara kär i honom. Han skulle ge mig dyra resor och ösa pengar över mig, om jag sa ja. Om jag hade sagt sa skulle jag ha betraktat mig som en prostitutionsvariant.

Jag har funderat på begreppet "hora". Ordet tycks ha blivit allt vanligare idag, tillsammans med andra ord som: slampa, slyna, luder, fnask, fitta etc. Men vilka ord finns för den man som har "fri sex" - horbock? Om jag ser rätt så  är kvinnan väldigt långt ifrån att vara sexuellt jämnställd med mannen idag. Det mannen gör är manligt. Om kvinnan gör samma sak är hon en hora.

Vi minns Instragram upploppen:
"Två tonåriga tjejer åtalades i dag, misstänkta för att ligga bakom det Instagramkonto där andra unga hängdes ut som slampor".

Jag vet inte exakt vad dessa "slampor" hade gjort för fel eller om händelsen är en markör för en tillbakagång i tiden, d v s att det enda rätta idag, igen, är att kvinnan ska "hålla på sig"?

Kort tillbakablick:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=3401361
"På 60-talet kom P-pillret och "därmed kunde kvinnan själv ta kontroll över sitt sexualliv och bestämma när hon ville föda barn och debatten om fri sexualitet och kvinnlig frigörelse tog fart. I Sverige väckte Kristina Ahlmark-Michanek 1962 stor uppståndelse med en debattbok där hon bl a argumenterar för erotisk jämställdhet med mannen."

Vid denna tid bröt också Hippierörelsen fram med "Make love, not war! Naturlighet. Nakenhet. Fri kärlek. Boendekollektiv med eller utan fri kärlek. Kvinnor kastade sin BH och sina hämningar. Vissa började ta för sig på samma sätt som männen alltid hade försökt göra.

Sedan kom 80-talet och AIDSEPIDEMIN. Det där med fri sex började verka farligt. Individualismen växte sig starkare och det där med "Flower Power" och kärlek till hela världen var passé. MEN på krogar och dansställen frodades den fria sexualiteten som aldrig förr. Aids var ju ändå mest till för homosexuella? Inte behövde hetrosexuella bekymra sig? Kondomen undveks av männen - och förresten - hur kan man få på sig en sån när man är påverkad av alkohol? Vad fanns att frukta mer än Klamydia? Och den gick ju snabbt att bota med antibiotika.

Frågan sedan 80-talet och framåt handlade mest om VAR man skulle ha sex, inte OM. Jag, som tjej, upplevde det svårt att komma i kontakt med en man, på riktigt. De flesta ville bara ha ett one-night-stand och sedan bli av med horan, förlåt, kvinnan menar jag. Om jag gav efter för påtryckningarna kände jag mig totalt värdelöst efteråt och respektlöst behandlad blev jag.

Till tonerna av Magnus Ugglas låt revs min själ i bitar och självrespekten försvann gradvis - medan jag sökte verklig kärlek, men bara kunde få sex. Året var 1987:

"Jag tycker om dig nu - men tycker jag om dig sen?" sjunger Uggla. Svaret blev oftast Nej. Det obarmhärtiga dagsljuset visade knölarna på mina reumatiska händer och jag kastades i soptunnan.

Jag kom senare att ha ett par längre förhållanden, trots allt, men inte med svenskar! Där var det kört. Storbritannien var min räddning, för att mannen inte var aspackad eller för att inställningarna var annorlunda.
Den här killen kommer in lite på det: svensken super sig full på helgen och en halvtimme innan krogen ska stängas är det dags att hitta någon att para sig med, som ett djur.

Detta är inte en avhandling utan bara några reflektioner utifrån egna erfarenheter samt andra kvinnor jag pratat med. Det ser för mig ut som om kvinnan efter den sexuella revolutionen på 70-talet allt mer sexualiserades, exploaterades och drevs in i ett underläge i förhållande med mannen, på fler sätt än det bokstavliga!

De jag pratat med vill lära känna mannen INNAN de har sex. Men de får sällan chansen, vare sig på krogen eller via nätet.

"Mona" var ledsen för att nätdejten inte hade blivit kär i henne än. "Han säger att vi ska ta det lugnt."
"VA, utbrast jag. Menar du att ni alltså inte har haft sex än?" "Nej, sa hon. Sex hade vi första dejten." Mona letade efter en fast relation men efter ett par sex-träffar ville mannen inte träffa henne mer.
Kvällspressen säger att 50 % av de som träffas på detta sätt har sex första träffen: "Varför vänta när det känns så rätt?" Rätt för vem - kvinnan eller mannen? Han har rest långt och "måste" övernatta och det klart att vi ska ha sex, vi är väl frigjorda nu, eller? Jag tror att många kvinnor känner sig pressade att göra som mannen vill.

En annan kvinna träffade en man via nätet, som hon hoppades bli ihop med. Han ville också ha sex ganska så omedelbart. De träffades några gånger och hade en massa sex. Sedan upptäckte hon honom på ett fik, där han satt med en annan nät-dejt. Hon fanns liksom med på listan över alla dem som han skulle träffa. Han tillhörde dem som bygger nät-harem.

De kvinnor jag skrivit om och många andra letar efter en relation där man får chansen att bygga upp något innan man  har sex, men de eller jag har i stället känt att vi har blivit sexuellt utnyttjade, vi har pressats till att anpassa oss efter den traditionella mansrollen inom det här området. Jag har idag hoppat av den här karusellen eftersom det inte leder till någonting. Den sexuella revolutionen har övergått i en mansdominerad diktatur.

Jag efterlyser Romantik, Sensualitet, Respekt och Säker Sex. Jag undrar hur unga tjejer idag egentligen mår i det kyliga klimat som nu råder - kanske som i Petra Marklunds låt?;

https://www.youtube.com/watch?v=rmfZQpB2-9M
(fick inte in klippet, men öppna och begrunda texten!)

Texten tycks handla om ett krogbesök, med alkohol o efteråt kanske ONS. "Livet är meningslöst."Ja, om kärleken får dö bort och ersätts av engångsligg, analsex/oralsex/könssjukdomar - då är det verkligen meningslöst. Är kvinnan av idag mest ett sexobjekt, en gratishora - i männens ögon?

Kvinnan har lika stort behov av ett sexliv som mannen - MEN DET SER ANNORLUNDA UT!

Ibland kan jag önska att det fanns statliga bordeller så att alla de där männen som bara vill ha snabbsex utan fast relation kunde gå dit, BETALA FÖR SIG, och låta oss som vill lära känna en man på annat sätt än via rumpan få en chans! Petra sjunger "Änglarna gråter". JA, det gör de säkert, när de ser hur många tjejer dras ned i ett sexträsk av förnedring och gråter gör nog många hjärtan dagen efter.

Jag älskar Petras låt, som melodi, samhällsskildring, tidsmarkör och bön:

HÄNDERNA MOT HIMLEN! Vi behöver hjälp!

 

 

 

PROSTITUTION - NOLLVISION ÖNSKVÄRD?

I mina inlägg om missbruk berättade jag om det holländska upplägget med skademinimering. Jag åkte dit för att kolla upp att det jag läst var sant och jo, det verkade så.

Sverige sysslar inte med skademinimeringar inom några sociala sektorer, vad jag vet, utan Sverige sysslar med att vara det stora världssamvetet: Se på oss! Vi tillåter ingenting - utom Systembolaget.

Vi tänker dessutom utrota prostitutionen, världens äldsta yrke, från kartan. Ja, den är redan på väg att försvinna p g a kriminaliseringen av sexköparna. Se bara hur antalet prostituerade på gatorna har minskat! (Och var är de nu - nätet?) DEN SVENSKA MODELLEN fungerar! Men gör den det? Häromdagen hölls demonstrationer EMOT denna modell i flera storstäder världen runt:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5596329

Det finns alltså många som anser att de som säljer sex enligt denna modell far illa!

Vad är problemet? Jo, att de prostituerade, trots allt, tvingas under jorden, utan beskydd och säkerhet för sina liv, har svårt för att bedriva sin verksamhet inomhus eller behålla en lägenhet, tvingas till extremt korta förhandlingar på gatan, utan tid att bedöma situationen. Kanske hoppar hon, för att mannen inte vill åka dit  snabbt in i bilen, där det sitter tre män som sedan våldtar henne.

Nyligen hördes kanadensiska sexarbetares röster i etern. De är inte heller nöjda. Deras verksamhet är HELT kriminell, vilket gör deras livssituation mycket farlig och svår. De fryser och far illa där ute på gatorna. De vill ha en total legalisering eller åtminstone den svenska modellen - fast de kanske inte greppat vad den innebär.

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6380&artikel=5583484

De svenska sexsäljarnas åsikter är svåra att hitta i massmedia. Får de över huvud taget komma till tals? Det är ju mest dem det handlar om. Det är inte DE som säger att vår modell är fantastisk, det är de höga politikerna, förstås. I den mån jag stött på åsikter från tjejerna så är de negativa. Man saknar säkerhet och stöd.

Under min vistelse i Nederländerna strövade jag b l a genom Red Light District. Jag stannade framför ett fönster, på håll, och försökte avläsa kvinnan i fråga. Traffickingoffer? Frivilligt? Hur mår hon? Hann inte "läsa" klart därför att mitt sällskap ville gå vidare. "Ta ett kort!" sa hon. Hon fattade inte vad jag höll med, men jag tog det där fotot för att jag inte hann tänka.

Några steg senare hann polisen ifatt mig.

-   DO YOU SPEAK ENGLISH???!!!
-   YES, I DO, AND I'M A VERY FAST LEARNER TOO!
-   YOU ARE NOT ALLOWED TO TAKE PHOTOS HERE!
-    I GET IT! I WON´T!

Här lärde jag mig något viktigt: Dessa kvinnor, som befann sig inomhus, i bordeller, stod under kompakt bevakning av polisen. Gör de svenska sexsäljarna det? Nej!

På juldagen åkte jag med häst och vagn genom ett sovande Amsterdam. Guiden sa, när vi åkte genom Red Light District:

-    Idag är det stängt här. De prostituerade är nämligen hemma och firar jul med sina familjer.

Jag blev chockad. Vaddå? Semester? Familj? Har de sånt? Vanliga jobb, med lagstadgad semester, kanske rent av avtalsenlig lön? De svenska sexarbetarna har väl sällan familj, lägenhet eller barn? Får hyresvärden veta något tar han både lägenheten och via soc - barnen.

Jag tog reda på att holländskorna fick gå på hälsokontroller varje månad, fick kondomer, lätt fick kontakt med kommunen eller med frivilligorganisationer om de ville ha stöd och hjälp till omskolning, drogavvänjning eller annat.

Jag kom fram till att, även om prostitution inte är särskilt önskvärt, så kommer det alltid att finnas och för dem som utövar det är det bästa att:

1. de får vistas inomhus i t ex bordeller
2. de får skydd av vakter eller poliser
3. de får ha viss yrkesstolthet och taxerad inkomst
4. de accepteras och integreras i samhället
5. får leva så normalt som möjligt, t ex med partner och barn
6. samhället vet var de finns så att de kan reglera verksamheten
7. att de har papper som visar att de är godkända yrkesutövare och inte trafficking-offer
8. att deras fysiska hälsa kontrolleras regelbundet och att de kan få hjälp med själen ifall en traumatisk bakgrund är orsak till yrkesvalet, självklart också behandlingshem vid missbruk.

En video med en komiker som använder lite väl grovt språk för min del - men han säger i alla fall rakt av hur det egentligen är, sätter detta med sexköp i ett vidgat sammanhang. Om man slutar moralisera en stund och bara SER verkligheten som den är så är det ett mycket bra utgångsläge för ev. problemlösning. Skademinimering handlar inte om att acceptera ett visst samhällsproblem utan att se till att skadan blir så liten som möjligt.

 

SJÄLVMORD - VEMS ANSVAR?

Det finns ingenting som är så tabu- och skambelagt som självmord!

Men vi människor hör ihop och det är möjligt att mobba eller hetsa en människa in i döden. Jag inser att varje människa är ansvarig för sina handlingar, men faktum kvarstår att det kan finnas medansvariga! Jag skriver detta för att ju mer skuld och skam en människa känner desto större risk att hon faktiskt tar sitt liv. Psykiatrins sätt att motarbeta suicid är BESTRAFFNINGAR i olika former och jag säger: DET ÄR FEL VÄG!

Jag har inte varit stark nog att klara av att leva i nära 40 år med en nedbrytande smärtsjukdom som RA, vilket ledde till mindre överdoser ibland, men till sist till en mycket stor - och min död. Men tack vare mina änglar på internet och i himlen gick det att, efter drygt åtta timmar, uppväcka mig, men, som läkaren sa: "Vi var mycket nära att förlora dig!"

JAG VILL BERÄTTA OM BAKGRUNDEN TILL VARFÖR JAG TOG MITT LIV (men blev återupplivad.)

Året var 2008. Jag skulle operera mina "hammartår". Kirurgen sa att de hade ändrat metod och numera mest förkortar och spänner upp senorna, i stället för att ta bort mellanleder. Läkaren sa ingenting om två enorma spikar genom varje tå, vilket skulle förlänga den tid jag måste avstå från mina reumatikermediciner - med ett megaskov som följd. Läkaren sa inte att gips med träklack var avskaffat. Den mockasin med klack jag sedan fick var omöjlig att gå med utomhus, såvida man inte kunde använda kryckor. Det kan inte jag. Informationen brast med andra ord. Hade jag vetat vad som väntade hade jag nog avstått från operation. Jag vet själv mina gränser. (Var redan opererad 17 ggr)

En annan brist: Reumatiker i skov kan inte få låna en permobil av kommunen och en vanlig rullstol kan man inte rulla själv med förstörda armleder. Jag upplevde det som att samhället dömde mig till ett års fängelse: Jag var dömd skyldig till att ha begått ledgångsreumatism!

Jag hade utlovats narkos. Jag förklarade att en nervblockad i låret INTE skulle leda till att foten blev bedövad - jag hade tidigare erfarenhet! Jag skulle förstås sagt "generell anestesi" eftersom det finns både lättare narkoser och tyngre. Men det skulle visa sig: Kirurgen trodde inte på mig!

LÖFTET BRÖTS! NARKOSLÄKARNA STACK SÖNDER MITT LÅR! De hade gett mig för-narkos som gjorde att jag varken kunde tala eller röra mig, bara gråta och kvida. TORTYREN pågick en hel evighet eftersom sjukvården vägrade att tro på mig - att jag är unik!

ATT INTE TRO PÅ EN PATIENTS ORD ÄR ATT NEDVÄRDERA - ÄR PSYKISK MISSHANDEL!

Det här långa, plågsamma övergrepp gav mig faktiskt vissa drag av Posttraumatisk stress. Det spelar ingen roll om tortyren sker i ett fångläger eller på ett sjukhus. Det ristar sår i själen.

När jag vaknade upp efter narkosen (de fick ju ge upp) kom nästa chock: en fullspikad fot!
Efter ett försök att halta lite utomhus och vricka foten ur led (spikarna kom snett) så höll jag mig inne hela våren och sommaren. Korta utflykter i rullstol förekom, men jag missade hela sommaren!
Skovet rullade in efter några veckor utan bromsmediciner. (Det går inte att äta immunförsvarsnedsättande medicin när kroppen ska läka sig efter operation). Jag kastades ned i värkhelvetet och kunde bara sova två timmar åt gången - på rygg. Axlarna var som spjut in i mig om jag vände mig om.
Att gråta och halta omkring på nätterna blev rutin. Jag överlevde en sekund i taget.

När spikarna hade avlägsnats efter sex veckor följde ytterligare läkningstid och värkhelvete eftersom jag inte fick medicinera förrän såren efter spikarna var läkta. Den nya operationsmetoden fick jag, oinformerad, ta konsekvenserna av genom ett av mitt livs djupaste skov. Det inkluderade ångest för hur jag skulle kunna ta mig till toaletten själv. Jag var hjälplös, som en övergiven baby. Fick hjälpmedel för att kunna torka mig i ändan - det var allt! RA-skov handlar om att ha svår "tandvärk" i kroppens alla leder, att bli stel som en pinne och knappt kunna röra sig. Tänk om tryggheten hade funnits i att bli inlagd på sjukhus en tid när det var som värst! Men ... nej.

Under tiden hade det utvecklats en Skabbinfektion i min hud. Jag gick snabbt från 10 till 1000 utslag och ett blödande  skabbeksem täckte den andra foten. Hudmottagningen kallade det Urtikaria, men när jag hade smittat ned alla mina vänner sa dessa till mig att jag hade Skabb och måste behandla mig med Tenutex. Men under hela sjukdomsåret hade jag alltså dessutom en olidlig klåda ...

... och det var som om hela kroppen brann.

På hösten upptäckte jag att jag ännu inte kunde gå därför att man inte hade opererat lilltån, som låg i kläm. Läkaren sa att det var tre års kö till narkos för denna om-operation. Jag var tvungen att ta en stor, tjock bedövningsspruta rakt in i lilltån.

 -  Fast det gör för ont. Vi brukar aldrig göra så - det är inte riskfritt.
-   Men jag kan ju inte sitta inne i TRE ÅR! Går det inte att låta mig få slippa kön?
-   Nej!

Jag trodde att hjärtat skulle stanna när smärtan började nå sitt klimax efter en mycket lång stund. Det kunde förmodligen gjort det, hjärtat krampade och allt började försvinna bort. TORTYR IGEN! Varför skulle jag betala med denna plåga då läkaren hade felopererat mig? Kände mig återigen överkörd och värdelös.

Nå, mot slutet av året var foten läkt och jag började komma upp ur mina skov. Då gjorde jag mitt livs misstag! Jag gick upp till Hudläkaren med min friska kropp, foton på de 1000 utslag jag hade haft, namn och telefonnummer till alla de smittade. Jag undrade om de inte borde göra en smittospårning? Jag ville inte att några fler skulle drabbas av denna plåga. (Är mycket empatiskt lagd) Vissa landsting inför anmälningsplikt för Skabb ibland. Men det som hände var att:

 läkaren sa att jag var fullständigt galen, hade hallucinationer och vanföreställningar. Sedan skrev hon remiss till psyk, utan att först titta på mina foton eller ringa någon av mina vänner, d v s kolla upp vad som var Verklighet.

Varför insjuknar hela äldreboenden + personal innan rätt diagnos kan ställas? Jo, därför att man ofta inte kan hitta Scabbdjur efter ett par skrapningar! Detta är en svår diagnos att ställa.

På psyk träffade jag en stafettläkare som tvingade på mig antipsykotisk medicin: Seroquel.
http://www.expressen.se/nyheter/dokument/i-usa-betraktas-de-som-cowboys-som-gor-allt-for-att-salja/
AstraZeneka lanserar den som antidepp också, men det ÄR antipsykotikum, vilket kan vara farligt att ge till den som INTE är psykotisk, eftersom medicinen då kan förorsaka psykossymtom. Jag prövade motvilligt. Började tappa kontakten med mig själv, med jorden, med verkligheten. Var som i en bubbla som svävade omkring i rymden. Har aldrig känt något liknande. Medicinen kan orsaka självmord, såsom i mitt fall.

P g a min smittsamma sjukdom hade jag förlorat kontakten med mina vänner, som inte vågade träffa mig (fick vissa återfall i Skabb). Min son flyttade hemifrån av samma skäl - trött på att bli återsmittad.

En mycket ensam kväll, utmattad efter ett helvetiskt år, överkörd gång på gång av vården, blev jag utsatt för mobbing på internet. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag hämtade en flaska vin och tömde den tillsammans med alla tabletter som fanns hemma (hundratals) - och blev medvetslös. Sedan fick änglar, både jordiska och överjordiska ta hand om mig - själv hade jag lämnat allt, hade gott om andningsstillestånd de 8-9 timmar som gick innan jag fick sjukvård.

En av mina "nät-änglar" ringde polisen, som ringde mig - jag sa att allt var bra förstås. Men det tog en evighet att få polisen att åka till min lägenhet. Vet att flera har dött p g a denna bristande rutin: om någon står på ett broräcke - fråga då inte: "Har du tänkt att hoppa? Jaså inte? God kväll då!"!

Det kostade säkert en mindre förmögenhet det där med polis, specialutrustad ambulans och ett stort antal hårt arbetande människor på intensiven. De tre sekunder de fick upp mina ögon såg jag hur många de var och alla dataskärmar som folk satt vid och avläste det som hände i min kropp.

När de lyckades pumpa ut en del av tabletterna utbröt ett stort jubel bland personalen, vilket jag alltid ska minnas och känna tacksamhetsskuld för - deras stora satsning på mig.

Sedan detta hände har jag bearbetat mina skuldkänslor ofta och bett alla om förlåtelse. MEN, nu när jag skriver om det hela nu ser jag ju att det inte enbart var mitt fel att det gick så här. Övergrepp och brister i vården, giriga läkemedelsbolag, respektlöst bemötandet av mig som patient var i hög grad det som knuffade mig över stupet.

Sedan dess har jag inte haft någon kontakt med den nedbrytande "stafett-psykiatrin". Jag lutar mig i allt mot min fasta reumatikerläkare som skrivit intyg på att han också hade "hallucinationer", d v s såg mina utslag och bedömde det vara Skabb.

Blir jag mobbad på ett forum så stänger jag genast av datorn! (Och håller mig borta en lååång tid)

Jag har lärt mig att självmordsförsök till sist leder till döden och att död och liv finns här just NU. Jag måste lära mig hantera detta liv, det är därför jag här, för att lära och lagra erfarenheter. Jag har bestämt mig för att gå hela vägen med min osynlige guide. Två operationer mot cancer har det blivit sedan 2009, narkolepsi, lunginflammationer, halsfluss och många svåra infektioner. Men jag älskar mitt barn och för kärlekens skull är jag kvar. Jag lever ett ögonblick i sänder, i livets starka ljus, i dödens skugga - jag är människa!

Jill sjunger en underbar låt "Kärleken är nära den som har ett förkrossat hjärta".
"Saliga är de som är fattiga, de som sörjer ... dem hör himmelriket till!" (Jesus)

NOLLVSISION - SJÄLVMORD/EUTANASI

VARFÖR KAN INTE EN NOLLVISION FÖR SJÄLVMORD FUNGERA?

Läkartidningens artikel nedan tar upp alla skäl på ett klart och tydligt sätt:

http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=11872

"Vi kan genom olika interventioner förhindra olyckor (Nollvision - trafikdöden) utan att ha kunskap om varför folk kör som de gör. Men när det gäller suicid är saken helt annorlunda; förstår vi inte de bakomliggande mekanismerna blir det svårt att bedriva en kraftfull prevention."  

De största självmordsgrupperna är de unga (tidigare inlägg) samt de sjuka och gamla.

Axiomet att det alltid är psykisk ohälsa som orsakar självmord är befängt. Det finns dessutom verkliga, påtagliga skäl, såsom outhärdliga, långt utdragna lidanden ofta i kombination med isolering.
Och  då behövs det mycket tänkande kring hur man ska kunna minimera dessa lidanden eller hjälpa den plågade att få hjälp till en värdig död = EUTANASI.

Tillbaka till Maria Larssons löfte: "Ingen ska behöva hamna i en så utsatt situation att man ser döden som den enda utvägen." Och? Nu är detta redan ett faktum och på grund av de omfattande besparingar som sker inom omsorgen om sjuka och/eller gamla så hamnar hela tiden allt fler i just en sådan utsatt situation. I min stad läggs äldreboenden ned i ett rasande tempo, hemtjänst blir svårare att få och dyrare. LSS har blivit dyrare. Vårt Hospice ska läggas ned. Nollvisionens ord ekar tomma.

Jag nämner några exempel från människor som stått mig nära, som bara såg döden som en utväg, p g a bristen på omsorg, medmänsklig närvaro, smärtstillande medel m fl skäl.

Johanna är 85 och har varit svårt sjuk och sängliggande sedan fem år tillbaks. Hemtjänsten dyker upp då och då för att ge henne medicin eller värma Micro mat. Hon orkar inte längre läsa böcker och kan inte lyssna på musik p g a hörselskada. Hon har opererats flera gånger vid akuta, livshotande tillstånd. Nu ligger hon bara där ... varför? I dödens väntrum, ensam ...

Så märker hon att en knöl växer i hennes bröst. Den blir allt större och hon förstår att det är cancer och att denna cancer kan rädda henne från den meningslösa existensen. Hon håller den dold så länge som möjligt. När hemtjänsten upptäcker den är det för sent. Hon får manliga hormoner, men för övrigt slipper hon ifrån de smärtsamma behandlingarna och efter en tid så somnar hon in för alltid i sömnen och slipper plågas mer.

Johannas granne ovanpå var också gammal, sjuk och isolerad. Hon hoppade en dag från balkongen, från sjunde vången.

Erik hade arbetat hårt i olika kroppsarbeten hela livet och slitit ut hela kroppen totalt. Den var numera var full av artros och smärtor dygnet runt, år efter år. Till sist avslutade han sitt lidande genom att hänga sig.

Magda var 95 +, mycket skröplig och svag och orkade ingenting mer. Hon hade verkligen levt sitt liv på riktigt och att bara ligga där ensam kändes meningslöst, så hon bestämde sig för att svälta ihjäl sig. Det lyckades, fast det var mycket plågsamt.

Den fråga jag ställer mig är: Visar dessa exempel på EN VÄRDIG DÖD?
Är det inte värdigare att få rejält med morfin för den som torteras av smärtor, vilket då förkortar livet? Är det inte barmhärtigare med lite hjälp och att få dö på en mer värdigt och smärtfritt sätt, såsom i Holland med flera länder? Dessutom: Den som inte orkar ligga där ensam hemma ska slippa det!

Jag läste Bibeln mycket när jag var yngre och Uppenbarelseboken fascinerade mig med alla sina gåtor. En av dem var: "I den yttersta tiden ska människor söka döden, men inte finna den." ???
Jag funderar inte så mycket på gåtans svar idag för vi lever nu i en högteknologisk tid med en sjukvårdsapparat som kan hålla liv i människor oerhört länge, genom mängder av operationer och mediciner med svåra biverkningar. En sjuk människa kan "söka döden utan att finna den" p g a denna apparat, som ofta inte botar, utan bara förlänger existensen.

Eftersom vi har hamnat i detta läge så är det egentligen vare sig en högre makt eller människan själv som bestämmer när hon ska dö, utan samhället. Samhället har nolltolerans med döden. Fast döden är faktiskt en naturlig del av livet, d v s den var det, bara för 100 år sedan.

Eutanasidebatten måste ses i ljuset av detta faktum: att vi kopplar upp människor som i princip redan är döda, eller borde få vara det.

Jag minns också Eva, med dödlig cancer. Hon låg uppkopplad hemma mot slutet och vad som hände i henne vet jag inte, bara att hennes ansikte förvreds av ångest och plågor av alla slag, medan hon lyckades viska: "Koppla loss mig! Låt mig få dö!" Men sjukvården sa nej till de anhörigas bestörtning. Själv kunde jag bara be att  hennes ande skulle bli stark nog att bryta sig ut ur sitt fängelse och få återvända till Ljuset. Jag bad om detta varje dag - och så fick jag höra att nu hade det hänt! Hennes ansikte hade slätats ut, ångesten hade lämnat och med ett fridfullt skimmer över ansiktet fick hennes ande lämna sjuksängen och flyga hem.

Evas situation vill jag ställa i kontrast till en holländska jag kände, som bröt benet, drabbades av svårartad cancer och kastades in i sorgen över att hennes son begått självmord. Hon var drygt 70 år. Och vad gjorde hon då? Jo, hon tillfrågade anhöriga och sin läkare om hon kunde få en dödsspruta? Sedan hon fått Ja från dessa så fick hon sin spruta och därmed en värdig död.

Mina åsikter kan verka underliga p g a min gudstro, men det som ska styra oss är HJÄRTATS RÖST, barmhärtighetens röst, inte främst det materialistiska samhällets. Vi är eviga andar.

Min kropp och själ är svårt plågade, men jag inväntar otåligt Rösten som ska säga: "För avresande till Himlen - Gate 77!"

PS. Råkade köpa GT idag, tisdag, och läste då om Annika Andersson, som sommarpratade i radio idag - hur smärtsamt det var för henne att bevittna sin pappas allt för långt utdragna kamp mot dödlig cancer.
HON BAD TILL GUD ATT HENNES PAPPA SKULLE FÅ DÖ! (Att Guds kraft måtte vara större än landstingets)
http://www.expressen.se/noje/hon-bad-om-att-pappan-skulle-fa-do/