SJUKVÅRDSKRISEN, del 2

 

Här kommer en del exempel från verkligheten – min och andras runt mig – för att förklara de åsikter jag gett uttryck för:

 

TILLGÄNGLIGHETEN: På 80-talet besökte jag min reumatolog var tredje månad. Nu vet jag inte hur många år det gått sedan jag hade ett återbesök. Jag gissar 2-3 år. Men jag har träffat läkaren några ggr för akuta cortisonsprutor och då passat på att kasta ur mig någon fråga. Jag har också haft några telefonsamtal (väntetid 2-3 månader) i syfte att samordna vården, då jag också har andra sjukdomar och måste se till att behandlingarna inte kolliderar. Övervakningen blir sämre då de reguljära besöken blir allt glesare. Detta innebär ökade risker för kroniskt sjuka.

 Den försämrade tillgängligheten gäller för alla specialister och för de vårdcentraler jag besökt. Jag minns att jag på 90-talet kunde gå in på VC, ta en nummerlapp och få träffa läkare efter en stund!

 Om jag behövde operera lederna kunde väntetiden ligga på några veckor! Numera 1-2 ÅR.

När senorna i högerhanden gick av för andra gången fick fingrarna hänga där livlösa i 8 månader innan de syddes fast. De påstod att tiden inte spelade någon roll men det tror jag inte på - vare sig ur psykologisk eller ur medicinsk synvinkel.

 

MEDICINER fanns det knappt för reumatiker förr i tiden. Guld t ex var i princip verkningslöst. Malariamedicinen, som jag personligen ”svarade på” var inte utvecklad för reumatiker utan man hade bara upptäckt dess effekt på reumatiker av en slump. Senare drog forskningen igång och den första effektiva RA-medicinen kom ut: Methotrexate, lågdos cellgift. Från år 2000 kom ännu bättre saker: TNF-alfamolekylblockerande sprutor. Dessa mediciner är livsförvandlande – om man inte fälls av biverkningarna.

Problemet med TNF är att det kostar ca 136 000 kr/år för en enda reumatiker att stå på det preparatet.

Min sjukdom är ett bra exempel på hur sjukvården har fördyrats men å andra sidan kan fler reumatiker arbeta och betala skatt längre tid än förr så det borde löna sig. Men hur ska landstingen ha råd? Frågan kom faktiskt upp i radio i morse. Den gäller alla svenskar på så vis att om inte landstingen kan förhandla ned priserna med läkemedelsbolagen, trots nya krav på att alla ska ha rätt till medicinen, så havererar hela sjukvården, mer eller mindre.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5298819

 Nedan om de giriga läkemedelsbolagens enorma övervinster, som går ut över oss alla:

http://www.bt.se/nyheter/boras/article579898.ece#articleimage-popup

 

OPERATIONSMETODERNA har genomgått en metamorfos. Som reumatiker står jag här med en högerfot där mellanlederna togs bort på 90-talet – det ser förfärligt ut. Vänsterfoten däremot ser helt perfekt ut; Ny metod: ändring av senorna framför allt. De har förkortats, tårna blev spikraka under en tid av sex veckor med hjälp av en massa spikar (något obekvämt!). ”En tårtbit” skars ut under stortån och en lagom stor bit skruvades sedan fast så att inga knölar fanns att skåda. Snyggt jobb!

 

 NARKOS: För 40 år sedan fick jag kloroformmask och lämnade genast kroppen och stack iväg rakt upp i Ljuset. De lyckades få tillbaks mig, men det var obehagligt att känna sig kvävd.

Senare blev jag varnad för att jag skulle kunna dö under narkosen. Också obehagligt. De sa så för att de var arga på mig. Jag vägrade nervblockad helt enkelt därför att det inte fungerar på vissa neurologiskt avvikande personer och att bli sönderstucken i låret utan att foten blir bedövad är för mig = tortyr.

 Lokalbedövningar vill vården gärna ha för att de blir billigare. MEN om de verkligen beviljar generell narkos verkar den rätt trygg idag jämfört med förr. Dessvärre är köerna för narkos vid ledoperationer flera år långa.

 

PSYKIATRIN: Den kanske fungerar någorlunda i vissa landsting men i andra, som här, är situationen katastrofal. Jag har ett fungerande boendestöd, som både kan städa åt mig och ge mig lite sällskap i ensamheten. Deras omdöme är: ”Vi har ingen psykiatri!” De kan inte nå en läkare om deras ”brukare” krisar ihop och känner sig helt maktlösa i situationen.

 De psykiatriker som var bra har slutat och t ex omskolat sig p g a utbrändhet. Den som är kvar är bara en robot som inte lyssnar och när jag, kraftigt illamående, lämnade rummet bestämde jag mig för att lämna psykiatrin för gott. Jag kan ändå inte unna mig att bli riktigt fet på deras piller, p g a ledskörhet.

De sömntabletter och lite lugnande jag behöver får jag av min reumatolog eftersom han känner till att psyk har drabbats av totalt sammanbrott.

 De välfungerande behandlingshem som fanns i Bohuslän lades ned för några år sedan, trots omfattande folkliga protester. Människor med depression, ångest eller annat skulle inte längre behandlas, de skulle stoppas in i ett fullständigt rymningssäkert fängelse – Brinkåsen.

Miltonutredning ebbade ut i absolut ingenting. En stark rädsla för ”de psykiskt sjuka” hade brett ut sig över Sverige och det enda man nu ville var att skydda de vanliga människorna från ”DEM”. Trots att den generella psykiska hälsan avtagit i ett allt stressigare samhälle så målades det nu upp en bred, vit linje mellan Vi och Dem. Rädslan och läkemedelbolagens Girighet var nu det enda styrande. Psykiatrin är i stort sett reducerad till piller, vilket inte är rätt hjälp vid en rad tillstånd som t ex sjukdomsisolering, posttraumatisk stress, skilsmässokris etc.

 

PILLER ÄR BRA - FÖR LÄKEMEDELSBOLAGEN!

 

 

 

 

 

 

 

 

 AMBULANSERNA: Det finns gott om tragiska dödsfall att läsa om i tidningarna. En person jag kände, en gammal kvinna, som plötsligt blev helt frånvarande och yr behövde ambulans. Dottern ringde, men nekades ambulans. Hon skulle köra mamman i bil, så hon sa till mamman att vänta medan hon körde fram bilen. Men mamman var så borta i huvudet att hon gick ut på trottoaren ocheftersom benen inte löd föll hon handlös, spräckte skallen och dog. Obduktionen visade på hjärntumör.

 

LÄKARKAOSET: En stafettläkare kan sällan ställa diagnos på 15 minuter. Ordentlig provtagning undvikes p g a kostnaden. Kompetensen är mycket låg jämfört med engelska husläkare som haft samma patienter i 30 år. De har lärt sig av sina erfarenheter. Feldiagnosticeringen i Sverige är av stor omfattning.

En kvinna jag kände något låg på sjukhus en månad innan hon dog av en obehandlad hjärntumör. Varför? Har man inte råd med MGR eller liknande? Om man helt plötsligt inte kan tänka eller styra kroppen så borde det vara något fel på hjärnan. Men vad är det för fel på svensk sjukvård? Jag och de anhöriga till alla döda odiagnosticerade skulle gärna vilja veta det. Varför ligger svensk forskning på så hög nivå och de vanliga läkarna på så låg nivår?
 

Hela det osynkronicerade systemet är en del av problemet. Jämför med England: Husläkaren skickar ut och tar in alla remisser han utfärdar och sammanställer resultat, utvärderar, ser till helheten.

 

 

Här slutar jag min betraktelse över det som händer i sjukvården.

 

”Om resurserna är begränsade kan inte alla få vad de egentligen har rätt till.”

https://www.vardforbundet.se/Min-profession/Yrken-och-Vard-A-O/Prioriteringar/