Translate

söndag 24 februari 2013

SÖKANDET EFTER EN MENING


Jag har nu lagt ned många inlägg på att beskriva mina sjukdomar, när de kom, vari symtomen bestod och hur det påverkade mitt liv på ett negativt sätt. För det är ju svårt att förlora familj, arbeten, intressen och vänner därför att kroppen blir allt sjukare. De första inläggen jag skrev beskriver hur jag ansträngde mig för att lägga om kurs så att jag inte skulle köra på grund, men trots allt kunde jag inte besegra sjukdomar som till sin natur är degenerativa, d v s bryter ned kroppen.
 
Trots alla anpassningar av en allt mer smalhalsad gitarr med nedfilat stall och supermjuka strängar samt ny, anpassad spelteknik så kvarstod faktum att handlederna var bortopererade och har man ingen led så har man ingen led. Nya ackord, noterövergångar, diverse påhitt för att få det att låta bra ändå - det ägnade jag mig åt för att jag älskar musik. Jag pressade det hela så långt som man kan. Men idag kvarstår bara två fingrar på högerhanden. Det räcker väl till små spelningar eftersom jag har  ett plektrum som sitter på tummen och hoppar runt bland alla strängar, men det funkar inte på större scener. Min tröst är några gamla visdomsord från aboriginerna: "Den som en gång har sjungit en sång, som har gett tröst åt en människa som lyssnat, har inte levt sitt liv förgäves!" Jag tror mer på de orden än på att man måste vinna Melodifestivalen för att känna sig nöjd med sitt liv.

Trots allt, livet måste ha en mening även för den med en sjuk kropp?  För mig bestod den i att söka kontakt med en annan värld än den materiella – himmelriket inom mig. Det gällde ju först att upprätta en personlig kontakt och få känna sig älskad, sedan att på ett medvetet eller omedvetet sätt dela med sig till andra. Man behöver inte var guru för att hjälpa andra, bara ha ett öppet hjärta och agera utifrån det, inte något annat. Detta annat kan t ex vara att tvinga på andra människor sin egen ”sanning”, att på ett krystat sätt försöka få dem ”frälsta”. Det där kändes aldrig naturligt för mig. Det världen behöver är medmänsklighet, inte fanatiska galningar.

 Jag tror på reinkarnation p g a egen erfarenhet och grundar mycket av min tro på just detta, d v s jag är mystiker. Vi söker på djupet en egen länk till ”det”. Vi får därigenom våra egna upplevelser, tar intryck av olika religioner, men bara det vi kan införliva med vårt hjärtas sanning behåller vi. Mystiker från olika religioner står varandra nära eftersom de öser vatten ur samma källa. Sanningen är en, men religionerna många. Det kan inte finnas många sanningar. Men vi har alla sett och förstått något viktigt och därför kan man ju säga att vi har olika perspektiv på sanningen om livet. Det är inte okey att träta om vem som har rätt, eftersom vi är för små för att greppa detta med universums skapelse och intentionerna bakom. Det bästa är att bara leva med insikten att vi vet mycket litet, men att:

vi måste älska varandra över och bortom alla gränser för att skapa ett drägligt liv på jorden.



De flesta behöver en religion för att börja den inre resan. För mig måste det ju bli kristendomen eftersom jag lever i Sverige och det blev Pingstkyrkan för att jag hade släktingar där. Min egen familj var agnostisk/ateistisk.

 Eftersom jag enligt egna upplevelser var nunna i mitt senaste liv så drogs jag snabbt till kyrkorna och jag fördjupade mig i alla de bibelstudier som förekom i pingst på den tiden. En mängd bönemöten var det också. Man måste ha lång kjol, ingen makeup, inga smycken, hatt på huvudet, lämna mycket i kollekten och leva i celibat, om man inte blev gift. Så – med andra ord liknade min nya miljö det spanska kloster jag en gång hade levt i. Det kändes som hemma. Mina systrar och bröder gav mig mycket kärlek (så länge jag var renlärig!)

 Katolicismen och Pingstkyrkan har många gemensamma nämnare. De rymmer mystiken, undren, uppenbarelserna, profetia (synskhet), det ofattbara. Så det var rätt okey med andra ord. Fast problemet var att de inte hade några kloster utan jag måste leva med detta udda beteende ute i den vanliga världen, där ju folk trodde att man var galen. Onödig belastning. Jag fattade inte varför de inte hade några kloster att låsa in sig i så att man fick vara ifred och be, som vanligt?

 Som nunna hade jag studerat Bibeln noggrant och skrivit många skrifter, haft viss pondus. Men i pingst tyckte jag att kvinnan var lite väl mycket underordnad mannen. Pastor kunde man inte bli, men evangelist. De fick också predika lite, så det blev jag så småningom.

 Från första början hade jag svårt för detta med att ”bli frälst”. Jag fattade egentligen inte vad de menade eftersom innebörden är andens helande och det kan väl knappast hända på fem sekunder? Omvändelse fattade jag: att bestämma sig för vad man vill med sitt liv. Beslut om sådant måste ju göras. Gud eller Mammon? (Här är det världens framtid som står på spel - kortsiktig vinst eller miljötänkande) De talade om att det var härligt att bli frälst och det kunde det vara ibland, när kontakten med Gud hade förstärkts och jag kunde finna sätt att faktiskt kommunicera med honom. Jag skriver honom därför att "hen" låter konstigt. Skaparen är allt och innehåller förstås alla kön. Många ord för det ofattbara är förstås tänkbara…

I mitt tidigare liv handlade det mesta om att långsamt växa till i tron och att genom kärlek hjälpa andra att växa. Många nunnor och munkar genom tiderna har ju ägnat sig åt läkekonst genom att odla örter som de lärt sig det mesta om.

Att forcera fram andras frälsning var något konstigt som jag gradvis skakade av mig. Det var som att gå klädd i en rustning. Det var inte JAG.  Så jag måste fortsätta min inre resa för att ta reda på vem "jag" var/är. Den som har kommit fram till resans slut är förmodligen inte kvar på planeten. Den som kommit ända fram vet att vi alla är Ett. Jag slåss fortfarande mot de separatistiska tankar som de flesta kämpar med, de som skiljer oss från oss själva och varandra. Men jag tror att det är just därför vi nu och här är på jorden.

Det är trgiskt att de religioner som kan vara värdefulla redskap om man är mycket desorienterad i världen kan bli något som de mest extrema använder för att skilja oss åt. Kärlek är att uppleva total enhet och harmoni. Det vill och kan jag känna med andliga människor oavsett bakgrund.

Jag gillar låtarna till Lejonkungen; de är verkligen riktigt kloka!





 


 


 
 

 

Inga kommentarer: