DE HANDIKAPPADE HJÄLTARNA

Handikappade/sjuka människor kan bemötas av omgivningen med nedlåtande attityder, ifrågasättande mm negativa reaktioner.  Man får gärna vara sjuk men måste då alltid vara glad, arbeta heltid och helt enkelt vara – EN HJÄLTE!Den sjuke som inte arbetar har betraktats som bidragsfuskare.

 Många känner en hård press på sig, samtidigt som man kan ha svåra plågor att hantera. Kanske skaffar man sig en tidning som tar upp frågor som gäller den sjukdom man har. Själv har jag Reumatikerförbundets tidning. Det är mycket bra läsning där och även presentation av de senaste forskningsrönen, vilket i mitt fall innebar att jag kunde få tag på TNF-sprutorna innan regeringen stängde portarna några år – medicinen var för dyr. Alltså känner jag tacksamhet, men ändå…måste jag få kritiserar ett fenomen som förekommer i tidningen, säkert även i andra tidningar för sjuka samt i samhället för övrigt.

 Man brukar på första sidan ha ett foto på en ”Hjälte” och en artikel om hur denna person levt på ungefär som han inte var sjuk och kanske t o m uppnått höga positioner, blivit berömd och och rik. Tanken är väl att vi sjuka ska tänka: ”Kan han så kan jag! Allt är möjligt!” Men sedan läser jag att artikeln handlar om en idrottsman som ådragit sig en mängd skador, i vanlig ordning, och får inflammationer i dessa, dvs utvecklat artros. MEN även om han uppenbarligen bryter ned sig kropp och har ont så fortsätter han ändå uppåt på karriärstegen, där medaljerna hägrar.

 Jag lägger ned tidningen och tänker…jaha – han har levt ett liv som brutit ned kroppen för att "bli någon". Artros drabbar inte elitidrottare utan skäl – det är något man drar på sig själv, till skillnad från en rad reumatiska sjukdomar som man helt enkelt drabbas av utan att ha provocerat fram dem.

Så - vad handlar livet om? Att få hög status? Att se till att JAG tjänar mycket pengar ? Är detta det ideal människorna och även de sjuka ska sträva mot? Varför lever vi, vad är målet?

 För många sjuka är det en kamp att kunna gå några meter, ta sig ur sängen, kunna skära upp bröd, uthärda operationer med skov (flares). Dessa personer har inte en chans att ta guld i löpning. Ska de känna sig dåliga då? Vad får de värst drabbade ut av att jämföra sig med hjältarna? Jo, de känner sig mindre värda!

 Själv har jag blivit ”uppmuntrad” att bete mig som personer med juvenil artrit. Jag menar dem som varit sjuka som barn och därefter tillfrisknat, men blivit rullstolsbundna och funktionsnedsatta på olika sätt. Grejen de flesta inta fattar är att det är skillnad på en aktiv sjukdom och att ha oanvändbara ben. Jag säger inte att det är avundsvärt att vara handikappad utan aktiv sjuksaktivitet. Jag säger bara att det är helt olika tillstånd och att man inte kan jämföra sjukdomar som har helt olika förlopp.

 En psykolog jämförde mig med en man född utan armar och ben, som levde ett bra liv. Jag sa till henne att jag inte förstod varför hon jämförde mig med en sådan person, som ju inte var sjuk. Om man t ex har influensa och 42 graders feber, är sjuk, hur mycket får man DÅ uträttat? Psykolgen fattade absolut inte ett dugg av det jag sa.

 På senare tid har en av världen stora Hjältar kommit på fall.

 http://www.dn.se/nyheter/varlden/aklagaren-pistorius-skot-en-obevapnad-och-oskyldig-kvinna

 Vi vet inte ännu om Pistorius är skydig till mordet på flickvännen eller ej, men det kan vara så. Det vi vet är att han varit en vinnare både inom handikappidrotten och den vanliga idrotten, tack vare sina specialdesignade löpar-proteser. Han är alltså inte sjuk utan en person som lever utan underben. Dessa kan tydligen med fördel utbytas mot konstgjorda ben. Nå, jag förringar inte hans prestationer inom idrotten men denna väg ledde honom till rikedom och berömmelse. Han blev en slags Ikon: Om han kan, så kan jag. Pistorius var exemplet på att ”Anything is possible!” Bara man satsar allt så går det. ALLA handikapp (och sjukdomar?) kan övervinnas.

 Att övervinna = att tjäna pengar – så många att han var tvungen att låsa in sig i en ”Gated Community”, dvs ett bostadsområde för rika, som är omringat av höga murar eller staket samt bevakat av vakter. Hans rikedom stod i stark kontrast till alla de fattiga i Sydafrika, och därför måste han alltså ha larm och lås på allting samt leva i ständig rädsla, trots alla murar och trots att han dessutom var beväpnad. Om hans story skulle råka vara sann: att han sköt blint mot ev. inbrottstjuvar på toaletten eller om han mördade flickvännen, så är det hela i alla fall en tragedi.

 

Och den kanske vill säga oss att det vi bör satsa på att övervinna mer än något annat är: Rädslan. Rikedomen har alltid med sig sina särskilda fallgropar och den varar inte för evigt såsom kärleken gör.

 Det finns många anonyma vardagshjältar som trots sjukdom försöker ge något till omgivningen. Jag tänker på de utslitna vårdbiträden som utsatt sig för tunga lyft och artros för att hjälpa gamla eller svårt sjuka. Är inte DE värda en hjälte-artikel?

 

Svårt sjuka är enligt mig också här på jorden som en utmaning för omgivningen att visa omsorg, att utvecklas i medkänsla. Att ta emot hjälp kan vara en lektion för de sjuka, eftersom alla helst vill klara sig själva. En lektion i ödmjukhet. Det finns mycket att lära för den som drabbas av sjukdom.

 

Måste allt lidande utplånas och alla sjukdomar botas för att livet ska få en mening? Är vi bara här för att njuta? Eller är vi här för att lära genom de lidanden som ibland tycks oundvikliga? Om det är så jag tänker, om jag accepterar läget och utforskar lidandet, går på dess stigar genom okänd terräng, så kanske dessa stigar leder mig till insikter om Varat som jag annars inte skulle ha funnit.

 

Jag tycker att den här mannen har en syn på lidandet som överensstämmer med min.

 

 När Meningen träder fram ut meningslösheten blir världen Ny.

 

 

 

 

 Jag kan tänka mig att skriva en hel del om hur jag omvandlade mina lärdomar till medkänsla, som gjorde att jag kunde hjälpa människor som kört fast. Men det är svårt att skriva om sådant utan att uppfattas som skrytsam. Det jag vill med de berättelser som följer  framöver är inte att framhäva mig själv men att beskriva min resväg genom tårarnas dal, dem jag mötte där och upptäckten att jag inte hade lidit förgäves.

 

Innan jag mötte lidandet var jag bara en dömande kristen, så som många dessvärre blir. Men hur kan ett krossat människohjärta döma någon? Ur det krossade kärlet kan vår andes rikedom komma andra till del. Vi är alla inners inne kärlesfulla väsen. I tomheten kan vi upptäcka vilka vi egentligen ÄR.