Den inre resan - New Age

Om man önskar sig något av HELA sitt hjärta, så kan det hända att man får det man önskat! Så tänk efter före!
Efter en kort vistelse på Västkusten var jag återigen på östra sidan av Sverige och fastän vi hade tagit oss till Dalarö Skans med båt, så kunde jag inte se så mycket mer än SKOG.

Jag älskar nakna, rosa klippor!

Jag fokuserade och bad Gud telepatiskt om att få komma tillbaka till Västkusten. Under några sekunder lämnade jag tydligen min kropp, för expressleverans av bönen till himen - och just när kroppen började falla var jag plötsligt tillbaka i den igen. Det var en märklig upplevelse! Jag misstänker att det hela skulle kunna kallas för "astralresa": vi har en tung, fysisk kropp men också en lättare, eterisk variant, som kan frigöra sig från kroppen när den vill det.

Ganska så omgående fick min sambo sparken från jobbet, men blev erbjuden nytt jobb på Västkusten! Så, då blev jag bönhörd, men om det var en bra bön tvivlar jag på än i dag. Nå, jag fick leva ut min passion för de röda klipporna som möter det brusandet havet! Gråsten är inget jag dras till eller vill måla av.

Men vi förlorade våra vänner, både Steven och jag, församlingen och andra former av kontaktnät. Vi lämnade den lugna tjänstevillan, där vi hade skapat så mycket musik och konst.

På den nya platsen gick jag till gudstjänster i de tre kyrkor som fanns, men det var ingen som passade ihop med den utvecklingsfas jag nu befann mig i. Det verkade som om den gamla, bohuslänska Schartaunismen fortfarande låg kvar över bygderna, som en konserverande kraft. T ex svarade prästen i Svenska kyrkan att de aldrig hade något kyrkkaffe eftersom man efter gudstjänsten skulle gå HEM TILL SIN FAMILJ och resten av dagen i sitt hjärta begrunda den predikan man hade lyssnat till.
Med tanke på upplösningen av kärn- och storfamiljer var den här tankegången ca 100 år efter sin tid.

Vi kunde  kanske ha byggt upp ett nytt kontaktnät i det lilla samhälle vi kom till, men det går inte att bygga något när man är i ett reumatiskt skov (flare). Orsaken till skovet var en medicinskada på örat, som ledde till att jag slutat ta min RA-medicin. Jag meddelade Sahlgrenska att jag nu levde helt utan bromsmediciner, men deras svar var att jag kunde vänta ett halvt år på den nya. De gjorde tydligen ingen skillnad på aggressiv, dödlig  Polyartrit och Artros. Vårdkön krossade det som fanns kvar av förhållandet. Detta gav Steven ytterligare skäl att lämna Sverige: "Ni har ju ingen sjukvård här!"

Steven blev deprimerad av att köra mig i rullstol, p g a erfarenheten att hamna i skuggan av en rullstolsbunden bror. Det mesta i våra liv befann sig på ett sluttande plan. Men det är så med vissa sjukdomar - att de kan få svåra sociala konsekvenser.

 

Så kom då den där dagen då jag låg och grät i sängen, förtvivlat och uppgivet. Jag var i djupet av det djupaste skov och kunde knappt röra mig. Det enda jag hade mot smärtan var ALVEDON!  Torterad av smärtor skrek jag rakt ut i luften:

-   HJÄLP! KAN INTE NÅGON DÄRUTE HJÄLPA MIG?

 
Svaret kom omedelbart:

 
Jag tog mig förskräckt till vardagsrummet där TV:n fanns och hade lyckats sätta på sig själv. Jag stirrade på fjärrkontrollen och ut genom fönstren. Kunde en solstråle fått fjärrkontrollen att reagera? Nej, det fanns inget solsken! TV:n hade jag haft ett par år och många år efter denna händelse. Detta var en engångsföreteelse, förorsakad av vad? Andevärlden gissar jag. Någon satte på TV:n för min skull.

 Jag skulle just stänga av TV:n när jag fängslades av ett varmt leende, ett par kärleksfulla ögon och en karisma som gick rakt igenom TV-rutan. Mannen tycktes vara hindu och guru. Vad hade han att säga? Jo, detta:

-   Jesus was really right when he said: LOVE CONQUERS ALL!

Jag satte mig ned i soffan helt paff och funderade på det som gurun hade sagt. Han sa något positivt om Bibeln, vilket var väldigt generöst gjort. Kunde det vara sant – att kärleken skulle kunna riva ned murar mellan olika religioner, mellan människor av alla de slag och dessutom kunna hela mig på djupet som människa? Jag kände en enormt stark längtan efter en större frihet än den jag hittills känt. I wanted to be a free spirit! Jag önskade att jag kunde kasta av mig min värkande kropp, min kulturella påverkan, mina fördomar och min rädsla inför andra religioner. Jag ville andas i takt med Universum och vara ett med alla dem som bor i Ljuset.

 Plötsligt hade jag fått en ny vän i SriSri Ravi Shankar! Vem kunde ha förväntat sig det? Varför hade livet skickat just honom att hjälpa mig? Jag undrade om jag i min högljudda bön hade råkat hamna på samma frekvens som denne djupt mediterande hindu, där de som ber eller mediterar kan råka mötas? Jag hade länge längtat efter att lära mig mer om meditation eftersom det var för ansträngande för mig som sjuk att stapla en massa ord på varandra ända upp till himlen.

Detta skulle inte bli mitt första möte i andevärlden med denne guru. Några år senare, när jag låg på sjukhus och var mycket ensam kom jag att höra en röst inom mig säga: "This is the art of Living: Don't be fearful - love conquers all!" Det var alltså samma ord som sist, men det började med orden: "This is the art of living." Jag visste inte vad det betydde. Men så snart jag hade lämnat sjukhuset gick jag till ett kafé, som jag ibland besökte, i en något större stad dit jag nu hade flyttat med mitt barn. Där hölls det ett par gånger om året något föredrag en en svensk hindu, Björnell, beträffande den inre resan - genom meditation.

När jag gick till kafét så råkade han sitta där just den dagen och när jag berättade om rösten som hade dykt upp kommenterade han detta med att det ju var Sri Sri Ravi Shankar. "Varför just han?" undrade jag. "Jo, för att han driver något som kallas "The Art of Living institute", som står för diverse rese- och materialkostnader samt välgörenhetsarbete i Indien.

Björnell tyckte att jag gott kunde skriva till Sri Sri Ravi Shankar och be honom komma till Småstad.
Jag vågade inte säga vad jag tyckte: att det var en knäpp idé. Detta var en av Österlandets berömda "vise män": Dalai Lama, Sri Sri Ravi Shankar och Depak Chopra. VEM skulle kunna få honom att komma till Småstad? JAG?!

Men, bara för att visa mig att ingenting är omöjligt, så kom Sri Sri kort därpå till en kursgård 2 mil från Småstad!!! Han var, som Jesus rekommenderade, som ett barn. Han rörde sig glatt och bekymmersfritt, log och strålade kärleksfullt på dem runt omkring honom. Ödmjukheten märktes i varje steg han tog och jag hade not aldrig mött någon predikant som uppvisat en sådan Jesus-likhet som denne enkla man.

En inre resa tar aldrig slut. Min har aldrig stannat upp. Varför? Varför inte? Det är en stor värld vi lever i, full av visa män och kvinnor från olika religioner. Att ta in den samlade visheten gör att man känner sig tillhöra en enormt stor, andlig gemenskap och det gör det lättare att andas när man slagit ut de mentala väggarna, lättare att meditera med andra - oavsett religion. Att kunna mötas över alla gränser vi konstruerat är fredsskapande och helande! Därmed inte sagt att man aktivt kan utöva flera religioner på samma gång. Det blir för rörigt

Men med sina rötter i en viss religion eller filosofi så kan man gott låta goda tankar och vishet från annat håll skapa ett rikare liv. Ekonomin och nästan allt annat är idag globalt. Det globala tänkandet måste också få påverka våra livsåskådningar. De som har varit med om en nära döden upplevelse blir efter återkomsten till jorden sällan de bärande balkarna i en församling. De har sett himlen och vet att INGEN RELIGON HAR HELT RÄTT. Vi har alla både fel och rätt. Där kärleken finns - där finns sanningen! Vi har förmågan att kunna känna vad som är rätt. Rädslan får aldrig styra den inre resan!