Den inre resan - BAPTISTRÖRELSEN

Det var inte så att avhoppet från Trosrörelsen och skilsmässan gick friktionsfritt, lika lite som min kärleksaffär med en man som både ville ha kakan och äta upp den. Tvärtom: Jag föll mot marken och gick i bitar. Ett tag var jag hemlös även om jag hade någonstans att bo. Jag var så fattig p g a sjukdom och halvtidsjobb så att kommunen först inte ville låta mig få hyra en av deras lägenheter. Ja, jag föll, från radhusidyll till misär. Jag insåg hur naiv jag hade varit som inte förstod skillnaden mellan kärlek och förälskelse och mitt hjärta blödde svårt medan jag föll mot livets botten...

 

NEVER THOUGHT THAT I WOULD BE THE ONE FALLING DOWN!

 

 

 

 

För att lindra den inre smärtan använde jag valium och vin och blev en typisk kvinnlig missbrukare. Jag kunde sköta mitt jobb, men ville inte fortsätta på den inslagna vägen. Jag sökte hjälp och hamnade på ett behandlingshem, som tillhörde en baptistkyrka. Jag uppgav namnet på de läkare som skrivit ut valium åt mig, brände alla broar bakåt och riktade in mig på Framtiden.

 Sedan jag lämnat hemmet dök jag ofta upp på församlingens Kafé. Det skulle dröja ett bra tag innan jag vågade gå på en gudstjänst. För mig räckte det med SNÄLLA MÄNNISKOR, som accepterade mig som den jag var. Successivt tog jag in vad dessa personer trodde på och deras sätt att uttrycka sig. Jag citerar här baptisternas hemsida:

”I vissa kristna sammanhang ställs frågan om det går några "ofrälsta" på "mötena". I baptistförsamlingarnas gudstjänster och övriga verksamhet är svaret nej. Där finns inte många "frälsta" men heller inte många "ofrälsta". De flesta baptister använder nämligen inte dessa beteckningar vare sig när de talar om sig själva eller om andra.”

 Det tog tid för mig att fatta att jag kunde få bara vara - utan någon social kontroll. De flesta i den här kyrkan var i tjugoårsåldern och under utbildning till socionomer. Deras intresse var: MÄNNISKAN. De ville förändra världen genom handfast kärlek – en otroligt bra idé!!!

 Under de här åren var det inte bara kyrkor jag utforskade utan allt annat med – Livet. Jag fick vänner som inte var kristna och jag gick ut och dansade disko! Det som vissa kallade ”världen” väntade på att utforskas. Att dansa disko gjorde mig lycklig, men det liv som omgav dansandet var inte alltid värt att kallas ”liv”.  Män utnyttjade kvinnor. Nattklubbarna liknade på vissa sätt bordeller. Hur ”fri” var egentligen den här kärleken? Den tycktes vara mer på männens än kvinnornas villkor. Jag kom i kontakt med dem som använde sex ungefär som knark. Det här var en djungel att gå vilse i.

Jag smälte inte in särskilt bra. En man jag dansade med lämnade mig mitt under dansen, då han hade ställt en del frågor angående namnet på diverse sångare och band. Jag kunde väl ha svarat: "Tyvärr, men jag kommer ifrån en annan planet!" Jag nöjde mig med att svara: "Vet inte". Och han lämnade mig mitt i dansen, säker på att jag hade rymt från något mentalsjukhus. (Högerkristna fick inte lyssna på världslig musik.)

 En dag satt jag i en pub av den gamla sorten – en jättestor lokal, tillsammans med en handikappad väninna. Det dök upp två skumma existenser, som slog sig ned hos oss. Deras mål var förstås att få oss i säng, men själv var jag inte på det humöret, vilket de snart insåg. Så de riktade in sig på väninna, som dränktes i komplimanger medan jag själv mobbades ut. Tårarna började trängas i ögonvrån och jag reste mig för att ta tag i min kappa när mina ögon stirrade in i ett par RENA, KÄRLEKSFULLA ÖGON! Jag undrade förvirrat om det var en ängel eller en människa. Sedan kom jag ihåg killen från baptistförsamlingen och jag undrade vad HAN gjorde där? Han sa att han var där med en gäng från församlingen, som satt och DRACK TE i ett annat hörn av lokalen, efter en bandymatch!

 Jag bytte snabbt sida. ”Världen” var helt enkelt för hård för mig. Men bland dessa ”lagom kristna” kunde jag slå mig ner och låta pulsen inta viloläge.

 De visade ofta vad de gick för, t ex en gång när jag fyllde år och befann mig i en av deras gemenskapsgrupper. Jag fick då en gåva på 4000 kronor i ett kuvert! De visste hur bekymrad jag var över min vänsterhand. Den behövde opereras, men den offentliga sjukvården hade redan förstört ett ”spelfinger” på högerhanden och en skicklig kirurg jag kände hade blivit helprivat, d v s jag måste betala vad det kostade, vilket var omöjligt. Så – mina nya vänner gav mig de pengar som räddade vänster långfinger – och därmed kunde jag fortsätta göra låtar och spela gitarr, det som var min livsnerv.
 

Så, jag lärde mig tycka om en annan sorts kristendom, den som yttrar sig i goda gärningar och där jag fick frågan ”Vad kan jag GÖRA för dig?” i stället för orden ”Jag ska BE för dig!”

Gudstjänsterna var rätt tråkiga, förutom rent musikaliskt. Det fanns många musiker här! Men kyrkkaffet och umgänget utanför gudstjänsterna var det som fick mig att långsamt läka och kunna utveckla en ny, rimligare gudsbild.

 Det tråkiga var att ungdomarnas iver att ge det de kunde till sina medmänniskor i stället för i kollekt ledde efter några år till konkurs. Den som ville, typ jag, fortsatte vidare till en annan baptistkyrka med mest gamla medlemmar. Det var inte riktigt samma sak, men det fick duga. De gamla visste att man måste offra till församlingen om man vill att den ska överleva. Dessvärre har nog de flesta baptiskyrkor inte överlevt...

Även behandlingshemmet gick under därför att staten drog tillbaks sina bidrag till flertalet behandlingshem i Sverige, så att inflödet av nya medlemmar avstannade.

 Jag lärde mycket av den här tiden innan jag flyttade till annan stad. Jag minns mina möten med kämpande missbrukare, deras kamp på liv och död, deras livsberättelser, de kunskaper jag fick genom möten med den stora nöden.
 
Jag minns Johnny, som föll ned över mina fötter i tunnelbanan, hur jag släpade honom mot spärrvakten, men han slet sig och sprang iväg medan han skrek: ”Jag skiter i ALLT!”

Två dagar senare var han död.

Jag minns Kent, som vräkte i sig alla typer av droger, med lugnare perioder emellan då han kunde visa upp sin stora skicklighet på "lead guitar". Det fick hela församlingen att gunga!
När jag mötte hans föräldrar trillade myntet ned. I pappans ögon fanns allt hat ett barn "behöver" för att förvandlas till en isstod. Han hade behövde en egen "dr Phil", men fick bara piller, som alla andra fattiglappar.

En dag infann han sig på sjukhusets akutmottagning och bad om hjälp p g a mycket svåra smärtor vid tungroten. Läkarna, som mött honom förr, var av den traditionella åsikten att människor med psykiska problem eller missbruk inte kan bli svårt sjuka i sina kroppar, men det kan de!!!

- Du är bara här för att få värktabletter, men det kan du glömma!

Kent var ju tvungen att ta sig hem igen. Nästa dag fann man honom död i lägenheten. Han hade dött av en ansamling bakterier vid tungroten, som hade vandrat ned till hjärtat, som då slutade slå.
Vad är en missbrukares liv värt i Sverige av idag? Ingenting!

Det fanns många fler liknande öden. De flesta var HSP-personer, som mest ägnade sig åt musik.
Musiken var också den centrala nerven i mig, men min barndom var inte lika kaotisk som deras, de jag lärde känna. Så min förståelse expanderade under dessa år och den erfarenhet jag skaffade mig låg som grund till de fem år jag senare kom att ägna åt hemlösa missbrukare.

Som väl är: Alla som hade genomgått behandling dog INTE!

Den här tiden med de ivriga världsförbättrarna i storstadens ghetto minns jag med stor värme och när jag senare måste flytta och lämna dem kände jag stor saknad. De hade accepterat mig som jag var! De såg mig bli sambo med en man, men de dömde inte, i stället kom de och hälsade på oss när vi bjöd in till fest. Och vilken fest det blev!!! Min sambo, som var amerikan, bjöd in Ericsson och jag bjöd in Baptistförsamlingens smarta ungdomar. Mixen var mycket lyckad och jag kan fortfarande höra skratten om jag vill. Där han kom ifrån bjöd man stort och enkelt. Stolar? Helt överflödigt! Man plockar med sig lite enkel mat och något att dricka, sedan minglar man hela kvällen och alltid finns det väl någon trappa eller så att sitta på. DET VIKTIGA ÄR MÖTEN MELLAN MÄNNISKOR, nära möten!