Translate

lördag 16 mars 2013

Den inre resan - början


FRIKYRKAN

 Mina frikyrkliga släktingar påverkade mig redan i barndomen medan de satt utanför sommarstugorna på sitt ”sommarberg” och sjöng vackra, enkla frikyrkosånger till gitarr och dragspel. Musiken smälte samman med den röda solnedgången och jag kände mig insvept i en filt av trygghet medan de sjöng "Bred dina vida vingar, o Herre över mig!" Det fanns en större Kärlek på berget där vi satt. Jag kunde känna den och se den i ansiktena på mina släktingar, som levde det de trodde på. I princip var det bara med då jag kände mig verkligt lycklig och tanken att Gud är kärleken formades under alla dessa ljusa, varma sommarkvällar på berget med utsikt över havet.


 

 Ja, där började resan som ledde till att jag i tonåren böjde knä i en kyrka för att jag ville ”bli frälst”.
Det gick bra i början för att jag var så ung att jag inte hade kommit på det där med hur man egentligen SYNDAR. Jag var en nörd, som ägnade sig åt att plugga och lära sig namnen på blommor, grässtrån och mossor!!! Det där som fanns i den berömda ”syndakatalogen” var jag inte bekant med. Jag hade aldrig: rökt, druckit alkohol eller haft sex. Jag hade inte ens haft några nervsammanbrott eller sjukdomar. Jag var OK!

Jag passade bra in i den här karismatiska formen av kristendom m a o. Jag fick uppleva det sköna ”innanförskap” som man kan i sådana här sammanhang, så länge man inte har behov av att ifrågasätta något ... Jag blev bekant med bibelord som gav mig glädje. De övriga hoppade jag väl över. Musiklivet blomstrade och de flesta av kvinnorna spelade gitarr och sjöng i en enkel liten kör av ett slag som inte existerar idag. Ibland lyfte sig nästan golvet när vi var som mest hängivna.

Det var ständiga bönemöten, präglade av framtidstro. Vi bad om ”väckelse”. Det som hade hänt på 30-talet skulle hända igen. Människor skulle rusa till kyrkorna för att bli frälsta. Men åren gick och allt fler började tappa modet – varför kom aldrig väckelsen? Själv hade jag inte varit med om den där väckelsen de talade om, den förblev något abstrakt.

 Jag mognade med åren och det dök upp helt andra frågor än denna, nämligen – när skulle församlingen på allvar börja ta sig an de sargade och ångestfyllda människor som kom för att få HJÄLP och gemenskap, inte bara under en gudstjänst, utan annars också?

De hamnade ofta utanför därför att de inte blev helade efter fem gudstjänster. En ny tid med rotlöshet, skilsmässor och turbulens hade kommit, medan de flesta såg sig tillbaka och önskade att de gamla tiderna skulle återvända. Man kan, som vi vet, inte leva bakåt, bara framåt.

Problemet med fundamentalistisk tro är att, medan man försöker förvalta ett arv bestående av skrifter som är 2-4000 år gamla, så glider gärna nutiden undan.

Vi kan varken leva, tänka, klä oss eller bete oss som för 4000 år sedan i ett modernt västerland. Eller om vi gör det så får vi bilda särskilda sekt-samhällen, såsom t ex Mennoniterna gjort.



Anpassningen till nuet vållar problem och många kyrkor brottas allt mer desperat mot nedläggningshot. Det känns sorgligt att det finns en stor oförmåga att fatta innebörden av Jesu ord: ”Inte häller man nytt vin i gamla läglar?” Det handlar inte bara om att ändra utseendet på altartavlan eller tiden för gudstjänsten. Det handlar om att ändra tänkande och livsstil oavbrutet. Som f d fundamentalist citerar jag gärna ett bibelord här: ”Det behövs inte längre att någon undervisar er. Den helige Ande skall själv undervisa er!” Och: Jag skall skriva min lag i deras HJÄRTAN.” Anden kör alltså, liksom våra dataprogram, med successiv uppgradering av sanningen.

 På 70-talet blev jag en del av Jesusrörelsen, som hade likheter med den samtida hippierörelsen i USA, fast utan droger och fri sex förstås. Den präglades av fart och fläkt, framtidstro och ett djupt solidaritetstänkande. Det fanns möten med roliga och enkla, medryckande sånger. Tonvikten låg på ett liv i tro som visade sig i handlingar. På 70-talet fanns det en medvetenhet om vikten av att vara medmänniska - vara beredd att ge tid eller pengar till någon som behövde konkret hjälp. Detta var en våg som förde mig framåt -

 
- men dessvärre en våg som efter en viss tid tråkigt nog övergick i en annan våg, som föreföll vara liknande, men i själva verket dess motsats, nämligen Framgångsteologin.


Liksom Jesusfolket speglade ett globalt solidaritetstänkande så speglade FRAMGÅNGSTEOLOGIN den framväxande Individualismen. Människorna I kyrkorna är samtidigt de människor som lever utanför dess murar och påverkas av de vindar som där blåser. Och från 80-talet och framåt blåste de allt hårdare mot en fokusering på INDIVIDENS PERSONLIGA LYCKA.

 

 

 

Inga kommentarer: