Den inre resan - TROSRÖRELSEN

 Innan man släpper ut en bil på marknaden måste den ju genomgå en rad tester. Den ska inte fungera bara under de mest idealiska förhållanden, utan t o m klara av mindre krockar på ett bra sätt.

De läror jag hade matats med skulle komma att utsättas för det tuffa Sjukdomstestet:

En livslång, smärtsam sjukdom följs ofta av psykiska besvär och därmed sociala.
I början svarade jag korrekt på frågan: ”Hur mår du?” genom att säga: ”Jodå, Herren helar!” Det var också okey att be om förbön några gånger. Men efter några års sjukdom insåg jag att min position, i den hierarki som bildas där det finns en grupp, var allvarligt hotad. Helt klart började jag sjunka nedåt. Eftersom jag aldrig blev helad måste det väl ändå vara något fel på min tro?

Inte hade jag blivit gift heller. Det var brist på troende män, men jag gifte mig med ”någon” bara för att uppvisa någon sorts normalitet. Han var frikyrklig, men det räcker inte som grund för ett långt förhållande. Icke troende var det inte tillåtet att gifta sig med, då blev man utesluten. (70-talet)

 Både äktenskapet och förhållandet till den nya s k Trosrörelsen började vackla. Det började komma en del syrliga kommentarer gällande mig och mitt dåliga mående.

En gång när jag sjöng en nygjord sång för en annan församlingsmedlem så blev hennes kommentar: ”Jaha, men det vore bra om du kunde leva upp till det du sjunger om också!”

Om jag ville räkna mig som en i gänget måste jag LEVA UPP TILL NÅGOT, vad?

Jo, skulle vara FRISK, harmonisk och ångestfri,  lyckligt gift, ha ett framgångsrikt arbete och allting under kontroll.

Men den livsstilen var inte riktigt min grej!

En gång skrek en predikant: ”Om du är lärare så är du den bästa läraren på hela skolan!”
Där satt jag med skammens rodnad på kinderna. Jag hade misslyckats som lärare under det första året och chocken hade utlöst min sjukdom. Sedan uppmanade han eventuella reumatiker att stå upp och hoppa eftersom vi på detta sätt skulle ta emot helande från Gud. Visst, jag stod upp och hoppade, men var lika sjuk nästa dag.

Det verkade som om jag, trots alla ansträngningar, inte var en RIKTIG KRISTEN??? Fick man inte misslyckas, vara kantstött, vara sjuk, ha ångest eller genomgå kriser? Svaret var uppenbarligen NEJ! Och jag kände mig allt mer otillräcklig. Allt hade blivit fel, verkade det som, och jag började kämpa som en fjäril i sin puppa för att bli fri, att bara få flyga ut i friheten.

 Under de senaste åren som ”högerkristen” undersökte jag diverse nya storstads-församlingar utan att inse att jag hamnat ur askan i elden. Ulf Ekmans läror hade kommit att påverka en rad församlingar som inte hette ”Livets Ord” utan något annat. Det var bara att pröva och smaka på!

 Efter att ha gått på en del möten i en kyrka som bjöd på humoristiska predikningar av amerikanska predikanter så kom det en dag då jag bad om själavård av en församlingsmedlem som, efter att ha hört om mina bekymmer, helt oväntat sa: ”Problemet är att ”DU HAR ALDRIG VARIT RIKTIGT FRÄLST!” Jag satt där helt chockad medan jag betraktade den svart-vita bild kvinnan visade upp. Så mycket hade jag lärt mig så jag insåg att livet inte är svart eller vitt utan innehåller regnbågens alla färger.

 

 

Jag gillar färg väldigt mycket så jag, Målarsmurfen, tog mitt staffli och gick hem för gott!

 

Jag känner till en kvinna, som i en liknande situation fick kommentaren: "DU ÄR EN HÄXA!" 

Den lokala livets-ord-församligen kallar mig numera för "satanist" och "tillhörande New Age". Suck! Det behövs strängare lagar mot förtal och kränkningar!

Under de få åren inom Trosrörelsen genomgick jag en skilsmässa, vilket givetvis gjorde mig till den minsta av de minsta, någon man kunde sätta sig på, och det fanns inte en chans för mig att nå upp till de skyhöga mål som man satte upp.

 En förbönsdag i livetsord-kyrkan Arken, som gjorde mig allmänt förvirrad p g a alla andeutdrivnings-böner, slutade med att jag såg ”det vackra folket” strömma in till ett möte. Kvinnorna bar klänningar och högklackade skor, männen strikta kavajer med slips. Bilden av ”framgångsfolket” etsades in i mig och en bild säger ju mer än tusen ord. Under den långa hemresan lyssnade jag på ett lovsångs-band jag hade fått - med körer som upprepades på ett mycket stereotypt sätt av några perfekta änglaröster. Av någon orsak gav det mig migrän och det hamnade i soporna så fort jag kommit hem. Jag skulle tydligen aldrig komma att tillhöra en kristen elit, den ariska rasen eller Klubben För Perfekta!

 Jag blev alltså en AVHOPPARE. Och hur klarade jag av det? Jo, jag använde (helt omedvetet) en hoppstav kallad förälskelse. Objektet var olämpligt eftersom han inte var singel – än. Men jag var naiv och svingade mig på kärlekens vingar över alla höga murar, t o m den högsta av dem alla – nämligen rädslan för Helvetet. Att vissa avhoppare dukat under beror på att man trott att när man lämnar Trosrörelsen så lämnar man också Gud. Att lämna rörelsen rent tankemässigt är en mycket tidskrävande process. Hjärntvätt är ingen bagatell att handskas med.

 Jag fick en vykort i samband med skilsmässan där det stod: ”Lämna inte den smala vägen!” Betydelsen av detta var alltså att jag i och med detta steg lämnade Gud och var förtappad. Medan jag hängav mig åt min nya kärlek så förväntade jag mig nästan att jag skulle bli träffad av en blixt. Men, p g a passionens kraft utsatte jag mig t o m för att vara ute med en segelbåt i ett dundrande åskväder. Tänk - jag BLEV inte träffad av blixten!?

Vid den här tidpunkten i livet skulle jag kanske ha lämnat allt som hade med andlighet att göra om det inte vore för Den Inre Rösten, den som viskade tröstande ord i mitt öra, den som räddade mig när jag var i fara, den som inte basuneras ut från talarstolar - men följer den ensamme vandraren genom natten.

 Min inre resa fortsatte medan en enda bön sökte sitt svar: ”I WANT TO KNOW WHAT LOVE IS - I WANT YOU TO SHOW ME!”