Jag läste att var femte svensk tror på spöken och att det kanske beror på att kristendomen ger vika och lämnar ett tomrum efter sig. Man behöver något att tro på ...
Nej, så ser inte jag på det hela, utan jag tror att människor verkligen upplever andar i olika energiformer, d v s fenomen som man inte har någon naturlig förklaring till och då söker man vidare inom det övernaturliga. "Det naturliga" är sådant vi kan upptäcka med våra vanliga sinnen eller det som vetenskapligt kan bevisas. Sedan har vi "bara" alla de där delarna kvar av det ännu oförklarade universum.
Jag tror att vi alla i första hand letar efter en naturlig förklaring, men ibland finns det inte en sådan!
Mina spök-erfarenheter inskränker sig till ett gammalt torp på landet, där sammanlagt tre personer har dött. Min morfar dog av urinstämma i sextioårsåldern. En baby dog vid födelsen. Min pappa dog inne i hust av hjärtinfarkt, ensam, han hade försökt ringa men inte hunnit. Mormor dog på ett äldreboende men återvände antagligen till torpet för att hon identifierade sig så starkt med det.
MORMOR
I tre år efter hennes död fick vi finna oss i att uppleva följande:
- Det gick någon uppe på vinden med tunga, bestämda steg. I vardagsrummet satt min mamma, syster och en hund. Hunden började stormskälla. Min syster tog mod till sig och gick upp för att kolla de två små rummen på vinden. Hon såg ingenting. Inte så konstigt. De flesta SER inte spöken utan upplever dem på det sätt jag här beskriver.
- Pappa stod och diskade när han kände hur småhåren på huden och huvudhåret rörde sig därför att någon stod bredvid och andades tungt på honom.
- Suckar! Dessa djupa suckar, dem hörde vi alla lite då och då.
En gång höll jag på att packa ned kläder i ett rum där det fanns bokhyllor med fotografier på. Plötsligt föll de alla ned på golvet.
Sådana här saker tror jag att en "osalig ande" kan göra för att förmedla sig med de efterlevande.
Till sist åkte jag ut ensam till stugan och bad och fastade i en vecka. Jag brukar spela och sjunga andliga låtar som jag hittar på. Syftet var att jag ville utvecklas andligt.
En kväll höll jag på att somna när jag hörde dessa djupa, tunga suckar igen! De störde och väckte mig. Plötsligt överförde någon en tanke till mig: "Du håller på att bli koldioxidförgiftad för att du har glömt skjuta spjället till kakelugnen!"
Jag rusade omtöcknade upp ur sängen och öppnade fönstret. Ja, jag hade antagligen dött om inte Någon hade väckt mig.
Min tolkning av det hela är denna: Min mormor var en rätt kall, materialistisk människa, som ville bita sig fast i det enda som betytt något för henne: stugan. När jag en hel vecka bad och fastade så fick hon kontakt med Ljuset. Hon utförde denna kärleksfulla handling: att rädda mitt liv, som tack för det ljus jag hade förmedlat till henne och sedan var hon beredd att lämna denna dimension för nästa, den högre. ALLA SPÖKERIER UPPHÖRDE! (under många år framåt)
Förra veckan var jag på en seans. Jag har aldrig besökt en sådan förut, för att jag inte vet hur skyddad jag egentligen är från diverse skumama andar under en sådan tillställning. Nå, mediet sa i alla fall att hon såg en avliden på min mammas sida, som hade bott på landet och delvis livnärt sig på jordbruk. Stugan låg mycket vackert till (sant!) och hon hade älskat den och varit mycket fäst vid den (sant!).
Hon hade en hälsning till mig: "Jag är mycket stolt över dig!" Kanske var detta en äkta kontakt (är faktisk något skeptisk till det mesta) Kanske ville mormor ha sagt att hon var tacksam för att jag hade hjälpt henne? Hon hade ju också hjälp mig - och på så vis blev vi goda vänner EFTER hennes död! Jag sa detta till mediet och de församlade undrade väl hur vi kunnat bli goda vänner efter döden? Men, som eviga andar - why not?
Jag ogillar filmer som Paranormal 1, 2, 3 o s v. Alla andar är inte onda! I filmer om spöken eller exorcism vinner alltid det onda, vilket är OSANT! Syftet med filmerna är bara att göra oss rädda. Thrillers, deckare, skräckfilmer drar in pengar till filmindustrin. Rädsla kan i sig självt skapa fram diverse fenomen.
KÄRLEKEN ÖVERVINNER ALLT! Det är det viktigaste att veta om man råkar ut för något okänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar