Translate

torsdag 16 maj 2013

Att Älska Sin Nästa


Jag har i min blogg beskrivit mina sjukdomar och dess psykosociala konsekvenser innan jag snabbt gled in på min resa genom samfund, religioner och andlighet från A-Ö, för att finna en mening med lidandet. Mina nära döden upplevelser hjälpte mig också att förstå att Meningen fanns: att lära sig medkänsla.

 Så jag fick ett barn med bokstavsdiagnoser att älska, vilket först  handlade om vanlig omsorg, men senare en allt intensivare kamp emot ett samhälle som tycktes ha förutbestämt honom till ett liv i utanförskap. Jag slogs allt intensivare och är tacksam för att Internet dök upp under de svåraste åren, så att jag kunde utveckla strategier byggda på fakta om hur samhällsstrukturerna såg ut och vilka makthavare jag kunde vända mig till.

 Parallellt med kampen för min sons rättigheter pågick kampen för mina egna. Varenda ”rättighet” enligt Socialtjänslagen var något som skulle erövras genom en mängd ansökningar och överklaganden. Ytterst lite kom till mig på ett vänligt, naturligt sätt. Jag tvingades två gånger till den yttersta formen av förnedring, nämligen att söka socialbidrag. Jag blev så totalt ifrågasatt beträffande mina behov av t ex sådant som diskmaskin, p g a en mångfald handoperationer, att jag gjorde mitt bästa för att undvika denna form av psykisk misshandel från samhällets sida.

 Jag blev genom alla mina ”krig” allt mer insatt i hur ”Välfärdssverige” fungerade eller snarare inte fungerade. De friska eller rika, som stod utanför denna kamp, trodde förstås att allting var bra. Vi har fortfarande en snygg "välfärdsfasad". Denna kunskap  om hur det VERKLIGEN  förhåller sig på livets botten var förstås värdefull när jag träffade på andra människor, som behövde hjälp, men varken hade gerillakläder, skor med stålhätta eller var beväpnade med dator och printer. Mitt krig var förstås inte fysiskt utan låg mer på juridisk basis.
 
Åren mellan år 2000 och framåt så var detta den roll, som blev mig given: Gerillasoldat i KAMPEN FÖR DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA.
 
 
 
Jag läste  in De Mänskiga Rättigheterna för funktionshindrade, Socialtjänstlagen, LSS-lagen (särskilt stöd och service), Habiliteringslagen och Föräldrabalken. Den sista lagboken reglerar lagar gällande god man och förvaltare, vilket ju allt fler svenskar har stora problem med. (Denna lag läste jag in för en väns räkning, inte min egen)

Före arbetet med att skaffa rätt åt ett antal människor nära mig behövde jag få sörja färdigt min skilsmässa, ta mig ur RA-skoven, tinnitushelvetet och få en antidepressiv medicin som fick mig på fötter, samt en ny reumatikermedicin som gjorde mig friskare.
 
Jag fann frid och ro på ett psykiatriskt behandlingshem vid havet, dit jag alltid var på väg för att samla vrakdelar, musslor och annat, som kunde bli till vackra akvareller. Jag hade alltid människor i närheten och kunde därför känna trygghet och må allt bättre. Jag hade fått Xanor mot tinnitus och kunde göra musik igen. Jag hade nu fått lite krafter över att ge åt andra.
 
En dag dök det upp en ny patient, som trodde att jag var nyanställd personal. Själv var han kroniskt psykossjuk, sedan 25 år tillbaka. Orsaken till att han fick komma till hemmet några dagar var att han hade sett ett spöke. Eftersom man inte tror på sådana inom den vetenskapliga sektorn, så antog man att det var en hallucination. När jag ser på de fem år jag och Peter var tillsammans så inser jag att de verklighetsförvrängningar han kunde råka ut för aldrig någonsin hade sett ut på detta sätt:

 En dag, då han som vanligt låg till sängs gled en dam, klädd i 1800-talskläder,  ljudlöst genom rummet och ut genom väggen. Detta var kanske ett tidsspår från den tiden. Det ligger en borg alldeles nära lägenheten, övergiven sedan länge. Men tidsspåren kan ligga kvar. Man firar årligen minnet av denna borg genom att klä ut sig i tidstypiska kläder. 
 
Denna vålnad var inte en sådan man kan få kontakt med, eller som söker kontakt. Men uppenbarligen fanns det en mening med att hon dök upp den där dagen. Peter blev oerhört uppskakad av  händelsen och fick därför lov att tillbringa några dagar på den vackra hemmet vid havet, där han skulle "råka" möta mig.
 
 
 
 
 
 
Psykiatrin hade inte kunnat ge någon verklig hjälp till Peter på alla de år som gått. De hade bara drogat ned honom med stora mängder neuroleptika. En stor del av de 25 åren var han sängliggande, p g a de svåra biverkningarna. Han hade haft tusentals krampanfall och fallit ned medvetslös på golvet, där han kunde ligga i timtal och krampa sönder sig. En promenad till och från mataffären kunde innebära: en kräkning, ett svimningsanfall och ett krampanfall. Men ibland kan hjälpen komma genom någon slags kontakt med andevärlden. Jag tänker på radioprogrammet om Nora. Hon fick till sist hjälp genom att en död kompis tog kontakt med henne!

 Peter föreslog att vi skulle träffas och spela gitarr, gå runt och sjunga för gamla och sjuka etc. Jag tyckte det lät bra. Peter var musiker och jag låtskrivare. Så när vi kommit hem hörde jag av mig, gång på gång, men beskedet jag fick var alltid detsamma: ”Jag mår för dåligt”.

 Då gick jag till biblioteket och läste en bok om Schizofreni, som var av den gamla, psykodynamiska sorten, d vs delvis fel men delvis ändå rätt. Jag läste också Marianne Ahrnes bok “Bland äppelblom och ruiner”, som skildrar ett förhållande mellan en normal kvinna och en schizofren man.

 Sedan blev mitt mål att bryta mig in genom det pansar, som omgav Peter. Jag gav mig inte utan låg på som en iller (råd från boken jag hade lånat). Till sist kom den dagen då jag fick komma över dörrtrösklarna, slå mig ned vid köksbordet för att ta en fika och fortsätta de samtal vi hade haft på hemmet. Men den Peter jag mötte på hemmet var den sociala varianten, den roll han spelade upp inför främlingar. Nu fick jag möta den andra personen, den verkliga Peter, och det var inte alls samma person. Han sa vad han verkligen kände, såg och upplevde. Jag insåg snabbt att det inte fanns något utrymme för mina ”små” vardagsproblem, så jag valde lyssnarrollen, den enda tänkbara rollen, och så började den spännande resan in i en annan människas komplexa själ. Den resan skulle lära mig mycket - och den skulle totalt förvandla Peters liv.


 
Fortsättning följer!


 

 

Inga kommentarer: