VAD ÄR KÄRLEK?

Ett inlägg om Kärleken - den vi alla söker. Många offrar sitt liv i sina försök att finna den, fast man inte riktigt vet vad man söker.

En av dem, Fred Mercury skrev den här sången för att handskas med AIDS, en "biverkning" som viss kärlek kan föra med sig. Han sjöng den bara några gånger innan rösten inte längre bar och han tynade bort. Det var ett högt pris han fick betala för sitt sökande.

WHO WANTS TO LIVE FOREVER?

WHO DARES TO LOVE FOREVER, WHEN LOVE MUST DIE?

 

Fem personer  har under de senaste två åren dött i mitt lilla bostadsområde - av brustet hjärta. Jag har fått veta det först sedan det var för sent för mig att bidra med lite medkänsla. Men så hittade jag nyss en fallen ängel, med brutna vingar, nedsölade och gråa. Vissa fjädrar saknades - men hon levde!

Nu brottas jag med känslorna kring grannar som dött för "kärlekens" skull och en fallen ängel som jag inte vet hur jag ska hantera - bara att hon måste bli flygfärdig igen, för det är det hon är till för: att älska och att flyga mot himmelen.

Jag ser ett mönster i hur vi svenskar lever och tänker, ett farligt mönster. Vi matas med filmer om förälskelse som slutar med att två människor hittar "den rätte" och sedan blir allt bra? Men så är det ju inte alltid. Måste man verkligen leva inmurad i den perfekta familjen? Måste man vara lycklig? Måste all kärlek tillhöra nöjesindustrin och dating-sajterna? Finns den en större kärlek - för alla?

Jag drömmer inte längre om den stora Kärleken. Den finns - inom oss alla, och vi kan ge den till varandra.

Om du tar ditt liv så kan du aldrig mer ge en droppe kärlek till en medmänniska i nöd - och du är här av den orsaken!

Jag är kvar av den orsaken. Om vi inte skärper till oss är jag rädd att den svenska kulturen upphör att existera på sikt. Vi måste bli bättre på att se och göra det som "Folkhemmet" inte längre gör - stöttar de svaga.

Tre berättelser:

om medmänniskor, som gav sina liv för det de trodde var kärlek - en kärlek som förblödde...

1. "BENTE"

På väg från bussen mötte jag henne ibland. Hon såg mig med glada ögon och ibland växlade vi några ord. Bente verkade vara en stark och kärleksfull människa, vacker också. Utsidan var väl fernissad och utan sprickor. Jag fattade inte att det jag såg var en ståtlig farkost med hål i botten på väg mot säker undergång i stormigt hav.

Hennes leende kom sig av att hon äntligen hade mött den stora kärleken. Han var snygg och charmig  med glimten i ögat. Bente lät sig dras med i förälskelsens virvlar och berusas av kärlekens sötma. Hon ägde det mesta hon kunde önska utom just denna ljuva dryck och hon tänkte berusa sig, ja, hänge sig med hela sin kropp och själ nu när hon äntligen funnit "den rätte".

Roland förvandlade livet till en fest och grått blev gult.
Han ville att de skulle ha det extra mysigt ibland och bjöd henne då på lite pulver som ökade känslan av att sväva långt över den slaskiga vardagen. Och nej, det var inte farligt, sa han. Vem drar inte i sig en lina kokain idag? Det hör ju till! God mat, exklusiva viner och likörer fanns det också. Med hjälp av Bentes pengar kunde de verkligen leva det ljuva livet! Av hans händer lät hon sig formas till det han ville ha, för kärlekens skull.

Hon sögs långsamt och omedvetet ned i drogträsket. Roland var allt för henne och varför skulle de inte kunna leva sorglöst ett tag - i nuet? Varför inte bara njuta, en stund på jorden?

 När det första slaget kom kunde hon inte slita sig från honom. Och han bad ju om förlåtelse! När kokainet gick ur kroppen efter en timme kunde han bli väldigt aggressiv, men det var ju inte HAN - bara pulvret, så visst förlät hon honom. Senare kom det andra slaget - och det tredje. Drömmen började krackelera.

Famlande panikslaget i skåpen hittade hon de där pillren, som snabbt skulle kunna få henne att må bra igen. En stickande doft av marijuana nådde henne och hon rullade snabbt in det i cigarettpapper för att med en belåten suck kunna andas ut. Men majan presenterade inga lösningar på problemet. Hur skulle hon få honom att flytta från hennes lägenhet? Om hon började prata om separation skulle hon åka på rejält med stryk. Tankarna snurrade runt och runt tills hon mådde så dåligt att hon mer än gärna injicerade det Roland hade med sig hem, som present.

Jag vet inte, ingen vet, hur och varför hon fick i sig en dödlig dos. En dag kunde han inte att väcka henne mer. Själen hade flugit iväg och kroppen låg kall och livlös kvar i sängen.

Roland insåg snabbt att han hade blivit rik, bara ingen fick veta att Bente var död. Hon arbetade inte och han hade sett till att isolera henne socialt så mycket som möjligt. Han rullade in henne i en matta och i tjock plast i förhoppning att det skulle minska liklukten, som sakta övergick i stank. Han la rullen i ett hörn av lägenheten och kollade upp hur mycket hon hade på sina konton. Massor! Han visste att hennes räkningar låg på autogiro. Om han lät vissa pengar finnas kvar så kunde han köpa droger för sig och sina polare och knarka i hennes lägenhet säkert ett bra tag till.

De nyrika hyenorna köpte alla sorters droger de ville ha och gjorde snabbt om lägenheten till en knarkarkvart. När giftet spred sig i kroppen och den sköna vilan infann sig så kände de inte av liklukten.

Har fått olika uppgifter angående tiden Bente låg kvar död i lägenheten.  Men det gick lång tid innan föreningen tyckte att något verkade skumt, tog huvudnyckeln och gick in. Stanken som slog emot dem var fruktansvärd och lägenheten med möbler var helt förstörd - mögel, piss och skit överallt.

Jag kan blunda och minnas hennes varma leende, medan jag frågar henne VARFÖR lät du det hända - trodde du att det var kärlek?

2. "PETER"

Han råkade ut för skilsmässa och alla drömmar om den stora Kärleken krossades. Trots att han hade arbetat så hårt, för att klara kostnaderna för drömhuset och familjen, trots allt så sprack det. Han tyckte att han hade fått det han önskat sig, men hon ville något mer och tog ut skilsmässa. Sedan flyttade X till en annan del av Sverige - med deras barn!

Där satt Peter i skärvorna av sina drömmar i mammans lägenhet. Hon hade nyss dött. 
När längtan efter barnen kändes uppslitande och förlusten av allt han byggt upp skar i själen, då dränkte han smärtan i glömskans barmhärtiga drycker. Det behövdes allt större doser Vodka för att få smärtan att tiga still. Han började närma sig ett par flaskor per dag, dvs. gränsen till alkoholförgiftning.

Peter bodde granne med mig, men jag visste inte att han fanns, bara att mamman var på "hemmet". Det fanns aldrig några ljus tända och gräset på uteplatsen växte sig allt högre.

En dag kom det poliser och ambulans. De bar ut en död man ... en död man ... min granne?!

Invandrarna har väl sina problem men de håller ju ihop i stora familjer och tycker säkert synd om de stackars, ensamma svennarna, som en efter en bärs ut på bår. Vad ska de tänka?
Individualismen är totalt underlägsen kollektivismen - det är uppenbart.

En gång var skyddsnäten tätare och människor mer öppna för att umgås med varandra, mer ansvarstagande. Idag ses godheten som suspekt.

3. MARION.

Detta är ängeln med de brutna vingarna jag talade om. Hon har skadats svårt i fallet från kärlekens höjder - denna ängel som gav och gav till alla runt omkring sig, till alla som behövde omsorg. Men det fanns de som inte brydde sig om vem hon egentligen var utan trampade och stampade ned henne i mörkan jord. Så här ligger hon nu i min soffa och jag baddar henne försiktigt med fuktiga bomullstussar. Vill ju inte att fler fjädrar än onödigt ska lossna från vingarna. Jag vet att: Hon ska flyga igen!

Marions gloria har jag putsat upp och lagt i säkerhet. Den behövs inte just nu. Just nu behövs den kärlek som kan förekomma mellan människor och fallna änglar, den som är länkad till det HÖGSTA GODA!

Hennes kors blänker, när det fuktas av hennes tårar. Hon förstår inte varför hon föll. Hon ville ju bara ge sitt liv för kärlekens skull. Och jag har inte svaret, men jag håller hennes hand i min och jag sjunger sånger om Himlen för att vyssja henne till ro. Jag sjunger om den Enda, den Stora, den Sanna Kärleken. För den finns ju den med!!!
Så, älskade ängel, jag ber dig:


DU FÅR INTE DÖ! JAG BEHÖVER DIG! DU ÄR NÅGOT STORT - GLÖM INTE VEM DU ÄR!

LÄMNA GÄRNA EN KOMMENTAR NEDAN, PLEASE!

Att Älska Sin Nästa

Jag har i min blogg beskrivit mina sjukdomar och dess psykosociala konsekvenser innan jag snabbt gled in på min resa genom samfund, religioner och andlighet från A-Ö, för att finna en mening med lidandet. Mina nära döden upplevelser hjälpte mig också att förstå att Meningen fanns: att lära sig medkänsla.

 Så jag fick ett barn med bokstavsdiagnoser att älska, vilket först  handlade om vanlig omsorg, men senare en allt intensivare kamp emot ett samhälle som tycktes ha förutbestämt honom till ett liv i utanförskap. Jag slogs allt intensivare och är tacksam för att Internet dök upp under de svåraste åren, så att jag kunde utveckla strategier byggda på fakta om hur samhällsstrukturerna såg ut och vilka makthavare jag kunde vända mig till.

 Parallellt med kampen för min sons rättigheter pågick kampen för mina egna. Varenda ”rättighet” enligt Socialtjänslagen var något som skulle erövras genom en mängd ansökningar och överklaganden. Ytterst lite kom till mig på ett vänligt, naturligt sätt. Jag tvingades två gånger till den yttersta formen av förnedring, nämligen att söka socialbidrag. Jag blev så totalt ifrågasatt beträffande mina behov av t ex sådant som diskmaskin, p g a en mångfald handoperationer, att jag gjorde mitt bästa för att undvika denna form av psykisk misshandel från samhällets sida.

 Jag blev genom alla mina ”krig” allt mer insatt i hur ”Välfärdssverige” fungerade eller snarare inte fungerade. De friska eller rika, som stod utanför denna kamp, trodde förstås att allting var bra. Vi har fortfarande en snygg "välfärdsfasad". Denna kunskap  om hur det VERKLIGEN  förhåller sig på livets botten var förstås värdefull när jag träffade på andra människor, som behövde hjälp, men varken hade gerillakläder, skor med stålhätta eller var beväpnade med dator och printer. Mitt krig var förstås inte fysiskt utan låg mer på juridisk basis.

 

Åren mellan år 2000 och framåt så var detta den roll, som blev mig given: Gerillasoldat i KAMPEN FÖR DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA.

 

 

 

Jag läste  in De Mänskiga Rättigheterna för funktionshindrade, Socialtjänstlagen, LSS-lagen (särskilt stöd och service), Habiliteringslagen och Föräldrabalken. Den sista lagboken reglerar lagar gällande god man och förvaltare, vilket ju allt fler svenskar har stora problem med. (Denna lag läste jag in för en väns räkning, inte min egen)

Före arbetet med att skaffa rätt åt ett antal människor nära mig behövde jag få sörja färdigt min skilsmässa, ta mig ur RA-skoven, tinnitushelvetet och få en antidepressiv medicin som fick mig på fötter, samt en ny reumatikermedicin som gjorde mig friskare.

 

Jag fann frid och ro på ett psykiatriskt behandlingshem vid havet, dit jag alltid var på väg för att samla vrakdelar, musslor och annat, som kunde bli till vackra akvareller. Jag hade alltid människor i närheten och kunde därför känna trygghet och må allt bättre. Jag hade fått Xanor mot tinnitus och kunde göra musik igen. Jag hade nu fått lite krafter över att ge åt andra.

 

En dag dök det upp en ny patient, som trodde att jag var nyanställd personal. Själv var han kroniskt psykossjuk, sedan 25 år tillbaka. Orsaken till att han fick komma till hemmet några dagar var att han hade sett ett spöke. Eftersom man inte tror på sådana inom den vetenskapliga sektorn, så antog man att det var en hallucination. När jag ser på de fem år jag och Peter var tillsammans så inser jag att de verklighetsförvrängningar han kunde råka ut för aldrig någonsin hade sett ut på detta sätt:

 En dag, då han som vanligt låg till sängs gled en dam, klädd i 1800-talskläder,  ljudlöst genom rummet och ut genom väggen. Detta var kanske ett tidsspår från den tiden. Det ligger en borg alldeles nära lägenheten, övergiven sedan länge. Men tidsspåren kan ligga kvar. Man firar årligen minnet av denna borg genom att klä ut sig i tidstypiska kläder. 

 

Denna vålnad var inte en sådan man kan få kontakt med, eller som söker kontakt. Men uppenbarligen fanns det en mening med att hon dök upp den där dagen. Peter blev oerhört uppskakad av  händelsen och fick därför lov att tillbringa några dagar på den vackra hemmet vid havet, där han skulle "råka" möta mig.

 

 

 

 

 

 

Psykiatrin hade inte kunnat ge någon verklig hjälp till Peter på alla de år som gått. De hade bara drogat ned honom med stora mängder neuroleptika. En stor del av de 25 åren var han sängliggande, p g a de svåra biverkningarna. Han hade haft tusentals krampanfall och fallit ned medvetslös på golvet, där han kunde ligga i timtal och krampa sönder sig. En promenad till och från mataffären kunde innebära: en kräkning, ett svimningsanfall och ett krampanfall. Men ibland kan hjälpen komma genom någon slags kontakt med andevärlden. Jag tänker på radioprogrammet om Nora. Hon fick till sist hjälp genom att en död kompis tog kontakt med henne!

 Peter föreslog att vi skulle träffas och spela gitarr, gå runt och sjunga för gamla och sjuka etc. Jag tyckte det lät bra. Peter var musiker och jag låtskrivare. Så när vi kommit hem hörde jag av mig, gång på gång, men beskedet jag fick var alltid detsamma: ”Jag mår för dåligt”.

 Då gick jag till biblioteket och läste en bok om Schizofreni, som var av den gamla, psykodynamiska sorten, d vs delvis fel men delvis ändå rätt. Jag läste också Marianne Ahrnes bok “Bland äppelblom och ruiner”, som skildrar ett förhållande mellan en normal kvinna och en schizofren man.

 Sedan blev mitt mål att bryta mig in genom det pansar, som omgav Peter. Jag gav mig inte utan låg på som en iller (råd från boken jag hade lånat). Till sist kom den dagen då jag fick komma över dörrtrösklarna, slå mig ned vid köksbordet för att ta en fika och fortsätta de samtal vi hade haft på hemmet. Men den Peter jag mötte på hemmet var den sociala varianten, den roll han spelade upp inför främlingar. Nu fick jag möta den andra personen, den verkliga Peter, och det var inte alls samma person. Han sa vad han verkligen kände, såg och upplevde. Jag insåg snabbt att det inte fanns något utrymme för mina ”små” vardagsproblem, så jag valde lyssnarrollen, den enda tänkbara rollen, och så började den spännande resan in i en annan människas komplexa själ. Den resan skulle lära mig mycket - och den skulle totalt förvandla Peters liv.

 

Fortsättning följer!

 

 

ATT ÄLSKA - sina föräldrar

MEDBEROENDE – på gott och ont.

 I den här blogg-boken har jag först beskrivit mina sjukdomar och dess psykosociala konsekvenser. Därefter riktade jag blickarna inåt mot den värld av möjligheter som där finns och beskrev min långa, andliga resa, för att finna meningen med livet.

 Jag inser att jag därigenom har skrämt bort vissa läsare, som trodde att de hade hamnat på en ”Bli-frälst-bli-lycklig-blogg”. Men den som läst hela bloggen kanske förstått att detta inte är min syn på livet. Gud är inget lyckopiller! Livet är lidande och utmaningen är att låta det få forma oss till mer empatiska varelser.

 Jag älskar dessa ord av Viktor Frankl: ”Om livet har en mening så måste lidandet ha en mening.”

http://paranormal.se/mirror/sokaren/www.sokaren.se/INDEX191.HTML

 Jag håller med buddisterna om att meditation och goda gärningar är det viktigaste i livet! Det är faktiskt också Jesu budskap. Den kärlek som aldrig får praktiska uttryck är inte kärlek utan bara självbedrägeri.

 Jag läste nyss några NDU-berättelser, d v s berättelser från människor som upplevt ett himmelskt tillstånd utanför kroppen en stund, då de varit sjuka eller tillfälligt döda. Här finns en sida med samlade berättelser på!

http://www.nderf.org/

 En tjej berättade att Rösten hade sagt till henne att hon måste tillbaka till jorden igen, för att hon hade älskat för lite. Det påminde mig om att det Rösten hade sagt till mig var att jag hade valt att inkarneras för att lära mig att älska mer. Detta är nog vad de flesta med liknande upplevelser har hört. That’s why we are here!

 Så, här följer en rad självrannsakande inlägg. Hur lyckades mitt livsprojekt – att älska?

Som jag redan berättat har jag på flera sätt insett att jag var nunna i mitt tidigare liv. Men att älska min nästa rent konkret var kanske inte något jag prioriterade (?), så jag behövde nog kastas ned ”i skiten”, ned i lidandet, och komma riktigt nära människor i stor nöd. Duger det då att återfödas i Sverige? Ja, absolut! Här svämmar nöden över på en rad plan, särskilt det själsliga.

 Jag valde att födas in i en familj med två tämligen autistiska föräldrar med stor oförmåga att visa kärlek. De var djupt olyckliga i sitt äktenskaps fängelse. Hon var en mycket dominant vädur med skyhög intelligens, totalt frustrerad i den fattiga torparmiljö hon hade växt upp i. Han var en subdominant, känslig fisk, med rätt svag intelligens. Astrologisk kombination = hopplös!!!

Hon hade inte en man att se upp till, vilket tog fram det sämsta inom henne många gånger. Men på den tiden kunde en kvinna inte skiljas och försörja sina barn. Hon måste stå ut! Och det måste vi barn också göra. Stämningen hemma var ofta dyster, klibbig, grå och deprimerande, såvida den inte var explosiv – pappa fick umpulsgenombrott.

 Alltså ställdes jag inför mitt livs första utmaning: ”Älska dina föräldrar!”

Jag hittade en stor låda för ett par år sedan, i ladan på landet. I den fanns det mängder av teckningar, kort, brev och annat som bra gick ut på en enda sak: ATT GÖRA MAMMA GLAD!

 Jag hittade en uppsats som handlade om en prinsessa som var ute och åkte båt. Då hittade hon en drunknande man, som hon räddade. Han visade sig vara kirurg och som tack för hjälpen opererade han prinsessans näsa, som var mycket stor och bucklig. Hon blev en skönhet med sin nya, fina lilla näsa. De gifte sig förstås och blev mycket lyckliga tillsammans.

 Mamma ansåg att orsaken till hennes olycka var hennes enorma näsa, tidstypisk för bohuslänska fiskare. Dessa näsor var nog en korsning mellan svenska och skotska/engelska

näsor, då handel bedrevs till sjöss förr i tiden. Redan som liten led jag med min mamma och hennes bittra öde och skrev sagor som på ett magiskt sätt skulle ge henne det hon önskade – skönhet och lycka. (Vid 67 års ålder fick hon en gratisoperation av Stockholms landsting. Tack!)

 Den stora lådan lät mig minnas hur jag använt en stor del av mitt liv till att försöka hjälpa och trösta min mamma. Jag var överväldigad av allt detta material, som jag till stor del hade glömt bort.

 Som vi ju vet är det i först hand föräldrarnas uppgift att älska sina barn, inte barnens att älska sina föräldrar. Om balansen rubbas så kommer barnen förmodligen att bli det som numera kallas för MEDBEROENDE. Detta mönster kom att prägla mig och jag inser det negativa i mönstret eftersom jag har tillbringat ett helt år på ACOA, en tolvstegsgrupp inriktad på att hjälpa ”vuxna barn” att få bättre balans i sitt liv.

 Men när jag betraktade den där lilla flickan som gjorde allt för att öppna ögonen på sin mamma så måste jag trots allt känna ömhet för henne och godkänna hennes försök att ÄLSKA. En lektion i kärlek kan se ut på så många sätt. Vad som är rätt och fel är svårt att uttala sig om ifall man anlägger ett allt för kort perspektiv på sitt liv. Jag tror att vi får ett antal lektioner i varje liv, som alla för oss mot Målet – att bli ett med Urkällan.

 En uteliggare jag lärde känna, en djupt nedgången alkoholist som ofta luktade rejält illa och ibland låg utslagen, trasig och misshandlad på marken – han hade gjort allt för att älska sin mamma och sina syskon. Han tog hand om sina fyra småsyskon efter skolan, städade huset, tvättade, manglade och strök samt tog allt stryk, som pappan ansåg att barnen skulle ha, men inte de små, utan den äldste. Han fick ta straffet för de andras ”synder”.

”Johan” fick aldrig leka och aldrig vara barn. Han ägnade sin barndom åt att ta hand om hemmet och sina syskon tills han blev svårt sjuk och efter det varken klarade skolgång eller annat. Detta var en människa som gav sitt liv för fem andra människor. Johans syskon fick normala liv. ”Vem har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner?” sa Jesus.

 Jag är ensam om att veta vem Johan innerst inne var, hur mycket han älskade, vilket stort ansvar han tog för andras liv. Han älskade till döds. Han offrade sig för sina syskon. Var det fel? Hade han något val? Eller var det lektioner i kärlek?

Ytligt sett var han en ansvarslös missbrukare, som människor spottade på men hans ande var lysande och stark. Vi tog en promenad strax före hans död. Han pratade om sin längtan till Skottlands gröna kullar. Han beskrev allt det vackra han såg. Jag förstod senare att han redan hade fått före-döden-hallucinationer. Han såg de gröna, vackra kullarna i den himmel han var på väg till, en himmel för dem som försökt älska och lära andra människor att älska. Tack för alla de utmaningar du ställde mig inför, Johan, och valet att gå förbi eller att visa medkänsla!

 Medberoende är en blödande, sargad och dödlig form av kärlek – men (förlåt mig ACOA!) det är ändå  en form av kärlek!
 

Den gör oss inte lyckliga, men vitsen med att stiga ned på jorden är minsann inte alltid att bli "lycklig". Mängder av jordens barn tar just nu emotionellt eller rent av praktiskt hand om sina föräldrar. Om livet har en mening så har detta lidande också en mening. Det "ska" inte vara på detta sätt, men det är så. Vi ska förändra det vi kan och allt det andra får ge en mening, eller inte ...