KAMPEN FÖR EN YRKESUTBILDNING

Sedan Markus hade förlorat sin slaverianställning avtalade jag snabbt en tid med AMI, som jag bad ge honom chansen till en yrkesutbildning, trots allt.

 

Grabben dundrade in på AMI:s gård med sin imponerande hoj och gick med rak rygg och skinande MC-ställ in på kontoret. ”Peter” stirrade på den unge, ståtlige mannen och sa:

 

”Hmm, ja, du verkar ju inte obildbar eftersom du skaffat körkort och du har utfört alla dina arbetsuppgifter på ett bra sätt … Faktum är att jag tror att du kan klara av en vuxenutbildning. Vad vill du bli?"

 Så var vi då äntligen i mål!? !?

 

 

 

 

Nej, det var vi inte. Jag ringde Arbetsförmedlingen och frågade: Hur dags börjar lektionerna på måndag?

 

-  Det blir ingen kurs på måndag. Det fattas 30 miljoner kronor till vuxenutbildningarna just nu.

 

-  Och? Hur länge ska Markus vänta på dessa 30 miljoner kronor?

 

-  Ingen aning!

 

Grrrrrrrrr! Nu var tigermamma rejält uppretad! Nu fick det räcka med hinder. Ska hela livet vara en hinderbana? Jag exploderade och kontaktade alla högre instanser inom Arbetsförmedlingen och Länsarbetsnämnden. Dessutom talade jag med en nykläckt kommunalpolitiker som var en hängiven världsförbättrare. Hon pratade med AF:s chef.
Jag skrev en insändare i lokalpressen, som fick gott om utrymme.

 Efter mycket väntande fick jag till sist tala med högsta chefen för Länsarbetsnämnden. Jag förklarade hur det låg till och han svarade att invandrare hade högsta prioritet. Högre än funktionshindrade, sa jag? Han tvekade en stund innan han höll med om att det fanns en viss kvot för funktionshindrade och efter några sekunders tvekan så lovade han att Markus skulle få sin utbildning!

 Vi svävade som på moln och trodde att vi var i mål, men det var vi inte. Så enkelt är inte livet.

Efter den första delen, den teoretiska, då han skulle gå in på den praktiska biten, just då tog alla pengarna slut igen! Lägenhet var bokad i annan stad, allt var klart, men nu skulle vi vänta igen, men det var ju inte ekonomiskt möjligt. Jag tog ett djupt andetag och dök ned i prövningarnas hav igen. I tre dygn svettades jag blod, bad, skrev, ringde, väntade och ringde igen.

 

 

 

Jag slungades runt mellan Lernias (fd AMU) olika handläggare och kvävdes nästan till döds av deras tomma ord och löften som inte hölls.

 

De sa att Markus inte kunde få komma den första september, men att de arbetade på att lösa problemet. Jag ringde gång på gång till chefen för Länsarbetsnämnden, men en sådan person är inte lätt att få tag på. Efter några dygn fick jag äntligen kontakt och jag vädjade till honom att låta Markus få börja den dag det var tänkt. Han gav mig då ett heligt löfte om att han skulle se till att pengarna kom fram till Lernia, att allt var OK. Jag ringde genast Lernia för att meddela att Markus var på väg, men de sa att de skulle arbeta på en lösning. Då röt jag i:

-  Nej, ni ska inte arbeta på en lösning. Allting är löst - av Länsarbetsnämndsdirektören! På måndag klockan 09.00 går Markus in genom portarna till Lernia och jag ringer er bara för att informera er om detta faktum! Klick!

Jag lade på telefonluren och suckade djupt. Sedan föll jag i koma.

 Pengarna frös inne en gång till, men denna gång hade jag och Länsarbetsnämndsdirektören liksom blivit vänner och man sviker ju inte en vän. Så han såg till att utbildningen blev genomförd.

 Visst kämpade vi tappert, sonen och jag? Men, måste det vara så svårt? Hur många människor orkar med en sådan kamp? Av de 13 funktionshindrade som skulle få en utbildning var det bara fyra som staten hade råd att släppa fram. Om de andra tre kom ända fram till målsnöret vet jag inte. Men min insändare var skriven också för de andra nio. Kanske hade de inte så autistiskt envisa mammor som Markus?  Det hem min mamma vårdades på innan hon dog hette: VILJAN. Jag skrattade åt det, för min mamma var otroligt envis och den genen ärvde jag av henne.

 Min mamma tog inte reda på vilka starka sidor jag hade, stöttade mig aldrig i att utveckla dem, trots att de var så uppenbara. Hon slogs aldrig för mig. Hon ville att jag skulle bli något annat än det jag var. Hon bad aldrig för mig och tog inga kontakter när jag hotades av utslagning. Barn gör ofta tvärtemot vad deras föräldrar gjorde och därför vägrade jag att låta mitt barn gå under i kampen för ett värdigt Liv trots funktionshinder. Mörkret kan föda ljus och ur kaos något nytt skapas. Det är Livets paradox: Min mamma visade mig vägen till Kärleken.