DE HEMLÖSA, del 3

Här fortsätter min livsresa med Micke och Johan (från 11 juni):

En dag träffade Micke på en Vän, en hemlös kille som hade varit med i kristna sammanhang ibland, liksom Micke. De hade en del gemensamma nämnare och blev därför vänner. 

Jag satt hemma hos en vän som levde med ett öppet hjärta och ett öppet hem när Micke och Johan dök upp. De satte sig i soffan och jag betraktade med viss förskräckelse den nya vännen. Första tanken var: ”Han är väl inte beväpnad?” Han såg så vild ut, så annorlunda, så avvikande, så smutsig och långhårig att jag fick anstränga mig för att inte stirra på honom. Han var faktiskt den första genuina uteliggare jag kommit så pass nära. Johan sa att han hade varit uteliggare i 35 år, vilket givetvis utlöste en ravin av frågor inom mig:

 

Varför? Hur? Hur då? Hur överlever man? VEM VÄLJER LIDANDE OCH HEMLÖSHET? Har inte socialen en skyldighet att ge varje medborgare en bostad?

Varför valde ha då att övernatta på hårda golv i trappuppgångar och annat? Hur ser man till att inte frysa ihjäl? Det måste ju finnas underliggande problem. Hade någon brytt sig om att finna dem?

 

Jag är till min natur mycket nyfiken och fördjupar mig lätt i det ena eller det andra som kräver lite analytiskt sinnelag. De här frågeställningarna hade inte varit intressanta för mig tidigare i livet.

Under många år hade jag trots mina sjukdomar levt ett någorlunda normalt liv, pendlat mellan förorten och jobbet, haft hem, familj och barn att ta hand om. Jag hade haft spelningar och konstutställningar. Men uteliggarna hade jag inte lagt märke till. Nå, i Stockholm är det nog svårt att se någonting p g a mängden människor. Men i småstaden – där är det annorlunda, där syns individen väldigt väl. Och jag stressade inte nu, som sjukpensionär.

 Många av mina frågor skulle komma att få ett svar, för några dagar senare dök de båda vännerna upp på besök hemma hos mig. Stanken från den otvättade luffaren var stark, men luktsinnet slår ju av efter en stund … Vi pratade om allt möjligt och när jag sa att jag hade funderat på att starta en meditationsgrupp så sa Johan att han väldigt gärna ville vara med.(?) Han berättade att han hade fått bo och arbeta en tid på en av svenska kyrkan gårdar och hur han med dem hade fått vara med på en resa till Taizé i Frankrike, en slags pilgrimsort. Detta hade gjort ett djupt intryck på honom.

"Ja, visst är du välkommen om jag får igång en grupp", sa jag.

 

När besökarna hade gått vädrade jag ut länge och tvättade soffan i såpa och bakteriedödande medel för att bli av med den outhärdliga stanken. Johan skulle helt klart bli tvungen att duscha om han skulle kunna vara med i en grupp.

 

När jag nu skriver om Johan kommer jag att upprepa lite från ett tidigare inlägg, men nu sätter jag in det i ett större sammanhang, som handlar om mina försök att rädda två personer från undergång och eftersom deras liv hade länkats samman så kunde jag inte välja att hjälpa en av dem utan måste i så fall hjälpa båda två.

 En höstkväll ringde Micke förtvivlat och talade om risken för vräkning. Johan hade tuppat av i lägenheten efter en flaska vodka och Micke orkade inte bära ut honom i skogen. Om kommunen nästa morgon fann att han hade haft en nattgäst i sitt provboende så skulle Micke bli vräkt.

 

Samtalet slutade med att jag lovade att komma över till Micke. När jag kommit fram såg jag något fasansfullt: Johan låg i soffan med blödande, sönderslaget ansikte, klädd i ljusblå sjukhuskläder, där avklippta slangar stack ut här och där. Han hade hittats så gott som död i alkoholförgiftning och blivit återupplivad på sjukhuset i tid. Han hade haft enorm tur som levde och ändå hade han rymt för att få tag på ännu mera sprit. Det kallar jag för självmordsförsök. Så, vad skulle vi göra? Ringa polisen så att de kunde förvara honom där i fyllecellen i fyra timmar? Och sedan? Johan tycktes snurra runt i en ond cirkel. Mest handlade det om polis-sjukhus-polis-sjukhus. Gick den att bryta?

 

ÄR DET FRÄMST POLISEN SOM STÅR FÖR DAGENS VÅRD AV TUNGA MISSBRUKARE?

 

 

 

- Snälla, ta hem honom till dig! vädjade Micke. Eller så bär vi ut honom i skogen här utanför.

- Vi kan väl inte lägga honom i skogen? Han är ju i uruselt skick, det är oktober, regnar och är kallt.

 

Jag utkämpade en tuff inre strid. Att ta hem honom var ju en galen tanke men jag såg inga andra alternativ. Jesu berättelse om den barmhärtige samariten torterade mig. En samarier stötte på en slagen man på en enslig väg, rånad och blodig. Tidigare hade ett par religiösa judar passerat men inte reagerat. Samariern tog hand om mannen. Så ska ni handla, sa Jesus, så ska ni älska varandra. Det är våra kärleksfulla gärningar som räknas, inte om vi har "rätt" tro eller inte.

 

Jag gick hem och hämtade min son. Han fick se den slagne mannen han med och gick med på att ta hem och sköta om honom ett tag.  

 Ingen mer än Micke förstod varför jag tog in staden värsta uteliggare, men det var liksom inte jag som valde detta utan det var nöden som valde mig. Det var den högre kärleken som utmanade mig: NU har du ett val! Man kan inte hjälpa alla människor här i världen, men kanske just den som kommer i ens väg.

När dagen grydde vaknade en förvånad Johan upp, förvånad över att han inte var hos polisen igen, men i ett hem med levande ljus och vacker musik samt frukost på sängen. Sedan följde bad och ombyte till riktiga kläder. Plötsligt var vår familj en aning större och under de tre månader som följde fick jag lära mig en hel om hemlöshetens mekanismer och samhällets nedrustning, nedläggningen av behandlingshemmen, avskaffandet av rätten till bostad och kommunens "Öppenvårdsmodell". Öppen vård under öppen himmel.

 

Jag insåg inte då vilket sladder mitt val skulle resultera i. Hade väl bott i Stockholm för länge för att vara medveten om de förödande konsekvenserna av småstadsskvaller.

Men som väl är blev jag inte vräkt trots vissa incidenter efter den här tiden, när Johan hade fått återfall och försökte komma tillbaks. Tyvärr kunde jag inte ha honom boende hos mig. Tanken var att jag bara skulle få honom på fötter så att vi tillsammans kunde gå till socialen och samtala om detta med behandlingshem eller bostad. Men rädslan för samhället var så stor att det skulle dröja sju veckor innan jag kunde få honom med mig dit och jag lärde mig då att det förnedrande bemötande man får där är något man helst undviker.

 

Jag förstår nu att Johan var periodare och kunde låta bli spriten ett tag utan avgiftning. Han drack ingenting under den tid han bodde hos oss och det var då vi hade alla de där samtalen som gav mig en inblick i en okänd värld. Det var mycket han ville berätta. Jag hade en AA-bok som vi diskuterade innehållet i. Han fick åka MC med min son och ofta låna min moped. Johan levde upp igen och en gång sa han: "Jag skulle vilja berätta ALLT för dig!" Men riktigt så långt kom vi inte. Han dolde sin skam under en otaliga lager av skryt, självhävdelse och lögner. Vi skulle ha behövt mycket tid för att skala av allt detta så att ljuset fick komma in.

 

På nätterna brukad jag vakna av hans skrik, då han hade sina mardrömmar. Hela hans liv hade varit en mardröm. Först familjen där pappan söp, mamman jobbade och Johan tog hand det mesta av hushållsarbetet och sina småsyskonen. Han arbetade hårt och det fanns ingen tid till lek. Han blev regelbundet misshandlad av pappan. Johan blev allt mer överansträngd av situationen och började tackla av, fick hjärnhinneinflammation och bestående skador av den. Han var så svag att han ramlade ned för trapporna och fick hjärnskakning dessutom. Det blev därefter hjälpklass och ett utanförskap han bara bröt tillfälligt genom att, i tonåren, bjuda "kompisar" på sprit, när han hade pengar. När de var slut var "kompisarna" som bortblåsta.

 

Delar av denna story fick jag genom att ringa mamman. För detta med hjärnskadan var ingenting Johan ville prata om, förstås. Att jag nämner det gör nog ingenting eftersom han är död nu.

Det var mycket jag tog reda på, i syfte att skriva ihop något till missbruksenheten som skulle få dem att se Johan som ett vuxet barn, ett barn som farit mycket illa och behövde VÅRD OCH STÖD.

Så dum jag var! Som om de skulle bry sig om VARFÖR Jeppe super. Den som super får skylla sig själv. Den som är hjärnskadad, lider av posttraumatisk stress och super för att lindra den får finna sig i ett liv på gatan. På min fråga angående ett behandlingshem, helst med tolvstegs-program, svarade kommunen:

- Det kan ni glömma! Det är åååratals väntan till kommunens behandlingshem.

 (Det är dessutom obevakat under helgerna, ligger på gångavstånd till systembolaget och ett flertal knivskärningar har inträffat där.)

 

Jag försökte mobilisera andliga människor till ett nätverk, som skulle stötta Johan, medan han hade mig och proffsen att prata med MEN han behövde en egen bostad, anpassad till hans särskilda behov - och detta gick inte att få fram. Kommunen erbjöd psykologhjälp men ingen bostad. Det kallas Öppenvård.