Jag var alltså så korkad år 2000 att jag trodde att jag, som filantrop, kunde vara en motivationslänk i en kedja bestående av: avgiftning, behandlingshem, bostad och rehabilitering. Det var därför jag tog hand om en döende Johan. Jag trodde inte att jag var healer, behandlingshem eller mirakelgörare men jag trodde att jag kunde få vara en länk i en kedja. Det jag inte visste var att det inte längre fanns någon kedja. Sverige hade förändrats.
Jag lät honom få sju veckor på sig att övervinna sin motvilja mot socialen och när vi väl var där erbjöds han i stort sett bara en BARACK att bo i. Dessa barackområden i Småstad har ingen dygnet-runt-bevakning och risken för våld och övergrepp är därför mycket stor. De är till för AKTIVA MISSBRUKARE. Men jag invände att Johan väl inte kunde räknas som aktiv efter sju veckor utan droger? De svarade bara att det var allt de hade att erbjuda.
Även de psykiskt något starkare ger ofta upp barackboende sedan de nästan blivit skjutna med hagelgevär genom väggarna. Men de som har psykiska och neurologiska problem vet mycket väl att de inte skulle överleva i en sådan miljö. Det var detta som var det återkommande problemet med Micke och Johan: DE VAR INTE BARA MISSBRUKARE - DE VAR TRIPPELDIAGNOSER!
Sverige är bra på att sätta in människor i rutor, d v s EN ruta per person och liv. Men många av oss har mer än ett enda problem - och då står samhället handfallet där. Det finns boenden för psykiskt sjuka - men då får de inte ha missbruksproblem.
Efter det ytterst nedslående mötet med missbruksenheten följde en del tafatta försök att hitta en vanlig lägenhet men det gick ju inte p g a alla betalningsanmärkningar. Johan hade inte betalat en enda räkning på åratal. Det samhällsnyttiga bostadsföretaget var inte längre nyttiga för samhällets svagaste och ett nej innebar nej från alla andra bostadsföretag, utom ett: Men då måste de få 3000 som säkerhet och tyvärr var jag fattig och kunde inte hjälpa till med detta.
Jag var fortfarande reumatiker, även om jag hade en bättre period just då, och trots Johans förödande humor så visste jag (och han) att jag inte skulle orka med situationen i längden. Hans återfall stod och väntade i ett mörkt hörn. Det skulle komma att utlösas av julen. Jag hade ordnat till allting som det skulle vara med julgran, god julmat och julpynt. Johan berättade om alla de jular han hade gått förbi villornas fönster och tittat in genom fönstren på idyllen där inne, som i ett dockskåp.
Han berättade om en av sina barndoms jular. Han och mamman hade ordnat till allting. Julmaten fyllde kylskåpet. Då fick pappan ett av sina stora utbrott, på fyllan, och slängde ut mamman och de fyra barnen i snön. De fick söka skydd hos vänliga grannar. Pappan tömde all julmat i en säck, som han slängde in i bilen innan han drog iväg. Julen gick alltså åt helvete och mönstret inristades i Johans hjärna, det där mönstret som hjärnan gärna vill följa och upprepa i all oändlighet.
Så mot slutet av julen kom jag hem och fann Johan redlöst berusad i soffan, vilket innebar att han skulle kissa ned lägenheten eftersom blåsan blivit skadad efter många års missbruk. Jag var tvungen att ringa den pastor som stöttat mig något - i en baptistkyrka jag tillhörde på den tiden. Han klarade av att släpa Johan till sin bil och köra iväg med honom. Han placerade honom på en bänk i stan och lämnade honom där, med en hel del smärta i sitt hjärta. Inte heller han visste vad man skulle göra. Småstad hade/har inga härbärgen eftersom "det skulle förstöra deras behandlingsplan" ?????
Det blev snart dags för nästa ledoperation för min del och jag var på sjukhuset ett par dygn. Min son fick tag på mig och sa att Johan ringde på dörren och ville komma in. Jag sa till honom att inte släppa in honom. Den tid och kraft jag hade kunnat ge var slut. Nu var jag tvungen att ta hand om mig själv och det arbete det är att vara en reumatiker, som kastas in i skov och operationer regelbundet.
När jag kom hem fann jag att trappuppgången var full av kiss, från en berusad Johan, som hade tillbringat natten i trapphuset. Jag hämtade genast mopp och hink och tvättade av hela trapphuset medan jag bad grannarna skamset om ursäkt:
- Förlåt! Jag försökte bara hjälpa en hemlös, men jag hittade ingen bostad åt honom
- Jag träffade honom i tvättstugan, sa en iranska, han verkade så trevlig - men - inte kan han bo ensam?
Hon kom från en kollektivistisk kultur där människor tar hand om varandra och förstod sig inte på den svenska individualismen och vår utsatthet. Inte jag heller. Jag hade önskat att det fanns behandlingshem som Venngarn kvar. Det var ett kristet ställe där man efter behandlingen fick bo kvar resten av livet, i gemenskap med andra och med möjlighet att arbeta med snickerier och annat. De insåg att vissa missbrukare är så skadade att de behöver få vara omslutna av andra människors kärlek livet ut.
Jag grät hela dagen nyheten nådde mig; att Venngarn hade lagts ned därför att regeringen beslutat att dra in sina statsbidrag till flertalet behandlingshem i landet.
En peson som jag måste få citera, AnnBritt Grünewald, f d fängelsedirektör: "Idag är våra fängelser fulla och våra behandlingshem tomma - det borde vara tvärtom! " Words!
En vinternatt när snöstormarna rasade knackade någon på fönstret och bad att få komma in. Det var en berusad, frusen Johan. Detta var det mest fruktansvärda Nej jag någonsin uttalat men jag såg inget alternativ. Han gav upp och sprang iväg mot Mickes provboende. Jag grät tårar av is i min frustration och smärta. Det jag hade kämpat så hårt emot skulle snart kunna bli verklighet: Mickes vräkning.
En av de sista åtgärderna jag tog till var att söka LVM (tvångsvård). Men även denna är ju numera i stort sett satt ur spel av besparingsskäl. Jag blandade in pastorn i denna ansökan, eftersom han tidigare hade haft en viss maktposition i kommunen - och vips å blev det annan ton i skällan. Johan erbjöds ett kristet behandlingshem, bara han infann sig på socialen viss dag, viss tid. Jag lyckades få fram budskapet till honom, men skulle han verkligen dyka upp - nu när han var aktiv alkoholist igen?
Svaret blev NEJ. Han hade fått nog av myndigheternas godtycklighet och lek med hans liv. När han bad om hjälp blev det nej och nu kunde de gott dra åt skogen!
Men av rädsla för att bli tvångsomhändertagen sökte han sig SJÄLV, av egen vilja, till Länkarna, som då hade ett par rum för korttidsboende. Han prövade på nykterhet igen, träffade en fin tjej på Länkarna, som var frisk och orkade satsa på detta osäkra kort. De förlovade sig och flyttade ihop. Ett helt år gick då Johan fick chansen att blomstra och leva som en riktig människa, innan trauma och missbruk slog ut honom igen.
ETT HELT ÅR FICK JOHAN LEVA ETT NORMALT LIV OCH BLOMMA UT! (Rosor blommar inte så länge)
Sedan även detta försök till ett nytt liv hade kraschat försvann han iväg till närmaste storstad där han efter en tid dog av okänd anledning. Eftersom han brukade bli slagen av andra missbrukare så antar jag att våld var en del av förklaringen, i kombination med förgiftning, kyla etc.
Sista gången jag mötte Johan talade han om sin längtan till Skottlands gröna kullar och jag hängde givetvis på och talade om möjligheten att vistas en tid på ett ekumeniskt center där. Så korkad jag var! Det han såg inom sig var sin snara framtid: de gröna kullarna i Himmelen och allt annat vackert där, en evig retreat - hemma hos Kärleken. Jag tror att han har det mycket bättre där än här och det tröstar mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar