Året började med en urinvägsinfektion och besökt på närakuten. Där fick jag träffa samma läkare som min son blivit så besviken på eftersom han inte gick att prata med. "Han såg indisk ut." Jo, det gjorde han. Och det stör mig inte alls, utan det var hans stora tystnad som störde mig. Han ställde korta frågor och jag svarade, men fick inga eller obegripliga svar. Hur mycket/litet svenska kunde denna läkare egentligen förstå?
Eftersom mitt fall var rätt enkelt - urinstickan visade ju vad problemet var - så kunde jag få ett recept i min hand. Men kommunikationen var 0 och jag bävar inför nästa gång jag måste försöka göra mig förstådd inför denna kalla, tysta man. Hans blick var så nedlåtande att jag nästan förintades. Jag funderade över vilken kvinnosyn han bar med sig?
Han ställde mycket korta frågor. Jag gav komplexa svar, som lämnades helt okommenterade. Förstod han ordet "tredagars-penicillin-kur" eller "tiodagars"? Jag svävade i total ovisshet eftersom han var envist tyst. "Jag vet att jag överlever Tetracyklin!" "Finns inte! var hans svar." Vaddå? Det klart att det finns, men det är inget förstahandsval idag. Man bekämpar överanvändning av bredspektrumantibiotika. Vad var det som inte fanns? Hans ordförråd eller hans respekt för mitt intellekt? Räcker detta som grund för en läkare att stå på i dagens brist-Sverige?
När jag efter flera timmars väntan och genomfört besök vacklade ut till sonens bil tog vi oss till Mac Donalds för att snabbt få något i magen.
Jag konstaterade att invandrartjejen som betjänade mig där talade perfekt svenska, log mot mig och fick mig att må lite bättre. Sanningen är den att butiksbiträden och liknande talar oerhört mycket bättre svenska än många av dagens invandrade läkare. Det är många som märkt av detta och skulle vilja säga till politikerna:
Hallå, där uppe - vi som är sjuka behöver få TALA med en läkare som FATTAR vad vi säger och kan SVARA oss på ett sätt som vi förstår utan svårighet. I annat fall får ni ge oss svensktalande TOLKSERVICE!
Det finns personer med språkliga störningar, nedsatt hörsel eller allmänt nedsatta, som inte orkar med gissningslekar i svaga lägen. En läkare är en slags healer, en person som kan hjälpa till i helandeprocessen inte bara med recept utan också med bekräftelse, medkänsla och värme.
Den bästa reumatolog jag någonsin haft är en sydeuropeisk mix, kanske född i Sverige? Vet ej, men han talar absolut perfekt svenska, har en fantastisk utbildning i bagaget (engelsk?), upplever sig kallad av Gud att hjälpa reumatiker (kristen?) och ser till att bokstavligt och bildlikt befinna sig på samma nivå som patienten, förtroligt nära. När jag går ifrån ett sådant läkarmöte känner jag mig glad och upplyft, även om något mindre roligt har kommit fram. Han funkar helt enkelt som en healer ska.
Jag vet att det råder läkarbrist, men vi som bara talar svenska och engelska måste faktiskt få en ärlig chans. Höj svenska-kraven på invandrarläkare!
Under min lilla måltid på Mac Donalds studerade jag människorna runt omkring, eftersom jag så sällan kommer ut numera. 90 % var invandrare och av dem var det påfallande många som inte talade svenska med varandra, fast min erfarenhet säger att rätt många kan hyfsad svenska.
Min åsikt angående denna "anpassning till det svenska samhället" är att den saknas och är efterlängtad av de få svenskar som ännu finns kvar i mindre städer och i förorter. Just språket är en starkt förenande kraft! Om folk runt omkring mig bara talar ett språk som jag förstår så får de se ut hur sjutton som helst. Jag skulle ändå uppleva dem som svenskar, men inte annars.
Det är spännande att resa ut i världen och möta främmande folk, kulturer och språk. Det är, eller var, skönt att återvända till Sverige och plötsligt förstå vad människor runt mig sa. Men det Sverige som nu formas är inte mitt hemland eftersom jag inte kan förstå vad människor på matställen, gatan, affärer osv talar om. Jag har ingen aning om vad grannen på uteplatsen säger. Det är ju ett övertag för dem, att jag inget förstår.
Det ingår i nordeuropeisk kultur att visa hänsyn gentemot människor i ett annat land, där man tillfälligt bor genom att tala sitt eget språk med en landsman relativt tyst och diskret, för att inte skapa en känsla av utanförskap/främlingskap hos människor runt omkring.
Men det inser jag inte ingår i många andra kulturer. Så, då är fråga om invandrare bör gå på kulturkurs och lära sig visa bättre hänsyn till svenskarna i denna fråga eller om vi ska köra med apartheid i stället: De som vill tala ett visst språk får bo i samma område?
Det invandrare tillför vårt land är inget problem, bara något bra. Men det existerar problem - som man inte kan tala om eller söka lösningar på p g a rasist-stämplingen. DETTA är Sveriges största problem 2014! Debatten är helt låst och ligger på pajkastarplanet. Jag väntar fortfarande på att den seriösa debatten ska börja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar