MASSAGE - enklaste vägen till Himlen!

Någon som vill mig väl ringde och frågade om jag inte hade planerat att göra något trevligt snart, som kunde få mig att må bättre? (Hon vet att jag fick en del pengar för ett tag sedan.)

 ”Nej, jag kämpar för att få tillbaka min förstörda nattsömn efter min underlivsoperation. Och så väntar jag på att få en proteshand snart Efter operationen blir jag ju svårt sjuk eftersom jag inte får äta cellgift mot RA på ett bra tag. Vad ska en svårt sjuk människa med pengar till? De kom för sent."

 MASSAGE, sa min syster! Det orkar du väl? Det är ett sätt att må bättre. Jag betalar!

 Hmm, det var ju inte nödvändigt att hon betalade, men genom att lova det så pressade hon mig till att boka en tid hos en massör. Får man en gåva så brukar man ju säga Tack!

 All min fysiska och psykiska smärtan lagrar upp sig i musklerna runt axlarna (söndervärkta) och i ryggen. Där sitter  min oro och ängslan som stänger mig ute från Livsglädjen. Jag har fått massage ett par gånger förut, så det hade jag lärt mig. Men effekten sitter ju inte i mer än några timmar, möjligen en hel dag. Jag kämpade med mig själv: ”Är det värt att satsa på en så kortvarig lycka?” Tja, eftersom min syster bjöd så bestämde jag mig för att satsa.

 Valet kom att bli en man som är både osteopat och massör. Jag ville nämligen bjuda min väninna på en osteopatbehandling p g a svåra smärtor i ben och rygg. Det var lättare för mig att ge kärlek till mig själv om jag samtidigt fick ge den vidare till någon annan, det är min livsfilosofi.

 Massagebordet var annorlunda men funkade bra. Mina söndervärkta axlar hamnade i luften och slapp belastning, så att jag kunde slappna av. Massören tog i så hårt som jag önskade och det var ganska hårt. Inflammationerna skapar ju muskelknutor som ska bultas ut.

 Av hans brytning att döma gissade jag på att han hade tysk bakgrund – alternativmedicinens hemförlovade land. Det var inte helt fel gissat. Men större delen av honom var från Kosovo. Så kom vi då att jämföra svensk sjukvård med den i Kosovo och det var Sverige som drog det kortaste strået. Jag tvivlade inte ett ögonblick på det han själv tyckte och en högt uppsatt överläkare i Sverige hade sagt: ”Svensk sjukvård ligger på samma nivå som Afghanistan – om man bortser från en del mycket dyra och moderna apparater som svensk sjukvård äger.”

 Själv hade jag testat engelsk sjukvård i ett läge där Sverige svek och sedan dess var mitt förtroende för svensk sjukvård knäckt, med undantag av det fåtal läkare som ser sitt jobb som ett kall (de är få) På ett mycket osvenskt sätt berättade min massör att hans mamma nyss dött av obehandlad cancer. De åkte in till sjukhuset varje dag, men skickades hem med några käcka hälsoråd tills hon dog av sin cancer – i onödan.

 

En känsla av gemenskap skapades och jag kände stark medkänsla med killen, som var i min sons ålder. Jag kände kärleken fylla varje cell av mig medan jag andades allt djupare och oron gav upp inför trycket av de bestämda händer som knådade ut dem. Sedan var allt tyst och fridfullt i hela rummet.

 Isoleringen i hemmet har gett mig en viss agorafobi eller vad man nu kallar detta med att man börjar undvika att gå ut på stan planlöst när det inte finns någon vän att träffa.

Men nu var jag fri som en fågel och kunde flyga vart jag ville!

 

 

Där jag stod på gatan kände jag att något hänt: min rofyllda själ var nu helt öppen för att bli ledd till de människor och situationer som var bra för mig och dem, en dag som gjord för synkroniseringar.

 Jag hamnade i kyrkans diakonala hus där jag fick några fina samtal med två personer jag gillar. Jag antog senare utmaningen att spela på en bredhalsad gitarr utan bandmarkeringar. (Jag behöver smal hals)  Lugnt och metodiskt bekantade jag mig med den och med den psalm som skulle spelas. Rösten var kristallklar p g a mitt avspända tillstånd och jag ackorden klingade fint, trots den gamla gitarren.

 Det fanns ärenden jag behövde uträtta och de gick alla lekande lätt. ”Min” frissa fanns på plats trots att hon brukar var uppbokad och jag var i akut behov av en klipp.

 Där jag gick på gatan "råkade" jag passera en hälsokostaffär och den inre rösten sa: "Stopp! Du behöver köpa något här Tranbär! Jag hade årets andra urinvägsinfektion på gång och ville inte sugas ned i antibiotikaträsket, varje kur gör mig mer känslig för nästa angrepp. 

Expediten föreslog ett medel med tranbär och annat, b l a några miljoner mjölksyrebakterier för att skapa balans. Efter fem dagar med CRAN CURE var jag fri från infektionen, så att jag kunde ta det cellgift jag måste ha för att överleva!!
 

 Till sist behövde jag äta ute och när jag var mätt och nöjd "råkade det dyka upp en gäst", som jag hade haft ett spännande, andligt samtal med sist (New Age). Han blev glad att se mig, så vi fortsatte det där samtalet. Var mer påläst nu och hängde med bra i hans tankegångar. Helt klart ett spännande och dynamiskt samtal. Kändes som ett bra slut på dagen. Vi ses kanske igen på någon av de meditationsställen han nämnde.

 

Jag har nu omvärderat min syn på massage

Kropp-själ-ande är ju en helhet så det är inte märkligt om effekten slår igenom alla lagren av det en människa är. Effekten varade mer än några timmar. Det blev lättare för Livet att leda mig rätt och synkroniseringarna blev många.

 Tänk om den snåla sjukvården insåg vilket enormt verktyg massagen är för att hjälpa människor med svår värk och oro/ångest. Här kan man slå många flugor i en smäll och faktiskt åstadkomma ibland oväntade effekter av den där välmående dagen. 

 

 Mina extrapengar kommer nog i hög grad att gå till massage, nu när jag anat ”the Secret”, egen version.
 

Det är lättare att bara ligga där och andas ut än att klistra fast 100 positiva affirmationer i lägenheten.

 

Jag misstänker att äkta andlighet är att leva med lätthet och att släppa taget.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

DU ÄR INTE DIN HJÄRNA!

Jag har försökt delta i vissa diskussioner på diverse forum under senare tid, men tycker det gått rätt dåligt och gissar varför. Min hjärna fungerar allt långsammare. Skälen är många. Jag är nu något över 60, har haft värsta formen av Artrit i 39 år + en rad följdsjukdomar.

Cellgift blir man trött av. De 20 operationerna jag har genomgått har varit trauman för min kropp - och kroppen minns, även om det som hänt under narkos. Starka värktabletter ger viss hjärndimma som alla vet.

Att ledgångreumatism bryter ned nervtrådarna i hjärnan, på vilka synapserna sitter, vet dessvärre inte alla. Det är dessa synapser som ska ta emot de elektrokemiska budskapen från andra synapser. När ingen mottagare för budskapet finns nära då börjar grubblandet: "Vad hette hon nu igen?" Och sedan väntar man. Till sist slutar man vänta och ger upp. Där står jag nu. Jag har accepterat att den där reumatologen i London, som jag talade med, hade rätt: "This you can NOT avoid: Memoryloss!

På forum etc ska man ha en ÅSIKT. Jag tror att många av oss nästan identifierar vårt jag med våra åsikter. Jag är vad jag tänker, tycker, skriver och säger. Det gäller att vinna diskussionen, att ha rätt. Argumentationsteknik och retorik har blivit väldigt betydelsefullt idag då vi i hög grad lever genom någon form av datorer.

ÄR JAG VAD JAG TÄNKER - ELLER NÅGOT MER?

Jag har under åren förlorar många leder och funktioner men har ändå sett det som att JAG är densamma. Kanske har jag då förknippat detta "jag" med min hjärna. Men det är dags nu att ställa in siktet högre än så. Jag är min ande. Alla tror ju inte att vi har en ande som går vidare efter döden, men många misstänker det starkt.

JAG ÄR MIN ANDE!

Jag har tidigare beskrivit några nära-döden-upplevelser. Det är inte alls någon konstig känsla att vara utanför kroppen i ett tillstånd av absolut frid och lycka, titta ned på sin kropp och tänka: "Oj då, så förvärkt jag/hon är!" Det var som att se sina jeans hänga över en stolsrygg, inte alls märkligare än så.

Jag är verkligen inte min kropp och alltså inte heller min hjärna - men en del av något större.

Ändå kan det vara svårt att inte fullt ut respektera någon som är dement och talar obegripligt.

Jag minns den demente, svamlande mannen på ett café som gav mig en bok i parapsykologi, som svar på mina frågor kring de fenomen jag varit med om under livets gång. Han var i denna stund ett redskap för en större Kraft, ett Medvetande som ville ge mig svar på några av frågorna. Jag minns det starka ljuset i den mannens ögon. Ja, hela ansiktet strålade som på en ängel.

En annan man hade också just så där strålande ögon, som öste kärlek över omgivningen. Det var som om dessa två redan hade ena benet över på andra sidan. De hade glömt det mesta men verkade minnas det viktigaste: KÄRLEKEN.

På forumen överträffar den ene den andre i argumentationsteknik. Man länkar vilt till alla möjliga vetenskapliga avhandlingar. Och detta är ju inte fel i sig. Men hur mycket kärlek, uppmuntran och vänlighet finns det på Flashback eller liknande forum? Jag vet att vänlighet förekommer men det vanligaste är att söka upp andras brister i det de skrivit och sedan gå till attack så hårt man kan utan att bli avstängd. Vi har gått vilse.

 När jag har behov av att lyssna på en klok man eller kvinna så går jag ofta till Youtube och lyssnar på Mojji. I den här sessionen talar han om den där friheten jag skrivit om, frihetens från tankens och det falska medvetandets tyranni:

Jag ser demensen som en skonsam övergång till efterlivet. Hur många svåra upplevelser skulle man inte vilja slippa minnas? Gnistor av vishet kan spraka till i en gammal kvinna jag möter på en buss. Som sprakande höstlöv i en mängd färger är vissa människor om hösten innan de övergår i nästa dimension.

Jag har inte mött den där respekten jag skulle vilja möta, nu när mitt närminne håller på att vissna bort, men man kan ju inte begära så mycket av sin nästa - egentligen ingenting alls. Men jag ber mig själv om att vara skonsam mot mitt sönderfallande "jag", åtminstone lika tacksam som när jag håller en älskad men trasig tröja i min hand, som jag helst inte vill slänga p g a alla invävda minnen.

Fast, visst finns den tysta bönen inom mig:

BE GOOD FOR GOODNESS SAKE!!!!

Tack och farväl - SPENSHULTS SJUKHUS!

Jag skrev tidigare ett blogginlägg som jag nu har raderat. I samtal med min reumatolog hade jag fått uppfattningen att Spenshult från år 2015 enbart tar emot patienter med privat försäkring.  Men så var inte fallet. Det är snarare så att Spenshult går under efter sommaren 2015. När jag var där förra veckan för att förbereda en operation fick jag veta att den måste genomföras nu på våren. Operationerna kommer därefter att utföras i Halmstad av Capio Movement.

En upphandling har ägt rum och det brukar ju vara så att man sluter avtal med det företag som kan erbjuda billigast vård, vilket i det här och många andra fall bli CAPIO. Kvalitén ska förbli lika hög, lovar man, trots att vården nu blir 5 miljoner billigare per år, men det där tror jag inte ett dugg på. Kvalitet och hög bemanning kostar pengar, så är det. Kvalitet har alltid kostat lite mer.

Forskning, sluten vård, rehabilitering, operationer mm strös ut på olika plaster i Halland. Redan detta är en stor nackdel. Att ha allting samlat på ett ställe, i en mycket vacker miljö, är självklart det bästa.

Den anrika, fina herrgårdsbyggnaden ska säljas. Till vem? Reumatikertidningen skriver att rehabilitering ska fortsätta finnas på Spenshult men då byggnaden ska säljas låter detta för mig märkligt? Tycks få motstridiga uppgifter när jag googlar.

Mitt besök på Spenshult nyss var det första men gav ett mycket positivt intryck. På kort tid fick jag där träffa en sköterska, få EKG utfört, samtala ordentligt med kirurgen om vad han skulle göra med min högerhand. Goda nyheter var att höger handled inte längre behövde opereras eftersom skelettet han stelnat till allt mer, d v s stabiliserats, och därmed minskar risken att handen vrider sig åt höger och drar med sig fingrarna i fallet.

Fick även ett samtal med narkosläkaren. För första gången i mitt liv! Jag förklarade min paniska skräck för att man skulle försöka ge mig nervblockad mot min vilja (vilket tidigare har skett).

- Jag blir inte bedövad av nervblockad för att jag har viss autism, d v s ett annorlunda nervsystem.
Vågar du tro på det? Jag har neurologiska störningar som påverkar bedövningsmöjligheterna.

- Ja, varför skulle jag inte tro på dig? svarade läkaren med ett stort leende. Du har ju skrivit: Önskemål generell anestesi.

- Javisst, menar du att min önskan beviljas och respekteras?

- Självklart, sa hon, och lät sitt ansikte lysa emot mig. Trygghet.

- Jag är mycket smärtkänslig och klarar inte av ännu en smärtchock, ledoperation nr. 19. Jag måste få morfindropp för att orka. Går det att få?

- Visst, vi ska ge dig vad din kropp tål, inte mer.

När alla frågor var ställda och besvarade fikade jag och min son i det trevliga caféet och tog en promenad i de vackra omgivningarna. Jag kände både glädje och sorg inom mig. Glädje: Jag visste att jag var i goda händer och hade ju redan bevittnat den effektivitet som fanns här. Sorg: Sommaren 2014 kommer jag knappt alls att få uppleva, eftersom jag måste opereras och inte kan köra moped på hela sommaren, d v s sällan få komma ut i naturen. (Kan inte gå långt) Jag trodde att verksamheten skulle löpa året ut, inte t o m våren bara.

Bra, högkvalitativ sjukvård ska nu gå i graven. Och ersättas av vaddå? Av RISKKAPITALBOLAG:

 vinstdrivande vårdföretag, vars primära mål är att sno åt sig så stor förmögenhet som möjligt, på bekostnad av sjuka och svaga. Spenshult förlorade upphandlingen därför att Capios anbud var 5 miljoner billigare - väldigt lite pengar i sammanhanget. Jag ser det som en katastrof eftersom jag läst och hört allt för mycket om Carema-skandalerna: människor i mängd har dött av vanvård. Capio har köpt upp Carema. För att bli av med dåliga rykten byter man namn då och då. Äldreboende drivna av Carema kallas visst Vardag nu. Kul. Men de gamla kommer att svälta ihjäl lik förbannat.

En länk till ansvarig på Spenshult med lika pessimistisk syn på skeendet som jag har:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=5696673

En artikel nedan beskriver sanningen som den är.
Capios vd Thomas Berglund har i en intervju med Affärsvärlden sagt att ”Sjukvård är lite som McDonalds”. Kan man anta att det nya "Spenshult", Capio Movement, kommer att bli lite som McDonalds? Onyttig snabbvård som man bör undvika?

http://www.nt.se/arkiv/2014/02/05/Tidningsdebatt/9463231/Capio-ndash%3B-en-vinstmaskin-p%E5-skattepengar.aspx

Det finns säkert hundratals exempel på vårdskandaler som har att göra med Carema-Capio:s vårdcentraler. Här är ett:

http://www.expressen.se/nyheter/fick-diagnosen-fet---men-hade-lungcancer/

Det man inte gjorde i detta fall och tusentals andra fall: Man skickar inte patienten till röntgen, därför att det kostar pengar! Dessa vinstdrivande företag måste ju spara och låta det stanna vid en snabb, enkel undersökning med blodprov. Ständigt dör människor runt mig som aldrig blev röntgade och därför upptäcktes inte cancern i tid.

Den här länken visar tydligt och klart hur riskkapitalbolag, där Capio/Carema är inblandade är konstruerade och vilka enorma vinster de högsta cheferna drar in. Borde inte pengarna gå till just vård, bara vård?

http://www.dn.se/ekonomi/de-tjanar-pa-vanvarden-av-gamla-och-sjuka/


Lämna gärna en kommentar nedan! Det går!

Tillägg: Har nu opererats och frågat personalen om de vet vad som händer med byggnaden, men det var ingen som visste något mer än att byggnaden har sålts, så någon mera RA-vård lär det inte bli.

Idag är det den 13 juli och den dag då Spenshult gick i graven! Farväl kära vän! Vi är många som sörjer ditt dödsfall!

PS. Jag hade frågor kring träningen efter min protesoperation men kan inte ringa och fråga någon något. Oklarheterna får hänga i luften. Trodde det fanns personal kvar ett litet tag till ...


TILLÄGG:

Jag undrade vad som sedan skulle hända med Spenshults byggnader? Jodå, Bert Karlsson hade kollat in stället och förhandlat med Migrationsverket. Men uppenbarligen blev det ingen affär.
En arbetsterapeut sa att Spenshult låg för långt från affärer, café etc. Så framtiden får utvisa vad som kommer att hända med denna vackra plats.

UPPDATERING: 15-02-03

AFFÄREN ÄR KLAR! SPENSHULT HAR NU BLIVIT ASYLBOENDE FÖR 700 PERSONER I OSKARSSTRÖM - 4000 INVÅNARE!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=6084578

Sverige hade inte råd att behålla det av många reumatiker så älskade Spenshult, där forskning, behandlingar, träning, bassängträning, operationer och rekreation fanns samlat i en mycket vacker miljö! Nej, det fattades 5 miljoner kr. Men staten har råd att lägga ut ca 8,5 miljoner/månad för människor från andra länder. (Snittkostnad 400 kr/dygn per person)
Att sätta en gräns för kostnaderna i detta sammanhang betraktas som ett uttryck för FASCISM. Men att lägga ned sjukhem och andra vårdplatser för behövande svenskar är inte fascism utan det är ?????????

Dagens nyhet var att pensionerna ska sänkas 300 kr/månad nästa år. Så, hur positivt är det med obegränsad invandring för de svagaste grupperna? Jag är ärligt talat rädd.