Jag har försökt delta i vissa diskussioner på diverse forum under senare tid, men tycker det gått rätt dåligt och gissar varför. Min hjärna fungerar allt långsammare. Skälen är många. Jag är nu något över 60, har haft värsta formen av Artrit i 39 år + en rad följdsjukdomar.
Cellgift blir man trött av. De 20 operationerna jag har genomgått har varit trauman för min kropp - och kroppen minns, även om det som hänt under narkos. Starka värktabletter ger viss hjärndimma som alla vet.
Att ledgångreumatism bryter ned nervtrådarna i hjärnan, på vilka synapserna sitter, vet dessvärre inte alla. Det är dessa synapser som ska ta emot de elektrokemiska budskapen från andra synapser. När ingen mottagare för budskapet finns nära då börjar grubblandet: "Vad hette hon nu igen?" Och sedan väntar man. Till sist slutar man vänta och ger upp. Där står jag nu. Jag har accepterat att den där reumatologen i London, som jag talade med, hade rätt: "This you can NOT avoid: Memoryloss!
På forum etc ska man ha en ÅSIKT. Jag tror att många av oss nästan identifierar vårt jag med våra åsikter. Jag är vad jag tänker, tycker, skriver och säger. Det gäller att vinna diskussionen, att ha rätt. Argumentationsteknik och retorik har blivit väldigt betydelsefullt idag då vi i hög grad lever genom någon form av datorer.
ÄR JAG VAD JAG TÄNKER - ELLER NÅGOT MER?
Jag har under åren förlorar många leder och funktioner men har ändå sett det som att JAG är densamma. Kanske har jag då förknippat detta "jag" med min hjärna. Men det är dags nu att ställa in siktet högre än så. Jag är min ande. Alla tror ju inte att vi har en ande som går vidare efter döden, men många misstänker det starkt.
JAG ÄR MIN ANDE!
Jag har tidigare beskrivit några nära-döden-upplevelser. Det är inte alls någon konstig känsla att vara utanför kroppen i ett tillstånd av absolut frid och lycka, titta ned på sin kropp och tänka: "Oj då, så förvärkt jag/hon är!" Det var som att se sina jeans hänga över en stolsrygg, inte alls märkligare än så.
Jag är verkligen inte min kropp och alltså inte heller min hjärna - men en del av något större.
Ändå kan det vara svårt att inte fullt ut respektera någon som är dement och talar obegripligt.
Jag minns den demente, svamlande mannen på ett café som gav mig en bok i parapsykologi, som svar på mina frågor kring de fenomen jag varit med om under livets gång. Han var i denna stund ett redskap för en större Kraft, ett Medvetande som ville ge mig svar på några av frågorna. Jag minns det starka ljuset i den mannens ögon. Ja, hela ansiktet strålade som på en ängel.
En annan man hade också just så där strålande ögon, som öste kärlek över omgivningen. Det var som om dessa två redan hade ena benet över på andra sidan. De hade glömt det mesta men verkade minnas det viktigaste: KÄRLEKEN.
På forumen överträffar den ene den andre i argumentationsteknik. Man länkar vilt till alla möjliga vetenskapliga avhandlingar. Och detta är ju inte fel i sig. Men hur mycket kärlek, uppmuntran och vänlighet finns det på Flashback eller liknande forum? Jag vet att vänlighet förekommer men det vanligaste är att söka upp andras brister i det de skrivit och sedan gå till attack så hårt man kan utan att bli avstängd. Vi har gått vilse.
När jag har behov av att lyssna på en klok man eller kvinna så går jag ofta till Youtube och lyssnar på Mojji. I den här sessionen talar han om den där friheten jag skrivit om, frihetens från tankens och det falska medvetandets tyranni:
Jag ser demensen som en skonsam övergång till efterlivet. Hur många svåra upplevelser skulle man inte vilja slippa minnas? Gnistor av vishet kan spraka till i en gammal kvinna jag möter på en buss. Som sprakande höstlöv i en mängd färger är vissa människor om hösten innan de övergår i nästa dimension.
Jag har inte mött den där respekten jag skulle vilja möta, nu när mitt närminne håller på att vissna bort, men man kan ju inte begära så mycket av sin nästa - egentligen ingenting alls. Men jag ber mig själv om att vara skonsam mot mitt sönderfallande "jag", åtminstone lika tacksam som när jag håller en älskad men trasig tröja i min hand, som jag helst inte vill slänga p g a alla invävda minnen.
Fast, visst finns den tysta bönen inom mig:
BE GOOD FOR GOODNESS SAKE!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar