HANDIKAPPANPASSNING är ett sådan ord. 2010 skulle hela trafiken i alla fall i V:a Götaland vara totalt handikappanpassat och färdtjänst skulle inte behövas. Vilket skitsnack! Det fick jag faktiskt sagt i radio! WOW! Jag kände mig som en riktig profet. Men det kunde ju vem som helst begripa att det handlade om besparingar och regelrätta avrättningar av handikappade. Vissa fick stroke, andra hjärtinfarkt, vissa slog nästan ihjäl sig i trappor till tunnelbanan osv.
Kvinnan som fick stroke när hon läste avslaget på färdtjänst och förlorade det mesta av sin rörlighet, fick afasi och måste lära sig prata och läsa från början - henne glömmer jag aldrig!
Nu är jag som sagt aspergare och i sådana lägen som detta är min reaktion att gå till attack mot samhället via insändare, debattartiklar, artiklar, radio osv. KRIG! Sammanbrott får skjutas upp på framtiden.
Men jag är svagare nu, mycket svagare och jag har i stort sett slutat bråka med de styrande. Kommunerna är fullt upptagna med att fixa boenden till asylsökande eller dem som fått asyl. Att i det läget klaga över trappor och brist på hissar, elektriska dörröppnare osv - ingen idé.
Alternativet blir då att reagera med depression, vilket är ett väldigt dåligt alternativ, men så ser det ut nu.
Jag tvingade mig till att gå en språkkurs eftersom utmattningen måste bekämpas på något sätt.
Valde ett studieförbund som låg ganska centralt. Jag skulle orka gå till bussen, men skulle jag klara trafikljuden från en hårt trafikerad led intill? Hoppades på bra isoleringen.
Trapporna klarade jag. De var inte så många eller svåra, men hade jag haft rullstol så hade jag ju slagits ut. Noterade att nästan alla samlingsplatser för daglediga har trappor, d v s ingenting positivt har hänt.
Sedan mötte jag det oförutsedda. Eftersom jag har många handikapp så är det inte lätt att hitta något alls att göra eftersom det kolliderar med det ena eller det andra. Kollisionen uppstod mellan lektionsupplägget och TINNITUS! Shit! Det hade jag inte räknat med.
Vi skulle av och till dela upp oss i grupper om två och två I ETT LITET RUM och diskutera olika saker. Så, i stort sett pratade alla på samma gång. Vilken hörselskadad klarar av den situationen? Ingen, såvitt jag vet.
Jag har hyperakusis, så signalen var låg från början. Sedan tillkom trafikpåslag och lärarens röst. Sedan tillkom "bikupa", rummet fyllt av röster. Jag spände mig för att försöka höra, på engelska, vad personen framför mig sa och lyckades väl höra 80 % men det räcker inte riktigt till för att greppa sammanhanget.
Där satt jag bestört på stolen och förklarade att jag inte hade hört allt hon sa och alltså inte fattat det p g a tinnitus.
VARFÖR har då studieförbunden inte handikappvinklat sin verksamhet? Ingen ramp: alla rullstolbundna borta. Alla pratar på en gång: Alla hörselskadade utslagna.
Jag kände mig väldigt missmodig när jag åkte hem. Det hade räckt för mig att möta medelklassmänniskor som mår bra, är gifta, har bil, har semester och hundratals små skrattrynkor kring ögonen. Det hade räckt att känna av det utanförskapet. Jag hann bara säga ordet sjukpension vid presentationen. Jag hann aldrig säga VEM JAG ÄR OCH VAD JAG HAR GJORT MED MITT LIV!
I Holland var det aldrig någon som frågade vad jag arbetade med men i Sverige är det det första man ska säga när man presenterar sig. Fuck! Aktivitetssverige. Landet där man aldrig ÄR utan där man GÖR. Den som inte GÖR han ÄR inte heller, är ingenting.
Jag hann vara lärare, byråsekreterare, illustratör, trubadur, evangelist, välgörenhetsarbetare, integrationsarbetare osv innan jag tappade fart och operationerna blev min ständiga sysselsättning.
Men läraren klippte av omedelbart efter "ledgångsreumatism". That's it. She is a Nobody.
Jag kunde lika gärna ha sagt: "Hej, jag heter Christa och ÄR musik!!!" Då skulle de ju suttit där som frågetecken innan de bestämt sig för att jag är galen. Nej, jag har inte sjungit mina sånger i Globen och därför är jag ju ingen i alla fall.
Det fanns en mötesplats dit jag gick då och då, för gamla och sjuka. De sjuka blev allt yngre märkte jag. Sedan, en dag, åkte det upp mängder av aktivitetskurser på väggen: promenader mest. Alla kurserna krävde en fungerande kropp och det fanns ingenting som jag kunde göra, t ex datakurs.
Promenadgrupper bildades och vänskapsband mellan deltagarna i de olika grupperna. Jag satt ensam och tyst i soffan. Ingen ville prata med mig eftersom jag inte var med i någon aktivitetsgrupp utan bara en främling. Där stängdes ännu en av de få vägarna till gemenskap för den HANDIKAPPADE.
Borde man posta så här deprimerade inlägg? Vet ej. Någon kanske känner igen sig i något? Jag lämnar i all fall några digitala spår efter mig i etern, som en snigel sina slemmiga spår. Jag antar att även snigelns liv har en mening. Vad? Ingen aning! Men det går förstås att ta reda på. Den ingår väl i den ekologiska balansen, som har kommit ur balans. Hur kan en enskild snigel hålla balansen och inte tappa fart när resten av skapelsen vacklar och allt fler organismer försvinner? Kan den det?
Enklare djur har en tendens att dö snabbt som sjutton när miljön är fel. Men vi människor förväntas hålla oss vid liv oavsett om hela landet är ur balans. Hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar