Det förstod jag och tog ett par extra lugnande tabletter för att inte få ett autistiskt genombrott och rusa ut ur lägenheten, vilket är risken om jag blir rejält förnedrad. Ärligt talat tog jag ett par glas vin också eftersom jag insåg att jag skulle avrättas.
Min samordnare skakade av en vrede, som blev allt svårare att tygla. Med allt mer hysterisk röst återgav hon vad de kontaktpersoner sagt om mig, de som lämnat. Vad jag hade sagt om dem hade ju ingen som helst relevans eftersom jag i hennes och samhällets ögon inte är någon, någonting, inte värd ett uns respekt.
Anklagelserna haglade över mig och vad hjälpte mina ord när hon ändå inte trodde på dem. Jag är välutbildad och har haft flera yrken, familj, barn och gjort en hel del nytta i samhället, oavlönat.
Men nu, efter 65 år med autism, 41 år med svår ledgångsreumatism, 31 år med Sjögrens syndrom, 20 år med tinnitus, depressioner och ångest samt otaliga operationer, komplikationer och behandlingsskador av olika slag - nu hade jag inget värde kvar. Symptomen på det jag räknat upp kan förstås göras om till anklagelser, varje svaghet kan göras till en förebråelse. Det var så hon jobbade.
Jag har blivit mobbad hela livet och då kroppen tacklat av allt mer har jag inte kunnat skaffa mig vänner via medberoende, d v s genom att ställa upp på dem som har det svårt. En dag har livet lättat för dem och de har som fåglar lyft sina vingar och flugit uppåt, uppåt, medan jag själv inte kunnat något annat än att fortsätta att gå på den generativa sjukdomstrappan nedåt, nedåt mot döden. Först kommer den sociala döden, sedan den fysiska. De jag hjälpt har försvunnit ut ur mitt liv då de inte velat ha något som påminde dem om de där svåra åren (då jag torkade deras tårar). En aspergare sa till mig: Människorna har bara användarperspektiv på varandra, det är allt. Han hade rätt.
Och så lämnade jag över mitt liv till samhällets vård i hopp om hjälp och stöd. I viss mån fick jag det men efter en tid sa kontaktpersonerna upp sig och försvann de med. Det gjorde ju ont, men den timme jag utstod med att få mig själv rejält svartmålad var som ett livs komprimerad mobbing. Handläggarens hat blixtrade ur ögonen då hon ju inte trodde ett dyft på mig, utan den version av sanning stödjarna hade lämnat. Dessa är vanligt folk man plockat upp från gatan. De kan givetvis vara hur inkompetenta eller sadistiska som helst. Någon koll av hur de sköter sitt arbete görs ej. De själva lägger vid konflikt alltid all skuld på brukarna. De bli trodda eftersom de är någon så fint som kontaktpersoner. Själv var jag byråsekreterare/illustratör några år. Och det kräver ev. mer än att köra ut någon för en fika? Men var jag varit spelar ingen roll nu när jag är sjuk och äldre.
KOMPRIMERAD PSYKISK MISSHANDEL VIA LSS-HANDLÄGGARE - det fick jag utstå.
Folk vet nog inte att det finns ens?
Det som har belysts är hur man behandlat personer på särskilt boende för utvecklingsstörda, där man låst armarna bakåt så de nästan dött och betett sig sadistiskt på många sätt. Det är ju en frestelse, eller hur? Ingen tror på den svårt sjuke idioten. En idiot kan behandlas hur som helst. Och om jag la ut en miljon på advokatkostnader så skulle ändå ord stå emot ord, alltså - sanningen är att den sjuke inte har en chans mot det samhälle som kan hjälpa eller KROSSA den sjuke.
Efter en del googlande och frågande har jag nu en bild över en majoritet personer, mest med autism eller aspergers, som är missnöjda. Kontaktpersoner har kommit och gått som de velat. Om de bara träffat brukaren en timme i månaden i stället för 12, så kan de säga till LSS att "Lars" hittar på en massa. Han är ju så förvirrad och utvecklingsstörd!
Hur elaka och nonchalanta vissa än varit mot brukaren så - vem ska tro på det? Tro på KP eller den sjuke? LSS väljer alltid att tro på KP. Har hört, läst och anat mig till stora lidanden under Den humanitära stormaktens gränsande yta.
Efter "rättegången" fick jag hem ett papper med påståenden som i hög grad var fel, så jag skickade in ett läkarintyg och korrigerade dessa. Fick bara denna kommentar: "Vi behövde inget läkarintyg." Nähä? Men ni har ju påstått en massa som inte stämmer med verkligheten, då behövs väl ett läkarintyg. Inte? Så ni vet mer än min reumatolog som jag haft i många år? Jaha, då är det ju dött lopp.
Jag är utlovad ytterligare en period med KP. Men de kan förstås vänta hur länge som helst med att gräva fram någon. Handläggaren som blivit besatt av ett oresonligt hat emot mig har bytts ut. Men det känns hopplöst ändå. Känner till en psykopat som jobbade som personlig assistent. Nej, det krävs ingen utbildning till dessa uppgifter, bara att man kan visa upp en glänsande yta. Och jag är trött nu. Min tro är nästan slut. Orkar knappt försöka en gång till, men behöver komma ut, med bil. Min kropp förtvinar i ensamheten.
På nätet har jag hittat aspergare som skriver: "Jag har lärt mig acceptera att jag är världens mest besvärliga, jobbiga och avskyvärda människa. Jag hatar mig själv." Vissa av dessa känslor har förstärkts av LSS-övergreppen. Det är socionomer som jobbar där, inte sjukvårdkunniga. Många tycks inte ha en aning om vad en intelligent aspergare är och inte är: vilka funktionshindren är. Den sociala inkompetensen är ingenting vi medvetet använder för att djävlas med folk!
Huvudanklagelsen mot mig: "Det går inte att föra ett normalt samtal med Christa!" Det klart det inte gör! Vi har inte en normal hjärnfunktion, ibland sämre, ibland bättre än medel, men INTE normal.
VARFÖR skulle vi söka hjälp om vi var normala, smälte in, var omtyckta, lättsamma, ytliga, trendiga, riktiga sällskapsdjur??? Jag har mött människor som uppskattat att jag INTE är normal!
Vi är ju nördarna som gräver ned sig i olika ämnen, ända in till jordens magnetiska kärna, medan vi beundrar diamantkristallerna som finns nära kärnan. Vi är inte normala och tänk - jag vill inte ens vara det! JAG VILL VARA MIG SJÄLV! Jag vill gå på upptäcksfärd i de inre världarna och ytligheten, den tråkiga normaliteten och kallpratet - det överlåter jag gärna åt de normala, bara jag slipper närvara vid dessa ytliga träffar.
De flesta aspergare med frisk kropp och hög intelligens behöver inte LSS. För mig handlar det om multisjukdom. Hade kroppen fungerat så hade jag nog kunnat få jobb och familj att fungera. Då hade jag inte behövt utsätta mig för den oändliga förnedring det är att vara en tiggare som ber om en stunds respit från ensamheten och att få komma bort från väggarna en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar