Translate

tisdag 2 februari 2016

SJÄLVMORD – MEN JAG KUNDE INTE HJÄLPA DIG!


De lidanden livet bjudit mig på har jag försökt omvandla till medlidande. Tyckte det var det mest praktiska. Varför ska man annars lida? Visserligen hade inte alla skuggornas barn reumatism eller autism, med mina lidanden öppna dörren till LIDANDET, i alla dess former.

 Jag minns särskilt två korta möten. Det ena var med en schizofren man med lång svart klänning och långt svart hår. Han presenterade sig som moder Maria. Sedan fortsatte han tala med mycket siffror och symboler. Vi aspergare analyserar för det mesta allting och alltså såg jag det som en spännande utmaning att försöka förstå vad han sa. Till sist sa han, med stora ögon: DU FÖRSTÅR MIG! Jag kände mig väldigt hedrad och tacksam för mina lidanden som hade gett mig en nyckel till många av lidandets dörrar.

 Ett annat samtal var mellan mig och en hemlös alkoholist. Jag lyssnade och bekräftade. Till sist sa mannen: DU FÖRSTÅR JU MIG!! Detta var tydligen inte så vanligt och jag insåg hur mycket det betyder för den lidande: att bli förstådd. Det är ingen bagatell. Det spränger den bubbla den lidande lever i och plötsligt blir världen mycket större.

 Så gick mitt liv och jag fördes samman med människor som led av allt möjligt: att vara dvärg, att vara frånskild, att bli nedtryckt på jobbet, kampen kring att starta eget och våga tro på sig själv, att övervinna en uppväxt fylld av våld, misshandel och sexuella övergrepp, att leva som hemlös och missbrukare, att bli föraktad och utstött eller att leva med en mängd olika sjukdomar utan att få den hjälp man behövde. Att bli feldiagnostiserad och felmedicinerad eller bara bli lämnad åt skador och sjukdomar som ingen läkare tar på allvar. I flera fall kunde jag med tiden göra nytta och ge en människa en nystart eller rädda hennes liv.

 Med min lidandes-nyckel kunde jag ta mig in i väldigt många rum. Innan jag insjuknade i ledgångsreumatism, innan de första åren hade torterat mig, och vänt allting upp och ner, så kunde jag inte hjälpa någon. Jag var en sådan där pingstvän som gärna pratade om vad Gud kan göra i stället för att göra det själv. Senare insåg jag att jag var ett redskap och att jag själv måste jobba på hårt, med änglarnas hjälp.

 I min bokhylla trängs alla utredningar jag gjort på människor som behövde rätt hjälp. Jag läste, skrev och skickade skrivelser till alla berörda myndigheter, förutom att jag lyssnade, mediterade och försökte hitta vägar ut.

 Runt år 2003 var jag som allra mest engagerad. Blev väl lite utbränd i detta att ha både kommun och kyrka emot mig. De fattade inte vad jag höll på med eftersom nördar aldrig blir förstådda. Folk förstår inte vilka drivkrafter vi har: b l a nyfikenhet. Ser vi ett problem så vill vi också lösa det och ger sällan upp.

 Så kom år 2012 då jag opererades, fick infektioner, men ingen hjälp. Blev inte trodd av någon annan är reumatologen, men det hade gått närmare ett år innan jag fick veta att jag hade haft infektion på lungorna, som inte såg ut att må särskilt bra. De skulle läka av sig själva, driva ut vattnet själva osv. Åren gick. Vattnet försvann, men den goda sömnen kom inte tillbaka. Det enda jag idag kan gissa på är sömnapné. Men det kommer förstås att ta en evighet att få remiss och att stå i kö till ett sömnlab. På dagarna orkar jag ingenting p g a den söndertrasade sömnen. Jag vaknar med andnöd och hjärtklappning efter 3 timmar och är då mer eller mindre kallsvettig.

 Mellan 2012 och 2015 måste jag även genomgå två svåra protesoperationer på högerhanden.

 Det var DÅ Kristina dök upp, vid sopsorteringen. Vi pratade. Hon sökte kontakt. Jag sa att vi kunde fika en dag. Så småningom vågade hon komma hem till mig eller tvärtom.

 Hon satt i soffan och grät, grät, grät. Hon hade sår runt ögonen av alla tårar. Och hon berättade samma berättelser om sitt liv om och om igen. Uppväxten ser ungefär likadan ut för de människor som störtat mot marken. De har blivit misshandlade som barn, även fysiskt.

Man är fäst vid sina föräldrar, man älskar på något konstigt sätt sina bödlar. Och man skaffar sig nya bödlar, partners som skäller eller slår. När hennes mamma dog, som hon var så fäst vid trots all hennes elakhet, då dog en del av Kristina. I många år slet hon för att få in mamman på äldreboende, samtidigt som hon sprang från jobbet till mamman varje dag för att hålla henne vid liv. Det var mer än hon orkade med. Men så ser ju Sverige ut idag.

 Till sist gick hon i mål. Men på äldreboendet fanns knappt personal. De var stressade och satsade inte på att få i mamman rejält med vätska före maten. Kan själv inte äta utan att dricka p g a torra slemhinnor. När mamman inte ätit maten så tog man bara bort den och lät henne svälta ihjäl. Dödsfallet kom som en chock för Kristina och motivationen att överleva vittrade bort. Hon hade ju levt för just detta: att rädda sin mamma.

 Hon gjorde då tre mycket omfattande självmordsförsök. Uppenbarligen gav dessa hjärnskador. 500 tabletter ger hjärnskador, om man överlever dem. Men Kristina förnekade detta. Jag kunde ju inte starta upp kampen för en neuropsykiatrisk undersökning när hon nekade till allt. Det fanns inga fel på henne alls. Hon behövde bara vänner. Men om man pratar som en dement och gråter oavbrutet samt inte kan sova då är det svårt att skaffa vänner.

 Hon glömde ofta bort gästen i soffan, gick och la sig för att hon har migrän. Jag fick leta upp henne ofta, då hon bara försvann. Kanske satt hon fördjupad i ett telefonsamtal med ett ex, av djupt sexuell natur. Jag gick givetvis hem.

 Det andra hon förnekade var att hon var alkoholist. Men om jag bjöd henne på två, små glas vin, så måste jag nästan bära henne hem. När hon kom till mig kunde hon ha trasiga kläder och glasögon, därför att gatan utanför var så ojämn att hon föll! Men full? Nej aldrig!

 Vi aspergare talar bara ett språk: Sanningens språk. Jag hade kunnat möta många, trasiga människor, MEN de stack inte under stol med vilka problem de hade, försökte inte gömma dem.

 För första gången skulle jag försöka bistå någon som var både hjärnskadad och alkoholist men nekade till båda dessa fakta. Jag var som sagt sjuk och svag. Vi bad tillsamman en gång minns jag, men vi hann inte så långt på den andliga vägen heller, eftersom jag pendlade till en handkirurg långt borta och hade fullt upp med att överleva själv.

 Att hålla ständig koll på om hon levde stod inte i min makt och psykiatrin ville inte hjälpa till.
De ringde henne en vecka och sedan var hon urkopplad.

Jag finns en hel del fylle-sms som inte gick att tyda. Sedan fick jag flera vädjanden om en liten ”skvätt”, för hon mådde så dåligt. Jag förklarade att jag (som dricker lite vin) nu gick på morfin och absolut inte ville blanda.

 -    Jag har ingen alkohol hemma!
 
   Snälla, snälla, bara en liten skvätt!

 Hur kommunicerar man med någon som ständigt ljuger och tror att jag som autist gör detsamma? Jag blir djupt kränk om någon tror att jag ljuger. Det ingår inte i aspergarens liv.

 Jag svarade inte. Vad skulle jag svara? Gipset ska bort om några veckor – då kanske jag kan ta mig till systemet? Men vilken nivå låg hon på? Jag vill inte döda någon. Hade läst att två flaskor brännvin är vad som behövs för att dö knall och fall.

 Jag lät tystnaden bestå. Hon ringde inte. Jag ringde inte heller. Kunde ju inte ta tjänsten som langare.

 Hon sa att hon bara sov två timmar per natt och det är ju ett skäl att dricka. Det funkar i början, sedan allt sämre och till sist måste man upp på så höga doser att andningen upphör under nattens gång. Om man är svårt sjuk så är alkoholen en snabb väg till döden.

 Jag fick nyss veta att hon fann sin langare. Han försåg henne med två flaskor hembränt om dagen!

 
Den kom snabbt: döden. För en späd tjej är ju detta en dödsdos.

 Är  förvirrad. Ville hjälpa men misslyckades. Jag kan bara lämna detta människoöde åt en högre makt, som vet allt, hur det gick fel redan från start. Jag tror att anden går vidare till andra dimensioner och jag måste tro att hon finner sina hjälpandar på andra sidan, som kan visa henne det ljus som saknar skuggor och den kärlek som saknar tvivel!

 Farväl min Älskade Vän!
 
Förlåt att jag inte kunde bättre! Men vi kanske ses på andra sidan. Jag kommer att känna igen dig även om du har ändrat form. Här hade du en späd liten kropp, stora bruna ögon och vackert brunt hår. Jag hann i alla fall tala om hur vacker du var innan du försvann och att jag tyckte väldigt mycket om Dig, ditt verkliga jag bakom alla de där maskerna du gömde dig bakom.

Du var inneliggande patient på psyk några ggr och de vägrade tala med dig. Du fick inte tala med andra patienter. De dränkte dig i droger du mådde dåligt av. Sedan kastade de ut dig i tomheten och du kastade bort de där pillren som gav 1000 biverkningar. Så ser det ut i Sverige idag. Ingen psykolog att tala med. Ingen att tala med, bara piller man blir uppblåst och smällfet av. Vi har inga verkliga själsläkare, ingen verklig vård. För många blir alternativet av supa ihjäl sig. Detta är Sverige idag.

 Jag hoppas när jag själv snart är borta att det finns människor som vaknar upp till den nya verkligheten: Om inte du kan hjälpa så finns det kanske inte någon annan heller som kan göra det! Välfärden vittrar bort snabbt och det är dag nu att vi tar hand om varandra. Säg det aldrig, aldrig: ”Du behöver professionell hjälp!” Den finns inte! (utom för de allra rikaste)

1 kommentar:

Anonym sa...

Det var tråkigt att höra!