ÖVERLEVARE FRÅN ESTONIA

 Innan jag går vidare med att skriva om "omedvetna självmord" vill jag berätta om hur jag själv kom att delta i Estonia-katastrofen, indirekt.

Jag satt i min studio och deppade. Flera tavlor hade blivit sålda på en delutställning men inte denna stora akvarell, trots att jag knappt gjort den själv. Jag målade den supersnabbt, liksom driven av något högre.

Den föreställde fem vita fåglar som svävade över ett stormigt hav målat i royal blue, guld, silver, rosa och sådana färger jag använder om jag målar det andliga. Tavlan målade sig själv och var oerhört vacker - varför hade ingen köpt den?

Då sa den Helige Ande, som kan vara svår att skilja från min vanliga tankeröst: "Måste du alltid ta betalt? Detta är ju en gåva jag gett dig. Kan du inte vara villig att ge bort tavlan om jag ger dig ett tecken? Åh, förlåt sa jag till Gud. Jag är ju inte här bara för att tjäna pengar, men för att tjäna Dig. Ok, ge mig bara ett tecken så är jag med.

Hon kom nästa dag, en slumsyster från Frälsningsarme´n. Hon ville titta på mina tavlor och fastnade direkt för akvarellen med det stormiga havet.

- Kan du tänka dig att ge den till mig mot att jag betalar materialet?

- Visst, sa jag. Jag var ju förberedd på detta.

Och då sa hon vad hon skulle göra med tavlan: sätta upp den vid fotändan till sin systers säng så att det första hon såg på morgonen skulle vara de fem fåglarna. Slumsystern (i detta fall en riktig syster) sa att hennes syster då skulle tänka att hennes fem väninnor hade flugit hem till himlen och hade det bra där. Allt är väl!

Hon berättade att systern inte hade gått ut på nära ett år för att all grundtrygghet var krossad. Hon skulle ju kunna falla genom ett hål i gatan eller vad som helst. Och skuldkänslorna malde: Varför överlevde jag, men inte de?

Nu förstod jag att jag faktiskt inte hade målat tavlan själv utan bara varit ett redskap för att trösta en överlevare efter en katastrof och detta var mer värt än allt annat i världen för mig.