ATT FIRA JUL I AMSTERDAM

Jag firade julafton och juldagen i Amsterdam för 15 år sedan. Jag och min pojkvän checkade in på ett vackert hotell i gammal, engelsk stil. Sedan kollade vi närliggande restauranger trots att det var julafton och i Sverige har då restaurangerna oftast stängt.

Men inte här. Jag valde en restaurang med franska köket. Jo maten var lika god som ryktet. Ärtorna studsade omkring på tallriken och grönsakerna var superfräscha. Små portioner och snyggt upplagt. Grönsaker utan en god dressing till råkade jag aldrig ut för.

Servitören gick nog på baletthögskolan. Han dansade fram mellan borden med alla tallrikar på armen och var otrolig smidig, rar, serviceminded och uppmärksam på våra behov.

Jag kände mig som en prinsessa då jag blev så fint uppassad. Jag bara njöt av maten och miljön till max. Hade aldrig känt mig så viktig på en restaurang. De flesta hade öppet på julafton och givetvis på kvällen. Sverige är inte till för annat än morgonmänniskor som vill äta 12-13, men jag äter aldrig före 18, middag alltså.

Det var en fantastisk upplevelse som jag minns med sorg nu när jag är sjuk och vill gå ut och äta på julafton men det går ju inte i Sverige, trots att det vimlar av ensamma människor. Kanske har man en vän, som man vill umgås med i lugn och ro. Att handla mat, laga den, duka på och av, diska etc samt helst baka mm, är utmattande. Varför ska julen knäcka de sköra och äldre? Kan vi inte bara få njuta?

En kul grej på juldagen var att åka häst och vagn med tolk genom Red Light District. Det var tyst som i graven och man hörde bara hästens hovar slå mot gatstenarna. Tolken förklarade att sexarbetarna, som ju betalar skatt som alla andra och är bevakade av flera poliser, nu är hemma hos sina familjer och firar jul.

Jag fick en chock. Allt lät så naturligt medan det verkar vara rena helvetet att vara sexarbetare i Sverige. Man måste kasta sig in i torskens bil p g a våra knäppa lagar och tjejerna hinner inte längre bedöma hur farlig eller ej torsken är. Kanske är baksätet fullt av män. Ingen vakar över dem så de lever riktigt farligt.

Eftersom prostitution är världens äldsta yrke och inte går att utplåna så tycker jag den nederländska modeller är bra. Man får hjälp att sluta den dag man vill och går på täta läkarkontroller.

På den tiden kunde man verkligen tala om kulturskillnader.

Marijuana till den som är sjuk eller hellre tar det än vodka är också en bra lösning. De som studerar röker yttersta sällan på. Det är mest turister som testar.

Vill man dö för att slippa det allra värsta av slutet på en sjukdom så kan man få göra det. Återigen får individen bestämma över sitt eget liv, vilket för mig är motsatsen till diktatur. Man kan ju tänka, känna och göra egna val, fast de svenska politikerna inte tror att vi kan det.

Holland är nu ett ord som inte ska användas i globalismens namn. Hur Nederländerna mår idag vet jag inte, bara hur det var. Det har varit mitt favoritland p g a friheten att välja själv, få vara en individ.

 DEN VACCINERADE KAN SMITTAS ÄNDÅ!!

Mitt hopp var att de friska skulle kunna ta ett vaccin en dag, som inte verkar dödligt och så skulle vi med autoimmuna sjukdomar slippa få ett gift in i oss, som vi inte kan försvara oss emot då vi inte kan tillverka antikroppar.

Man dagens nyhet var nedslående. Den som tagit sprutorna och överlevt har ett hyfsat skydd ett tag, MEN KAN SMITTA ANDRA!

Där föll alla förhoppningar på en gång. Om de vaccinerade går omkring och kan smitta alla och de svagaste, så är enda meningen att den vaccinerade har ett skydd, ett ego-skydd. Nej, det här är ingen influensa. Har man blivit immun har man inte kunnat smitta andra, så har det väl alltid varit. Med Covid är något helt annat, något vi kanske aldrig kan besegra. Och i så fall kollapsar alla mindre företag, fattigdomen får fäste och så småningom kommer svält.

Ja, förresten, god jul! Men julstämningen har jag svårt att få fram.

 LÄKEMEDELSVERKET OM VACCINET

Idag ringde jag runt och fick tag på en man som visste någonting om den kommande vaccineringen. Min frågade rörde passiv immunitet, att man inte har ett immunförsvar som kan tillverka antikroppar utan man blir dödssjuk i stället. Jag förlorade medvetandet efter andra svininfluensasprutan. Trodde jag skulle dö, kändes som hjärtinfarkt. Sömnen försämrades gradvis efter det.

Så jag vill ha färdiga antikropppar.

Mannen sa att Sverige inte hade bestämt sig än för det där Pfizer-giftet man serverar i England. Anafylaktisk chock kan ju snabbt döda den som inte är stark. Partiell ansiktförlamning - hur länge? Infertilitet, alla vill inte ha det.

Så han menade att det skulle dröja några veckor innan man kommit igång med någonting. Att tillverka färdiga antikroppar är en så komplicerad procedur att det inte är värt att göra om man mest är isolerad. Effekten är ändå bara ett halvår (två sprutor).

Är man äldre och svårt sjuk så kanske det kan vara bäst att avstå från sprutan, sa denne vettiga man.

Men repressalier då? Att man inte får göra det eller det om man inte är vaccinerad? Nej, det finns inte något sådant bestämt. Det är frivilligt.

Nu började jag undra hur fast jag blivit i konspirationsteorier via vloggarna på nätet som håller mig sällskap i isoleringen. Det är ju inget som säger att detta är Vilddjurets märke. Det skulle sättas på handen eller pannan, skrev Johannes. Jag tror inte det är inblandad vätskor som skulle leda till att vi blir zombies i princip. Så långt vill jag inte följa rädslan utan jag måste lära mig ta det med ro vad personer som vloggar har för tankar kring detta.

Jag hoppas i alla fall att Pfizer inte blir valet då ju anafylaktisk chock snabbt kan bli dödligt.

Om man vill vara rädd om äldre, svårt sjuka människor så ska man absolut inte utsätta dem för en anafylaktiskt chock plus andra okända biverkningar. Har man inget immunförsvar så ska man avstå från vaccinet. Jag fick medhåll från Läkemedelsverket!!! 

 Hur många år ska vi funktionshindrade spärras in p g a Covid 19?

Jaha, nu ska skruvarna dras åt ännu hårdare. Men vi som är singlar och sjuka med ytterst få kontakter omnämns inte.

Jag har kommunalt LSS, kontaktperson. Med denna kommer jag ut och det är väldigt viktigt sommartid. Annars också.

Men sedan i våras har det inte varit tillåtet att få åka ut med sin kontaktperson. Jag kan inte ta mig till köpcentrum och jag har bara telefonkontakt med två personer, 4 tim i veckan.

Detta skulle fortgå till januari och det var jag inställd på, men så kom nu de strängare reglerna. För de flesta blir förändringen nog inte så stor, det handlar ju mest om distans, men för mig blev det en chock att läsa att de hårdare reglerna ska gälla till 31 juni! Ska jag sitta inne en hel sommar till? Hur ska jag orka det?

Jag får ju ta reda på om detta verkligen är sant men hårdare brukar betyda hårdare. Det svartnade för mig. De få timmar min son kan ge mig gör ingen sommar. Det finns en snäll diakonissa som kan ge mig en dag i trädgården. Men att vara ute 4 gånger under sommaren laddar inte mina batterier.

Den fångenskap som många sjuka eller handikappade måste utstå p g a diverse lockdowns är inte omnämnd någonstans. Det gör ont, som om vi inte finns eller har något värde. 

Jag försökte återfå balansen efter den senaste tidens hårda slag, men jag hann inte, så nu mår jag riktigt dåligt igen. De där sjukdomarna jag har kommer nästan i skymundan för att det haglar dåliga nyheter över oss sjuka.

Glöm inte bort att vi finns, i alla åldrar!

Sluta inte älska det som är svagt! Vi behöver er medmänniskor men telefonen kastar jag snart i havet. Jag är ingen digital robot. Jag är en människa med energifält runt mig. De behöver få kontakt med andra människors. Vi är lite som fåren på ängen. Han du sett ett ensamt får på en äng? Det finns skäl till det.

 ATT ACCEPTERA LIVET

Ja, här står jag nu. Har haft bra samtal med min son, som inte tänker bryta upp från sitt dåliga förhållande. Jag får finna mig i att hon, hennes familj och en del andra hatar mig. Ondska, förtal, psykiska störningar: sådant tillhör detta värld.

Jag är inte frisk men har ägnat delar av mitt liv åt att rädda liv, lyckats ibland. Andlighet har varit viktigt. Jag är på väg hem till den värld av kärlek, där jag gjort ett kort besök. Gud accepterar mig alltså och det är detta som bär mig. 

Om man vill tycka synd om sig själv för att man oftast har varit utmobbad p g a Aspergers syndrom och nu i kombination med svåra fysiska sjukdomar, så har man ingenting för det. Jag kan meditera på Jesu liv. Det var inte bara korsfästelsen som var svår utan de tre år han förkunnade kärleksbudskapet och fick utstå svår mobbing, inte bara av fariseerna utan av många i folket. Förtal och lidande var en del av de där tre åren, som kulminerade i Getsemane, där han svettades blod p g a panikångest. Han sökte stöd hos lärjungarna men de bara somnade. Så då fick Gud sända änglar som hjälpte honom.

Om Jesus är min förebild så kan jag jämföra mitt lidande med hans och jag vet från min NDU att meningen med mitt liv bl a var att lida, så jag har himmelsk support. Sedan får framgångsteologerna predika om sitt lyckorike på jorden men jag vet att alla lidanden och erfarenheter jag får här nere är värdefulla för min eviga tillväxt, inkl mobbing.

Jag har släppt taget om min son. Han måste få välja vad han vill, oavsett vad jag tycker om det. I denna frihet känns det som att vi kan stötta varandra. Han får också välja fel och rätt, samla sina erfarenheter. Vi vet båda två att vi en dag återvänder till ljuset, lite klokare än innan vi kom hit.

Jag borde dö mellan 70 och 80 med mina sjukdomar, såvida Googles inte har gissat helt fel. Och om man lever för evigt borde jag klara den utmaningen som sjukdom och ensamhet är. Kärleken övervinner allt. Jag kände idag att han fortfarande älskar mig och inte tillhör de vuxna barn som struntar i sina gamla eller sjuka föräldrar. Och detta får jag vara väldigt tacksam för.

 DE BORTGLÖMDA ÄLDRE

Jag skrev om att min son blir psykiskt misshandlad och situationen går nog att lösa på lång sikt om han hittar ett annat billigt hus att hyra. Det är ju osäkert och tidsbegränsat men bättre än sämre alternativ. Mina bästa år var när jag fick bo i villa med en man och känna mig fri. Det var inte ständiga störningar från grannar. Där jag nu bor har oväsendet varit fruktansvärt och tar aldrig slut. Så jag förstår att min son är kär i ett hus som han inte vill lämna. Det är ont om billiga hus, men vid separation är han tvungen att lämna har vi fått veta, det finns särskilda skäl till det. Att leta hus nu går inte. Det är ju för det mesta mörkt. Man skiljer sig inte på julafton heller.

När jag sökt hjälp via vissa telefonlinjer så är det svårt för dem att fatta varför jag är inblandad i detta. Jo, därför att Coronan stängde ställen för ensamma och i Sverige går man inte till puben om man är nästan 70 år. Det gör man i Skottland, Holland och säkert många länder men Sverige upplever jag som åldersdiskriminerande. 60 procent av personer över 65 använder alkohol för att döva sin ensamhet.

Jag är alltså beroende av stöd från mitt vuxna barn, såsom det varit i många tider och länder.

Jag stod i systemets kö och framför mig en kvinna som hängde över sin rullator. Hon verkade vara 90 år gammal, skinn och ben i princip. Hon la upp likörflaskor på bandet i alla möjliga färger, 8-10. Man förväntar sig inte det och jag tror inte att hon skulle festa, utan lindra sin ensamhetsångest. Jag köpte mitt vin.

Före Coronan: Jag fick träffa en kontaktperson, åka bil till natur, köpcentrum och fik. Jag hade rätt mycket boendestöd, prat och städ, både och. Jag var nöjd. Med så sa hon upp sig. Sedan kom Coronan och raserade det mesta. Nå boendestödet hade jag redan sagt upp för att de ville ha 2000 kr i månaden, vilket jag inte klarar av.

Jag har fått 2 timmars boendestöd nyligen, per vecka. De kommer faktiskt hit. Men mina nya kontaktpersoner får jag bara ha telefonkontakt med för att sociala nämnden har bestämt det. Det dör säkert lika många av isolering som Covid 19. 

Jag får faktiskt träffa min son i morgon en stund efter alla stormar jag beskrev i förra inlägget. Vår kärlek till varandra tål nog en hel del påfrestningar. Två funktionshindrade får särskilt starka band till varandra och vi hjälper varandra på olika sätt.

Alltså är mitt barn det viktigaste i mitt liv när välfärdssverige rasar samman. 

Jag såg ett program: Många rika tar sin gamla mamma till Thailand för billig 24-timmars vård efter vanvården i t ex Tyskland eller Sverige. Men på sikt räknar man med att ingen kommer att ta hand om dessa änglalika vårdare när de blir gamla.

Vi tycks leva i ättestupans tidevarv.

PSYKISK MISSHANDEL AV MÄN

 Det här borde jag inte skriva eftersom jag inte vill utlämna någon, men jag bryter mot denna regel för att jag inte orkar leva mer, inte vill kämpa mer, bara längtar efter att få gråta en flod av tårar, men de har frusit fast.

Jag försöker intala mig att jag ska klara också denna prövning, men jag vill inte ens. Det är kört.

Jag har levt mitt liv för min son i hög grad, därför att han har vissa funktionshinder medan han taktilt är oerhört begåvad. Men IQ är i stort sett det enda som räknas idag, teoretisk begåvning, men vi behöver ju också praktiska människor. Nå, skolor för dyslektiker finns inte, inte heller för olika former av autism.

Vi mals ned i mobbningskvarnen och får kämpa för att behålla en smula självförtroende. Jag, med Asperger var för intelligent och mobbad för det och min son senare för sina handikapp. Det svenska skolsystemet är skit och idag värre än någonsin.

Nå detta är bakgrunden till våra liv idag, sonen och jag. Jag kämpade i decennier för att överlista samhället som ville ge honom skitjobb med urdålig lön och inte ta vara på hans talanger via praktiska kurser. Jag skrek åt rektorer, slog näven i bordet, ringde AMI och la ned tre skitiga företag som inte följde reglerna. Jag hade givetvis läst in dem eftersom jag har AS. Vägen var lång till det yrke han idag har och lönebidrag är väl bra för arbetsgivarna men grabben måste ändå jobba stenhårt och prestera 100 !

Jag bad i fem år om en extrovert, go kille med kompisar som kunde dra ut min son i kompisgäng och ge honom ett liv. Jag ville ju inte bli som den där mamman som la beslag på sin vuxna son, som sällskap och vad mer? Jag flyttade runt för att han skulle hitta en skola utan mobbing och den där utåtriktade kompisen.

Det lyckades och jag tyckte att allt mitt arbete hade lönat sig, men han ville förstås också ha en flickvän. Har man varit mobbad hela livet  kan man lätt falla byte för en kvinna som vill ha någon att manipulera, styra, skälla på. skrika åt och använda på alla möjliga sätt. Är man då van vid att tjejerna i klassen mobbade en så faller man kanske för att slippa ensamheten och bärs av hoppet att allting kan bli bättre med tiden. Men det finns psykiska störningar som inte leder till något bättre utan till att offret bryts ned, därmed ev. också den älskande mamman, som kämpat så hårt för att bra liv åt sitt barn och så fann jag med åren att det bara blev värre och att jag stängdes ute från henne, hennes familj, deras närmaste - ja, isolering.

Jag gjorde ett försök att förbättra situationen med hjälp av någon jag trodde jag kunde lita på, men det kunde jag definitivt inte. Han gjorde allting oerhört mycket sämre och situationen är nu helt låst.

Jag har ju surfat men knappt funnit något för psykiskt misshandlade män och absolut inte för deras närmaste. Jag finns inte. Han är ju vuxen, tja, med vissa funktionshinder blir man aldrig helt vuxen, inte heller med AS. Bristen på bostäder till rimliga priser är något som i princip stoppat möjligheten till separation, för hur illa allt är så är det ännu värre att bo mitt inne i Tensta t ex.

Jag försökte trösta mig med att jag ändå varit allt för ensam i så många år, men det är inte sant. Jag hade mycket stöd från det välfärdssamhälle som nu faller i bitar och kontaktpersoner kan inte ta mig ut. De får bara ha telefonkontakt. Jag tror inte att Coronan tar slut och sprutan är jag för sjuk att ta, kan inte själv tillverka antikroppar och de möjliga biverkningarna verkar dödligare än Covid 19.

Han har börjat säga saker som han aldrig förr sagt och det känns som om hans sanna personlighet långsamt upplöses. Han sa till mig att skaffa egna vänner, t ex. Han glömde att det var jag som hjälpte honom till ett socialt liv p g a funktionshinder. Själv är jag multisjuk och äldre. Jag kan inte gå ut och skaffa mig vänner i vintermörkret, kan inte gå många steg. Nej, vänner är jag för sjuk för. Jag behövde bli omhändertagen av kommunen och för övrigt älskad av min son, men det känns som att hon äter upp honom, tar tid från mig trots att samhället nu inte kan fungera p g a pesten. Han glider allt längre bort ifrån mig och talar ord som inte kommer från honom själv. Jag är övergiven och borde stanna kvar här bara för att finnas ifall ... men jag ser ingen ljusning. Jag tror det vore bäst om jag inte fanns, för allt detta hat riktat mot mig från en hel familj och mer det klarar jag inte av. Jag vill inte skriva vilken störning det måste röra sig om, men en som jag inte hade läst på, en som inte finns i DSM-kriterierna.

Jag är så hatad för att jag inte gjort fel så det finns inget att be om förlåtelse för och vid denna störning är det ingen idé att försöka reda ut någonting då det saknas empati, men gott om hat.

Visst finns det friska barn som flyttar långt bort, enligt det gamla folkhemmets filosofi. Men vi lever inte i folkhemmet längre. De sjuka och äldre blir allt mer beroende av sina barn, men de hänger inte alltid med. Sonen sa att hans kompis sällan hälsar på sin morsa. Jo, så har det varit, men det är andra tider nu. Undrar om dagens 40-åringar fattar detta någon gång? Antingen tar du hand om mamma eller så gör ingen det?