PSYKIATRINS UNDERGÅNG

 Man blir inte längre kallad en gång per år till "sin psykiatriker" eftersom de har blivit utbrända och bortsparade. Behöver man träffa någon så måste försöka ta sig in i psykiatrins telefonkö och hur det går till vet jag inte, för jag har inte lyckats. En kall röst säger alltid att kön är full: "Ring en annan dag!" Som multisjuk orkar jag inte ägna all min tid åt att försöka ta mig fram till diverse telefonköer utan jag ger upp. Det enda som jag orkar nu är medicinförnyelse. Det fixar jag med brev till reumatologen o en telefonsvarare på psyk.

Men om man plötsligt blir sämre och MÅSTE få träffa en läkare - vad gör man då? Tja, tänkte jag, som drabbats av vårångest - då återstår psykakuten. Jag visste att den inte är akut längre. Man måste beställa tid, men det visade sig vara värre än så. De vill knappt ta emot någon alls utan jag hänvisades till att ringa psykiatrin, som är så kraftigt underbemannad att de nog inte bryr sig om att ta emot mer än ett fåtal samtal per dag.

KONSTEN AV TA SIG IN PÅ PSYKAKUTEN - NÄL:

Jag har en kontaktperson. När vi var ute nyligen så var det som sagt full sommar helt plötsligt. Hettan plågade mig och jag mådde väldigt dåligt. Till sist skällde hon ut mig och anklagade mig för att inte ta tag i mitt liv och skaffa hjälp med min dåliga andning, sömnproblem och depression. Jag ansåg mig ha gjort allt jag kunde göra utan att ha fått verklig hjälp, så jag gick sönder och ringde biståndsbedömaren och bad om ett möte i mitt hem med henne, kontaktpersonen och mig. Jag ville rädda detta för mig så livsviktiga stöd men visste inte hur. Kan man sudda bort en depression? Kan man köpa sig nya lungor och en friskare kropp - var?

Så satt vi plötsligt där alla tre och jag pratade om min depression, som ju stöter bort människor, samtidigt som det inte finns någon psykiatri att få tag på. Jag insåg att ingen trodde på detta påstående så jag fick ett konstruktivt infall:

OKEY, JAG RINGER PSYKAKUTEN OCH BER OM EN TID SÅ FÅR NI SE VAD SOM HÄNDER!

Jag ringde och blev faktiskt framkopplad! Så nu gällde det bara att få en tid och någon som kunde köra mig till NÄL, trodde jag. Men nej, man ville inte låta mig få komma dit alls! Man hänvisade mig till boendestödet, som har hänvisat mig till att ringa psyk, och till Mobila teamet, som påstods göra hembesök och skriva ut medicin!!! Lögn, bara lögn. Visst, hänvisa mig gärna till månen, Jupiter och närmaste nebulosa också!

Då brast det för mig så att jag började gråta och skrika ut min förtvivlan över sjukvårdens ständiga svek, men jag lyckades samtidigt få ur mig orden: "Vill du tala med min kontaktperson eller LSS-handläggare?? De är här båda två.

Sköterskan blev alldeles paff över detta besked och sa att hon kunde prata med LSS-handläggaren. Det blev ett kort samtal. PLÖTSLIGT VAR JAG VÄLKOMMEN TILL PSYKAKUTEN PÅ STÖRT!

Den lilla människans röst är det ingen som lyssnar till längre utan det krävs auktoriteter som pushar en för att man ska ha en chans.

Så min kontaktperson körde mig upp direkt och vi behövde bara vänta en timma. Innan dess måste jag blåsa i en alkoholmätare. Det var något nytt! Jag listade snabbt ut att ångest-patienterna numera vänder sig till Systembolaget i stället för till Sjukvården. Även jag. Men då är det bara lite vin på kvällen, så jag blåste 0,0000000!!!!! Annars vete sjutton hur det hade gått.

Mitt önskemål var att få 1 mg Xanor ytterligare eftersom SSRI och NRI är färdigtestat för min del. De leder bara till fetma och självmord. Jag förklarade att detta var räddningen beträffande min tinnitus som annars dränker mig. Antagligen har jag viss abstinens eftersom min dos inte höjts på många år, men alternativet utsättning finns inte då jag inte orkar leva med vrål-tinnitus. Enbart Xanor hjälper mot den. SSRI höjer i stället signalen.

Läkaren skrev remiss till vårdcentralen angående min "lufthunger" för röntgen av lungorna.
Hon skrev också remiss till psykiatrin.

- Men min vårångest? Jag får ju inte träffa någon på psyk förrän till hösten!

Hon var en av dessa orubbliga benzo-hatare, som det inte lönar sig att argumentera med. Att jag klarat mig utan psyk och inte besvärat dem med någon överdos eller annat självmordsförsök på nio år imponerade tydligen inte på henne. Det beror annars i hög grad på hjälpen från Xanor.

Jag bad då om Lergigan, milt lugnande preparat, och det skrev hon ut. Men det visade sig sedan att originalet skulle kosta mig 400 kr så jag måste ta en otestad kopia och de brukar bli en stor besvikelse, med undantag av Teva - sjysst generikaföretag.

Jag har prövat min kopia nu. Effekt fanns men Lergigan ger enorm muntorrhet. Medicinen går inte att kombinera med Sjögrens syndrom, Lergigan torkar ut det mesta, liksom Sjögrens. Xanor torkar inte ut alls lika mycket. Att hon skrev ut denna medicin till någon med Sjögrens visade bara hennes inkompetens, eftersom jag talade om vilka fysiska sjukdomar jag har.

Så, här sitter jag och väntar på HJÄLP. Jag vill ha en Xanor och en CPAP-syrgasapparat för nätterna.
Men det är tydligen för mycket begärt.

Men jag känner otroligt stolt över mitt stordåd: JAG TOG MIN IN PÅ PSYKAKUTEN UTAN ATT HA FÖRSÖKT DÖDA MIG SJÄLV ELLER NÅGON ANNAN! WOW!

(En växeltelefonist sa att Uddevallas (enda?) psykiatriker var på semester men man hade inte en aning om när hon skulle komma tillbaks).
--------------------------------------------------

Min f d reumatolog flydde utbrändheten och är nu chef över ett mindre sjukhus i Halmstad.
Min f d infektionsläkare är chef över infektionskliniken på Sahlgrenska. Ja, jag hade de bästa läkarna i Sverige, inom dessa områden, men alla duktiga läkare flyr NÄL, som fortsätter att sjunka mot botten efter kraschen med besparingarnas isberg.

HANDIKAPPERSÄTTNINGEN RASERAS!

Vår civilminister Shekarabi har konstaterat att det kan uppstå en målkonflikt mellan för stor migrationspolitik och välfärden.

Efter detta insiktsfulla uttalande från S känner jag mig nu fri att skriva om hur det känns för oss sjuka när välfärden monteras ned. Vi kämpade med våra sjukdomar, vår ångest och fattigdom, men försökte hålla näsan ovanför vattenlinjen. Men när nu stat och kommun går fram med sin besparings-dammsugare över varje litet hörn av Välfärden och kollar upp om man inte kan tjäna in några miljoner här och där, så känner jag och gissningsvis andra att man inte vet om man orkar kämpa mer.

Det psykiska måendet och samhällets bemötande påverkar självklart hälsan och kan förvärra den rejält.

Handikappersättningen tog mig några år av idogt, amatörjuridiskt arbete att erhålla. Tack vare den har jag kunnat ersätta mina dåliga ben med härliga mopedturer till naturen och själv göra flera ärenden på samma dag. Den har varit mitt liv men kostnaden har väl legat runt 600 kr i månaden inkl. försäkring och garage. Nu har vandaliseringen ökat så kraftigt att man få nog lägga på självrisk, 3000/år.

Den där dryga tusenlappen skulle räcka till tvättmaskin (kan inte tvätta i källaren), diskmaskin (opererar ofta händerna), ortopediska skor, dyr färdtjänst, sjukresor, kostnader för utflykterna med LSS (fika o bensin t ex).

Nu går pengarna till kommunen för det tidigare avgiftsbefriade boendestödet. Att söka ett högre bidrag går inte p g a att jag har passerat 65.

Min handikappersättning är kvar men jag vet inte hur länge. I vanlig ordning har man börjat avrättningen med de blinda och de döva. Att vara blind måste vara fruktansvärt och då måste man ju betala för andra människors hjälp till inte bara städning men massor med saker. Vem brydde sig om de stackars 200 blinda som nyss stod i snö och kyla på Mynttorget med sina skyltar? Vem?
Var finns godhetsivern när det gäller de blinda, när det annars är så populärt att vara "god". Den är tydligen begränsad till vissa grupper.

Eftersom regeringen har arbetet några år för att ersätta handikappersättningen med "merkostnadsersättning", så kommer de nu att förverkliga sina planer. Ska vi spara kvitton i askar och redovisa varje månad? När drabbas vi reumatiker och andra personer med funktionshinder?
Utgifterna varierar ju hela tiden. Jag köper inte en tvättmaskin i månaden t ex. Begriper inte hur denna ersättning ska fungera. De blinda som haft sitt helvete och låga sjukpension har säkert behövt sina 2 500 kr/månad för att känna lite trygghet i all otrygghet.

SJUKDOM, SMÄRTA, TRÖTTHET, OPERATIONER OCH ANNAT LIDANDE RÄCKER!
VI ÄR REDAN FATTIGA, DRA INTE NED OSS LÅNGT UNDER EXISTENSMINIMUM!

Nedmonteringen av LSS började väl med de blinda men sedan rullade det på och grupp efter grupp drabbades. 25 procents mindre betald arbetstid för föräldrar till barn som ska ha ständig tillsyn - hur ska det räcka till? Dessutom finns det väl ensamstående mammor?

Förändringarna har givetvis bara ett syfte: att spara pengar, trots att vår ekonomi ska vara så blomstrande. Men jag ser inga blommor. Jag hör bara skriken av nödbromsarna från ett tåg som länge gått i allt för hög hastighet.

Jag var så dum. Jag tänkte att jag nog skulle överleva efter 70 tack vare handikappersättningen. Det är lite pengar men när pensionen sjunker till 6000 plus ett viss bostadstillägg, då betyder varje hundralapp någonting. Jag borde ha insett att staten också skulle dra bort den mattan under våra fötter. Visst, för mig ligger den ännu kvar - men hur länge? Orden trygghet och Sverige passar inte längre ihop. Min depression pressar mig allt djupare ner i sängen medan jag tänker: äsch, vem behöver mänsklig gemenskap och rena rum?

Någon politiker jämförde boendestödet med fattigpensionärernas situation och sa: "Varför ska då just denna grupp (psykiskt sjuka) inte leva i misär det också??

VARFÖR SKA INTE ALLA SJUKA OCH GAMLA SVENSKAR LEVA I MISÄR? 

Kanske för att många av oss och andra svenskar har betalat in skatt till ett statligt trygghetssystem, köpt oss trygghet via skatten? Är inte det ett bra svar?

BOENDESTÖDET RASERAS!

"Socialdemokraterna måste också återigen våga tala om målkonflikten mellan en allt för generös migrationspolitik och välfärden, säger Ardalan Shekarabi."

Välfärden monteras nu ned i ett rasande tempo. Jag som multisjuk befinner mig i ett jordskred, där jag bara vill skrika ut min ångest över att allt det samhället gav nu håller på att tas ifrån mig. Jag utsätts för chock efter chock. När den ena lagt sig är det dags för nästa.

Just nu är det boendestödet: Det ges både till psykiskt sjuka och till multisjuka. Man har kastat mig mellan hemtjänst och boendestöd men nu har jag haft avgiftsfritt boendestöd i många. Sjukdom leder till isolering och den leder till depression - för många med mig.

Att gå från 0 kr till 500 kr var kännbart. Jag hade då chockats, överklagat och sluppit betala 1 900 kr och fått godkänt en avgift på 500 kr. Under året som gått har min ekonomi av flera skäl försämrats med ca 700 kr/månaden så jag trodde givetvis inte att jag skulle få en höjning, men det fick jag! 910 kr skulle jag nu betala för att jag hade blivit fattigare. Blev sjuk när jag var ung och har alltid kämpat mot fattigdomen. Men nu är jag för sjuk för extraknäck av något slag. Maktlös som en fågelunge ligger jag i statens hårdnande hand.

Jag hade skrivit till kommunen om en hel del av de extrautgifter jag har som gammal reumatiker, men det struntade man i. Jag blev apatisk och mer än deprimerad. Gick som i en dimma och kunde inte tänka, fatta beslut eller gå vidare med överklagan. Jag har överklagat hela mitt liv, men nu orkar jag inte mer!! Jag tänker låta allt bara vara, betala några månader och se om jag får ekonomin att gå ihop. Om inte så MÅSTE jag säga upp boendestödet, liksom hundratals och så småningom tusentals andra brukare - det är så vi kallas.

Städningen måste jag då delvis lägga på min något handikappade son! Men samtalen med dessa underbara, utbildade kvinnor som kommit två ggr i veckan - de kan inte ersättas med något. Jag har inga vänner kvar nu och psykiatrin har fullständigt havererat. Jag vet inte hur jag ska komma i kontakt med dem. Växeln kan inte uppge några telefontider och psykiatrin har en telefonsvarare som säger att jag måste ringa en annan dag. Kön är full.

Jag har knappt haft någon kontakt med psykiatrin på 10 år nu, för att den inte finns! Men i stället fanns boendestödet, och med Tesia kom de två änglar som nu pysslar om mig och gör sådant jag själv inte kan.

Jag har LSS två ggr i veckan och då kan jag umgås med en kvinna i sex timmar, men sex timmar i veckan lämnar för mycket ensam tid kvar att stå ut med.  Sjukdomar har angripit lungorna så att jag har svårt för att andas, sova eller att gå och därför behöver jag människor som kommer till mig. Att säga upp stödet känns som ett självmord och kan ev. påskynda min död. Men det är kanske meningen?

Vissa kommuner har ingen avgift, t ex Stockholms län. Där finns stor invandring men också gott om jobb.

I vissa kommuner finns det inga större arbetsplatser, så de flesta invandrarna måste leva på bidrag. Det är i dessa kommuner man attackerar den sociala sektorn för att plocka pengar från de fattigaste, sjuka och gamla. Grupp ställs mot grupp men själv har jag garanterar inte gjort något annat än att åka ut och in på sjukhus för operation. Genom färdtjänst träffar jag då många invandrare och ibland kan det bli ett spännande möte. Gruppställande har jag inte ägnat mig åt.

Så kan vi inte, för Guds skull, lägga ned tjafset om rasism? Det handlar mest om ekonomi.
En iranier sa till mig att Jordanien inte tagit emot mer än 2 miljoner flyktingar FÖR ATT MAN INTE HAR RÅD! Måste vi göra det krångligare än det är? Kan vi inte sluta ljuga nu och se det som det är: Invandringen kostar enorma summor och därför skulle vi, liksom Jordanien behövt ha en budget: en överblick av Sveriges ekonomi. HUR MÅNGA KAN VI TA EMOT?
Då säger vissa att det får kosta hur mycket som helst eftersom människor är i nöd.

Jovisst är människor i nöd, men måste vi inte tänka lite på svenskarnas nöd också? Afghanerna fick genom sina demonstrationer på b l a Mynttorget igenom sin vilja. Nyligen stod 200 blinda på Mynttorget och protesterade mot att de nu mister sin handikappersättning. Men de fick knappt någon uppmärksamhet och inte heller tillbaka sin handikappersättning. 

De psykiskt sjuka kommer säkert att få betala rejält i alla kommuner på sikt, d v s de kommer att säga upp den hjälp de inte har råd till. Schizofrena som tvångsmedicineras genom stödet kommer att skita i sin medicin och kanske löpa amok med en yxa på stan i stället. Är det så de styrande vill ha det?

Jag skulle inte våga skriva detta om det inte vore för Shekarabi. Han är modig nog att säga att för stor migration innebär en kollision med välfärden. Där ingår b l a boendestöd, handikappersättning, sjukersättning, LSS, äldrevård mm. Men vem kan stoppa det skenande tåget nu? Vem kan stoppa raset mot avgrunden för de sjuka???

(Mina boendestödjare är nu oroliga över att några av dem kanske blir arbetslösa. De säger att jag inte är den ende som kommer att hoppa av. Psykiska problem blir inte bättre av fattigdom.)


PS. 15 % av de som hade boendestöd i min kommun har sagt upp sitt stöd och kommunen har lyckats spara lite pengar på de sjuka. Grattis Uddevalla!

Idag sa jag upp mitt boendestöd. De vill ha 2000. Hjärtat är brustet. Ensamheten väntar. (2019-01-22)

DEN EVIGA RESAN

Jag skrev en kommentar någonstans där jag beskrev min form av tro: Vi är andar på en evig resa in i ett allt starkare ljus, tills vi blir ett med Gud.

Frågan var varför jag tror som jag gör. Och det tänkte jag berätta här eftersom det tar plats.

Om man vill ha en egen tro så måste man förstås göra sin egen resa och redskapen är de traditionella: bön, meditation och goda gärningar samt läsning av gamla heliga skrifter där man kan känna att "Detta stämmer för mig", d v s delvis.

Våra stora religioner är ju 2-3 000 år gamla så man kan givetvis inte tillämpa allting bokstavligt, men man kan hitta värdefulla ord på många ställen inom kristendom, hinduism, buddism och kanske någon annanstans.

Om man gör så som jag skrev lär man få kontakt med andevärlden, göra sina egna upplevelser och sedan har man fått en andlig bottenplatta att använda för diverse andliga experiment. Eftersom man kan hamna snett i sitt sökande använder jag mig av Jesu ord som grund för det jag tror på och mitt mantra är "Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig!"

Att leva för evigt - vad gör man under så lång "tid"?

Jag försökte diskutera med en katolsk präst vad som kan tänkas vänta efter detta liv. Måste det vara HIMMEL eller HELVETE? Det där med skärseld låter som en bra sak för den som misslyckats.

Prästen undrade vad jag menade med livet EFTER detta och om jag var medveten om att det i den andliga världen inte finns någon TID? Du kan uppleva ett helvete eller en himmel just nu. Gud är nu. Allt är nu.

Jag var ju medveten om detta men var så van vid att protestanter ofta talade om att göra så gott man kan tills man dör och DÅ kommer man till himmelen, i bästa fall. Man har alltså ett lineärt tänkande och utgår från att vi bara har ett enda liv. I bästa fall kan man kalla detta för en kraftig förenkling av den eviga resan.

Hinduer och buddister är övertygade om att vi lever liv efter liv tills vi äntligen har lärt oss nog. Dessvärre tror buddisterna att man skulle kunna bli en mygga i nästa liv och sådana tankar gör mig bara förvirrad. Om man ska genomgå alla former av liv så är frågan om man någonsin kommer fram till Vilan.

Tankarna på REINKARNATION tog lång tid på sig att utvecklas, och kanske är de inte så viktiga: det viktigaste är ju NUET. Men jag tänker ändå berätta varför denna tanke slog fast inom mig och att jag inte kan göra mig av med den, vill inte ens.

Får en kristen tro på reinkarnation? Tja, varför inte? Jesus trodde ju på det. Lärljungarna kämpade med sin tro: "Kan Jesus verkligen vara Messias?" Men nej, Elias skulle komma tillbaka innan Messias kom till jorden. Så de frågade Jesus hur det var med denna fråga. Han svar blev: ELIAS HAR REDAN KOMMIT! Johannes döparen ÄR Elias!

Även om de som satte ihop nya Testamentet verkar ha bestämt sig för att ta bort ord som indikerar reinkarnation så skulle det vara för stort ingrepp att ändra på detta med Elias och Jesus. Det fick stå kvar. Tack!

På 90-talet drabbades Sverige av New Age. Jag nosade igenom en massa böcker och fann en del intressant och en del förkastligt. Jag lyssnade på ett medium, Anna-Lena, som var uppfostrad till shaman och fått särskilda gåvor när hon låg länge på sjukhus som barn. Hon hade varit med i Pingstkyrkan ett tag med de var inte vana vid verkligt synska människor så hon åkte ut. Man har sina profeter som oftast levererar extremt allmängiltiga budskap, i en viss religiös tappning.

Men Anna-Lena fortsatte tala med sina vänner på andra sidan och började hjälpa människor med sina gåvor.

Jag fick uppleva en enorm kärlekskraft under en healing-stund. Hon läste av min aura, skrev lite ord som förklaring till färgerna och därigenom kunde jag ana min framtid.

Helt plötsligt sa hon: Du var nunna i ditt förra liv. Du bad mycket och skrev andliga skrifter, men när du dog kände du att mycket var fel med det du velat förmedla. Så du kom tillbaka för att försöka nå ut med det GLADA buskapet, med Guds kärlek, till lidande människor.

Jag funderade mycket de närmaste åren över hur jag varit som nunna. Gissningsvis en fundamentalistisk moralist som la tunga bördor på folk, ännu en av de kristna som försökt skrämma människor till Gud. Under tiden drogs jag i nuet in i allt mer hjälparbete. Jag ville så gärna förmedla en konkret kärlek, medkänsla, till dem som hade det svårt.

Jag målade ljus-tavlor och skrev sånger om den villkorslösa kärleken. Sjöng dem för lämplig publik då och då. Tog in hemlösa, blev deras amatörjurist, stred för deras rättigheter, gav vissa rätt diagnos eftersom fel diagnos ju leder till fel medicin och lidande i onödan.

Jag levde mitt i världen, inte i ett kloster, mitt i nöden, mitt i en sjuk kropp, omgiven av lidande människor. Även om mina första 35 år var likt den där nunnans jag varit, så blev det allt mindre likt hennes. Kärlek inkluderar gärningar som kommer inifrån hjärtat, utan tanke på att få något annat tillbaks än lyckan i att se andra människor ta sig ur sina helveten och få det lite bättre här på jorden.

Ett katolskt kloster etablerade sig i området. De var inställda på att hjälpa flyktingar, så jag vågade inte gå dit och störa dem i deras arbete. I stället gick jag till en kyrka med fika efteråt. När jag satt där vid bordet kom Maria fram i sin svarta dräkt och slog sig ned. Vi pratade lite och hon undrade om jag ville besöka deras kloster? OM!!!!

Så satt jag snart vid hennes köksbord utan att prata gardiner eller annat ytligt, som kristna brukar göra. Nej, hon talade om Jesus, som sin bäste vän och livskamrat. Det kändes ovant att hitta en kristen som levde med Kristus på riktigt.

Jag frågade henne om målet med hennes arbete och hon gav mig en metafor som svar: Jag skalar lök, kan man säga. Det första lagret är mörkt och smutsigt med sedan blir lagren allt ljusare. Med kärlekens gärningar kan man få en människa att göra sig av med mer och mer smuts och då börjar hon automatiskt att stråla: hennes Ande lyser igenom med kraft.

Jag hade lärt mig i frikyrkan att verbalt ord-frälsa människor och det kändes så fel att jag måste sluta efter ett tag. Jag kom att glida in allt mer på Marias väg: att genom att hjälpa människor konkret få dem att själva upprätta en relation med en högre makt. Jag kände igen mig i Marias tankegångar och kunde inte begripa hur det kunde komma sig att jag blev pingstvän när jag ju aldrig trott på verbala snabbfrälsningar, kryddade med hot om eviga straff.

Jag flög hem från Maria. Andar kan flyga. Min kropp fick försöka hänga med så gott det gick.

Varje träff med Maria var som ett bad i evighetens ljus, insikter föddes och fick liv.

REINKARNATIONSMINNET

En dag sa Maria att det var hennes födelsedag och att hon ville bjuda mig på en särskild kaka. Den var bakad enligt ett mycket gammalt, spanskt recept. Den såg riktigt söt ut och det skulle bli gott med kaffe till den. Jag förde koppen uppåt och allt närmare min mun innan armen gick i baklås. Där satt jag stel och chockad. Något hindrade mig från att dricka kaffet: DET VAR FEL!

Jag lyckades sätta ned koppen på fatet och sedan tittade jag förvirrat på Maria. Hon sa: "Jaha, du vill hellre ha sött vin till?"

Från mina läppar kom ett svagt: ja! (Men vad är det med dig? Du vill ju inte ha sött vin till en söt kaka, det är ju inte du!)  

Maria kom fram med en bricka, full med desertviner, för detta var ett katolskt kloster, inte protestantiskt. Jag stirrade förvånat på flaskorna och stammade fram: "Körsbärsvin!" (Men snälla, du avskyr ju körsbärsvin! Vad är det med dig?)

Nunnan sa: Ja, just det! Vi brukar ta körsbärsvin till den här kakan.

OCH HUR VISSTE JAG DET??????????? Det kunde jag ju inte veta!

Tankarna gled tillbaka till Anna-Lenas ord: "Du var nunna i ditt förra liv."

Jag kände mig besegrad. Det var för mycket jag visste, som jag egentligen inte hade en aning om. Men min Ande visste och var sammanlänkad med Marias Ande. Nu orkade jag inte ifrågasätta detta med reinkarnation mera. För mig räckte bevisen. Jag var det troende barnet som föddes in i en ateistisk familj och redan tidigt drogs till kyrkor som en spik till en magnet. Det andliga livet hade alltid känts som det viktigaste att utveckla. Jag följde en färdig plan, med visst utrymme för den fria viljan.

Jag fäller här in min NDU, som kom att påverka min syn på livet på ett mycket genomgripande sätt:

Jag kunde inte somna en kväll p g a reumatisk värk när jag plötsligt var någonstans ovanför taket och vibrerade inne i ett blått, pulserande ljus. All smärta och oro var borta och att oroa sig skulle ha varit omöjligt. Jag VAR kärlek och frid.

Jag betraktade, full av medömkan, den förvärkta kroppen i sängen där nere medan jag kände en kärlek till mig själv som jag aldrig förr hade känt. Min kropp var som en kattunge i min hand och det bubblade fram en massa ömhet och beskyddarinstinkt inom mig: "Älskade lilla kropp!" Jag var fullt upptagen med att granska min kropp utifrån ett tredimensionellt perspektiv när en stark röst hördes strax över mig. Den sa:

Glöm inte bort vem du är! Du var en stark ande hos mig i himmelen. Du kom till mig och sa att du ville älska mig mera och därför gå ned på jorden till ett liv i lidande. Vi kom överens om ett liv med fysiskt lidande eftersom detta är en erfarenhet en ande inte kan göra - de har ju inga fysiska kroppar.

I andevärlden står ingenting still men det råder ständig utveckling. Det du nu upplever är alltså en del av denna utveckling och allt du nu lär dig kommer du att ha nytta av i kommande världar. Var inte rädd! Denna smärta är snart över.

Jag somnade in snabbt,  skönt och mycket  fridfullt. Men nästa morgon insåg jag att detta inte hade varit frikyrkans budskap - att en kronisk sjukdom skulle kunnat ingå i Guds plan för en människas liv. Jag hade alltid blivit förebrådd för min dåliga tro och att jag inte "lät Herre hela och återupprätta mig".

Jag hade helt plötsligt blivit lidandesteolog och framgångsteologin inom både frikyrkan och New Age kom att bli något jag helt förkastade. Jag kände hur jag gled bort från mycket av det jag lärt mig inom protestantismen. Jag var nu ensam med min nya tro.

Dessa upplevelser har byggt den tro jag har idag. Vi som tror på våra egna upplevelser av andevärlden kallas mystiker.

Jag har mediterat med buddister och hinduer och känt en stor frid mellan och omkring oss.
Att jag som reumatiker inte kan slita mig från Jesus beror kanske på att han är Lidandets Gud, d v s rätt kanal för mig att nå Gud. Jag är medveten om att allt som händer, både gott och ont ingår i den gudomliga Planen för vår eviga utveckling!

Ska AUTISTER kastas i FÄNGELSE???

Jag såg något ytterst skrämmande på TV. Den handlade om en 12 åring med autism som hade kastats in på en SIS-anstalt. Det jag fattat är att de är till för ungdomar med kriminalitet och missbruksproblem.

MEN, då det saknas sängar för inneliggande vård på Psyk, då nu psykiatrin har raserats och alla små behandlingshem i t ex vår region har lagts ned, så finns det inte mycket kvar att välja på för en autist som får många, utåtagerande, svåra "meltdowns"/utbrott.

Utbrotten kommer då hjärnan blivit utsatt för allt för stor mängd negativa stimuli och inte orkar bearbeta mer. Autisten fejdar bort i en slags overklighet och ovanpå detta ofta mobbing och elaka kommentarer. Till sist säger det PANG och impulskontrollen ryker i den hjärna som neurologiskt är avvikande, d v s nervsystemen håller inte för påfrestningarna och autisten kan då skrika, slå på något, rusa omkring, dunka huvudet i väggen etc. Däremot brukar man inte ge sig på människor och slå dem! Jag menar att autister inte brukar utgöra någon fara för någon mer än för sig själv.

Exakt vad "Alex" hade gjort under sina utbrott vet jag inte men antagligen inte skadat någon.
Han behövde vård, och vad skulle det vara för något? Vad hade samhället att ge? Ingenting! Han blev svårt sjuk av denna isolering. HUR SJUTTON KUNDE SAMHÄLLET GÖRA SÅ? Alla människors lika värde - vad hände med den tomma frasen?

Jag antar att han hade haft någon kontakt med psykiatrin och fått t ex Fontex, som höjer serotoninnivån så att det blir mycket, mycket svårare att behålla självkontrollen. Själv prövade jag alla antidepressiva. Det finns tre neurosubstanser man brukar bolla med. Man skriver också ut epilepsimedicin eller Lyrica som sänker hastigheten i nervbanorna, typ elen.

För mig var alla medicinerna katastrofala. Jag blev manisk och krampade, fick extremt förhöjd ångest, blev suicidal, tog mindre överdoser vid meltdowns, kunde inte längre GÅ på Lyrican eller epilepsimedicin då nervsystemet slogs ut - och det var ju felaktigt från början, både det pyramidala och extrapyramidala nervsystemet.

DET FINNS INGA MEDICINER MOT AUTISM!!!

Visst, det finns vissa aspergare som fått lindring av något av det ovanstående. En del har erbjudits amfetamin, men inte i mitt landsting. Har inte ADHD.

Det man vet om autismspektrum (det är stort!) är inte tillräckligt för medicinering avsedd för oss. Gillberg kämpar på och är nog inne på rätt spår. Det handlar om helt andra neurosubstanser: Glutamat och GABA. Hur de arbetar tillsammans, mängd, funktion - allt detta vill han forska på men tycks vänta på tillstånd? WHY! Det finns ju inte ett enda piller utprövat för just autister så varför låtsas att vanliga lyckopiller för neurotyper (vanligt folk) skulle fungera i våra avvikande hjärnor? Man kan ju lika gärna ge insulin till reumatiker och cellgift till diabetiker!

Vi är bara försökskaniner, men det är väl dags att ge upp nu och satsa allt på glutamat-behandling?
Det är bråttom!

Jag förlorade kontakten med en aspergervän. Han hade problem med att underhålla en mobiltelefonen och det är så jag måste hålla kontakt som handikappad. Jag hade ett samtal med honom "live" då han verkade hoppfull. Han trodde att han skulle få OCD-behandling av en KBT-terapeut, så att han inte behövde tvätta sig hela dagarna. Han hade ett vräkningshot över sig p g a vattenåtgången.

Jag undrade varför han var så säker på att "fängelset" Brinkåsen skulle hjälpa honom? Jag visste att detta nya ställe var helt rymningssäkert och de flesta platserna till för kriminella. Övriga som spärrades in fick givetvis ingen vård mer än piller. Det finns ingen samtalsvård inom inneliggande psykiatri, men i detta fall inte heller i öppenpsykiatrin. Alltså- ingen OCD- behandling utan i stället ev. vräkning!!!

Han bodde sedan ett tag hos sin bror och dök upp ibland men ingen har sett till honom på evigheter. Vet inte om han lever, men jag vet att han nekades det som kallas VÅRD. Det finns inte ett enda piller mot tvångshandlingar. Kanske låste man in honom på Brinkåsen och kastade nyckeln??

Åter till Alex. Personalen på SIS sa att man visste ingenting om autism och att det inte förekom några behandlingar utan mest bara förvaring. Stängslen var mycket höga och jag såg en rastgård. Ett vanligt fängelse, men för barn?!!!

Jag är så tacksam för att ingen sydde in mig trots en del utbrott, glesa, bestående av korta skrik och att springa bort från den som sårat mig. Min son har autistiska drag och har även han undgått fängelse. Tänk att man idag ska vara tacksam för att man som aspergare får vistas fritt!! Nej, vi är inga seriemördare, eller ens mördare. Alla tappar inte kontrollen, bara vissa av oss. Min son är alltid lugn eller lindrigt upprörd.

VILKEN HJÄLP BEHÖVER DÅ AUTISTISKA BARN?

SMÅ LUGNA KLASSER I GRUNDSKOLAN O KANSKE SEDAN OCKSÅ!

Låt blir att utsätta oss för överstimulans, mobbning, utstötning, misshandel fysiskt o psykiskt genom att placera oss bland "de normala". De hatar oss. Ibland för att vår IQ kan ligga på 120 och uppåt. Det föder avund o kanske hat om vi inte lyckas dölja våra betyg. Om läraren läser upp bästa uppsatsen så är det förstås kört.

De mest kompetenta, som klarar universitetsstudier kan ändå behöva tillgång till stödjande team som blir en brygga mellan aspergaren och arbetslivet. Teamet kan förklara, ta kontakt, erbjuda lönebidrag ett par år, såsom Mölndals kommun gjorde.  "Denna person är otroligt duktig programmerare men han vågar inte vara med på kafferaster och firmafester eftersom hans sociala förmåga är nedsatt. Det ni får är en duktigt, hårt arbetande programmerare. Vad sägs?" Där sådana samarbeten upprättats så har det gått riktigt bra för aspergaren, som då har chans att verkligen bidra till sitt land med alla sina 150 IQ och fokuserade arbete med briljant förmåga till analys.

Nu svepte jag över hela autism-spektrum, vilket är mycket stort med låg- till högfungeradne autism, men alla har vi samma bön:

VAR SNÄLLA MOT OSS!!! WE ARE THE WORRYING KIND!

BE GOOD FOR GOODNES SAKE! Ring inte polisen eller brandkåren - för de skiter i oss.

KASTA OSS INTE I FÄNGELSE!!!

Sveriges sjuka o gamla lever farligt!!

När jag flyttade tillbaka till min hemstad frågade jag kommunen om de hade tysta, lugna lägenheter på någon plats avsedd för sjuka eller gamla?

Kommunen svarade att deras erbjudande var mycket bättre än så: Jag fick bo precis var jag ville och så kunde de handikappanpassa lägenheten. Jag invände att jag inte har rullstol än och att mitt största behov var att slippa skrik och oväsen från grannlägenheter, vilket ju är vanligt. Handläggaren bodde säkert i villa och förstod inte alls vad jag talade om.

Och så flyttade jag då in i en extremt billig bostadsrätt där människor ägnade sig åt att renovera ständigt och jämt eller att flytta in och ut eftersom priserna snabbt steg uppåt och vissa kände sig nyrika, tog sin vinst och flyttade in i en hyresrätt.

Men jag bodde kvar för att jag var för sjuk att klara av ännu en flytt. Under åren som gått har antalet invandrare i området stigit och närmar sig nog 90 %. Därmed tillhör jag nu en av de där stackars, fattiga svenskarna som blivit kvar i ett utanförskapsområde som nu är på väg att bli en "no-go-zone".
(Då kan inte ambulansen komma ifall de inte har lediga polisbilar för escort.)

Detta stod klart för mig när bussen under ett halvt dygn åkte förbi min busshållplats för att det var för farligt att stanna p g a stenkastning. Detta förstod jag när min moped vandaliserades gång på gång, trots att den var handikappanpassad. Jag tvingades sälja den med stor sorg.

I den närliggande hyresrätterna har man inte kunnat ha en moped stående på 20 år men då jag bodde i bostadsrätt så hade jag en  större trygghet här, men den är borta nu. Kommunerna köper ju upp bostadsrätter vilket betyder att det kanske hänt här och att nyanlända som inte alls blivit integrerade eller anpassade till vår kultur flyttat in och ställt till det såsom i det verkliga ghettot intill.

Men otryggheten har inte bara ökat i mitt boende utan i stadskärnan också, liksom i de flesta andra städer. Grupper av nyanlända driver omkring och roar sig med att snatta eller ännu värre: att råna och slå ned folk.

De senaste veckorna har varit skrämmande: Två dramatiska tillslag mot guldsmedsaffärer, en yxman på apoteket som ville ha knark, en väktare nedslagen utanför en livsmedelsbutik i centrum, en nedbränd villa. I september tre halsbandsryckningar på gamla människor. Misshandel av en man som tog en promenad i en liten park, på natten, utanför sitt boende, p g a sömnlöshet. I somras var det gott om våldtäkter. Rekreationsområden vandaliserades. Det sköna gjordes fult. Glädjen skrämdes iväg.

Yxmannen var visst svensk. Jag vet att missbrukarna inte får verklig vård. Sverige är bland de sämsta länderna i Europa. Psykiatrin har pajat och att få en bostad är för många svenskar omöjligt om de inte är rika.

Om man inte gör upp en budget över vad som kan gå till invandringen och vad som måste gå till sjukvård och omsorg om de svagaste i landet så blir det så att de svagaste svenskarna slås ut. Vi kan alltså förvänta oss en del desperata aktioner av psykiskt sjuka, missbrukande svenskar förutom från de kriminella gängen.

En närliggande skola brukar ha 2-4 Securitasbussar närvarande vid skoldagens slut. Så var det inte när jag gick i skolan. Men - på helgerna har man tydligen ingen bevakning. Då blev nämnda skola grovt vandaliserad och det är väl en tidsfråga innan skolans stängs som t ex skolan i Rosengård.

Att brottsligheten är större bland de senaste årens migranter är inte ett rasistiskt påstående utan ett statistiskt påstående. Jag är så vänlig jag kan vara mot enskilda invandrare. En del är ju fina, rara människor, integrerade och hårt arbetande. Men tyvärr är det för många ungdomar i gäng som förpestar tillvaron för andra.

Alltså borde jag flytta till ett lugnare, fridfullare, svenskare område. Alltså borde jag ha en bil som jag kan låsa in mig i och ha medan jag åker från mitt lilla hus till något köpcentrum, Alltså borde jag vara rik. Eftersom jag inte kan försvara mig alls med mina söndervärkta armar så behöver jag ha en väktare med mig alltid. Men den notan kan jag inte betala!

Vi funktionshindrade och äldre är tillspillogivna. Har vi inte råd med ett "Gated Community" så bör vi vara inställda på att bli överfallna och rånade då och då, bli vana vid att bussen inte alltid går etc.

Läste att 50 % av de som bor i utanförskapsområden undviker att gå ut. Man måste ju ut o handla mat ibland förstås. Jag är rädd att jag nu tillhör dessa 50 %. Känner mig vingklippt. Min gamla värld av frihet är borta. Jag kämpade allt mer mot den fobi som ofta drabbar långvarigt sjuka, isolerade människor. Man blir ovan vid människor och rädd för att gå ut ensam. Men förr var detta ett psykiskt problem att tackla. NU är det verkliga faror som hotar därute och jag klistrar fast mig i soffan, så riskerar jag inte att bli sönderslagen.

Allt hänger nu på en kontaktperson som tagit mig ut två ggr i veckan till någon relativt ofarlig plats. Men hon kan sluta när som helst, för så är det med kontaktpersoner och sedan kan det dröja ett år innan man hittar någon ny förmåga med bil. Jag måste ha bil eftersom jag inte kan gå många steg.

Mitt liv hänger på en skör tråd som kan gå av när som helst. Kontaktpersoner har alldeles för låg ersättning, vilket gör dem mindre uthålliga i arbetet med svårt sjuka människor. Dessutom har de oftast ingen som helst erfarenhet av att vårda sjuka människor. Självklart borde de få gå kurser och erhålla broschyrer som beskriver vissa av de vanligaste handikappen, men ofta vet de ingenting och frågar inte heller. Sedan ger de upp när symtomen dyker upp. Låt säga att en epileptiker en dag får ett stort anfall. Detta kan chocka kontaktpersonen och göra så att han säger upp sig. Och den sjuke lämnas ensam med skammen över att vara sjuk.

Så, det hade behövt pumpas in pengar i kommunens LSS men eftersom den statliga delen av LSS, Assistenterna - håller på att kollapsa, så är det ju ingen idé att strida för de något mindre sjuka (ledsagning o kontaktperson). Sverige har inte råd med sina funktionshindrade. Man lägger hellre pengarna på annat.

Det behövs ett pool med statligt subventionerade livvakter för dem
som inte kan försvara sig själva!

!

KAOS i sjukvården

I mitt förra inlägg skrev jag om att jag hade förlorat min gamla läkare och jag trodde jag blivit bortvald, att han hade ett antal andra patienter på sin lott, så jag kände mig ratad. I sjukhusets växel sa man nämligen att han arbetade kvar och det stod ingenting om deltid. Alltså kände jag mig djupt sviken.

Detta hade kunnat undvikas om växeln hade haft korrekta uppgifter om vilka läkare som finns kvar eller som slutat, men så var inte fallet. De hade inte en aning om att min läkare faktiskt hade slutat och arbetade i en annan stad nu.

När jag hade, till sist, fått veta detta genom reumatologen så ringde jag upp växeln och frågade dem hur deras rutiner såg ut och varför de inte visste att läkaren hade slutat. De sa att läkaren själv eller reumatologen skulle meddela dem förändringar.

Då brast mitt tålamod och jag sa:

- Vet ni inte att reumatologen har kollapsat??? Det finns knappt vare sig läkare eller sjuksköterskor där. Allt är kaos och ingenting fungerar. NU TALAR JAG OM FÖR ER ATT JONEL PASULA HAR SLUTAT. KAN NI SKRIVA IN DET I ERA DATORER ELLER TA KONTAKT MED REUMATOLOGEN SÅ ATT DET BLIR NÅGON ORDNING PÅ DET HÄR??? NÅGON MÅSTE JU TA TAG I DET HÄR, ELLER???

Jag var inte helt nöjd med att skälla ut en växeltelefonist, men jag orkade inte med mer sjukvårdskaos nu och att inte en enda liten grej fungerar.

Nästa dag var felet korrigerat. Man hade ringde från växelcentralen till reumatologen och frågat om Pasula arbetade kvar eller inte. De fick då rätt besked och kunde ändra sina uppgifter. Jag behövde inte skämmas mer för att jag rutit till eftersom det fick effekt!

Innan detta hade hänt så hade min intuition redan talat om för mig att min läkare var borta och att jag borde använda min tid efter helgen eftersom det är bättre att träffa en okänd läkare än ingen alls.
Därför ringde jag tidigt på måndagsmorgonen och sa att jag hade ändrat mig och ville behålla min besökstid nästa dag ifall den fanns kvar. Jag hade skickat ett brev där jag sa att jag hellre väntade på Pasula, men bad dem annullera brevet. Sekreteraren sa att tiden fanns kvar, skrev in det jag sagt och skickade ett sms med dag och tid. Allt verkade uppklarat.

Men när jag kom till centralkassan nästa dag stirrade de frågande på mig. "Du har ju ingen tid idag!"
Jag gick in på reumatologen för att fråga vad som hade hänt. Stötte på en sköterska som just läst mitt brev. Jag berättade att jag hade ringt och bett dem riva brevet och jag hade fått bekräftelse på att min tid kvarstod. Sköterskan tittade föraktfullt på mig och sa sedan:

- Men läkarsekreterarna sitter numera en trappa upp! Vi har inte fått något besked.

Jag tappade hakan. Datasystemen inom NÄL är ren skit. Ingen dator tycks kommunicera med någon annan och folk har dött p g a detta. MEN om inte det sekreteraren skriver omedelbart överförs till sköterskornas, då har vansinnet gått så långt att jag inte kan greppa det. Finns det INGENTING i vården som fungerar??? KAOS.

Jag fick en avbokad tid till nästa dag, som plåster på såren och min kära diakonissa körde mig hem.

Nästa dag fick jag träffa den "nya" läkaren, d v s jag antar han kallas stafettläkare. Han skulle bara arbeta en vecka, för övrigt arbetade han på Sahlgrenska. Så, ok, jag är nu utan en fast reumatolog mot slutet av mitt liv när allt börjar bli riktigt komplicerat och jag behöver det stöd och den kompetens min fasta läkare hade visat prov på. Han skrev remisser och intyg hit och dit, på den grundvalen att han kände mig väl.

Att be okända läkare om intyg kan innebära att jag förlorar både det ena och det andra. Reumatologen var som en klippa i ett stormigt hav. Vårdcentralerna fungerar inte alls, förstår inte hur sjuk en reumatiker är mot slutet av sitt liv och de komplikationer som kan uppstå. Där har jag inget stöd att hämta.

Den inhyrde läkaren hade bara en kvart att ge varje patient. En kvart vart tredje år?
Jag hann inte ta upp alla problem men fick vara tacksam över en cortisonspruta i det allra värsta fingret.

Jag tog reda på att avdelningen borde ha sex läkare men har numera bara en och en halv, som ska hjälpa folk med någon slags reumatisk sjukdom i Trollhättan, Vänersborg, Uddevalla, Strömstad, Lysekil, Fiskebäckskil, Munkedal och övriga i området. Reumatism är en folksjukdom. Situationen är verkligt krisartad.

Men Löfven sa ju att man hade satsat mer pengar på sjukvården än någonsin tidigare i modern tid.
Märkligt hur liten effekt detta tycks ha på sjukvården!

Jag har inte helt klart för mig varför läkarbristen är så stor, men massinvandringens belastning på vården har förstås varit för stor påfrestning. 180 000 nya människor kommer in detta år och i fortsättningen någonstans över 100 000/ år. Det jag beskriver nu är en del av den systemkollaps som de friska och rika med privat sjukvårdsförsäkring inte känner till.

De syriska läkarna har visat sig ha för låg kompetens och då tar det ju många år att läsa upp sig till svensk standard. Jag ser inte någon förbättring i sikte, men tackar Gud för det liv jag fick leva och ber att jag snart ska få vända tillbaka till Ljuset. Om jag blir äldre så kommer mitt vårdbehov att bli mycket större än vad Sverige har råd med och lidandet kan bli för mycket för mig.