VARNING FÖR PILLERTRÄSKET!

 ”Religionen är ett opium för folket” menade fyrtiotalisterna och gjorde revolt mot kyrkan. Och – hur ser det ut idag då? Har vi rätt att tänka själva nu?

Jo, om vi kan undgå svåra kriser av olika slag för annars kanske vi hamnar i den allt större grupp svenskar vars hjärnor står under inverkan av diverse ämnen, vilka kan ge effekter som: svårigheter att tänka, fatta beslut, agera, GÖRA något år situationen, protestera, demonstrera och andra nödvändigheter för att uppehålla en demokrati. Jag talar om ”lyckopillren”.

När den stora finanskrisen drog in över världen sprang grekerna ut på gatonara och protesterade mot den ekonomistiska diktaturen, medan svenskarna sprang iväg till psykologer och psykiatriker. Skulden tycks tynga oss lika mycket under religionens ok som under kapitalismens? Vi har fallit offer för individualismen och gör alla problem till individuella trots att de ibland är av kollektiv natur och att VI tillsammans då måste lösa problemen rent konkret.

All ångest eller depression beror inte på en plötslig ”serotonin-lavin” i hjärnan. 

”Anna” blev övergiven av sin man och krisade ihop. Då fick hon piller, mot sorg. De blockerade effektivt alla känslor så att hon inte behövde bearbeta dem. När hon satte ut pillren hade kroppen själv reagerat på den obearbetade sorgen med att utveckla levercancer. DÅ genomförde hon en rad förändringar av sitt liv, men det var för sent – hon dog efter ett par år. Tänk om hon i stället hade fått hjälp att bearbeta de VERKLIGA PROBLEM som fanns där!

Jag klagade hos en reumatolog över svår värk i höger handled.

- Äter inte du lyckopiller?
- Nej, jag testade men jag tålde dem inte (Cipramil).
- Ät piller och sitt inte här och gnäll!

Två veckor senare vaknade jag upp med en förlamad högerhand. Detta förnekades av sköterskan jag talade med men jag fick visa upp handen trots allt. Senorna hade bevisligen gått av, vilket kunde förväntas, eftersom handleden var söndervärkt och hade kunnat räddas INNAN senorna gick av. Sedan är det för sent.  Senorna är fastsydda några gånger sedan dess, men jag kan nästan bara använda pekfingret numera.

Det borde vara självklart att människor med  kroniska, fysiska sjukdomar skulle få den uppbackning de behöver - av psykolog , då smärta eller förlust leder till att man inte mår så bra i själen.

Det finns lite olika uppgifter på nätet om hur många svenskar som äter någon sorts psykofarmaka idag men drygt en miljon eller fler tycks det vara. Jag känner inte till någon sjukpensionär med diverse krämpor som inte gör det. Det har blivit en självklarhet, den enda hjälpen, byggd på myten att alla mår bäst av en förhöjd serotoninhalt, vilket inte ens är bevisat.

De mest kreativa är oftast födda med låg serotoninhalt för att möjliggöra snabb höjning av endorfinerna – ett förälskelsetillstånd – när man råkat uppfinna en ny låt eller idé av något slag.

Själv utvecklade jag Serotonergt syndrom som svar på Fontex med kopior, inte fullt ut kanske, för då skulle jag ha dött. Men jag avbröt experimentet när jag låg där helt förvirrad i sängen med svåra kramper i kroppen, slog benen i väggen för att hantera kramperna, kunde inte förmedla mig med omvärlden och knappt tänka något mer än: ”Sluta med Flouxetin! Du är förgiftad! "
Det hade gått fem veckor och då skulle ångesten ge vika, men detta gäller inte alla! Alla har inte samma serotoninhalt och ska inte ens ha det!

Förhöjd självmordsrisk på tonåringar under den första tiden har man konstaterat – men vad gör man åt det? Extra bevakning? Nej, ingen får ligga inne så länge. Benzo som komplement används inte längre. Så, hur många har dött av denna förhöjda ångest första månaden av dem som sökt hjälp p g a ångest? Får vi någonsin veta det?

Jag tänker på killen som förlorade sin flickvän nyss. Han hängde sig strax därefter. Det var en känslig person. Hade han fått ett ångesthöjande medel?

Den ökade självmordsrisken beror på att den deprimerade plötsligt blir väldigt handlingskraftig och därför inte stannar vid självmordstankar utan också låter tankarna bli till gärning.

Själv har jag autistiska drag, vilket gör att jag på vissa känslomässiga nivåer är mer barn än de flesta i min ålder. Kreativa personer behåller också en barnslig del längre, eftersom den är nödvändig för skapandet. Den tid jag experimenterade med de lagliga drogerna råkade jag ut för en hel del överdoser (mindre) och jag förstod inte riktigt sambandet med de där ”stabiliserande” pillren. Det gör jag idag.  De flesta psykofarmaka ger mig en permanent förhöjd självmordsrisk så jag måste undvika dem. Dessutom måste jag undvika övervikten de ger eftersom jag annars hamnar i rullstol med överbelastade, sjuka leder. Detta inser jag, men inte psykiatrin. De lider av svår förnekelse.

En kvällstidning skrev en gång att ALLA svenskar borde äta ”lyckopiller” för då skulle hela samhället fungera bättre!!! Tja, det jag ser är hur ett allt mer empatilöst samhälle breder ut sig. Håller vi på att zombifieras?

Eftersom det är kommersiella incitament som ligger bakom den här utvecklingen så krävs det mycket motkraft för att ändra på Pillersamhället. Läkemedelbolagen styr psykiatrin och många av läkarna är uppköpta av dem. Det är ingen idé att snacka biverkningar med en psykiatriker av idag för han kommer bara att försvara medicinen och beträffande viktökningen som följer blir kommentaren : ”Ät mindre och rör dig mer så går du inte upp i vikt.” Skulden hos dem som skapat mediciner som förändrar ämnesomsättningen skjuts över på individen. Vissa psykiatriker är helt klart uppköpta av bolagen, då man kan se namnet på den medicin de skriver ut på deras pennor, block, skrivbordsunderlägg och annat.

När regeringen vill lagstifta mot fet eller söt mat/godis för att minska folkfetman så tar de över huvud taget inte in att en allt större del av befolkningen, åtminstone tidvis, sätter i sig viktökande piller!

Den främsta vikthöjaren av dem alla är  Zyprexa. Man ska ju helst vara psykotisk för att neuroleptika ska vara aktuellt, men verkligheten ser annorlunda ut. Man ger den till gamla, dementa och krisande ”nervsammanbrott”. Detta ord är ju avskaffat numera.  Nej, nu kan det kallas  ”Prepsykos” och modediagnosen är Bipolär Light eller Bipolär 2.

http://www.vitamera.se/artikel-forst-led-vi-av-gad-nu-lider-vi-av-bipolar-light-p36.html

En av läkemedelsbolagens strategier för att hålla aktierna i topp är att bredda målgruppen genom vilseledande marknadsföring eller genom att se till att skapa nya diagnoser, samt givetvis att mörka ned så många biverkningar som möjligt och uppgifter om hur många fattiga försökskaniner i de fattiga länderna som fick sätta livet till.

”Jenny” hade haft sjukersättning i många år utan att man kunnat fastställa en specifik psykiatrisk diagnos. För mig är det uppenbart att en del av hennes problematik är neuropsykiatrisk, men p g a sporadiska läkarkontakter har ingen kommit så långt i sitt tänkande än. Så då fick det bli Bipolär Light, och därmed var det öppen dörr till psykosmedicinen Zyprexa, trots alla domar mot den. Läkemedelsbolaget betalar sina böter och fortsätter som vanligt. Men förbud att fortsätta försäljningen går tydligen inte att åstadkomma?

http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/kommitten_for_manskliga_rattigheter/pressrelease/view/eli-lillys-miljardboeter-foer-zyprexa-utredning-visar-samma-slags-brottslighet-ocksaa-i-sverige-267843

Det är fullt möjligt att gå upp 70 kg i vikt på ett år med Zyprexa. Aptiten trissas upp samtidigt som hjärnan börjar tillverka fettceller på att hysteriskt vis. Jenny, som har låg ämnesomsättning, trodde sig kunna motverka viktuppgång genom sin invanda bantningsdiet – men det gick givetvis inte!

Jag har testat flera mediciner mot ångest,  som skulle hjälpa mig uthärda en påtvingad ensamhet, som jag inte ökar i vikt av trots att jag sitter/ligger still för det mesta. Efter 12 kg har jag hoppat av varenda medicin och bantat bort kilona - ända tills jag mötte Lyrica. Den kan tydligen rubba ämnesomsättningen för gott.

EPILEPSIMEDICINEN LYRICA SKRIVS UT TILL VEM SOM VILL!

Lyrica får musklerna att slappna av, på högre dos slås de praktiskt taget ut helt. På 300 mg kunde jag inte längre gå och då var det ju nödvändigt att försöka trappa ut detta rävgift som jag blivit beroende av på ett sätt som liknar en heroinist. Jo, Lyrica är knarkklassat i USA.

Man blir allt mer okänslig ju högre doser man intar. ”Vivianne” blev allt mer okänslig för andra eller rättare sagt personlighetsförändrad. Hon gled bort ifrån mig allt mer och hennes glada skratt fick jag aldrig mer höra. Hon hade stora besvär med benskörhet. Efter ett par år kollapsade rygg och annat eftersom de inte längre fick stöd från musklerna. Sjukvården samordnar ju sällan vårdinsatser och mediciner, så har man inte läst i Fass "kroniska muskelskador" som biverkning till Lyrica och insett konsekvensen av detta, om man har bräckligt skelett eller leder, så är man körd!!!

Vill man ta reda på smutsiga hemligheter, som Pfizer och de flesta andra bär på och skadestånd de betalat ut för sina fula finter så behöver man inte leta länge. Denna länk visar på skadeståndsbelopp och det faktum att just Europa använder Lyrica mot ångest och oro, vilket de flesta kan drabbas av ibland - vilken underbart stor marknad som då öppnar sig! Visst är knark skönt vid oro, men är det nyttigt? Ska mängder av gamla dödas i förtid med flera epilepsimediciner i kombination genom att hjärnan smulas sönder?

http://www.destroyfibromyalgia.com/neurontin--lyrica-pfizers-dirty-little-secrets.html

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Aztra Zeneka utförde tester på i fattigare länder såsom Ryssland, Indien m fl. Det gällde schizofrenimedicinen Seroquel. De som fick placebo blev svårt sjuka. En tog sitt liv.

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/73552-kritik-mot-astra-tester-i-ryssland

De har dömts för mycket stora böter mot sin vileförande marknadsföring av Seroquel. De ville saluföra den som ett universalmedel mot psykos, depression och ångest - rubbet. Men sanninen är att det är ett antipsykotikum.

Här råkade jag rejält illa ut under de år jag letade efter en antidepressiv medicin som inte gav viktuppgång. När läkaren föreslog Seroquel svarade jag förstås att jag inte är psykotisk och att min erfarenhet (av omgivningen) är att antipsykosmedicin kan leda till psykospsymtom hos dem som "bara" är deprimerade. Läkaren förnekade detta och sa att det var bra mot depression. Jag testade en vecka, tappade totalt verklighetsförankringen och vara nära att ta livet av mig. Jag kände mig instängd i en bubbla och denna svävade iväg upp i luften. Ingnting spelade längre någon roll. Om jag hade dött hade det förstås betraktats som mitt eget fel men jag var faktiskt ett offer för den felaktiga marknadsföringen. Man vill sälja till så stora grupper som möjligt.

Jag är glad att jag överlevde och att Aztrazeneka fick sin dom!

 

 

 

 

LÄKEMEDEL - TILL VILKET PRIS SOM HELST?

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=5316304

 Det kostar 30 000 kronor/månad att förlänga livet på en person som är döende i prostatacancer D v s 210 000 kr om personen överlever 7 månader. De flesta landsting säger nej och flertalet människor blir säkert mycket upprörda över detta avslag.

 Det går att betrakta  problemet ur en rad aspekter:

Mängder av människor i U-länderna dör som flugor i Aids och i andra sjukdomar, där medicin skulle kunna bota, lindra och leda till ett långt liv. Men läkemedelsbolagen är inte intresserade av de fattiga. Forskning på sjukdomar vanliga i Afrika är inte lika intressanta som sjukdomar i de rika länderna eftersom:

den drivande kraften bakom läkemedelsindustri är: VINSTEN, den går före allt annat.

 Rikligt med smärtlindring bör ges åt alla döende och ett värdigt omhändertagande. Jag är även för dödssprutan som svårt sjuka i Nederländerna kan få, för att slippa en plågsam, sista dödsfas – det som kallas eutanasi = en god död. Det borde alla ha rätt till. Jag tänker med med värme på min holländska väninna, med dödlig cancer m fl sjukdoma,r som valde den utvägen.

Min åsikt angående extremt dyra mediciner som den vi nu diskuterar beror b l a på att allt för många människor runt omkring mig har dött helt i onödan därför att de inte i tid fått rätt diagnos, d v s inte blivit ordentligt utredda. Det har ofta gällt hjärntumörer. Det verkar som om man har snålat med magnetröntgen och liknande undersökningar för att de varit för dyra eller man haft bristande bemanning. Den reguljära sjukvården behöver mer resurser och därför kan vi inte böja knä för företag som kräver oskäligt höga vinster!
 

 Vi måste se till att vi blir av med stafettläkarna, får ett riktigt husläkarsystem, ordentligt med tid för varje patient oavsett om man är fattigpensionär eller rik tjänsteman. Vi måste har råd med grundliga diagnostiseringar, platser i slutenvården, ambulans till dem som vet att de behöver det.

 Jag ställer alltså olika grupper i världen och de olika vårdbehoven i Sverige emot varandra för att vi måste se till helheten och faktiskt inte rikta allt vårt raseri mot vissa landsting som säger: ”Vi har inte råd.” Nej, mitt raseri är mer riktat mot de multinationella läkemedelsjättarnas girighet.

 Vems intresse är i fokus – patientens eller aktieägarens?

 Hur ska vi kunna pressa ned priserna, hur kan vi reglera de marknadskrafter som i sig själva, otyglade, blir till destruktiva krafter? Jag är inte tillräckligt insatt för att kunna ge förslag på metoder att tygla dem. Men kanske borde alla länder gå samman i sina krav på förändring? Problemet är ju globalt, inte bara svenskt.

 De omtalade TNF-sprutorna som kostar ca 140 000 per år för reumatiker borde man ha kunnat sänka priset på med mer än 5 %  efter de 12 år den skrivits ut här i Sverige, men icke! Denna spruta kan förhindra att unga reumatiker får sina leder förstörda. De kan förlänga livet rejält och göra vissa reumatiker arbetsföra och alltså trots sitt pris leda till besparingar (operationer, sjukersättning mm).  Alltså är den i högsta grad befogad då den för de yngre har en viss botande effekt.

 För att peka på hur långt läkemedelsföretagen kan gå för att maximera sina vinster har jag läst en del om bakgrunden till den katastrof som jag och många andra drabbades av 2009 – Pandemrix, vaccinet mot Svininfluensan, som vi alla skulle ta om vi inte ville dö. De allra minsta, äldsta eller sjukaste var de som i första hand ”tvingades” att ta två sprutor, trots att de ansvariga måste ha känt till hur riskabelt det var att ta den.

 Hur många som fick narkolepsi av sprutan vet vi inte men jag vet att inte bara barn drabbades och att flera autoimmuna sjukdomar än narkolepsi kan ha uppstått efter strutorna. Själv fick jag en mildare form av narkolepsi som förstörde min goda nattsömn. Jag delar numera upp kvällsdosen sömnmedicin i två delar, eftersom jag vaknar efter några timmar. Det får också bli mycket vila i stället för djupsömn. Jag hade redan två tröttande autoimmuna sjukdomar så jag behövde inte en till. Men skvalen, som sprutan innehöll, är bra på att skapa just autoimmuna sjukdomar.

Hur kan läkemedelsbolagen maximera sina vinster? Det finns många manipulationsmetoder att använda och denna: att påtvinga nationer nationella doser vaccin är förstås en höjdare! Så, hur lyckades man med det? Jag är beredd att tro på b l a Amalgamskadeförbundet och diverse forskare som menar att WHO blev utsatt för korruption av läkemdelsbolagens företrädare. Att de fick WHO att ändra definitionen av ”pandemi” så att det snudd på skulle kunna användas för att beskriva en ordinär vinterinfluensa.

Denna ändring skedde ett par år efter det att Socialstyrelsen hade förbundit sig att köpa in vaccin till hela befolkningen vid ev. pandemi. De var sedan tvungna att hålla sitt löfte och därför drogs den stora propagandamaskinen igång, där fakta ang. vaccinet mörkades ned.

Jag var en av dem som köpte propagandan för att jag inte alls är konspiratoriskt lagd. Jag visste att mitt immunförsvar var helt slut p g a TNF och RA, att jag inte stod emot infektioner längre. Jag tillhörde riskgrupp, men jag frågade sköterskorna på reumatologen hur sjutton jag skulle kunna tillverka antikroppar mot influensan utan ett immunförsvar? De sa att det inte var något att oroa sig för.

Jag vaknade mitt i natten efter den andra sprutan. Sängen var genomblöt, kläderna också. Hjärtat skenade i sina tappra försök att försvara sig mot inkräktaren. Jag slängde av mig täcket, ryckte upp fönstret och svimmade av. Jag upptäckte att jag var vid liv när morgonen kom och trodde att jag hade klarat mig, men det hade jag ju inte…

Sprutan innehöll kvicksilver, vilket jag inte visste. Hade jag vetat det hade jag aldrig tagit sprutan då jag är extremt överkänsligt mot detta ämne. Efter mitt livs största amalgamfyllning för 14 år sedan ramlade jag ned i ett fasansfullt mörker utan slut och drabbades av svåra krampanfall, vilket ambulansförarna tolkade som epilepsianfall, men akuten som ångestattack, eftersom amalgamet fortfarande skulle betraktas som ofarligt enligt riktlinjer från Socialstyrelsen. Men ångestattacker yttrar sig inte i våldsamma krampanfall samtidigt som man är medvetandesänkt och inte kan stå på benen.
 

 Började tidigt med kopparamalgamfyllningar p g a dåliga tänder. Gifter ansamlas i hjärnan i hypofysen. Den blev rubbad, hormonerna funkade inte som de skulle och östrogenbristen ledde till reumatism. Autistiska barn kan inte göra sig av med gifter på samma sätt som andra och jag hade autistiska drag. Det minsta jag behövde år 2009 var injicerat kvicksilver!!! Och med ett totalt förvirrat immunförsvar som attackerar mina leder så behövde jag inte heller Skvalen! Det jag hade behövt var en rejäl dos SANNING!

http://www.amalgamskadefonden.se/N_09-10-20_Ny_definition_av_pandemi_tvingade_Sverige_till_storkop_av_Pandemrix.shtml

Har trubbel med min nya dator så får nöja mig med att länka till detta viktiga Youtube-klipp, från svenskt nyhetsprogram. Se det! Det kommer snart nya "pandemier".

http://www.youtube.com/watch?v=7HdJ4n0Ewu4&feature=player_embedded

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SJUKVÅRDSKRISEN, del 2

 

Här kommer en del exempel från verkligheten – min och andras runt mig – för att förklara de åsikter jag gett uttryck för:

 

TILLGÄNGLIGHETEN: På 80-talet besökte jag min reumatolog var tredje månad. Nu vet jag inte hur många år det gått sedan jag hade ett återbesök. Jag gissar 2-3 år. Men jag har träffat läkaren några ggr för akuta cortisonsprutor och då passat på att kasta ur mig någon fråga. Jag har också haft några telefonsamtal (väntetid 2-3 månader) i syfte att samordna vården, då jag också har andra sjukdomar och måste se till att behandlingarna inte kolliderar. Övervakningen blir sämre då de reguljära besöken blir allt glesare. Detta innebär ökade risker för kroniskt sjuka.

 Den försämrade tillgängligheten gäller för alla specialister och för de vårdcentraler jag besökt. Jag minns att jag på 90-talet kunde gå in på VC, ta en nummerlapp och få träffa läkare efter en stund!

 Om jag behövde operera lederna kunde väntetiden ligga på några veckor! Numera 1-2 ÅR.

När senorna i högerhanden gick av för andra gången fick fingrarna hänga där livlösa i 8 månader innan de syddes fast. De påstod att tiden inte spelade någon roll men det tror jag inte på - vare sig ur psykologisk eller ur medicinsk synvinkel.

 

MEDICINER fanns det knappt för reumatiker förr i tiden. Guld t ex var i princip verkningslöst. Malariamedicinen, som jag personligen ”svarade på” var inte utvecklad för reumatiker utan man hade bara upptäckt dess effekt på reumatiker av en slump. Senare drog forskningen igång och den första effektiva RA-medicinen kom ut: Methotrexate, lågdos cellgift. Från år 2000 kom ännu bättre saker: TNF-alfamolekylblockerande sprutor. Dessa mediciner är livsförvandlande – om man inte fälls av biverkningarna.

Problemet med TNF är att det kostar ca 136 000 kr/år för en enda reumatiker att stå på det preparatet.

Min sjukdom är ett bra exempel på hur sjukvården har fördyrats men å andra sidan kan fler reumatiker arbeta och betala skatt längre tid än förr så det borde löna sig. Men hur ska landstingen ha råd? Frågan kom faktiskt upp i radio i morse. Den gäller alla svenskar på så vis att om inte landstingen kan förhandla ned priserna med läkemedelsbolagen, trots nya krav på att alla ska ha rätt till medicinen, så havererar hela sjukvården, mer eller mindre.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5298819

 Nedan om de giriga läkemedelsbolagens enorma övervinster, som går ut över oss alla:

http://www.bt.se/nyheter/boras/article579898.ece#articleimage-popup

 

OPERATIONSMETODERNA har genomgått en metamorfos. Som reumatiker står jag här med en högerfot där mellanlederna togs bort på 90-talet – det ser förfärligt ut. Vänsterfoten däremot ser helt perfekt ut; Ny metod: ändring av senorna framför allt. De har förkortats, tårna blev spikraka under en tid av sex veckor med hjälp av en massa spikar (något obekvämt!). ”En tårtbit” skars ut under stortån och en lagom stor bit skruvades sedan fast så att inga knölar fanns att skåda. Snyggt jobb!

 

 NARKOS: För 40 år sedan fick jag kloroformmask och lämnade genast kroppen och stack iväg rakt upp i Ljuset. De lyckades få tillbaks mig, men det var obehagligt att känna sig kvävd.

Senare blev jag varnad för att jag skulle kunna dö under narkosen. Också obehagligt. De sa så för att de var arga på mig. Jag vägrade nervblockad helt enkelt därför att det inte fungerar på vissa neurologiskt avvikande personer och att bli sönderstucken i låret utan att foten blir bedövad är för mig = tortyr.

 Lokalbedövningar vill vården gärna ha för att de blir billigare. MEN om de verkligen beviljar generell narkos verkar den rätt trygg idag jämfört med förr. Dessvärre är köerna för narkos vid ledoperationer flera år långa.

 

PSYKIATRIN: Den kanske fungerar någorlunda i vissa landsting men i andra, som här, är situationen katastrofal. Jag har ett fungerande boendestöd, som både kan städa åt mig och ge mig lite sällskap i ensamheten. Deras omdöme är: ”Vi har ingen psykiatri!” De kan inte nå en läkare om deras ”brukare” krisar ihop och känner sig helt maktlösa i situationen.

 De psykiatriker som var bra har slutat och t ex omskolat sig p g a utbrändhet. Den som är kvar är bara en robot som inte lyssnar och när jag, kraftigt illamående, lämnade rummet bestämde jag mig för att lämna psykiatrin för gott. Jag kan ändå inte unna mig att bli riktigt fet på deras piller, p g a ledskörhet.

De sömntabletter och lite lugnande jag behöver får jag av min reumatolog eftersom han känner till att psyk har drabbats av totalt sammanbrott.

 De välfungerande behandlingshem som fanns i Bohuslän lades ned för några år sedan, trots omfattande folkliga protester. Människor med depression, ångest eller annat skulle inte längre behandlas, de skulle stoppas in i ett fullständigt rymningssäkert fängelse – Brinkåsen.

Miltonutredning ebbade ut i absolut ingenting. En stark rädsla för ”de psykiskt sjuka” hade brett ut sig över Sverige och det enda man nu ville var att skydda de vanliga människorna från ”DEM”. Trots att den generella psykiska hälsan avtagit i ett allt stressigare samhälle så målades det nu upp en bred, vit linje mellan Vi och Dem. Rädslan och läkemedelbolagens Girighet var nu det enda styrande. Psykiatrin är i stort sett reducerad till piller, vilket inte är rätt hjälp vid en rad tillstånd som t ex sjukdomsisolering, posttraumatisk stress, skilsmässokris etc.

 

PILLER ÄR BRA - FÖR LÄKEMEDELSBOLAGEN!

 

 

 

 

 

 

 

 

 AMBULANSERNA: Det finns gott om tragiska dödsfall att läsa om i tidningarna. En person jag kände, en gammal kvinna, som plötsligt blev helt frånvarande och yr behövde ambulans. Dottern ringde, men nekades ambulans. Hon skulle köra mamman i bil, så hon sa till mamman att vänta medan hon körde fram bilen. Men mamman var så borta i huvudet att hon gick ut på trottoaren ocheftersom benen inte löd föll hon handlös, spräckte skallen och dog. Obduktionen visade på hjärntumör.

 

LÄKARKAOSET: En stafettläkare kan sällan ställa diagnos på 15 minuter. Ordentlig provtagning undvikes p g a kostnaden. Kompetensen är mycket låg jämfört med engelska husläkare som haft samma patienter i 30 år. De har lärt sig av sina erfarenheter. Feldiagnosticeringen i Sverige är av stor omfattning.

En kvinna jag kände något låg på sjukhus en månad innan hon dog av en obehandlad hjärntumör. Varför? Har man inte råd med MGR eller liknande? Om man helt plötsligt inte kan tänka eller styra kroppen så borde det vara något fel på hjärnan. Men vad är det för fel på svensk sjukvård? Jag och de anhöriga till alla döda odiagnosticerade skulle gärna vilja veta det. Varför ligger svensk forskning på så hög nivå och de vanliga läkarna på så låg nivår?
 

Hela det osynkronicerade systemet är en del av problemet. Jämför med England: Husläkaren skickar ut och tar in alla remisser han utfärdar och sammanställer resultat, utvärderar, ser till helheten.

 

 

Här slutar jag min betraktelse över det som händer i sjukvården.

 

”Om resurserna är begränsade kan inte alla få vad de egentligen har rätt till.”

https://www.vardforbundet.se/Min-profession/Yrken-och-Vard-A-O/Prioriteringar/

 

 

 

 

 

 

SJUKVÅRDSKRISEN, del 1

 

 Den tas upp i detta program b l a:
 

 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5283610
 

Krisen finns men frågan är varför?

 

Det är så att den medicinska/tekniska utvecklingen har lett till avsevärt dyrare mediciner mm. Men det är inte skäl nog att dra ned på personal och tillgänglighet hur mycket som helst. Vi måste betala så mycket skatt att det räcker till den offentliga sektorns nödvändiga utgifter eller ha de som i USA.
 

Frågan är om det mest gäller en kris som drabbar dem som har bassjukvård och knappast dem som har privata försäkringar?
 

I radioprogrammet ovan finns en sjukvårds-analytiker med, som blir väldigt svävande på målet när frågan om jämställdhet i vården kommer upp. Hon vill tro att den finns, men det behövs ingen tro här, eftersom det är bevisat att vi har den i stort sett mest ojämlika sjukvården i Europa. OECD: undersökningen är från 2005, men jag kan inte se vården blivit jämlikare sedan dess, snarare tvärtom.
 

 http://www.svensktnaringsliv.se/material/debattartikel/svensk-sjukvard-bland-de-mest-ojamlika-i-europa_3924.html
 

 http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/evafranchell/article15503777.ab
 

Bassjukvården bantas ned så att de fattiga inte längre kan få den vård de behöver utan det ”ska löna sig att arbeta!” Har man ”ett fint arbete” får man ofta en privat sjukförsäkring genom arbetsgivaren.
 

En man berättade för mig att ha nyligen hade fått ett litet, men dock, hälsoproblem, som han behövde akut hjälp med. Han ringde Vårdcentralen som erbjöd en tid om tre månader. Chockad ringde han till Sjukförsäkringen eftersom han var försäkrad via arbetet och de fixade en tid till honom nästa dag - tydlig illustration till vårdköerna och vilka de är till för.
 

De friska måste få vård omgående så att de kan arbeta. Vårdgarantin måste hållas trots alla nedskärningar. Hur fixar man det? Jo, genom att de kroniskt sjuka knuffas allt längre bakåt i köerna, d v s återbesöken blir ytterst glesa.
 

 Jag har behövt sjukvård i ca 40 år så jag har en del erfarenhetsperspektiv att anlägga på sjukvårdsfrågorna, både positiva och negativa:
 

 

1. TILLGÄNGLIGHETEN HAR BLIVIT MYCKET SÄMRE!

(d v s för bassjukvård)
 

 2. MEDICINER OCH OPERATIONSMETODER HAR BLIVIT BÄTTRE. DESSVÄRRE OCKSÅ DYRARE, särskilt för reumatiker.
 

 

3. MÖJLIGHETEN TILL SLUTENVÅRD HAR BLIVIT ALLT SÄMRE. ANTALET SJUKHUS OCH PLATSER FÖR INLÄGGNING HAR MINIMERATS PÅ ETT SKRÄMMANDE SÄTT.
 

 

4. DEN BÄSTA PERSONALEN I DEN OFFENTLIGA VÅRDEN (DE MED HJÄRTAT PÅ RÄTT STÄLLE) SÄGER OFTA UPP SIG FÖR ATT DE INTE KAN GÖRA ETT TILLFREDSSTÄLLANDE ARBETE P G A NEDSKÄRNINGAR.

 

 5. NARKOSMETODERNA HAR FÖRFINATS OCH ÄR NU MYCKET SÄKRARE.

6. HYGIENEN PÅ SJUKHUSEN HAR FÖRSÄMRATS

7. PSYKIATRIN HAR FÖRSÄMRATS ELLER I DET NÄRMASTE DUKAT UNDER I VISSA DELAR AV LANDET.

 8. BRISTEN PÅ AMBULANSER ORSAKAR ONÖDIGA DÖDSFALL.

 I slutet av 90-talet insåg jag vart vi var på väg, så jag ringde runt till några försäkringsbolag och frågade och de kunde försäkra en reumatiker? Svaret var enhälligt NEJ! Detta är en av de dyraste sjukdomarna med tanke på att vissa kan behöva byta ut flertalet leder.

Jag frågade också om min son med bokstavsdiagnoser var möjlig att försäkra, men svaret var svävande. Om han blev sjuk skulle man bedöma om sjukdomen kunde relateras till dessa, d v s till hjärnan. Det mesta styrs väl av hjärnan? Så utsikterna såg inte så goda ut. ”Du kan ju försäkra honom ändå och så får vi se hur det blir sedan…” ”Nej, sa jag, jag måste VETA vad jag köper så att jag inte kastar pengarna i sjön.”
 

Vi lever alltså i ett skifte mellan en heltäckande bassjukvård och ett samhälle där man kommer att behöva sjukförsäkra sig privat för att vara säker på att överleva. Den anorektiska sjukvården står inför ytterligare, enorma nedskärningar och vi som ”inte arbetar” och inte är lönsamma undrar: Vad blir kvar för oss?
 

När jag ibland har övervägt att flytta till annat EU-land har jag kollat upp hur det skulle bli med sjukvården där. I Holland skulle jag, som reumatiker, ha rätt till försäkring, men få punga ut med ca 2000 kr/månad. Om jag var frisk 1000 kr/mån. Nej, jag hade inte råd. Tysklands vård bygger också på privata försäkringar, men då de tar hänsyn till inkomsten så vet jag inte vad vården där skulle kosta för mig.
 

England verkade bäst med sin statsfinansierade sjukvård av mycket hög klass (har testat). Fast klimatet är dåligt för reumatiker. Malta har samma system och gratis sjukvård. Men vilka operationer de kan bekosta för mig vet jag inte. Spanien har också statsfinansierad, billig vård, men begränsad. Så – vart är Sverige på väg? Kommer bara de rika att kunna få vissa, kostsamma operationer och övriga få klara sig utan?
 

Återkommer med ett inlägg om mina erfarenheter av 40 år som patient. Ordet patient är kopplat till engelskans patient = tålmodig, men det ordet bör snart bytas ut – för allt färre av oss sjuka har tillräckligt med tålamod för de oändliga sjukvårdsköer vi hamnat i. Ordets originalbetydelse (latin) betyder också ”lida” och det är väl just det som kommer att vara kännetecknande för den framtida, fattiga patientens liv. Hmm, jo, ordet är väl redan ändrat – till kund? Jo, nu minns jag - någon kallad ju båren för kundvagn - mycket fyndigt!

 

NÄRA DÖDEN UPPLEVELSER

Med det liv jag levt så har jag haft en del sådana här upplevelser. De har format den jag är och det jag tror på. Liksom de flesta med sådana upplevelser passar jag inte så bra in i någon särskild kyrka/tempel eller lika bra/dåligt i alla.

Religionerna ser jag som trappstegar mot himmelen. De innehåller alla det som är bra, och det som är mindre bra - såvida man inte glömmer att uppdatera dessa skrifter, som ju är 2000-3 500 år gamla.
Uppdateringen sker genom att lyssna till hjärtats röst, helst meditera en del om man klarar det.

Jag har ju ingen lust att leva som för 2000 år sedan. Förresten skulle det se lite märkligt ut om jag försökte!

Om man i sin ensamhet lusläser Bibeln så finner jag att:

1. Jag  måste vara gift eller leva i celibat. Om jag skilt mig får jag inte gifta om mig.
2. Jag måste ha långt hår. Bara prostituerade har kort. Jag får inte skära av det, dvs det är synd att gå till frissan - för att nu inte tala om att färga håret! Man får inte smycka sig eller göra sig till, det är bara den inre skönheten som ska få stråla.
3. "Om kvinnan (som är docent i mikrobiologi) vill veta något så ska hon hemma fråga sin man (som kanske är städare)".
4. Kvinnan ska i allt underordna sig sin man och låta honom fatta viktiga beslut.
5. Huvudet måste vara betäckt när man ber och man ska be dygnet runt, så det blir till att ta fram slöjan!
6. Slavarna ska underordna sig. Slaveriet ska accepteras..

 I denna turbulenta tid är det bara omöjligt att ställa så höga krav på människor som att de inte får ha sex utanför äktenskapet eller gifta om sig. De flesta gifter sig ju inte över huvud taget. Pressen på Paret är för högt, nu när "stammen" har fallit sönder.  I denna tid och kultur blir dessa krav helt omänskliga.
Detta skrevs i en patriarkalisk kultur på en tid då det inte fanns p-piller mm. Om den gravida kvinnan inte hade en man som försörjde henne - hur skulle hon då överleva? Lämna ungen på dagis och ta ett jobb? Ett tryggt äktenskap och inget sex före var berättigade levnadsregler år 50.
Många med mig kan inte få särskilt långt hår, så är det bara. Och detta med en förtryckt kvinna som bara går hemma och föder barn är inte något vi vill ha tillbaka. (Men de som vill borde ha möjlighet att få vara hemma med sina barn.)
Slaveri har vi ju tyvärr återigen. Jag menar Fas 3-arbetare, men slaveri är ingenting jag är beredd att acceptera.

Så, alltså läser jag Bibeln och allt annat som finns med ett kritiskt sinnelag. Jag är öppen för tidlösa sanningar. Jag gick i kyrkan så länge jag orkade med tidiga morgnar och jag vande mig vid att be till "Herren". Det ger mig ännu tröst att jag tror på att det finns en högre makt och ett liv efter detta som är Frid och Kärlek.

MIN FÖRSTA NDU:

Jag skulle sövas före en operation. På den tiden användes en mask med kloroform. När de lade den över munnen och näsan så kvävdes jag och lämnade omedelbart kroppen. Jag pilade iväg med en enorm hastighet rakt upp i ett starkt, fridfullt ljus. De som arbetade med mig ropade mitt namn gång på gång, vilket gjorde mig oerhört irriterad. Det bromsade in min hastighet och fick mig att titta nedåt och se min kropp på operationsbordet.

Jag kämpade för att inte dras ned. Jag hade det ju så bra utan den där besvärliga kroppen. Men rätt som det var hade jag återvänt till kroppen och narkosen fungerade.
_________________________________________________________________________________

Efter min första skilsmässa krisade jag så mycket att jag tog för mycket tabletter. De var för få för att jag skulle ha kunnat dö, det inser jag idag. Men då trodde jag det, så jag skrev avskedsbrev och sjöng psalmer. Jag sjöng: "Härlig är jorden, härlig är Guds rike..." Sedan vet jag inte vad som hände. Kanske ringde jag ambulans senare, har inga minnen.

Jag vaknade upp på ett sjukhus och såg en massa vitklädda människor. Insåg att det inte var änglar och började gråta. Sedan tog jag tag i en "radiokudde" och tryckte den mot kinden. Vad som helst kunde väl ha varit i sändning just då? Men det som strömmade in i mitt öra var sången: "Härlig är jorden, härlig är Guds rike..." Jag blev chockad och insåg att Någon såg mig. Sedan sa en inre röst:

"Det är visserligen sant att Guds rike är härligt. Men det är jorden också - på många vis - och det är här du ska vara tills du har lärt dig det som du har kommit hit för att lära dig! Dessutom behöver jag dig!"

De närmaste dagarna tog jag alla chanser jag fick att hålla upp dörren för människor, dra ut en stol, ge någon en blomma, säga något tröstande till någon, för jag var glad över att JAG HADE EN KROPP, som jag kunde använda för att göra något bra med för omvärlden.

Med nära döden upplevelse menar jag inte bara att man lämnat kroppen en bit eller passerat en tunnel och kommit till ljuset utan jag menar tillfällen där man är nära döden t ex genom svår sjukdom. Detta i sig kan skapa märkliga upplevelser.  Det kan göra det elektromagnetiska fältet runt kroppen starkare så att man kan få klockor att sluta gå och apparater att uppföra sig på en mängd underliga sätt. Eventuellt beror det expanderade fältet på att den andliga/eteriska kroppen skapar ett visst avstånd till den tunga, värkande, fysiska kroppen eftersom den längtar hem till sitt himmelska tillstånd.

Jag var en  gång i ett oerhört djupt skov och befann mig i vårdkö p g a sommarstängt sjukhus. Tinnitus hade då debuterat. Jag hade så svåra smärtor att jag bara skrek rakt ut i luften och dessutom ropade jag:

- GUD, VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR?!?! Varför måste jag plågas så? Om du inte kan svara, Jesus, så skicka någon annan med svaret!

- PANG! Det kom en kraftig smäll från vardagsrummet. Jag tog mig dit och såg att TV:n hade satt på sig själv! Det fanns inget solljus på fjärrkontrollen. Detta hade inte hänt förr och skulle inte hända senare i denna apparats liv. Jag tittade på TV-skärmen och det jag såg var en leende guru Sri, Sri Ravi Shankar. Han sa: "Jesus was really right when he said: LOVE CONQUERS ALL!"

Där stod jag med fjärrkontrollen i handen och undrade vad som egentligen hade hänt. Det verkade som om Jesus verkligen hade skickat någon annan och med samma budskap som han själv: Kärleksbudskapet. Denna händelse gav mig en vidare syn på andligheten som ledde  till en mängd spännande upplevelser efter detta. Vid ytterligare två tillfällen när jag bad fick jag tröst från denne vise hindu och då kände jag igen hans speciella, ljusa röst. De vise männen kom till Jesus så jag accepterade att en av dem kom också till mig.

Denna tid i dödsskuggans dal ledde till att jag bara genom att komma in i någons lägenhet kunde sätta på CD:n så att musiken gick igång eller bryta ned en större kommunal växel bara för att det besparade mig en del energi i just den situationen. (Jag satt framför en rektor med mitt funktionshindrade barn, som jag ville att han skulle placera i lämplig skola. Själv var jag för sjuk för att ta ansvar för honom just då. Det skulle hans pappa och denne rektor göra, hade jag tänkt. Men rektorn ville få mig att åka till annan skola, vilket jag lämnade absolut inte orkade. När han ringde skolan han tänkte skicka mig till så var deras växel ur funktion. När han i stället ringde kommunens växel så var den också ur funktion. Han stirrade förvirrat på häxan han hade framför sig och utbrast: Detta är omöjligt! Detta har aldrig hänt förut!" Nej, men vad gör man när man inte orkar mer?)

Jag lämnade en del mycket förbryllade människor bakom mig den där tiden efter ett av mina allra djupaste skov (flares). Jag kände och såg i mina ögon att jag den mest smärtsamma tiden inte var riktigt centrerad i min fysiska kropp utan energikroppen befann sig ofta en liten bit utanför.

Några år senare var det dags för min största NDU. (NDE)

Inte heller denna gång kom jag "till himlen" men ändå kom jag dit, dvs in i ett himmelskt tillstånd. Jag kunde inte somna p g a värk när jag plötsligt var någonstans i taket och vibrerade inne i ett blått, pulserande ljus. All smärta och oro var borta och att oroa sig skulle ha varit omöjligt. Jag VAR kärlek och frid. Jag betraktade, full av medömkan, den där krokiga kroppen i sängen där nere medan jag kände en kärlek till mig själv som jag aldrig förr hade känt. Min kropp var som en kattunge i min hand och det bubblade fram en massa ömhet och beskyddarinstinkt inom mig: "Älskade lilla kropp!" Jag var fullt upptagen med att granska min kropp utifrån ett tredimensionellt perspektiv när en stark röst hördes strax över mig. Den sa:

Glöm inte bort vem du är! Du var en stark ande hos mig i himmelen. Du kom till mig och sa att du ville älska mig mera och därför gå ned på jorden till ett liv i lidande. Vi kom överens om ett liv med fysiskt lidande eftersom detta är en erfarenhet en ande inte kan göra - de har ju inga fysiska kroppar. I andevärlden står ingenting still men det råder ständig utveckling. Det du nu upplever är allt så en del av denna utveckling och allt du nu lär dig kommer du att ha nytta av i kommande världar. Var inte rädd! Denna smärta är snart över.

Jag somnade in snabbt,  skönt och mycket  fridfullt. Men nästa morgon insåg jag att detta inte hade varit frikyrkans budskap - att en kronisk sjukdom skulle kunnat ingå i Guds plan för en människas liv. Jag hade alltid blivit förebrådd min dåliga tro och att jag inte "lät Herre hela och återupprätta mig".

Jag hade helt plötsligt blivit lidandesteolog och framgångsteologin inom både kyrkan och New Age kom att bli något jag inte kunde acceptera.

Med dessa och flera liknande upplevelser ökade min synska förmåga, som kunde behövas t ex för att kunna hjälpa människor till rätt diagnos (sjukvården missar många fall!). Det var praktiskt att i god tid veta när min mamma skulle dö eller annan viktig information. Jag var länge skeptisk till min förmåga men efter en viss händelse gav jag upp och accepterade den.

 Det var en vinterdag då jag gick ut genom dörren för att ta den dubbade mopeden till ett par platser jag "måste" besöka. Var rätt duktig på vinterkörning. Men då kom det en iskall hand och kramade om mig samtidigt som en hög röst sa: "Du kommer att vara med om en trafikolycka!"

Jag stannade upp helt chockad. Jag var iskall. Men jag skakade av mig upplevelsen och tänkte att jag minsann skulle vara superförsiktig. Nå, det var inte de andra trafikanterna och så drogs jag in i olyckan. Jag kunde ha dött men kom undan med ett brutet ben. Sedan dess har jag inte förnekat att jag är uppkopplad på den andevärld, bortom tid och rum, som vet, ser och hör allt.

Den mest omfattande nära-döden-upplevelse jag har läst är "Omsluten av ljuset" eller "Embraced by the light" av Betty Eadie. Hon stannade inte vid taket utan gick ända in i den himmelska världen:

 

TNF-SPRUTOR OCH INFEKTIONSRISKEN

Jag fick ett helt nytt liv med TNF-alfablockerande medicin! Jag behövde inte ha ont jämt eller halta hela tiden. Om jag så skulle leva bara ett år på den medicinen så skulle det varit värt det - ett riktigt liv.

Men visst läste jag på biverkningarna. De allvarligaste (typ döden) hoppade jag över och annars var det vanligaste infektioner. Men jag var som sagt beredd att betala ett visst pris för min livskvalité.

Sedan så började det dugga ned infektioner:

- Borrelia, 2 ggr
- Svinkoppor
- Halsfuss, 3 ggr
- Lunginflammation, 3 ggr
- Urinvägsinfektion, 3 ggr
- Halsinfektioner
- Vinterkräksjukan

Den tog nästan tre månader att bli frisk och under den tiden tvingade jag i mig ett par näringsdrycker per dag, men inte så mycket mer, mådde för illa. Till sist var det en diakonissa som släpade mig till vårdcentralen, för gå orkade jag egentligen inte. Det visade sig att mina magnesiumvärden var så låga att jag skulle kunnat dö när som helst utan behandling.

- Mystisk, smittsam hudinfektion

Jag smittade ned alla mina vänner. Hud hittade ingen diagnos varför de galenförklarade mig. Detta med att tro att man smittar ned hela världen är ju ett klassiskt schizofreni-tema. MEN de tio smittade fanns och var villiga att vittna, men ingen ville lyssna. Sedan signalen gått till psyk var kontakten med dem förstörd. Det fanns bara stafettläkare där. Jag hade aldrig haft psykos, men någon gång ska väl vara den första, tänkte de.
Så jag var tvungen att bryta kontakten med psykiatrin, som tidigare, när det fanns bra, fasta läkare, hade kunnat stötta mig något i mitt lidande Neuroleptika i kombination med min somatiska problembild vore rena självmordet eftersom det påverkar blodbilden och i sig är livsförkortande samt skulle ge mig en övervikt mina leder inte kan bära.

JAG FÖRLORADE STÖDET FRÅN PSYKIATRIN PGA EN OVANLIG HUDINFEKTION!

JAG FÖRLORADE UNDER EN TID ALL KONTAKT MED MINA VÄNNER! (utom telefonkontakt)

De hade smittats och blivit friska med tiden, men de ville inte återsmittas, och det tog mig ca tre år att bli helt frisk.
Två väninnor kom aldrig tillbaks. Min son flyttade hemifrån. Min isolering tilltog.

Min reumatolog som stod bakom mig och insåg sambandet med TNF samt såg mina utslag när de täckte hela kroppen skriver i fortsättningen ut min sömnmedicin och Xanor för nerverna och mot tinnitus. Han vet att psykiatrin har drabbats av psykopati samt allmän utbrändhet.

- Våldsam motreaktion mot Svininfluensan och NARKOLEPSI!

Jag övertalades att vaccinera mig för att jag tillhörde riskgrupp. Jag frågade: "Men jag kan ju inte utveckla antikroppar - min kropp har ju en autoimmun sjukomdom? De sa att det skulle gå bra och jag var dum nog att ta min första spruta. Reaktionen var helt obefintlig. Sedan den andra. Reaktionen var följande:
Jag vaknade mitt i natten med skenande hjärta som dundrade iväg, kläderna och sängkläderna var dyvåta. Jag kastade mig mot fönstret och satte upp det på vid gavel, kastade mig bakåt i sängen och svimmade av. Jag hann bara be en kort bön innan jag var borta och jag trodde det var för alltid.

Men jag vaknade nästa morgon och konstaterade att jag var vid liv. Jag trodde då att jag hade klarat mig - men det hade jag ju inte.
Jag har två trötthetsskapande sjukdomar som göra att jag, särskilt vintertid, BEHÖVER 12 timmars sömn. Så därför har jag sovit mer och mer med åren. Men nu kunde jag inte sova så länge som jag behövde. Jag vet att vissa klarar sig med sju timmars sömn, men jag gör det inte. Att vara vaken och utmattad har jag ingen nytta av. Så jag behövde mer sömntabletter, mer droger. Livet blev mer destruktivt och jag ännu mer obalanserad. Jag ser det som en vuxenform av sömnrubbningar för jag sover ju mer än två timmar och somnar inte till på dagen.

Jag har gått på Enbrel, men p g a det krävande monteringsarbetet av sprutan testade jag Humira ett tag. Då haglade infektionerna över mig på ett dramatiskt sätt, så jag gick tillbaka till Enbrel.

Men det värsta hade ännu inte hänt. Jag blev anklagad för att vara bitter och tillrådd att göra något åt min isolering, så jag fixade ett internetdate. Han var som alla andra; föll för mitt rara yttre, fattade noll beträffande reumatism. Han ville att vi inte skulle prata sjukdomar utan i stället paddla kanot. När jag sa att jag inte kunde p g a avsaknad av axelleder blev han lång i ansiktet.

Som de flesta sådana dejter ville han sova över eftersom han hade rest långt - i min säng och utan kondom.
Jag hade fortfarande inte insett att allt ansvar för kondomer vilade på mig för att de flesta män är helt ointresserade av sånt.

Nå, efter "kärlekshelgen" gick jag till vårdcentralen och bekände mina synder. Bad dem kolla upp ALLA könssjukdomar och en läkare där påstod att han hade kompetensen, men det hade han förstås inte.
Allt såg bra ut men jag fick antibiotika mot Klamydia eftersom alla tycks tro att de enda sjukdomar som finns är AIDS och Klamydia. Men det är inte så...

Det finns en sjukdom som heter HERPES. 80 % av befolkningen har den. 30 % av gruppen har könsherpes. Ingen hade någonsin berättat för mig vilken fruktansvärd sjukdom detta kan bli. Jag hade sett folk med något utslag vid munnen med lite salva på. "Det går snart över. Det är bara Herpes! Ingen hade varnat mig för att människor med autoimmuna sjukdomar och nedsatt immunförsvar kan dö av Herpes! Varför hade ingen varnat mig? Varför hade de som hade könsherpes aldrig berättat något för mig. Nå, jag är en TABUBRYTARE och NU SKA VI TALA OM HERPES!

Detta hände mig:
Jag blev efter något dygn svårt sjuk med 42 graders feber. Jag var medvetandesänkt och hade problem med andningen. Antog att det var lunginflammation. Kollade upp att min antibiotika också funkade mot lunginflammation. Alltså hade jag något som ev. kunde rädda mig. Att sitta tio timmar på akuten eller bli nekad ambulans kändes inte som något alternativ. Jag tänkte att antigen överlever jag eller så dör jag. Just då brydde jag mig inte om vilket eftersom jag var helt borta.

Efter en vecka gav febern vika men då dök nästa problem upp: Akut urinstämma. Jag kunde inte kissa en droppe och det var det min morfar dog av, tämligen snabbt, så jag visste att det var allvarligt. Nå, nu var jag i stånd att åka bil till sjukhuset, där jag blev ordentligt undersökt och fick rätt diagnos: Herpes med urinstämma samt en kateter att använda en vecka, dvs en slang från urinröret till en påse på magen. Eftersom underlivet var fullt av blåsor och sår gjorde det otroligt ont med slangen, så efter en vecka tog jag bort den, trots att jag ännu inte kunde kissa. Men jag krystade för att få ut lite, vilket var förbjudet. Skit samma!
Någon fast avföring kunde jag heller inte få ut. Jag hade dessutom förlorat känseln i stora delar av huden från midjan och ned till låren. Det kallas desensibilisering.

Sammanfattning: svårt Herpesutbrott:

- Hjärnhinneinflammation, virusbaserad, med medvetandesänkning
- Hjärnan styr över nervsystemet som alltså delvis inte fungerar:
- Signalerna som gäller tömning av blåsa och tarmar går inte fram (dödlig utan hjälp)
- Känseln från midjan och nedåt försvinner en tid
- Lunginflammation (dödligt utan antibiotika)
- Blåsor som blir till sår, både i munnen och i underlivet
- Rinnande näsa, förkylning
- Mycket hög feber

Utbrott med vissa av dessa symptom förekommer mycket ofta det första året om man har varit och träffat klantarslen på VC, som ju är experter på feldiagnoser. Om man får hjälp de första 24 timmarna blir livsförloppet mildare. Utbrottens styrka avtar med tiden men:

HERPES INNEBÄR FÖR ETT PERSON MED AUTOIMMUN SJUKDOM ATT MAN INTE LÄNGRE KAN SÄNKA SITT IMMUNFÖRSVAR MED LIVSUPPEHÅLLANDE MEDICIN!

Korrigering: Jo, jag kunde fortsätta med med halverad dos ungefär. Från två sprutor i veckan till ca två i månaden. Här blev mitt liv drastiskt förändrat. Jag ramlade tillbaka i tiden och fick bli den där stela, vandrande pinnen igen. Cellgiftet kan jag i bästa fall ta en gång i veckan, men inte vid större utbrott.

Om man lever länge med denna nervsjukdom så kan det uppträda sjukdomar i nervsystemet. Epilepsi läste jag var möjligt. Men, när en vän som levt mycket länge med munherpes, drabbades av Neuropati misstänkte jag ett samband med Herpes. Den som vill ha visshet kan googla mer på det här punkten.
 Det är som sagt en folksjukdom utan anmälningsplikt. De som har ett starkt immunförsvar kan gå symptomfria genom livet.

Jag är förstås ledsen över det som hänt mig, men jag är för gammal för att plågas av sexdriften. Det är bara ensamheten jag vill bota, fast det inte går när det saknas kollektivboende för fysiskt sjuka.

SÅ HÄR GÅR DET TILL NÄR MAN TAR SIN ENBREL!

 När jag var liten sprang jag och gömde mig när klassen skulle vaccineras, hade sprutskräck. Men - ingen undkommer sitt öde!

REUMATISM OCH SEX!

Visst är det en chockerande tanke att också funktionshindrade också har ett behov av närhet och sex? Men det har vi!

De första månaderna då jag ägnade mig åt att överleva en sekund i taget – utan morfin eller liknande – då fanns det en tanke som ständigt hackade på mig; DU KAN ALDRIG MER HA SEX! Du kan ju inte sära på benen. Det tar en halv timma för dig att vända dig från vänster till höger i sängen. Du är körd! En körd jungfru på 25 år, en som bara har haft sex med sig själv.

Läkaren kunde inte svara på om jag skulle dö, eftersom hjärtat faktiskt kunde stoppa under den första attacken. Han visste inte om jag skulle svara på den tidens ENDA bromsmedicin, om jag inte svarade fanns det ingen framtid. Och jag var ung…

Jag har redan skrivit att det var fel på min hypofys och att jag hade extremt låga östrogennivåer. En gissning från min sida är att testosteronet därför dominerade Hur som helst så var min drift helt i klass med killarnas. (Jag hade inte skägg och såg ut som en tjej) .Jag skulle enligt frikyrkans norm funka som ”handbroms”, den som säger ”hit, men inte längre” – men jag var en urkass handbroms eftersom jag ville lika mycket som dem. Jag blev bortvald b l a av det skälet – jag spelade liksom på fel planhalva. Jag var en pojkflicka som bara drogs till pojkar i en strikt moralistisk omvärld.

Nå, jag kom på fötter igen eftersom kroppen svarade på malariamedicinen genom att låta mig GÅ vidare i livet. Jag kom att ha två längre förhållanden. Mitt andra strandade helt klart på RA-skov (arthritic flare) och biverkningsskadan på örat som slog vårt musikliv i spillror – och VÅRT SEXLIV!

Men, sedan mitt andra förhållande strandat blev det struligt. Jag gjorde en del försök att ansluta till män, men även om det fanns vissa neuropsykiatriska störningar som försvårade så var det just reumatismen som knäckte männen.

En man som utövade Falu Gong kom för att träffa mig. Han undrade om jag hade gjort övningarna enligt bandet han skickat, och jag sa att jag hade försökt men misslyckats eftersom jag inte kan röra armarna särskilt mycket. Han tittade på mig och såg faktiskt inga leder, eftersom jag hade hud och kläder utanpå dem! Sedan förde han ut sina armar mot sidorna och uppåt mot universum. Jag försökte igen och kom några decimeter upp från midjan. Han trodde att jag var korkad och sa hur det skulle va och jag svarade att jag förstod men att han inte förstod att det krävs friska axelleder för Falu Gong, Chi Gong och andra liknande sätt att komma i kontakt med Gud. (Annars kan man komma i kontakt med Gud även utan armar faktiskt).

Han sa:

-         Okey, jag fattar. Så du kan inte bli min flickvän!

-         Men vill du bli min älskarinna?

-         Nej, svarade jag.

Jag skulle kunna ta många fler liknande historier: dejten som inte ville tala sjukdomar eftersom vi i stället skulle ha kul och paddla kanot.

-         Jo, men det var ju det jag ville säga – jag kan inte paddla kanot, gå långt, åka skidor eller klättra i berg.

Eller killen jag träffade på krogen. Nästa dag var vi på badstranden tillsammans. Ljust var obarmhärtig avslöjande. Han stirrade på min handled som var opererad, smalare än normalt, och med ett långt ärr.

- Fy fan, så äckligt! Utbrast han. Mitt ansikte var väl sött, men diskoljuset hade ersatts av ett mycket starkare, där jag inte kunde bestå. Jag borde som vampyrerna gå och lägga mig när ljuset närmar sig.

Jag famlade efter kärleken men fann bara sex. Femtio procent av dem som ägnar sig åt nätdejting har sex vid första träffen stod det i en kvällstidning – ”för att det känns så rätt!.”

Det stod inte om de sedan gifte sig eller om de hade haft skyddat sex? Jag har pratat med andra kvinnor och de känner pressen på sig att ha sex första, andra eller senast tredje träffen.

Min fråga är: Vad är det som känns så rätt? Är det Klamydia, Herpes, Gonorré, HPV, Kondylom, Klamydia eller Aids? Att det känns fel med kondomer är jag idag helt medveten om – jag menar för männen. Att Sverige vill döma Julian Assange för våldtäkt för att han inte hade ordning på sina kondomer ser för mig ut som en dom över majoriteten män. Det är ju så verkligheten ser ut! 

Det tog tid för mig att inse att ansvaret för kondomskötseln låg helt och hållet på mig, utan något som helst intresse från männens sida. Om jag sa att jag var infektionskänslig så ökade det inte deras samarbetsvilja på den här punkten. De lyckades alltid tappa bort, sätta på fel, se till att den gick sönder osv.

Dessutom bredde den nya tidens sexlekar ut sig: oral- och analsex. Där står kondomtillverkarna sig slätt. Finns det över huvud taget tung-kondomer? Vi har olika sorters bakterier i vagina, analöppningen och munnen! Om de vevas runt så krävs det att man har ett hundraprocentigt immunförsvar och en massa tur. Annars blir man kanske sjuk av den bakteriesoppan. 

Jag blev dödssjuk i tre månader efter ”modernt sex”. Mitt CPR var så högt att vårdcentralsläkaren drabbades av panik och skickade mig till akuten omedelbart. Mannens munbakterier ledde till halsfluss, lunginflammation och urinvägsinfektion, tre ggr. Det krävdes tre antibiotikakurer att bli frisk. Eftersom min infektionsläkare var på semester så trodde AT-läkarna att jag var döende i någon mystisk sjukdom de ännu inte upptäckt och ville röntga ihjäl mig innan hon kom tillbaks och förklarade att jag ”bara” behövde megadoser antibiotika eftersom jag behandlades med Enbrel och var på fallrepet.

Då de uppenbara riskerna med sex i stället för förhållande var uppenbara, så ransonerade jag de tillfällen jag var utsatt för frestelse till ett par tillfällen per år. Men, som vi vet så räcker det med ett enda samlag för att få livet slaget i spillror. Nej, jag har inte fått aids, men annat som också är dödligt. Om detta vill jag berätta för att hjälpa andra, särskilt dem med autoimmuna sjukdomar. GÖR INTE SAMMA MISSTAG SOM JAG! Läsaren får tänka vad han/hon vill. Risken att jag dör att HPV-viruset gör mig modig. Jag vill tala innan jag dör och det jag vill ha sagt är:

KILLAR – ANVÄND KONDOM!!!  TJEJER, VÅGA STÄLLA KRAV!

Älska inte till döds utan till liv!

 Jag älskar den nya biologiska medicineringen för att de gör mig rörlig MEN biverkningarna består i

-         Kraftig sänkt immunförsvar

-         Infektioner

-         Cancer

-         MS

-         Hjärtinfarkt, mm

Att leva kort och intensivt är ett ideal för många, b l a för mig. Jag tog riskerna med öppna ögon. Ett långt utdraget lidande är inget jag väljer. Jag har LEVT och jag kommer förmodligen att dö av den längtan efter kärlek/sex jag har haft - och biverkningar till TNF-sprutor.

Jag vet inte vid vilket tillfälle jag fick HPV-viruset. Har inte kontrollerats varje år.

HPV-VIRUSET

”Det finns överallt!”, sa gynekologen, på ett nästan religiöst sätt!

-         Betyder detta med att jag har HPV-infektion och cellförändringar att jag inte mer kan ha sex?

-         Oh, nej – dessa virus finns överallt! Men för många blir de aldrig ett problem.

-         ????

-         Men, hur ska jag överleva dem?

-         Vi borde göra en konisering just nu, men eftersom du nästan saknar immunförsvar  så gör vi inte det. Vi kommer i stället att KONTROLLERA dig en gång om året! Ett ingrepp kan leda till att vi stör cellerna och att cellförändringarna sprider sig ännu mer.

Jag var förvirrad när jag kom hem. Kan man kontrollera bort sjukdomar? Men, hon lät så positiv? Varför var hon så översvallande kärleksfull och klappade mig på axeln? Var det ”sista smörjelsen”?

Det brukar ta 10 år att bygga upp en livmodercancer, baserad på HPV-viruset, men i mitt fall?

Kontrollerna fortsatte. Cellförändringarna accelererade. Jag träffade en ny gynekolog som sa att de måste bränna bort dem.

-         Men det kommer ju att skrämma upp mina sjuka celler (Sjögrens syndrom påverkar också cellerna) och få dem att sprida sig ännu mer?

-         Oh nej! Det här kommer att gå bra!

Så blev jag då koniserad. Efter åtta månader blev jag undersökt av gynekolog nummer tre, eftersom svensk sjukvård helt saknar kontinuitet. Han sa:

-         Det här ser jättebra ut! Vi ses om åtta månader!

Jag lät mig svepas med av hans positivitet, trots att jag är en simpel realist.

Efter två veckor fick jag ett kort brev:

”Du har fortsatta cellförändringar. Ny undersökning till hösten.”

Jag kraschade som en JAS-plan mot Tranebergsbron. Varför hade han sagt att allt var bra före cellodling? Om en operation inte stoppade detta utan i stället gynnade cellförändringarna, som nu stod på en tvåa – hur skulle vi då kunna stoppa dem? Mitt immunförsvar är nedlagt.  Hur kan jag då överleva detta? VAD ska stoppa dem om inte operation?

Jag kastade mig genast över telefonen och rev upp himmel och jord. Fick till sist ett samtal med en gynekolog som såg till hela bilden och som insåg att jag tillhör en riskgrupp. När jag föreslog en större operation där man tar bort livmodern, så tyckte hon att det var en bra idé. Hon underkände föregående läkares undersökningsmetoder eftersom de var anpassade efter en för övrig frisk person.

Det som hade hänt var alltså att cellförändringarna på livmodertappen efter operation hade spridit sig upp i livmoderhalsen, på väg mot livmodern. Om de sprider sig vidare så drabbas lymfkörtlarna och därmed hela kroppen, eller skelettet. Jag tänkte på biverkningslistan till mina sprutor: ”Cancer.”.

TNF-sprutor – en kärlekshistoria! En av de främsta orsakerna till dödsfall är idag biverkningar till mediciner, som förlänger livet. de botar inte, de "bara" förlänger livet.

Jag bytte läkare från den optimistiska till den realistiska. Snart kommer ännu en undersökning och förmodligen operation av livmodern. Men att skära i mig där nere är alltså i sig ett risktagande som medför ökad spridningsrisk eftersom operationer bygger på ett samarbete med kroppens eget försvar.

Jag har inställt mina emigrationstankar p g a cancerkriget. Om det kommer så långt att det handlar om strålning och högdos cellgift, fullskaligt krig, då har jag ingenting att sätta emot.

Unga tjejer ska framöver få sprutor mot HPV-virus för att klara av att vara de porrstjärnor de ska vara i det kondomfria Njutningssverige, där njutningen enligt nya undersökningar går före både ärlighet och vänskap (solidaritet).

En sång från hjärtat av Freddie Mercury: WHO WANTS TO LIVE FOREVER? 

Han dog vid 45 års ålder av AIDS. Själv tänker jag leva för evigt och älska för evigt, men inte i just den här kroppen. Life goes on and on and on...