DE HEMLÖSA, del 4

Fortsättning på storyn om Micke och Johan, från 11 juni:

Jag var alltså så korkad år 2000 att jag trodde att jag, som filantrop, kunde vara en motivationslänk i en kedja bestående av: avgiftning, behandlingshem, bostad och rehabilitering. Det var därför jag tog hand om en döende Johan. Jag trodde inte att jag var healer, behandlingshem eller mirakelgörare men jag trodde att jag kunde få vara en länk i en kedja. Det jag inte visste var att det inte längre fanns någon kedja. Sverige hade förändrats.

Jag lät honom få sju veckor på sig att övervinna sin motvilja mot socialen och när vi väl var där erbjöds han i stort sett bara en BARACK att bo i. Dessa barackområden i Småstad har ingen dygnet-runt-bevakning och risken för våld och övergrepp är därför mycket stor. De är till för AKTIVA MISSBRUKARE. Men jag invände att Johan väl inte kunde räknas som aktiv efter sju veckor utan droger? De svarade bara att det var allt de hade att erbjuda.

Även de psykiskt något starkare ger ofta upp barackboende sedan de nästan blivit skjutna med hagelgevär genom väggarna. Men de som har psykiska och neurologiska problem vet mycket väl att de inte skulle överleva i en sådan miljö. Det var detta som var det återkommande problemet med Micke och Johan: DE VAR INTE BARA MISSBRUKARE - DE VAR TRIPPELDIAGNOSER!

Sverige är bra på att sätta in människor i rutor, d v s EN ruta per person och liv. Men många av oss har mer än ett enda problem - och då står samhället handfallet där. Det finns boenden för psykiskt sjuka - men då får de inte ha missbruksproblem.

Efter det ytterst nedslående mötet med missbruksenheten följde en del tafatta försök att hitta en vanlig lägenhet men det gick ju inte p g a alla betalningsanmärkningar. Johan hade inte betalat en enda räkning på åratal. Det samhällsnyttiga bostadsföretaget var inte längre nyttiga för samhällets svagaste och ett nej innebar nej från alla andra bostadsföretag, utom ett: Men då måste de få 3000 som säkerhet och tyvärr var jag fattig och kunde inte hjälpa till med detta.

Jag var fortfarande reumatiker, även om jag hade en bättre period just då, och trots Johans förödande humor så visste jag (och han) att jag inte skulle orka med situationen i längden. Hans återfall stod och väntade i ett mörkt hörn. Det skulle komma att utlösas av julen. Jag hade ordnat till allting som det skulle vara med julgran, god julmat och julpynt. Johan berättade om alla de jular han hade gått förbi villornas fönster och tittat in genom fönstren på idyllen där inne, som i ett dockskåp.

Han berättade om en av sina barndoms jular. Han och mamman hade ordnat till allting. Julmaten fyllde kylskåpet. Då fick pappan ett av sina stora utbrott, på fyllan, och slängde ut mamman och de fyra barnen i snön. De fick söka skydd hos vänliga grannar. Pappan tömde all julmat i en säck, som han slängde in i bilen innan han drog iväg. Julen gick alltså åt helvete och mönstret inristades i Johans hjärna, det där mönstret som hjärnan gärna vill följa och upprepa i all oändlighet.

Så mot slutet av julen kom jag hem och fann Johan redlöst berusad i soffan, vilket innebar att han skulle kissa ned lägenheten eftersom blåsan blivit skadad efter många års missbruk. Jag var tvungen att ringa den pastor som stöttat mig något -  i en baptistkyrka jag tillhörde på den tiden. Han klarade av att släpa Johan till sin bil och köra iväg med honom. Han placerade honom på en bänk i stan och lämnade honom där, med en hel del smärta i sitt hjärta. Inte heller han visste vad man skulle göra. Småstad hade/har inga härbärgen eftersom "det skulle förstöra deras behandlingsplan" ?????

Det blev snart dags för nästa ledoperation för min del och jag var på sjukhuset ett par dygn. Min son fick tag på mig och sa att Johan ringde på dörren och ville komma in. Jag sa till honom att inte släppa in honom. Den tid och kraft jag hade kunnat ge var slut. Nu var jag tvungen att ta hand om mig själv och det arbete det är att vara en reumatiker, som kastas in i skov och operationer regelbundet.

När jag kom hem fann jag att trappuppgången var full av kiss, från en berusad Johan, som hade tillbringat natten i trapphuset. Jag hämtade genast mopp och hink och tvättade av hela trapphuset medan jag bad grannarna skamset om ursäkt:

- Förlåt! Jag försökte bara hjälpa en hemlös, men jag hittade ingen bostad åt honom
- Jag träffade honom i tvättstugan, sa en iranska, han verkade så trevlig - men - inte kan han bo ensam?

Hon kom från en kollektivistisk kultur där människor tar hand om varandra och förstod sig inte på den svenska individualismen och vår utsatthet. Inte jag heller. Jag hade önskat att det fanns behandlingshem som Venngarn kvar. Det var ett kristet ställe där man efter behandlingen fick bo kvar resten av livet, i gemenskap med andra och med möjlighet att arbeta med snickerier och annat. De insåg att vissa missbrukare är så skadade att de behöver få vara omslutna av andra människors kärlek livet ut.
Jag grät hela dagen nyheten nådde mig; att Venngarn hade lagts ned därför att regeringen beslutat att dra in sina statsbidrag till flertalet behandlingshem i landet.

En peson som jag måste få citera, AnnBritt Grünewald, f d fängelsedirektör: "Idag är våra fängelser fulla och våra behandlingshem tomma - det borde vara tvärtom! " Words!

En vinternatt när snöstormarna rasade knackade någon på fönstret och bad att få komma in. Det var en berusad, frusen Johan. Detta var det mest fruktansvärda Nej jag någonsin uttalat men jag såg inget alternativ. Han gav upp och sprang iväg mot Mickes provboende. Jag grät tårar av is i min frustration och smärta. Det jag hade kämpat så hårt emot skulle snart kunna bli verklighet: Mickes vräkning.

En av de sista åtgärderna jag tog till var att söka LVM (tvångsvård). Men även denna är ju numera i stort sett satt ur spel av besparingsskäl. Jag blandade in pastorn i denna ansökan, eftersom han tidigare hade haft en viss maktposition i kommunen - och vips å blev det annan ton i skällan. Johan erbjöds ett kristet behandlingshem, bara han infann sig på socialen viss dag, viss tid. Jag lyckades få fram budskapet till honom, men skulle han verkligen dyka upp - nu när han var aktiv alkoholist igen?
Svaret blev NEJ. Han hade fått nog av myndigheternas godtycklighet och lek med hans liv. När han bad om hjälp blev det nej och nu kunde de gott dra åt skogen!

Men av rädsla för att bli tvångsomhändertagen sökte han sig SJÄLV, av egen vilja, till Länkarna, som då hade ett par rum för korttidsboende. Han prövade på nykterhet igen, träffade en fin tjej på Länkarna, som var frisk och orkade satsa på detta osäkra kort. De förlovade sig och flyttade ihop. Ett helt år gick då Johan fick chansen att blomstra och leva som en riktig människa, innan trauma och missbruk slog ut honom igen.

ETT HELT ÅR FICK JOHAN LEVA ETT NORMALT LIV OCH BLOMMA UT! (Rosor blommar inte så länge)

Sedan även detta försök till ett nytt liv hade kraschat försvann han iväg till närmaste storstad där han efter en tid dog av okänd anledning. Eftersom han brukade bli slagen av andra missbrukare så antar jag att våld var en del av förklaringen, i kombination med förgiftning, kyla etc.

Sista gången jag mötte Johan talade han om sin längtan till Skottlands gröna kullar och jag hängde givetvis på och talade om möjligheten att vistas en tid på ett ekumeniskt center där. Så korkad jag var! Det han såg inom sig var sin snara framtid: de gröna kullarna i Himmelen och allt annat vackert där, en evig retreat - hemma hos Kärleken. Jag tror att han har det mycket bättre där än här och det tröstar mig!

DE HEMLÖSA, del 3

Här fortsätter min livsresa med Micke och Johan (från 11 juni):

En dag träffade Micke på en Vän, en hemlös kille som hade varit med i kristna sammanhang ibland, liksom Micke. De hade en del gemensamma nämnare och blev därför vänner. 

Jag satt hemma hos en vän som levde med ett öppet hjärta och ett öppet hem när Micke och Johan dök upp. De satte sig i soffan och jag betraktade med viss förskräckelse den nya vännen. Första tanken var: ”Han är väl inte beväpnad?” Han såg så vild ut, så annorlunda, så avvikande, så smutsig och långhårig att jag fick anstränga mig för att inte stirra på honom. Han var faktiskt den första genuina uteliggare jag kommit så pass nära. Johan sa att han hade varit uteliggare i 35 år, vilket givetvis utlöste en ravin av frågor inom mig:

 

Varför? Hur? Hur då? Hur överlever man? VEM VÄLJER LIDANDE OCH HEMLÖSHET? Har inte socialen en skyldighet att ge varje medborgare en bostad?

Varför valde ha då att övernatta på hårda golv i trappuppgångar och annat? Hur ser man till att inte frysa ihjäl? Det måste ju finnas underliggande problem. Hade någon brytt sig om att finna dem?

 

Jag är till min natur mycket nyfiken och fördjupar mig lätt i det ena eller det andra som kräver lite analytiskt sinnelag. De här frågeställningarna hade inte varit intressanta för mig tidigare i livet.

Under många år hade jag trots mina sjukdomar levt ett någorlunda normalt liv, pendlat mellan förorten och jobbet, haft hem, familj och barn att ta hand om. Jag hade haft spelningar och konstutställningar. Men uteliggarna hade jag inte lagt märke till. Nå, i Stockholm är det nog svårt att se någonting p g a mängden människor. Men i småstaden – där är det annorlunda, där syns individen väldigt väl. Och jag stressade inte nu, som sjukpensionär.

 Många av mina frågor skulle komma att få ett svar, för några dagar senare dök de båda vännerna upp på besök hemma hos mig. Stanken från den otvättade luffaren var stark, men luktsinnet slår ju av efter en stund … Vi pratade om allt möjligt och när jag sa att jag hade funderat på att starta en meditationsgrupp så sa Johan att han väldigt gärna ville vara med.(?) Han berättade att han hade fått bo och arbeta en tid på en av svenska kyrkan gårdar och hur han med dem hade fått vara med på en resa till Taizé i Frankrike, en slags pilgrimsort. Detta hade gjort ett djupt intryck på honom.

"Ja, visst är du välkommen om jag får igång en grupp", sa jag.

 

När besökarna hade gått vädrade jag ut länge och tvättade soffan i såpa och bakteriedödande medel för att bli av med den outhärdliga stanken. Johan skulle helt klart bli tvungen att duscha om han skulle kunna vara med i en grupp.

 

När jag nu skriver om Johan kommer jag att upprepa lite från ett tidigare inlägg, men nu sätter jag in det i ett större sammanhang, som handlar om mina försök att rädda två personer från undergång och eftersom deras liv hade länkats samman så kunde jag inte välja att hjälpa en av dem utan måste i så fall hjälpa båda två.

 En höstkväll ringde Micke förtvivlat och talade om risken för vräkning. Johan hade tuppat av i lägenheten efter en flaska vodka och Micke orkade inte bära ut honom i skogen. Om kommunen nästa morgon fann att han hade haft en nattgäst i sitt provboende så skulle Micke bli vräkt.

 

Samtalet slutade med att jag lovade att komma över till Micke. När jag kommit fram såg jag något fasansfullt: Johan låg i soffan med blödande, sönderslaget ansikte, klädd i ljusblå sjukhuskläder, där avklippta slangar stack ut här och där. Han hade hittats så gott som död i alkoholförgiftning och blivit återupplivad på sjukhuset i tid. Han hade haft enorm tur som levde och ändå hade han rymt för att få tag på ännu mera sprit. Det kallar jag för självmordsförsök. Så, vad skulle vi göra? Ringa polisen så att de kunde förvara honom där i fyllecellen i fyra timmar? Och sedan? Johan tycktes snurra runt i en ond cirkel. Mest handlade det om polis-sjukhus-polis-sjukhus. Gick den att bryta?

 

ÄR DET FRÄMST POLISEN SOM STÅR FÖR DAGENS VÅRD AV TUNGA MISSBRUKARE?

 

 

 

- Snälla, ta hem honom till dig! vädjade Micke. Eller så bär vi ut honom i skogen här utanför.

- Vi kan väl inte lägga honom i skogen? Han är ju i uruselt skick, det är oktober, regnar och är kallt.

 

Jag utkämpade en tuff inre strid. Att ta hem honom var ju en galen tanke men jag såg inga andra alternativ. Jesu berättelse om den barmhärtige samariten torterade mig. En samarier stötte på en slagen man på en enslig väg, rånad och blodig. Tidigare hade ett par religiösa judar passerat men inte reagerat. Samariern tog hand om mannen. Så ska ni handla, sa Jesus, så ska ni älska varandra. Det är våra kärleksfulla gärningar som räknas, inte om vi har "rätt" tro eller inte.

 

Jag gick hem och hämtade min son. Han fick se den slagne mannen han med och gick med på att ta hem och sköta om honom ett tag.  

 Ingen mer än Micke förstod varför jag tog in staden värsta uteliggare, men det var liksom inte jag som valde detta utan det var nöden som valde mig. Det var den högre kärleken som utmanade mig: NU har du ett val! Man kan inte hjälpa alla människor här i världen, men kanske just den som kommer i ens väg.

När dagen grydde vaknade en förvånad Johan upp, förvånad över att han inte var hos polisen igen, men i ett hem med levande ljus och vacker musik samt frukost på sängen. Sedan följde bad och ombyte till riktiga kläder. Plötsligt var vår familj en aning större och under de tre månader som följde fick jag lära mig en hel om hemlöshetens mekanismer och samhällets nedrustning, nedläggningen av behandlingshemmen, avskaffandet av rätten till bostad och kommunens "Öppenvårdsmodell". Öppen vård under öppen himmel.

 

Jag insåg inte då vilket sladder mitt val skulle resultera i. Hade väl bott i Stockholm för länge för att vara medveten om de förödande konsekvenserna av småstadsskvaller.

Men som väl är blev jag inte vräkt trots vissa incidenter efter den här tiden, när Johan hade fått återfall och försökte komma tillbaks. Tyvärr kunde jag inte ha honom boende hos mig. Tanken var att jag bara skulle få honom på fötter så att vi tillsammans kunde gå till socialen och samtala om detta med behandlingshem eller bostad. Men rädslan för samhället var så stor att det skulle dröja sju veckor innan jag kunde få honom med mig dit och jag lärde mig då att det förnedrande bemötande man får där är något man helst undviker.

 

Jag förstår nu att Johan var periodare och kunde låta bli spriten ett tag utan avgiftning. Han drack ingenting under den tid han bodde hos oss och det var då vi hade alla de där samtalen som gav mig en inblick i en okänd värld. Det var mycket han ville berätta. Jag hade en AA-bok som vi diskuterade innehållet i. Han fick åka MC med min son och ofta låna min moped. Johan levde upp igen och en gång sa han: "Jag skulle vilja berätta ALLT för dig!" Men riktigt så långt kom vi inte. Han dolde sin skam under en otaliga lager av skryt, självhävdelse och lögner. Vi skulle ha behövt mycket tid för att skala av allt detta så att ljuset fick komma in.

 

På nätterna brukad jag vakna av hans skrik, då han hade sina mardrömmar. Hela hans liv hade varit en mardröm. Först familjen där pappan söp, mamman jobbade och Johan tog hand det mesta av hushållsarbetet och sina småsyskonen. Han arbetade hårt och det fanns ingen tid till lek. Han blev regelbundet misshandlad av pappan. Johan blev allt mer överansträngd av situationen och började tackla av, fick hjärnhinneinflammation och bestående skador av den. Han var så svag att han ramlade ned för trapporna och fick hjärnskakning dessutom. Det blev därefter hjälpklass och ett utanförskap han bara bröt tillfälligt genom att, i tonåren, bjuda "kompisar" på sprit, när han hade pengar. När de var slut var "kompisarna" som bortblåsta.

 

Delar av denna story fick jag genom att ringa mamman. För detta med hjärnskadan var ingenting Johan ville prata om, förstås. Att jag nämner det gör nog ingenting eftersom han är död nu.

Det var mycket jag tog reda på, i syfte att skriva ihop något till missbruksenheten som skulle få dem att se Johan som ett vuxet barn, ett barn som farit mycket illa och behövde VÅRD OCH STÖD.

Så dum jag var! Som om de skulle bry sig om VARFÖR Jeppe super. Den som super får skylla sig själv. Den som är hjärnskadad, lider av posttraumatisk stress och super för att lindra den får finna sig i ett liv på gatan. På min fråga angående ett behandlingshem, helst med tolvstegs-program, svarade kommunen:

- Det kan ni glömma! Det är åååratals väntan till kommunens behandlingshem.

 (Det är dessutom obevakat under helgerna, ligger på gångavstånd till systembolaget och ett flertal knivskärningar har inträffat där.)

 

Jag försökte mobilisera andliga människor till ett nätverk, som skulle stötta Johan, medan han hade mig och proffsen att prata med MEN han behövde en egen bostad, anpassad till hans särskilda behov - och detta gick inte att få fram. Kommunen erbjöd psykologhjälp men ingen bostad. Det kallas Öppenvård.

 

Att Älska DE HEMLÖSA, del 2

"MICKE"

 

Efter att ha beskrivit hur sjukdomarna utvecklade min medkänsla med dem som har det svårt beskrev jag hur jag år 2000 fick nya bättre reumatikermediciner, som gav mig en viss arbetskapacitet, ca 25, men vägar till utbildning eller arbete på den nivån, anpassad efter mina handikapp kunde jag inte finna.

 I stället ägnade jag mig åt att besöka ”oaserna” i min ensamhetsöken, platser dit andra sjuka kom för att fika och prata, mestadels anordnat av svenska kyrkan eller annan kyrka. De flesta hade psykiska sjukdomar eller missbruksproblematik. Inte för att jag själv var psykiskt stark, men min hjärna var i full drift och jag var inte neddrogad av det ena eller det andra. Jag hade kämpat i åratal för att skaffa fram samhällets hjälp till mig och min son. Jag började bli amatörjurist. Printern gick varm för det mesta. Jag hade gått det gamla, krävande gymnasiet samt lärarhögskolan och var relativt intellektuellt lagd.

Alltså kunde jag i viss mån bli en resurs, om jag ville. Jag blev inte en volontär som breder smörgåsar eller städar eftersom mina kropp är förvärkt. Men alla kan vi göra något! Jag blev ”a pain in the as” för myndigheterna, en människorättskämpe med de flesta emot mig. Knappt någon trodde på mig, att de orättvisor jag stötte på var verkliga, att svensk välfärd befann sig i fritt fall. Även många kristna var väldigt kritiska eftersom jag inte underordnade mig överheten utan i stället ifrågasatte den.

 Förutom alla de sjukdomar av alla slag jag redan kände till utökades min kunskapsbank nu med hur det egentligen är att leva med t ex en manodepressiv sjukdom, hur ekonomin lätt slås i spillror under de maniska skoven och sedan är risken för hemlöshet där.

 Under några år lärde jag mig mycket om de bakomliggande funktionshinder som leder till hemlöshet men idag kan man förstås vara helt frisk och bli hemlös ändå eftersom socialförsäkringssystemen monterats ned. Det går snabbt utför med Sverige.

 En kille som ofta dök upp – ”Micke” – var rätt charmig på sitt sätt, trots att han alltid luktade öl, gjorde mycket väsen av sig och bad alla om hjälp med i stort sett det mesta. Jag insåg snart att han var lindrigt utvecklingsstörd och hade en paranoid psykos. Det senare hade vården också insett, men de kunde inte få honom att ta sina mediciner, eftersom Micke insåg att detta hämmade hans förmåga som amatörmusiker.  

Hans nedsatta intelligens tolkades som bristande vilja till att ta ansvar och det var många elaka saker jag fick läsa om honom i de journalanteckningar mm som jag senare kom över. Han var utdömd av de flesta och skulle skylla sig själv tydligen. Han var en av alla dessa som saknade neuropsykiatrisk diagnos, eller neurologisk. Det är lättare att döma ut.

 Micke bodde i ett provboende och förklarade för mig vad det var. Varje dag kl 08 kom kommunen och kollade att han inte hade nattgäster. Om han hade det skulle han snart bli vräkt. Jag insåg att detta var ett tufft krav för Micke, som inte alls kunde vara ensam och de som blev hans vänner var andra alkoholister, eventuellt hemlösa. Det var uppenbart att Micke skulle behöva ett slags kollektivboende, men eftersom han var en trippeldiagnos så fanns han inte med i samhällets rutmönster. Man ska ha ETT problem, inte flera.

 I ett gruppboende för psykiskt sjuka får man inte dricka. Behandlingshemmen var i stort sett nedlagda i min kommun sedan 1995, lärde jag mig, till min stora fasa. Hur skulle Micke då kunna sluta dricka? AA för utvecklingsstörda? Nix. Alla kan inte verbalisera sina problem. Personer som Micke är ofta räddningslöst förlorade - och de är många. Dubbeldiagnoser känner folk till, men det jag kallar trippeldiagnoser är mindre känt.

Jag inbillade mig att han kanske skulle ha möjligheter till rätt vård om jag kunde få fram en neuropsykiatrisk undersökning, men den kräver föregående nykterhet och i detta fall ett rymningssäkert behandlingshem. Allt detta skulle visa sig omöjligt att få, men lugn, jag bråkade tillräckligt mycket för att kommunen till sist skulle bita sig i svansen och de blev tvungna att följa upp sina lögner, vilket skulle komma att gagna Micke. Vi nådde inte ända fram men ändå till en hyfsat hållbar lösning. Det tog mig ”bara” fyra års arbete!!!

 Det som skulle trigga detta arbete var att Micke hamnade i en situation som definitivt skulle kunna få honom vräkt ur provboendet. Han fick en nära, tung, missbrukarkompis som var genuin uteliggare utan sociala kontakter - Johan.

Vissa överlever några decenniers hemlöshet men andra gör det inte. Micke var på alla sätt som ett barn och skulle absolut vare sig klara av uteliggande eller boende i livsfarliga baracker eller andra hotfulla miljöer. Det indikerades i de papper jag grävde fram att han var en idiot som försökte slänga över ansvaret för sitt liv på vanliga människor. Idiot?  Det jag läste var bara förakt, förakt. Jag kom under dessa fyra år att gräva upp de mesta journaler som fanns från olika typer av vårdtillfällen och institutioner. De äldsta indikerade just en lindrig utvecklingsstörning, men denna diagnos fanns inte för länge sedan. Antingen var man helt utvecklingsstörd eller så var man någorlunda normal och skulle klara sig ändå. Men kraven på individen har ökat enormt de senaste 20 åren. Alltså ökar stödbehovet för de svagare.

Föraktet för svaga människor har genomsyrat Sverige. Utförsäkringen kom att bli beviset på detta. Om vi inte tar hand om varandra i ett samhälle så bli vi ett ”sär-hälle”, vi blir egon som måste överleva på egen hand – och i slutändan kommer därmed Homo Sapiens att duka under. Vi överlevde p g a vår förmåga att samarbeta. Det jag nu skriver om är symtom på en mycket allvarlig samhällssjukdom, ett av många. Vi ÄR kärlek och utan den Ingenting.

Min berättelse om Micke och Johan kommer att bli rätt lång och den jag först tog hand om var Johan, i ett tappert försök att ordna bostad åt honom så att inte Micke skulle bli vräkt. När jag tog in Johan var jag fortfarande en oerhört naiv människa som trodde att Sverige skulle ställa upp med avgiftning, behandlingshem, bostad etc. Men mitt uppvaknande blev bryskt och hårt. De tre dagar jag skulle vara en länk mellan Johan och socialen skulle bli tre månader och tyvärr utan annat resultat än att jag förlängde en människas liv med ett par år, knappt. Men Johan fick lära mig mycket om livet och en hel del samhällskunskap. Vi fick lära oss att kämpa för tron, hoppet och kärleken. Det hade en mening, även om storyn p g a samhällets ovilja att hjälpa, fick ett tragiskt slut.

Ingenting vi gör för varandra här på jorden är förgäves, även om vi inte räcker ända fram som individer. För att lösa dessa problem måste vi arbeta tillsammans, över alla gränser, i tron på att VARJE MÄNNISKA ÄR LIKA I VÄRDE OCH RÄTTIGHETER! (Human Rights)

Jag ville gärna avsluta med en sång, som jag brukar. Jag valde en som är mycket stark i sitt budskap men kristen på ett sätt som ger både mig och många andra kluvna känslor. (Är kristen mystiker, inte fundamentalist). Sången beskriver det jag talat om  den heter "BE FÖR SVERIGE!" Jag personligen lägger in mycket action i begreppet "be". Att bara mumla religiösa ord leder ingen vart. Jesus, mitt ideal, GJORDE en massa för att hjälpa de utslagna. Bön utan gärningar är fullständigt värdelöst. Jag känner mig djupt besviken över att kyrkorna inte agerat kraftfullare, t ex genom att öva påtryckning på myndigheterna eller genom att prioritera egna alternativ, nu när samhället gett upp. Det räcker inte med bön, soppa och kaffe.

Men det framgår av låten av låtskrivaren har insett detta: att även kyrkan i hög grad har svikit sitt kall. Men ändå är det ofta just kyrkorna som åtminstone gjort NÅGOT och därför tar jag med detta Mayday: Vi måste göra något NU och - varför då? Tja, här behövs en form av värdegrund som har att göra med tron på allas vår gudomlighet, hur den nu kan se ut.

 

Att Älska DE HEMLÖSA, del 1

 

 

Jag har skrivit om mitt livs vandring genom detta liv med en strävan att lära mig älska mer - därför att jag ser detta som meningen med livet (eller en av de viktigaste.) Detta budskap har de flesta nära-döden-upplevare fått med sig tillbaka till jorden.

Här följer några  inlägg om att lära sig älska de hemlösa. Här sitter jag i samma båt som alla andra svenskar. Jag menar - vi tycks gå samma lektion eftersom vi befinner oss i ett land där antalet hemlösa är 30-40 000, om man räknar dem som är akut hemlösa. Om man räknar in ungdomar som bor hemma fast de är vuxna och andra som egentligen vill ha en bostad så blir det tal om betydligt högre siffror. Varför blev det så här? Det går att tala om slopade byggsubventioner, det totalt underdimensionerade byggandet under de senaste decennierna mm, men VARFÖR har vi låtit det ske? VARFÖR går de flesta bara förbi med förakt? VARFÖR tycks vi acceptera uteliggaren som ett naturligt inslag i stadsbilden?

Jag inledde med en amerikansk video, som visar hur attityderna till hemlösa kan variera - som väl är. Den mest förstående, varma medmänniskan är en man som uppenbarligen själv har varit hemlös ett tag. Mitt engagemang i hemlösa växte fram ur mitt eget utanförskap, mina sjukdomslidanden och omgivningens totala likgiltighet inför detsamma. I det Utanförskap jag hamnade i hade jag inget annat val än att gå till mötesplatser för sjuka - eller missbrukare. Som arbetande mamma och hustru i storstaden hann jag knappt lägga märke till samhällsets absolut värst utsatta grupp: missbrukare med neurologiska, neuropsykiska och psykiska problem i botten.

Trots min förståelse för att vissa inte hinner med att SE så har jag svårt att förlåta Sverige för avskaffandet av de flesta av landets behandlingshem och den fundamentala rättigheten att få ha en bostad - anpassad efter individens behov. Jag menar: En paranoid, något utvecklingsstörd person med lättare missbruk kan inte kastas in i en barack, som ska delas med minst två andra personer som är "vuxna", beväpnade, aggressivt sinnessjuka och allmänt farliga. Sker det? JA!!!

Jag har rest en del i Skottland och Holland. Jag vill diskutera den svenska hemlösheten i förhållande till dessa länder, eftersom de är närliggande. Jag åkte dit på semester - från den svenska Nöden. Jag orkade inte längre se stadskärnan så helt dominerad av sönderslagna, blödande, avsvimmade, skrikande, trasiga och illaluktande missbrukare och hemlösa. ORKADE INTE MER! Jag fick välbehövlig semester från den svenska O-färden och såg knappt någon människa i dessa länder, som passar in på den beskrivning jag just gav. P g a mina erfarenheter känns det som om vi behöver skrota en del av de bilder som har funnits där för att karakterisera det typiskt svenska:

 

 

Jag tycker att den nya svenska nationalsymbolen bör vara:

Efter en vistelse i västra Skottland, där jag inte fann en enda hemlös (besökte aldrig  Glasgows förorter) så beskrev jag entusiastiskt hur väl det Skottska systemet fungerade och att en hemlös person ofta kunde få en lägenhet redan efter TRE VECKORS VÄNTAN i den kommunala bostadskön!

Jag förväntade mig ett svar i stil med: "WOW! Så fantastiskt!" Men kommentaren blev i stället:
- "Vem vill bo granne med EN HEMLÖS?!?!"

Det var i det ögonblicket jag insåg katastrofens vidd: Sverige har cementerat begreppet Hemlöshet. I gruppen hemlösa finns ju idag inte bara missbrukare och psykiskt sjuka utan alla möjliga människor. Vem som helst kan bli hemlös, t ex efter en skilsmässa. Verkar som om vissa skapat en bild av en slags kastlös individ som har dålig karma att arbeta av - och SKA förbli hemlös?

Ändå hade jag berättat om min vän, som efter ett långt arbetsliv i Holland återvände till sitt hemland Skottland, hur han då anmälde sig till den kommunala bostadskön och efter tre veckor tilldelades ett fint litet, billigt hyresradhus, byggt av Skottska staten - yes, of course with a rose garden!

Sverige hade år 2011 34 000 hemlösa, enl. Socialstyrelsen.
http://www.socialstyrelsen.se/hemloshet/omfattning

Vad blev det av alla dessa? Vissa stod utanför den reguljära bostadsmarknaden - vad gör man då? Det står det inte något om på denna sida. Andrahandslägenheter och kartonger?

Uppgifter från Skottland år 2011:

According to Shelter,^[2] in 2010-11, 55,227 households made homeless applications to their local council in Scotland. Of these, 41,553 households were accepted by their local authority as homeless or potentially homeless, and 36,440 of those households were assessed as in priority need.

I Skottland finns det bostadsköer!!! Man anmäler sig till kommunen som bostadslös. De utreder saken och av de drygt 55 000 som anmälde sig accepterades 41 000 som hemlösa och detta innebär att man också få en bostad. Differensen - 14 000 antar jag var de mer komplexa fallen, de med stora problem eller kanske inte med rätt att stanna i Skotland. Man registrerar hur som helst inte bara antalet hemlösa  utan sedan ger man dem dessutom någonstans passande att bo! Det står i deras lagar att en gravid kvinna t ex måste erbjudas ett permanent boende, inte tillfälligt.

 Det finns enklare "shelters" för de som inte riktigt passar in i en fast lägenhet för tillfället. Men av vad jag sett, hört och läst så kan inte människor p g a en försenad hyra permanent hamna utanför bostadsmarknaden! Den här sidan verkar också tilltalande: omedelbart tak över huvudet: Akut telefonnummer anges:

http://scotland.shelter.org.uk/get_advice/how_we_can_help/_free_housing_advice_helpline

Den sidan känns väldigt osvensk. Vaddå ingenstans att sova i natt? So what? Vem bryr sig. Jo, jag vet att det finns natthärbärgen i storstäderna men i många städer finns det inte det, ingenting alls. Möjligen en barack, men då säkerheten i t ex min stad absolut inte kan garanteras är det många som inte vågar bo i dessa avsides belägna baracker, där man skjuter med hagelgevär genom de tunna väggarna - ibland. Kyrkorna i min stad kan inte göra mer än att ge 5 kr till toaletten - för den som tänkt sova över där.

JURIDIK: Har Sverige någon skyldighet att ge bostad åt alla? Så säger Socialstyrelsen:

"Det är kommunernas ansvar att hemlösa personer i Sverige får det stöd och den hjälp de behöver, men det är inte socialtjänstens uppgift att tillhandahålla bostäder."

Och, när allmännyttan är avskaffad, "social housing" en sällsynthet, en betalningsanmärkning blockerar alla bostadsföretagen simultant i en mindre stad, när härbärgen saknas, när man inte längre ger akut hotellvistelse, när ... VAD ska då socialsekreteraren göra? "Det är INTE hennes/hans uppgift att tillhandahålla bostäder." Svensken är i praktiken utan juridiskt skydd!

JURIDIK: Har Skottland någon skyldighet att ge bostad åt alla?

"The Scottish parliament passed the Homelessness Etc (Scotland) Act 2003 which has an aim of ensuring that by 2012 everyone assessed as being unintentionally homeless will be entitled to permanent accommodation."

Översättning: Lagen Etc Act 2003 säger att till år 2012 ska varje person, erkänd som ofrivilligt hemlös, HA RÄTT TILL EN PERMANENT BOSTAD."

När någon säger till mig angående något: "Hur kan detta hända i ett välfärdsland som Sverige?" då svarar jag: "Hur vet du att Sverige är ett välfärdsland?"

Jag har suttit med två hemlösa på Socialkontoret och hört orden: "Tyvärr, vi har ingenting att erbjuda!" När jag delade detta i ett kristet sammanhang sa en person: "Du uppfattade det som om de sa att de inte kunde erbjuda en bostad!" (Hon menade att jag blivit psykotisk!) Damen ifråga var tydligen inte uppdaterad. Det är hon inte ensam om. Sveriges välfärd har rasat och alla bör i så hög grad som möjligt hålla sig uppdaterade med NULÄGET!

Jag känner till en diakonissa som var med en man upp på kontoret tre ggr med samma fråga om en bostad och hon fick givetvis samma nekande svar varje gång. Jag undrade varför hon gick dit TRE ggr? "Jo, för att jag kunde inte tro att det var sant!"

Det gör så ont att skriva om detta och att minnas de vänner jag haft som dött i sin hemlöshet att jag gärna kopplar av lite med Paul Simon: HOMELESS! Den ger en vacker ram åt den hemska bild jag just målat upp, men jag vill skriva om sanningen och för demokratin.

Att finna sitt verkliga JAG

Forts. från 13-05-16, slutet.

Sedan jag hade fått min omdiagnosticering av Peter hyfsat godkänd av en neurolog/psykiatriker återstod "bara" tre år i vårdkö (!), en tid på mildare preparat än neuroleptika d v s avgiftning, en tid utan den nödvändiga ADHD-medicinen, en prövningens tid.

Sverige har länge haft de längsta vårdköerna i Europa och därmed måste jag säga riktigt dålig sjukvård, eftersom kötiden när man väntar på vård kan vara livsavgörande. Köerna har medfört ett obeskrivligt lidande för många. Man har jobbat på att korta ned dem. Jag vet det eftersom jag är kroniskt sjuk och som gammal reumatiker får jag nu träffa min reumatolog ungefär vart tredje år i stället för varje år, därför att de nyinsjuknade ska få vård snabbare. Idén har sina poänger, fast det bästa vore att ALLA fick god vård kontinuerligt.

Köerna till neuropsykiatrin har kortats. Men jag skriver nu om början av 2000-talet, då de neuropsykiatriska diagnoserna hade varit kända ca tio år, men de flesta av dem som redan hade en diagnos fick fortsätta leva vidare med fel diagnos.

De 3-4 åren som bestod av väntan till olika utredningar tärde svårt på Peters och mitt förhållande. Min starka sida är min stora känslighet som gör det möjligt att se mer än andra, ibland. Min svaga är att jag inte är seg och uthållig. Mot slutet av väntetiden hände det som alltid händer i en reumatikers liv: en led hade värkt slut och behövde bytas ut. En axeloperation kom att lägga beslag på mig helt och hållet i åtskilliga månader. Det är inte bara läkningen som tar tid utan också skovet. Alla bromsmediciner måste sättas ut under flera månader, vilket gör att reumatismen aktiveras och till sist kastar ned mig i en avgrund av smärta, sömnlöshet och oförmåga till det mesta - jag blev helt sängbunden.

Under tiden gick Peter in i sin ADHD-utredning, men medicinen kunde han inte få förrän sommaren var slut. Utredningen var inte formellt helt avslutad. Och han led och våndades Och jag grät av smärta hemma i min säng. Ingen av oss kunde hjälpa den andre. Min roll som hjälpare hade kommit till ett slut.

En tjej i bekantskapskretsen började hälsa på Peter och de tog små promenader med honom. Jag förstod egentligen inte vad han sa - promenader? Men han hade ju inte promenerat på 25 år?

Jag förstod bättre när han kom och besökte mig en dag när jag själv hade kommit på fötter. Den man jag träffade var smalare än den jag hade känt och inte ett dugg desorienterad. Han kunde gå åt rätt håll, utan att falla eller krampa eller kräkas. Vi gick en för mig rätt lång promenad medan jag försökte ta in det ofattbara i att detta verkligen var Peter - den Peter jag hade tagit i handen och lett till busshållplatsen därför att neuroleptikan gjorde honom så förvirrad att han inte kunde skilja på vänster och höger, han var som ett litet barn. Men inte nu ... Giftet hade i hög grad lämnat hjärnan och en ny person, en personlighet höll på att födas fram.

Tjejen umgicks allt mer med Peter och en dag blev de kära i varandra. Hon var av den uppfattningen att man måste gifta sig om man vill ha sex - så de gifte sig och flyttade ihop rätt så omedelbart. Det finns kristna människor som gör på det sättet, men jag själv är inte den typen.

När jag fick veta vad som hade hänt fick jag en svår chock. Jag hade hoppats på ett lyckligt slut där Jag var inräknad. När han hade fått sin medicin och lugnat ned sig så skulle vi fortsätta ha spelningar ihop, fast mycket bättre än förr. Allt skulle bli bra - och det blev det också, men inte på det sätt jag hade tänkt.

För att läka min själ åkte jag till ett sant medium och en underbar healer - Anna-Lena Vikström.
Hon sa att jag hade gjort det jag skulle för att hjälpa Peter tillbaka till livet, men att det hade varit en obalans i förhållandet. Jag var ju den som stred för honom, men han hade känt sig underlägsen och ville, när han blev friskare, få spela en mer dominant roll, såsom han hade gjort innan han blev sjuk. Det som hade hänt var Meningen, men det som NU hände var också Meningen!

Jag tänkte på ett bibelord: "Var sak har sin tid."

Jag inledde ett mentalt arbete där jag tänkte bort schablonerna om prinsen och prinsessan som gifter sig och lever lyckliga livet ut. Vi är andar som är här för att lära och lära ut, för att ge och ta emot kärlek under en tid. Ingen äger någon. Vi är bara här för att lära. Jag hittade en inburad, döende fågel, öppnade burens dörr - och fågeln flög ut och bort! Jag skulle vara glad över detta. Det tog flera månaders inre arbete innan jag kommit så långt att jag var emotionellt redo att möta Peter och hans fru.

När jag kände mig färdigbearbetad gick jag in på McDonalds med en bön i hjärtat: "OK, Gud, jag är redo nu!"

Det dröjde inte länge förrän Hon "råkade" dyka upp. Hon hälsade vänligt på mig och sa att Peter skulle komma om en liten stund. Jag väntade med spänning. Vem var han nu - när han gick på ADHD-medicin och hade börjat sitt nya liv?

In genom dörren kom det en mager, långhårig man, klädd i hippiekläder, med en hel del halsband hängande runt halsen. Han slog sig ned vid bordet och flinade stort. "Hej!" Sedan berättade han om musikstudion han hade byggt upp, i källaren han hade hyrt, och om killen som var bra på att spela trumma, som han hade mött. Det skulle bli mycket musik nu och han var full av iver att nå ut med sin musik. Delmålen var skissade och klara. Han pratade fort och ivrigt och var så totalt olik den person jag mötte för fem år sedan att det var helt ofattbart. Det fanns nästan inga likheter alls.

Var detta pojken som hade tappat bort sitt jag? Knappast. Detta var i högsta grad någon som visste vem han var: en genuin hippie!

För att det hela skulle bli mer verkligt för mig fick jag följa med hem till deras lägenhet och lyssna på musik han hade spelat in, se på målningar som hans fru hade målat därför att också hennes kreativitet hade fått sig en rejäl knuff uppåt. De berättade också om sin resa till ett varmt, härligt land där de hade bott en tid.

Peter LEVDE igen, på riktigt!!! Han GJORDE saker som man inte kan göra med en hjärna som berövats sitt dopamin. Två lyckliga personer satt där framför mig och jag kunde bara tänka: MIRAKEL KAN FAKTISKT HÄNDA! MIRAKEL HÄNDER!

När jag åkte hem kände jag en väldigt djup känsla av meningsfullhet inom mig. Ett gammalt ordspråk säger: "Det är saligare att ge än att ta." Det är svårt att inse att detta är den djupare meningen med livet, men när denna sanningen ibland lyser upp himlavalvet - då kan man vara lycklig.

Hoppas låten ligger kvar ett tag: Kees sjunger en gammal, kristen bön om att vara Guds ögon, hans röst, hans kropp här och nu på jorden. Jesus kom inte hit för sin egen skull, för att bli lycklig. I vår tid, med den lyckokult vi har, kan det vara svårt att ta till sig detta: Kanske är jag inte här bara för min personliga lyckas skull?

För säkerhets skull skriver jag ned texten här, för att den är så viktig. Vem har jag utan dig och du utan mig? Vem är Gud om inte vi alla tillsammans? Vem ska hela, trösta och hjälpa den lidande människan om inte du och jag?


God be in my head,
and in my understanding;
God be in my eyes,
and in my looking;
God be in my mouth,
and in my speaking;
God be in my heart,
and in my thinking;
God be at my end,
and at my departing.
Amen.

En annan viktig bön, eller del av den: den helige Fransiskus:

Lär mig sträva efter att trösta hellre än att bli tröstad,
att förstå hellre än att bli förstådd,
att älska hellre än att bli älskad.
Ty det är genom att ge som vi får,
det är genom att glömma oss själva som vi finner oss själva,
det är genom att förlåta som vi själva får förlåtelse,
och det är genom att dö som vi föds på nytt till evigt liv.


 

DIAGNOS - med hjälp av det övernaturliga!

Berättelsen om Peter: fortsättning från  130516

Peter och jag arbetade tillsammans för att finna en väg ut ur neuroleptikaträsket och tillbaka till Livet/Musiken/Kärleken. Biverkningarna hade ödelagt hans liv. De var en stor dag för oss båda två när han äntligen fick träffa en skicklig psykosexpert, som kunde slå fast att om han någonsin hade haft en psykossjukdom under de 25 år han varit neddrogad så fanns den inte kvar. Men det troligaste är att han helt enkelt var feldiagnosticerad - i 25 år!

När han satt där hemma med läkarutlåtandet i händerna och insåg vidden av det han hade läst: att han kanske hade haft fel diagnos och fel mediciner i alla dessa år, utlöstes ett jordskred av känslor: vrede, sorg och förtvivlan. Dessutom (detta hade jag inte förutsett) så var det en annan sak: Han hade nu inte längre någon diagnos kvar att identifiera sig med - och diagosen hade varit hans enda identitet!

Orden "Patienten har tappat sitt jag" fick en förödande inverkan på Peter, vars största problem hade varit känslan av att han inte fanns och nu fick han liksom en bekräftelse på detta. En människa som har tappat sitt jag - vem är det - en människa utan ett jag? Är en människa utan ett jag verkligen en människa? Psykiatrikern hade ryckt undan den tunna jordskorpa Peter stod på. Vi bävade båda två inför denna oförutsedda jordbävning, som nu drabbade Peter.

Och allt var mitt "fel"! Min längtan efter att minska hans lidande hade fått mig att ställa honom i kön till Psykosenheten för att få mer kvalificerad hjälp, framför allt "snällare" mediciner. Jag infogar här en biverkningslista på Leponex ifall någon undrar vad jag menar med "elaka" mediciner:

http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=19890317000026&DocTypeID=7&UserTypeID=2

Det står uttryckligen att man inte får ha epilepsi, d v s kramper och anfall. Men det hade han ständigt utan att läkarna brydde sig. OCD kan uppstå som biverkning, men det behandlades som ett originalproblem. Det mest otäcka var det där med ojämna hjärtslag och andning samt orden "okänd, plötslig död", som möjlig biverkning. Om medicinen ändå att minskat ångesten och gett god sömn, men den gjorde raka motsatsen. Ständig ångest och max två timmars sömn. Vad är vitsen med sådana piller? Mitt intryck är att den som inte är psykotisk kan bli det ifall man ger honom/henne antipsykotiska preparat.

Nå, det hade uppstått en nödsituation och det fanns tydligen inga läkare som kunde fastställa RÄTT DIAGNOS. Vad gör man då? För mig fanns bara en väg: vägen inåt, till det undermedvetna och det allmedvetna, den kosmiska kunskapen - längst inne i oss.

Jag åkte ut till landet och satte mig i gräset. Omgiven av naturens tempel: susande björkar, trygghetsalstrande granar, gräs, blommor, fjärilar och ett glittrande hav - lät jag pulsen och hjärnvågorna sjunka ned till den nivå som meditation handlar om, den nivå där vi är som mest mottagliga för klärvoajanta tankar och svar på våra frågor.

Med naturens hjälp kunde mitt hjärta börja bulta i takt med universums stora älskande hjärta och efter några timmar började några stora svarta bokstäver uppfylla hela hjärnan, eller himlen - vet inte vilket.
Bokstäverna var:  ADHD    ADHD    ADHD    ADHD     ADHD   
Detta var inte mina egna tankar, de ser aldrig ut på det sättet, men jag kunde inte acceptera diagnosen.

- Ursäkta mig Gud, jag vet att du är intelligentare än jag, men det här kan ju inte vara rätt svar!?
ADHD är väl ett litet problem? Och Peters är mycket större? Right? Nähä? Okey, då åker jag hem och tar fram min bok i neuropsykiatri och läser kapitlet ADHD en gång till.

Det gjorde jag. Jag läste om barn med ADHD och jämförde med Peters barndom, som jag tack vare hans stora berättarkonst kunde utantill och det stod då klart för mig att vartenda symptom jag läste om passade in på Peter som barn. Diagnosen passade som handen i handsken.  JAG HADE HITTAT RÄTT DIAGNOS! Jag kände det med hela min varelse.

Fast, det fanns vissa symtom, som inte lät sig förklaras av ADHD. Om Peter drack ett enda glas öl/vin till maten så blev han galen, ja, faktiskt riktigt galen - blind av vrede, aggressiv och en helt annan människa. Det var som om han inte ens såg mig.

Detta fenomen googlade jag på ända tills jag fann liknande fall och tillhörande diagnos:

PARTIELL TINNINGLOBSEPILEPSI.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Temporallobsepilepsi

Partiell epilepsi? Men det får man ju absolut inte ha när man äter sådan medicin som sänker kramptrösklarna (b l a Leponex) Det förklarade ju de hundratals eller tusentals timmar han legat på golvet och krampat sönder käkar och kropp - utan att läkarna hade reagerat när de fick höra om det. Inte ens som inneliggande patient brydde man sig om det, trots att det innebar att samtliga tänder och delar av käken totalförstördes! Jag misstänker att ryggen också skadades då - den kom att ge svåra symtom senare.!

Peter hade verkligen hallucinationer av olika slag: hörsel, lukt och syn, men jag hade kommit fram till att de skiljde såg åt från den typ av hallucinationer som hänger ihop med schizofreni. Hans hallucinationer triggades av epilepsi! Att se skillnaden är förstås svårt och de flesta psykiatriker tycks missa det, varför gjorde inte jag det? Kanske för att jag har mina autistiska drag, vilket innebär förmåga till detaljsinne och analys? Kanske för att jag och Peter träffades så ofta och att jag fick så enormt mycket mer tid på mig att iaktta och försöka förstå vissa fenomen än vad en läkare har till förfogande under max en timmas tid per år.

Och så var det ju den där natten då jag låg nära Peter och kände att varje muskel i hans kropp kontraherade, som på en boaorm, medan han befann sig i ett aggressivt, transliknande  tillstånd. Det där gav mig verkligen något att fundera på och det var väl första gången ordet epilepsi for igenom min hjärna.

Sedan jag hade mediterat och gjort min research var jag omskakad av de sanningar jag funnit för jag visste att jag hade hittat rätt!

Jag delgav Peter allt som jag hade funnit och när han läste igenom symtomen på ADHD så blev han svårt tagen: Det handlade ju om HONOM! Han kände igen alltsammans eftersom hans minnen var mycket starka. Så, då fanns det trots allt en förklaring. Hoppets gnista tändes i hans trötta ögon. Vi såg på varandra och tänkte samma tanke: MEN HUR? Hur ska vi kunna bli trodda? Skulle jag kunna gå till Peters doktor och säga:

-   Ursäkta, men du har faktiskt haft fel i alla dessa år. Peter har inte schizofreni. Han har ADHD och partiell epilepsi. Det sa Gud till mig när jag mediterade och gjorde en symtomanalys.

Nej! Den strategin var helt utesluten. Läkaren var oerhört dominant och lyssnade aldrig någonsin till sina patienter eller deras anhöriga. Så vad gör man då? Återigen famlade jag i mörkret och Peter började falla igen ...

I panik ringde jag psykakuten för att be om hjälp beträffande Peters mående och fick då "av en slump" rådet att ta kontakt med en psykiatriker som samtidigt var neurolog - en person med mycket gott rykte, känd för sin skicklighet. Partiell epilepsi befinner sig i gränslandet mellan psykiatri och neurologi så detta var uppenbart Peters räddare! Jag nappade omedelbart och skrev ett "MAYDAY-BREV" till Dr. "Björk".
Jag var van vid att korta mayday-brev har större effekt på vården än långa, komplexa. Vi fick svar! Vi fick en tid hos honom - om några månader.

Dagen D var vi båda taggade. Jag hade med mig papper med Peters symptom samt symtom tillhörande de diagnoser jag hade ställt. Syftet var att visa hur väl de stämde överens. Peter hade/har en stor verbal kapacitet och en förmåga jag helt saknar: att snabbt hitta de rätta argumenten, de rätta orden - oerhört snabbt. Man kan säga att vi kompletterade varandra.

De första 15 minuterna var kritiska. Vårt koncept var svårköpt eftersom det underkände den heliga Psykiatrin i grunden. Men sedan - plötsligt lossnade det. Läkarens ögon såg eftertänksamma ut, han tog in mer och mer information, sorterade den, klassificerade den och - till sist fann han det sannolikt att de nya diagnoserna var de mest rätta!

Vi var vimmelkantiga av lycka när vi stegade ut i vårljuset. Äntligen tycktes framtiden finnas där någonstans, trots den långa kalla vintern. Knoppar var på väg att brista, inte utan smärta, men i alla fall. Något var definitivt på väg att hända.

Det vi inte hade klart för oss just då var att Peter inte skulle bli inlagd för att snabb kunna få alla utredningar. Nej, väntetiden för en MGR var ett år. Detsamma för en datortomografi. Och till neuropsykiatrin var kötiden 2 - 3 år!

Det enda vettiga med all denna väntan var att Peters hjärna behövde bli så fri som möjligt från neuroleptika-påverkan. Långvarig användning ger permanenta skador, men utsättningen av medicinen skulle i alla fall frilägga stora delar av hjärnan. Man bör vara så opåverkad av droger som möjligt vid en neuropsykiatrisk utredning.

Framför oss låg alltså en törnbeströdd stig: långsam avgiftning från neuroleptika och väntan, väntan, väntan. Ingen ADHD-medicin utan färdig diagnos. Dessa plågsamma år var förstås värst för Peter, men den var väldigt svår för mig också. Tonvis med känslor, som varit infrysta i decennier, behövde få komma ut ur Peter: vrede, bitterhet, frustration och sorg över ett förspillt liv. Jag vet inte hur svårt det är att avgiftas från heroin, bara att det är svårt. Frågan är om det kanske är ännu värre att avgiftas från tung neurolepika? Något behandlingshem för detta finns så vitt jag vet inte. Var jag rätt person att ta emot all denna aggressivitet? Nej!
 
Jag har alltid varit konflikträdd och min reaktion på utbrott var uppbrott! Jag sprang helt enkelt ut genom dörren och hem, när det blev för mycket. Jag fann det så svårt att jag ville avsluta vår relation många gånger, men grejen var den att jag inte kunde ge upp förrän vi var i hamn. Jag bara måste finnas kvar och skriva och tjata på vården att prioritera Peter, därför att han knappt orkade hålla sig vid liv under hela tre år, hängandes i luften. Hur skulle ett självmord ha känts för mig i det här läget?

Ilskan  hade b l a direkt med abstinenssymtom att göra. Detta att Peter var på väg tillbaka till sin gamla identitet, före insjuknandet, innebar också att han var på väg tillbaka till rollen som Ledargestalt. Eftersom jag hade haft ledarrollen ett tag nu, då han själv inte hade haft förmåga att driva sin egen sak, så fanns det något i honom som ville avvisa mig.

Med dessa ord vill jag ha sagt: Jag gjorde både fel och rätt, MEN JAG GJORDE NÅGOT! Jag använde mina erfarenheter av lidande, neuropsykiatri och sjukdomar av alla de slag Jag omvandlade dem till något som senare kom att bli mycket positivt för Peter, ja omvälvande.

Universum består av en stor mängd svart energi, som en förutsättning för skapandet av något helt nytt. Vi är alla delar av detta skeende. Det är både skrämmande och vackert. Men det är Livet!

En länk till musik som beskriver Universum på ett mäktigt sätt:

https://www.youtube.com/watch?v=pwwAvGcvlMM

I nästa inlägg kommer jag fram till det relativt lyckliga slutet av dramat Peter.

 

 

 

 

 

 

 

 

KÄRLEKENS HELANDE KRAFT

Fortsättning från föregående inlägg!

Så började resan ned i de helveten jag ännu inte hade besökt, de ännu djupare, ännu mer förvirrande, ännu mer glödande - med en livssmärta som inte gav någon vila, någon ro, någonsin.

 

De supersensoriska, de som nu kallas HSP, och de överaktiva behöver en lugn uppväxtmiljö, men i värsta fall befinner sig familjen i totalt kaos. Hur överlever det överkänsliga barnet en sådan uppväxt?

Våldet låg alltid på lut, alltid kastade det sina mörka skuggar över Peters själ, där han desperat försökte skapa sitt Antikaos genom det som för somliga av oss är LIVET, nämligen MUSIKEN! Det är något vi ständigt hör inom oss, tänker på, bärs av och drivs framåt av, som en slags motor tillhörande livets farkost. Utan musiken skulle vi ha drivit ut till havs, oförmögna att styra våra liv, både Peter och jag. Vi hade antenner. Vi var UFO:s, men ändå från något olika världar. Men båda världarna vibrerade av musik.

 

Redan som tvååring skapade Peter sitt första ”trumset” av ett antal kastruller, som snart togs ifrån honom eftersom mat ansågs vara viktigare än musik. Som 12-åring skapade han sitt första rockband och kunde redan då i stort sett spela vilket instrument som helst. Han och hans olika band utvecklades snabbt. Han var en nyfödd stjärna, på väg uppåt. Men han lät sig hejdas av det han trodde var kärlek, till en tjej som inte ville att han turnerade. Hur skulle han kunna veta vad verklig kärlek är och att den alltid ser till den andres bästa?

När han inte fullt ut fick följa sin stjärnas bana i universum så upplöstes han allt mera i kaos och förintades av ett svart hål när han var bara 24 år. Det small till i huvudet och sedan visste han inte hur man klär på sig, hur man går, hur man hittar till en busshållplats, hur man lever.

 

Vad Peter själv tror var orsaken till "smällen" brydde sig psykiatrin inte om. Det kunde ha rört sig om en övergående hjärnskada, men nu var han, som de såg det, kroniskt psykossjuk och detta skulle aldrig komma att omprövas, doserna aldrig sänkas. Psyk drämde till med de starkaste formerna av neuroleptika som då fanns, och därmed påbörjades en smärtsam skilsmässa mellan den verklige Peter, musikern, och skuggjaget/neuroleptikajaget, som inte kunde skapa något, inte uppleva livet på riktigt, inte skratta, gråta, känna eller skapa musik mer.

Denna separation hade pågått i 25 år när jag dök upp i Peters liv och han hade då inte en aning om vem han var längre. Han sa det till alla han mötte inom vården: ”Jag finns inte!” ”Dumheter, svarade de. Det klart att du finns!” De ville med andra ord inte erkänna neuroleptikans konsekvenser: total känsloavstängning, depersonalisering, fjärmande från den verkliga personligheten och förlust av verklighetskänsla.

Ju sämre Peter mådde av dessa och andra biverkningar desto mer höjde de doserna och desto sjukare blev han. Han befann sig i en ond cirkel, som ingen kunde bryta mer än "ödet".

 

Under det första året återkom ständigt mina tankar till detta med medicinerna och om de helt enkelt bara gjorde saken värre? Hans diagnos var schizofreni, men han tillhörde allmänpsyk, inte psykosenheten, varför? Jag gissar att orsaken var den att man ville ha rätten att använda de tyngsta drogerna för att göra Peter "snäll". Det är bekvämt för vården att droga ned patienterna.

Jag ställde honom i kö till psykosenheten. Kön var ett år.

 

Under väntetiden lyssnade jag på barndomsberättelserna om och om igen: våldet, de öppna våldtäkterna, den stulna barndomen, medberoendet till mamman, vars kurator han tvingades bli. Han kände ofta en stor distans till det här hemska livet och kunde därför känna det som att han av och till inte befann sig i sin kropp. Han kunde se på en ytlig social tillställning genom ett tunnel, där människorna befann sig långt borta, vid slutet av tunneln, redan som riktigt liten.(tunnelseende) I ett psykiskt tillstånd upplevde han sig  ha hamnat i en omloppsbana runt jorden, som en satellit ungefär, skild från Livet. Hela tiden återkom temat separation.
Psykofarmaka kan öka den känslan. Kärlek skapar alltid enhet.

 

Vem är man om man inte är äskad?

 

Den här typen av uppväxt skapar tonvis med skuld och skam. Det är så barn brukar reagera. När mamman dog, strax efter att Peter hade besökt henne, så fullständigt exploderade den här skammen i ett enormt fyrverkeri. Han var övertygad om att han hade dödad henne, (vilket ingen annan var.) Han började tvätta sig flera timmar om dagen, så att huden blev svårt skadad. Inga argument, inga mediciner, bet på SKULDEN. Det går lätt att klistra en etikett på det här: OCD, men vore det inte bättre att gå till botten med dessa skuldkänslor? Nej, psykiatrin tror ju inte längre på bearbetning ...

 

Våra samtal kring allt som hade hänt ledde till små, långsamma förbättringar. Men, hela tiden undrade jag hur jag skulle kunna nå innanför det där pansaret han hade på sig, av sotsvart sorg?

En dag föll jag på knä vid Peters fåtölj och började massera hans händer. Någon hade lärt mig lite taktil massage. Det kändes som rätt metod. Så jag köpte ett massageredskap som jag kunde ersätta min dåliga högerhand med och började sedan ge honom massage på axlar och rygg också. Jag satte på lugn, nyandlig musik, tände rökelse  och levande ljus, medan jag masserade honom under tyst bön.

Jag försökte locka in Peter i lite lätt meditation. Vi kunde t ex skapa en vacker scen tillsammans och leva oss in i att vi var på den där vita sandstranden, vad vi såg och upplevde, sådant vi mådde bra av. Jag visste ingenting mer än att i andligheten och meditationen bor det helande så det var den stig jag inbjöd honom att gå med mig och han sa Ja.

 

Så småningom frågade jag om jag fick viska fram en bön då och då. Det var okey för honom.

När dessa andliga övningar blivit en naturlig del av våra träffar undrade jag en dag om jag fick lägga händerna på hans axlar och be för honom, d v s ge healing? Jo, det fick jag.

Så där stod jag med händerna på hans axlar medan Peter satt på en stol medan mitt hjärta ropade till Gud. Peters livssmärta rann in i mig och det var som om min själ skars sönder av rakblad. Smärtan förvandlades till en skriande, tyst bön som snabbt nådde Himlen. Min bön var långt bortom orden.

Då var det plötsligt som om jag förlorade kontakten med mina ben och det mesta av min kropp, som om jag svävade fritt. Det enda jag var medveten om var att mina händer var glödgande heta och liksom elektriska.  Jag såg Jesus på korset i en inre syn och hur han smälte samman med Peter. Kärleken var så intensiv att jag knappt kunde hantera den, tårar rann nedför mina kinder när jag kände den kärlek som ger sig självt, ger allt, och älskar oss oavsett hur dåliga vi än känner oss.

DÅ skrek Peter:

-  SLUTA! Det gör ont! Du bränner mig!

 

Trots att jag under healing hade känt av en viss identitetsförlust, d v s att mitt Jag i princip upplöstes i den stora kosmiska kärleken, där ingen separation existerar, så hade jag inte saknat jaget utan bara känt en stor befrielse. För Peter, som ingenting hellre ville än att finna ett Jag, blev det hela lite för mycket. Vi människor har svårt för att tro att vår sanna identitet kanske är något mer än den roll vi fått att spela i just det här livet. 

Nå, vad var det Peter hade känt - och jag med? Något var det. Och när jag tänker tillbaka på den här händelsen så misstänker jag att det nog var ett av de många trappsteg vi gick på för att komma upp ur den mörka psykoskällaren till ett ljusare plan, närmare verkligheten.

När det något senare blev dags att träffa experten på psykoser så stod det i journalen:

INGEN SCHIZOFRENI! INGEN PSYKOSSJUKDOM!

Jag är inte healer i högre grad än andra, tror jag, men vi har definitivt alla kärlekens helande kraft till vårt förfogande! Så ofta avvisar vi människor som mår dåligt med orden: "Du behöver professionell hjälp!" Men hur ser den hjälpen egentligen ut? Tror vi att piller kan ersätta kärleken? Jag vet att den inte kan det och anser att psykiatrin har kört i diket, blivit allt mer uppköpt av läkemedelsjättarna, allt mer en supermarket där man kan köpa diverse lyckopiller, som ger hundratals biverkningar, men ingen lycka.

Ned med "proffssamhället" och återinför det medmänskliga samhället där vi börjar SE varandra och bry oss om varandra på allvar. Det är därför vi är här!

TOMMY NILSSON:  "Alla vägarna vi försökt nu har lett oss bort och du ser bara skuggorna av det ljus som brann - VI BEHÖVER SE VARANN!

 

Denna lilla berättelse fortsätter ...