REUMATISM - EN GRÅ SJUKDOM?

MIN SISTA KNOGPROTESOPERATION - RESULTAT HITTILLS

Det finns sjukdomsbloggar som attraherar många läsare. De handlar ofta om cancer. Sjukdomen kan ju vara snabb och dramatisk, så det är inte konstigt.

Jag skrev ett sammandrag av mitt liv som syns i högerkanten. Där framgår väl lite dramatik, när man komprimerar förlusten av nästan alla leder och många sysselsättningar + relationer.

Utan komprimering blir en reuma-blogg hur tråkig som helst. Här har jag skrivit mestadels om en enda hand sedan juni 2014. Jag hoppades att det skulle gå fort. Sedan skulle jag visa upp en före- och efterbild på operationsresultatet, då man byter ut de trasiga knogarna mot artificiella.

Men allt tog tid. Senorna växte fast. Omoperation i mars i år. Träningen började om och den pågår just nu när jag skriver. Om tre veckor ungefär har allting stelnat och då har jag, efter nio operationer, fått min slutliga hand. Om den är bra eller dålig återstår att se eftersom handen fortsatt stelnar till.
Det gör att jag har svårt att vara glad - var landar jag?

Det jag kan göra nu en månad efter operation är imponerande och om jag får behålla detta så skulle jag verkligen bli jätteglad:

- JAG KAN KÖRA MOPED UTAN PROBLEM!

- JAG KAN SPELA COUNTRY PÅ GITARREN UTAN PROBLEM.

- JAG KAN PLOCKA STRÄNGAR PÅ ETT SÄTT JAG INTE GJORT PÅ 15 ÅR!

- JAG KAN SPELA LITE HJÄLPLIGT PÅ EN TRUMMA.

- DET ÄR INTE SÅ SVÅRT ATT GÖRA MAKEUP.

- JAG KAN TVÄTTA ANSIKTET MED TVÅ HÄNDER!

(Sätter in en före/efter-bild när det hela har läkt!)

Har inte testat synten än. Har tränat att knyta handen, men kan inte få upp fingrarna särskilt bra, så där förväntar jag mig inte så mycket. Om jag kunde spela med tre fingrar så vore det kul!

Under det sista året har jag egentligen bara opererats och tränat, vilat och sovit. Min son kör ut mig ibland. Men sanningen är att jag har legat till sängs de tre senaste åren, i stort sett. Visst, jag har tagit mig till soffan och ut några ggr. Men mycket till liv är det inte och jag vill helst dö, egentligen.
Men det får jag inte för min sons skull som har ett oerhört utsatt läge just nu och jag måste göra vad jag kan för att stötta honom.

Att man är sjuk innebär ju inte att kraven minskas. De finns där alltid, men jag kan inte leva upp till dem. Allt mer faller bort.

Glädjen över våren och en ny hand förminskas av att kroppen i sig är helt ur balans sedan jag konsiserades för tre år sedan. Infektioner kunde det inte bli på en frisk person, men på någon som stapplar på sitt yttersta så är varje ingrepp en risk. Infektionerna upptäcktes efter ett år, fast då var de inaktiva. Vatten fanns kvar i hjärt- och lungsäck. Lungorna fanns det knutor i och de kallade det bronkit. Att sova mer än fem timmar gick aldrig p g a lungorna.

Tilltvingade mig en ny röntgen som visade att vattnet var borta, att bronkiten var borta, att lungorna var släta och fina. No problems!

Jaha, då återstod bara en rad andra problem:

- utmattningstillstånd
- dålig sömn med täta uppvaknanden.
- viss andnöd
- mycket spring på toaletten men ofta utan att kunna kissa
- termostaten helt ur balans: ofta feber på natten och för kall på dagen.
Igår hade jag 39 grader på kvällen och nu är det lite lägre. Har förkylningssymtom, men är det en vanlig förkylning?
- Har mätt tempen av och till senare tid och jag ligger oftast över mina vanliga 37, typ 37,5.

Jag har grubblat och googlat. VAD? Tagit vissa enkla prov. Men inget ger utslag. Så nu har jag börjat fundera på Kroniskt trötthetssyndrom. Då har man dessa symptom och temperturen ut balans. Det utlöses av infektion. Gick ju runt med infektion något år eller så och min kropp har försökt läka sig själv så gott den kunnat medan den utsatts för nya operationer. Orkade den? Kanske har den delvis gett upp och ådragit sig en tredje autoimmun sjukdom?

Men att få diagnos på detta verkar nästan omöjligt. VC kan det givetvis inte. Det var ju de som missade mina infektioner och det mesta andra jag dykt upp med. Det är helt FUCKING WORTHLESS!

Jag har tagit små promenader i hopp om att komma igen, men varje gång jag är ute lite så är jag utslagen i två dygn. Detta gäller i viss mån för RA också, men det är mycket värre nu. Jag vet inte om jag kommer igen. Det gör man ju inte alltid. Är 65, varit sjuk i 40 år.

DET SOM HÅLLER MIG UPPE ÄR BARA KÄRLEKEN! Till min son och min hemlöse vän. Övriga som jag skulle vilja hjälpa får jag lämna bakom mig. Har redan kämpat hårt för psykiskt sjuka, hemlösa missbrukare. Om jag varit förmögen skulle jag startat en stiftelse för dem. Men ... hoppas någon annan kommer på den idén och inte förleds att tro på den fallna välfärden.

RA är en sjukdom som successivt krossar lederna och sedan är det de inre organen som börjar svikta. Infektioner och bakterier försöker ständigt tränga sig på. Bara jag kan rädda min son undan arbetslöshet så vill jag bita mig fast vid jorden. Här ligger jag i ett kraftigt underläge alltså. Nytt yrke till ett funktionshindrat barn i mitt skick? Har satt mitt hjärta på autopilot: hoppas att det ber dygnet runt!

Så, är reumatism en grå sjukdom? Har nog själv inte fattat uttrycket. Mitt liv var tidigare väldigt utforskande. Så mycket jag ville lära, göra, uttrycka - och jag var rejält utåtagerande. JAG HAR LEVT!

Nej, jag förstår inte den gråa färgen. Man kastas mellan förtvivlan, hopp och glädje ständigt. Man förlorar en funktion men får den tillbaks efter några operationer. Berg- och dalbana passar nog bättre.
Fast nu, när jag fastnat i sängen så infinner sig förstås en del grå toner. Men himlen är ljus och det är väl där jag får sätta mitt fokus nu. Vid en viss ålder (om man är sjuk) så börjar man tänka bakåt i stället för framåt.

GUD - GE MIG EN HÖGERHAND!

Den 12 mars kom. Även om man stretar emot med alla fyra tassarna och morrar så kommer alltid dagen D i alla fall - operationdagen. Det var bara till att stiga upp mitt i natten, duscha med Descutan, ta på sig de rena kläderna och åka de 30 milen till Capio Movement i Halmstad, igen, för ännu en handoperation.

Jag hade turen att få en lättpratad, svensk chaufför. (Inga språkproblem) Samtalet flöt lätt som en kork på vattnet. Jag ville prata, prata så att jag inte skulle tänka på operationen. Chauffören pratade givetvis han med. Sedan tackade han mig för samtalet och sa att det VERKLIGEN hade varit trevligt. Jag blev lättad över att jag inte pratat sönder honom i min nervosisitet.

Sedan gick allt fort. Plötsligt låg jag där på operationsbordet, som såg ut som ett kors. Snart skulle jag korsfästas igen. Jesus fick spikar genom händer och fötter EN gång, men jag har blivit skuren, spikad, sågad och sydd 19 ggr. Ska en människa verkligen behöva lida så här mycket?

På TV:n såg jag, före operationen, ett program om Dignitas självmordsklinik. Hmm, jo, det kanske kunde vara något - när man inte orkar mer, fast min son skulle säga nej.

Min sköterska plockade med papper och var pedantisk med att skriva in i journalen att jag hade fått TVÅ ALVEDON. En reumatiker stoppar i sig Alvedon varenda dag. Men hon såg ut som om hon hade gett mig Kokain eller LSD. Att jag fick rätt dos Alvedon var superviktigt, men att ge mig ett litet leende eller tröstande klapp på axeln såg hon som överflödigt.

Till sist passerade en sköterska som log (mot alla). Då började jag gråta och fortsatte med det tills Urban, min narkosläkare dök upp. Jag hade önskat att få ha honom som narkosläkare eftersom det har gått snett för ofta. Man måste kunna lita på den som fått ens liv i sina händer.

Just då kom han emot mig som en lysande stjärna i den mörkaste natt; ljusblå ögon, blont hår och ett stort, vitt leende. Hela rummet blev varmt och jag sög i mig den trygghet han utstrålade.

- Och hur mår du nu?
- Jag har panikångest.
- Jag ska ge dig lite lugnande.

Han sprutade in något i kanylen så att det blev lättare. Jag undrade hur vi skulle undvika "shivering" den här gången. (Att skaka svårt efter narkosen, p g a underkylning). Han hämtade en riktigt varm värmedyna och extra filtar. Han lovade se till att jag inte frös och krampade efter operationen och så pratade han lugnande med mig. Hans leende lyste upp inom mig tills jag försvann in i det barmhärtiga mörkret.

Jag har aldrig haft en så rar narkosläkare förr. Jag har lärt mig hur viktigt det är att ha någon man litar på i de här sammanhangen, liksom jag litar på kirurgen Sollerman, som ska vara Sveriges bästa handikirurg.

Jag har läst lite om detta med shivering nu och faktum är att om man hamnar i hypotermi för länge under operationen så kan man dö av hjärtsvikt. Nå, om det blir så jag dör i en framtida operation så blir det en smärtfri död!

Bland alla substanser jag fick var väl morfin en av dem? Jag blir väldigt känslosam och kärleksfull av morfin. Alla hämningar släpper och jag kan förväntas uppföra mig som en rejält berusad person.
Medan jag steg upp till ytan från narkosen hade jag ett par mycket blodiga drömmar.

Jag var jihadist i Syrien och sköt hej vilt omkring mig medan mina kamrater låg döda här och var i pölar av blod. Sedan var jag de tre ungdomar som avrättades i Uddevalla nyligen, 18 o 21 år gamla. Jag kände deras fasa och de anhörigas sorg. Deras liv släcktes ut så plötsligt och oväntat. Jag kom tillbaka till livet igen, men inte de. Och medan deras smärta skar i mig så grät jag hejdlöst en lång stund medan jag mumlade: "De är döda, de är döda!" Vet inte om någon undrade över varför jag grät över främlingar i just denna situation, men som sagt, jag hade förträngt händelsen och morfin tar bort känslor man har förträngt.

Min reaktion på dödsskjutningarna hade mest handlat om rädsla. Jag ville inte att detta skulle hända i MIN stad, ville inte vara rädd för beväpnade ligor i fortsättningen. Det var illa nog så länge de var obeväpnade.

Kärlek och rädsla går inte att kombinera, så det var först nu kärleken fick en chans. Oavsett allting så var det ungdomar, som inte fick chansen att räta upp sina liv. De var friska och kunde kanske skapat ett riktigt liv på sikt. Varför skulle JAG leva vidare, som är gammal och sjuk, men inte DE, som borde haft livet framför sig?

Jag har undrat var min ande befinner sig under narkosen. Kanske lite utanför kroppen?
Jag tror det.

Vid handoperationer stänger man alltid av blodet så jag har hittills bara sett ett par droppar blod i bandaget. Men nu har nya rön kommit, som säger att det kan vara bra att koppla på lite blod till senor som vuxit fast totalt. Därför kopplade man på blod till ringfingret under operationen.

Senare fick jag se eländet. Personal lade om det yttersta bandaget och slängde kompresser med massor av blod. Jag stirrade häpet. Vad hade de egentligen gjort med mig? Just då fick jag ingen förklaring till detta, först senare.

Under uppvaknandet hade jag alltså drömmar med en massa blod i, men jag såg inte handen och visste inte om att man kopplat på en blodström den här gången. Kanske min ande hade varit utanför kroppen och sett handen så att det undermedvetna visste vad som hänt och gav mig dessa blodiga drömmar?

Eftersom jag haft ett par utanförkroppen upplevelser så är jag inte främmande för denna förklaring.

Jag antar att personalen är van vid att vissa människor blir knäppa av morfinet och beter sig underligt, så allt var okey. Fick förflyttas till en säng och sova över natt i ett rum som jag delade med en annan reumatiker, lika gammal som jag. Det kändes bra. Man vill helst inte vara ensam efter den traumatiska upplevelse som jag anser att en ledoperation är.

Hon hade opererat tummen med nervblockad och hade hemska smärtor. Själv hade jag väldigt lite smärta, både nu och när de skar bort mina gamla knogar. Märkligt. Men nu för tiden är de väldigt generösa med morfin. Det var de inte förr. För 30 år sedan fick man bara en magnecyl = ingenting.

Rumskamraten ville inte ha narkos. Hon ville inte tappa kontrollen över sin kropp. Först fattade jag inte vad hon menade, men med tanke på mitt dramatiska uppvaknade som jihadist i Syrien så tror jag att jag förstår. Varje djup narkos är som en liten död. Man lämnar över allt till andra människor och makter. Att dö är ju också det en fråga om att släppa kontrollen över sitt liv.

Jag var nära en troende, ung man strax innan han dog och hade lyckats släppa taget. Han låg som en fjäderlös fågelunge i sängen. Bestod mest av skinn och ben. Men ögonen skimrade vackert när han sa: "Nu är jag inte rädd längre! Det ska bli spännande att se hur det är i himlen!"

De som har varit i himlen en stund vill inte tillbaka. Jag vet inte var jag var under narkosen men jag ville inte heller tillbaka och jag känner mig liksom bortkopplad från livet fortfarande. Mina fasta punkter är de fyra övningspassen per dag.

Just nu extratränar jag eftersom jag har skrivit detta med åtta fingrar, med den fingerställning jag använde en gång i tiden som maskinskriverska. Det var väl 20 år sedan ...

Det ser ut som om jag efter de åtta operationer jag hittills gjort av högerhanden kanske kommer att ha en hand som går att använda hyfsat bra!!!

 Den kommer att stelna till litet under de första veckorna, men jag har skäl att hoppas på att allt lidande inte har varit förgäves.

 

FÖR KÄNSLIG FÖR ATT KLARA OPERATIONER!

I övermorgon är det dags igen - knogarna ska omopereras. Senorna ska skäras loss från hud och bindväv, så att de kan löpa genom de konstgjorda knogarna jag fick i somras. Allt växte samman och knogarna är orörliga, trots massor med träning.

Så nu börjar vi om igen, skär, tejpar och tränar. 5 minuter per timme måste jag vifta med fingrarna - i hur många år? "Först har du full rörlighet, sedan avtar den mer och mer för varje dag, sa doktorn." AAhh? Som att stå med fingrarna i en damm, som är på väg att brista? Är det någon idé? Kan jag vinna detta krig? Antar att kirurgen menar att jag kommer att få lite mer rörlighet än nu. Eftersom högerhanden är det viktigaste jag har, känns det som, så kommer jag att kliva upp på operationsbordet igen, men ytterst motvilligt.

Men tro inte att ledoperationer i mängd någonsin blir rutin, något man vänjer sig vid, liksom värk o stelhet. NEJ! Jag vänjer mig ALDRIG! Ångesten ligger som ett cementblock över bröstet dygnet runt och jag låter det pressa ned mig i sängen. Jag är som en paralyserad groda p g a skräck, när jag ligger där och återupplever alla stick, helvetesvärken när man vaknar upp ur narkosen, maktlösheten, bedövningar som gått fel, operationer som gått fel, konvalescenstider lika oändliga som Saharas sanddyner.

Jag minns när jag vaknade upp ur en lång narkos med söndertrasad hals, uttorkad, utan förmåga att svälja vatten, men fick en våt, liten svamp att suga på. Vilken lycka!

Men nu är narkosmetoderna förfinade och det behövs inte (alltid?) slangar ner i halsen. Man använder en annan, för mig ännu, okänd teknik. Man brukar vara mer generös med morfin idag.

Torsdagens operation innefattar inte ben, som väl är, utan måste betraktas som en av mina lättare operationer, ifall de lyckas få narkosen rätt den här gången.

Så, vad är jag rädd för då? ATT INTE ORKA HELA BITEN! Med detta menar jag åtskilliga tvagningar i morgon kväll med Descutan, trots att min högerhand fungerar riktigt dåligt. Efter detta FÖRSÖKA sova några timmar, för att sedan stiga upp mitt i natten och duscha sig rejält IGEN.(Emot reglerna i en hyresfastighet = vräkningsrisk?)

Taxin går kl 7 och jag är en nattmänniska som är helt väck i huvudet den tiden, för sova går inte i det här läget. 30 mil med taxi. Får dricka max 1 dl vatten. Kommer fram svettig och törstig. DÅ ska jag raka vägen till operationsbordet. Stick - prover. Stick- kanyl. Sedan blir allt svart och frågan är då bara hur uppvaknandet blir? Jag är maktlös inför dem som ska ge mig smärtlindring. Det är bara att hoppas. Det blir förstås inte som på 80-talet när man vaknade upp med ett gipspaket i luften, utan smärtlindring ö h t. DET var verklig tortyr!

40 års sjukdom rullar nu över mig, jag nästan drunknar i operationsminnen och de värsta är svåra att tränga undan. De är som bläckfiskarmar som vill dra mig ned i djupet.

Hoppas jag slipper elaka sköterskor. Mötte en sådan sist. Jag sårade honom genom att säga att jag hade svårt att förstå skånska. Hade ont, var ledsen, trött och förvirrad. Talade med någon annan när skåningen dök upp och sa något. Har nedsatt hörsel och tinnitus. Det var därför jag sa som det var: att en tuff dialekt ovanpå allt annat var överkurs.

VAD SÄGS OM LITE FÖRSTÅELSE?
 
SJUKVÅRDSPERSONAL BETER SIG OFTA SOM OM MITT ENDA PROBLEM ÄR EN ENDA
 
HAND ELLER EN ENDA FOT ELLER NÅGOT ANNAT "ENDA". ALLT ANNAT SKA FUNKA
 
PERFEKT OCH NÄR DET INTE GÖR DET TYCKER DE ATT MAN ÄR GNÄLLIG OCH
 
BESVÄRLIG! VET INTE ENS SJUKVÅRDSPERSONAL VAD REUMATISM ÄR?

Jag bad skåningen om en nattskjorta. Han hämtade en, med tio knappar, och kastade den med vredesmod på min säng! 10 knappar! What the fuck! HUR skulle jag knäppa dem med en enda hand?
Hämnden är ljuv tänkte skåningen när han lämnade den halvnorska bohusläningen ensam med "utmaningen". Shit! Borde kanske ha stannat på NÄL, där jag förstår språket.

Min dröm är att snabbt bli 90 år. DÅ skulle folk fatta att HELA JAG är trasig, skör, trött, utkörd, spatserande på det yttersta. De skulle misstänka att det mesta i min kropp INTE fungerade.
Men jag har varit ung större delen av min tid som sjuk.  SJUKDOM ÄR INTE ÅLDERSRELATERAT! Man kan dö när man är 10. Men detta fattar inte folk. Ingen.

Senast två veckor sedan. Jag skulle röntga lungan och fick order om att lägga armarna över huvudet! Över huvudet!? Hur sjutton skulle det gå till. Jag sa dumt nog: "Jag har inga axlar". Sanningen  är att de är söndervärkta. Valde fel ord. "Det klart du har axlar!" fräste en sköterska. Suck! Ja, ja, fel ordval, men tänk att de inte såg att jag var reumatiker och att hela jag var stel som en pinne???

Utskällningar och förolämpningar är jag van vid i vården och med personalens utbrändhet lär den öka.
På torsdag ska jag snabbt förklara att jag har POLYARTRIT:

ALLA LEDER ÄR FÖRSTÖRDA!

Sedan hoppas jag att de inte ger mig omöjliga order, som att skutta iväg från en bår till en annan som en känguru, att vända mig hit eller dit, efter deras behag.

Nå, nu är jag snart där - igen. Överlever antagligen. Hur jag ska klara den intensiva träningen efteråt har jag inte en aning om. Gick i däck efter förra operationen, i somras, och har inte kommit tillbaka än. Jag har tvättat det mesta och förberett mig.

NU måste jag släppa taget och bli ett litet höstlöv, som vinden blåser iväg, dit den vill. Släppa kontrollen. Försöka lita på Gud. Varje operation är som en träning i att dö. Jag släpper kontrollen nu ... jag släpper kontro ...lll ... ja ... släp ...pp ..zzzzzzz

I´M THE WORRYING KIND!

 

SJÄLENS VINTER

 

NÅGRA VINTERBILDER:

 

 

 

 

 

Mark och hav sig klär i is

medan solen sig gömmer i dimmor och dis

Den viskar: Jag kommer tillbaka igen

Så ge inte upp, nej aldrig, min vän!

 

Mot slutet av vintern är kropp och själ urlakade hos svaga, sjuka och gamla. Men vi håller fast så länge vi kan - vid Livet. De som lämnar kroppen gör det oftast just när mörkret övergår i ljus och  naturens alla växtkrafter skjuter i höjden. Den kraften blir för stark för somliga, som lämnar sin jordekropp kvar i sängen och svävar in i det eviga Ljuset. Men själv blir jag kanske kvar några år till. "Du är inte gammal!" säger människor till mig. Nä, och? Vet de inte att man kan dö av sjukdom, inte bara ålderdom? Märkligt. Polyartrit förkortar livet 10-15 år.

Jag ligger i mitt vinteride och lämnar sällan sängen. Det handlar om alla mina sjukdomars sammanlagda tyngd och frånvaron av människor. Jag har tappat bort dem utmed lidandet väg. De orkade inte. Jag är ledsen att jag tappade bort er, men Livet gav mig ingen manual i "Konsten att behålla sina vänner när man går genom dödsskuggans dal."

Jag lämnade min säng idag, en stund, för att ta emot boendestödet. En tjej städade golven. Jag moppade två rum, orkade inget mer. Och så lite livsuppehållande prat. Hur länge ska dessa små pratstunder hålla mig vid liv? Själen överlever på smulor som faller från kommunens bord. Svenskarna har överlämnat medmänskligheten till kommunen och deras stadigt sjunkande budget.

Jag skulle ha en kontaktperson också. Men hade otur med de två senaste och nu är jag visst urkopplad? Samordnaren sa: "Du är för intelligent! Folk vill ha någon att ta hand om."
???????

Jag har diagnos Aspergers syndrom och en Iq på 120-130. Aspergare har rätt till LSS och kontaktperson, trots att flertalet "drabbade" har en Iq på ÖVER 130. Men vår sociala kompetens är kass. Känslomässigt är vi mer som barn. Så därför har vi LSS-rättigheter. Att då få höra att jag är för intelligent är som att få höra: "Du kan inte få en kontaktperson för att du har typiska Aspergerdrag."
Här kortsluts min hjärna eftersom logik helt saknas. I framtiden blir det säkert bara lågfungerande autister som kan få LSS, men just nu är det inte så.

Nå, hade jag "bara" haft AS så skulle jag nog ha arbetat, varit gift och allmänt upptagen. Men det som slog ut mig var ledgångsreumatismen. Kombinationen av dessa handikapp gjorde att jag puffades längst ut på grenen och ramlade ned i det berömda Utanförskapet.

Men ljuset har börjat komma tillbaka och därmed min kampanda, så jag ringde upp Socialstyrelsen, där de gav mig ett nummer till "Klagomuren". Så där står jag nu och gråter, vid muren, om någon någonsin kommer att svara på det där upptagna numret undrar jag. Har de bara lagt av luren? Skendemokratin är ofta bländande stark i detta land.

Så jag skrev ett mail. Kommer någon att kontakta mig?
Ringde återigen ansvarig LSS-samordnare, men hon är alltid på: sammanträde, konferens,  tjänsteresa, tjänsteärende, semester eller sjukskriven, hemma för vård av sjukt barn etc.

Efter tre månader ska kommunen anmäla sitt misslyckande till Inspektionen för vård och omsorg, men gör de det? Det låter som om tjuven ska anmäla sig själv till polisen. Varför skulle han göra det?
M a o är jag rättslös, även om det finns en lag som säger att jag ska få LSS-insats inom tre månader.
Nu har jag väntat i sex. Då ska kommunen betala vite till Socialstyrelsen. Jag ska jobba på att de gör det! Men å andra sidan är det väl JAG som skulle ha skadeståndet?

Jag har använt flera decennier till att skaffa mig själv eller andra rätt gentemot kommunerna, som "ska" göra det ena eller det andra för att hjälpa funktionshindrade, men försöker alltid slippa undan.
Men nu orkar jag inte hålla på som förr. Om hjälpen inte kommer så tynar jag väl bort, vad ska man göra?

Capio skickade mig ett brev före jul, som jag inte orkade öppna just då. Det stod att om jag inte fyllde i svaren på deras frågor inom 14 dagar så var jag inte längre aktuell för operation! Shit! Jag trodde allt var ordnat och att brevet bara innehöll kallelsen till slutet av februari, som läkaren hade talat med mig om. Fick panik då inget datum stod någonstans, när jag öppnade brevet efter nyår. Sedan försökte jag få kontakt (sånt är alltid svårt) med Capio och häromdagen fick jag veta att jag hade fått en tid till:

Omoperation av högerhanden i mars månad!
(Har skrivit många inlägg tidigare om hur en knogprotesoperation går till och kan upplevas + vad som kan gå fel - att senorna växer samman med bindväven så att knogarna förblir orörliga)

Det innebär att inte hela sommaren blir förstörd som förra året. Det blir min 21:a operation, men lidandet blir aldrig rutin.

Har också trollat fram en ny lungröntgen för att få veta om jag fortfarande har vatten kvar i lungsäcken efter infektioner som vårdcentralen sket i, efter en mindre operation. Andningen går dåligt och därmed sömnen, helt sönderhackad. Om ingen kan hjälpa mig så är livet ödelagt. Sömnen är förutsättningen för jag ska kunna tänka, gå, andas, prata, leva.

Deprimerade människor bör ju skaffa sig målbilder. Mina mål ligger på sanslöst låg nivå:

-  KLIPPA HÅRET: Lyckades ta mig till en bra frissa igår och fick det allt som var slitet bortklippt - SKÖNT! Nu ser jag inte längre ut som en golvmopp i håret.

-  FIXA FOTVÅRD: Har idag bokat fotvård. Artrit och nedsatt immunförsvar leder till nagelinfektioner som är näst intill omöjliga att bli av med. Men jag har hittat en tjej som tar hand om mig så fint och smärtfritt som möjligt. Fotbad + massagestol ingår i en behandling jag betalar själv. Landstingets fotvårdare hade passat bättre som vårdbiträde i Auschwitz.

-  UNNA DIG MASSAGE! Jo, det är för dyrt, men jag kan må bra ca ett dygn efter massagen.

Har för tillfället råd att gå några gånger på massage. Det är en mirakelkur mot smärta och ångest. Det borde verkligen rymmas inom landstingets vård, men det kommer aldrig att bli så. Vården rasar i stället nedåt. Vi är på plats tolv nu. Nyligen var det plats sex.
Törs man gissa att det stora antalet migranter belastar vården? Tanken är givetvis förbjuden. Men saken är ju den att allt fler behöver vård, men vi har inte råd att bygga ut den. Jag har hört ordet besparingar i många år nu och det är mest spillror kvar av vården.

Tja, nu har jag skrivit av mig. Kanske någon kände igen sig i något? Om så är fallet: Lämna gärna en kommentar och din mailadress. INGEN får givetvis se den mer än jag. Jag läser och publicerar det som passar för publikation, d v s inga privata uppgifter!

Det man önskar sig som sjuk är någon i liknande situation att kunna prata med, via telefon eller på annat vis!

Länk till en sång sprungen ur sorg och övergivenhetskänslor. Så här vackert kan det sorgsna hjärtat sjunga:

https://www.youtube.com/watch?v=tCL9FiAuezk

NÄL - sämst sjukvård i landet!

Jaha, de sa det på TV nyligen. Men det var ingen nyhet egentligen. Vi som bor här vet hur läget är.
Funderade på mina tre ledoperationer inom NÄL. Jodå, de gick snett alla tre! Så, när det var dags igen så valde jag Spenshult, som sedan lades ned, så att jag måste följa upp operationen i Halmstad, på Capio Movement 

Jag skrev tidigare att min knogprotesoperation hade misslyckats men får nog justera detta påstående. Tydligen är det så att hos vissa människor (typ mig) växer senor och bindväv ihop väldigt snabbt efter ett ingrepp, varför man senare måste skära upp huden och frilägga senorna. Detta innebär inte att vare sig jag eller kirurgen har misslyckats, bara att jag är den jag är.

Åkte 60 mil härom dagen för att prata med kirurgen och det är klart att han sa: OMOPERATION!
Det var ingen överraskning. Mina knogproteser är på plats, det är bara de översta hudlagren som ska skäras upp, inte min hals! Så jag tog beskedet med ro.

Folk har väl tyckt jag är knäpp som åkt 60 mil tre ggr nu och det blir minst en gång till. Jag höll mig till den kände handkirurgen Sollerman eftersom NÄL bara utför två operationer per år av detta slag och eftersom NÄL har misslyckats tre ggr i rad.

NÄR JAG SÅG PÅ TV IDAG ATT NÄL ÄR SÄMST I LANDET SÅ SA JAG TILL MIG SJÄLV:

DU VALDE ETT ANNAT SJUKHUS, ELLER TVÅ, OERHÖRT BRA GJORT! ETT STORT

TACK TILL MIG SJÄLV!

Nu är jag ju väldigt kritisk till Capio Movement m fl vinstdrivande/giriga företag.
Pratade med läkaren om mitt behov av narkos. Har Capio råd med det? tänkte jag. Svaret blev: "Här får ALLA patienter narkos!" ??? Jaha, då slipper de avbryta och söva mitt i vissa operationer. Smart!

Jag fick träffa en oerhört trevlig narkosläkare på stört. Jag sa att något gick snett på Spenshult. Jag vaknade upp med enorma krampattacker och klapprande tänder.

- Kan du se till att detta inte upprepas? Något gick ju fel. Reaktion på antibiotikan eller vad?

- Jag ska skicka efter dina operationspapper och se vad som kan ha gått fel.

- Får jag ha just dig som narkosläkare dagen D eller blir det någon annan?

- Vi kan planerar det så att du opereras en dag då jag arbetar!

- Verkligen? Wow!

Alla svek jag utsatts för i samband med mina 20 operationer (har RA) kan fylla ut en hel bok. Sist fick jag tala med en trevlig narkosläkare men på operationsdagen var hon inte där, utan en sträng, mycket otrevlig läkare! Blev väldigt besviken. Löften bröts, det var ju HAN som bestämde just denna dag. Och det var denne mans narkos som blev så fel.

Vi får se om operation 21 blir en lyckad operation ... Fick veta att rörligheten i fingrarna först skulle vara oerhört bra, men sedan skulle de successivt stelna till. Under tiden måste jag träna för livet, minst 5 min varje timma - i hur många år? Har nu tränat i 6 månader, fast det var väl bortkastat eftersom jag måste börja om igen ...

Men, mitt största problem efter 40 år med RA är inte lederna. Det är inte det man dör av, utan av att de inre organen sviktar i förtid. Mina lungor är torra som papper och med den råa luften som kommer in genom en fönsterventil så är det helt kört med sömnen för tillfället. Kan inte andas råkall luft, inte vara utan vädring, inte andas när jag ligger ned, blir dyngsur och vaknar upp genomblöt med skenande hjärta. En inhalator har jag som knappt hjälper alls.

Måste kämpa för en tid på Lungkliniken. Om man inte kan andas så dör man ju som vi alla vet. Och något dör en reumatiker av, att kvävas är inte idealet. Min egendiagnos på lungorna är att Sjögrens syndrom, även om den är sekundär som min, har torkat ut lungorna såsom den gör vid primär SS.
Röntgen visade på torra lungor och en läkare gissade på min "storrökning", men jag har varit en feströkare som inte har dragit halsbloss, så det där är fel. När jag slutade med min "smårökning" förändrades absolut ingenting.

Sedan jag skrev detta utkast har det hunnit bli julafton och nyårsafton. Två rara människor köpte färdig mat och tog hand om det mesta, för jag orkar ingenting mer, inte utan att kunna andas och få ordentlig sömn.

NYÅRSLÖFTE: FÖRSÖKA FÅ SJUKVÅRD FÖR OVANLIGA ANDNINGSPROBLEM.

Sverige av idag är sådant att det kräver otroligt mycket av den sjuke att skaffa sig rätt hjälp. Har man en "enkel, vanlig" sjukdom så funkar det, men är det något ovanligt så återstår en lång kamp för att bli trodd och få rätt vård.

Tell Me This Night is Over!!!

Jag har skrivit tre inlägg de senaste två månaderna och det är inte alls likt mig. Jag älskar att skriva och behöver det av flera skäl. Ett är att jag behöver träna upp mina nya knogproteser, men sorgen över att operationen inte gick så bra drog ned mig rejält och hur som helst är man ur spel de första två månaderna, minst.

Man bör verkligen inte opereras under sommaren eftersom det är den tid då vi kustmänniskor samlar upp ljus, som ska räcka hela vintern. Bohuslän är då insvept i mörker, dimma och fuktiga moln som breder ut sig likt en heltäckningsmatta över asfalten. Det kan gå månader utan en stimma solsken.

Just när kroppen hade läkt någorlunda, så föll det djupa mörkret över mig och drog mig med sig ned i ett bottenlöst hål ... I stället för att lämna sjuksängen och börja aktivera mig, så gjorde jag det som sant  deprimerade människor gör: ligger i sängen och sover eller dåsar - dygnet runt.  I mitt fall kallas det SAD (mörkerdepression) som då adderas till alla de andra sjukdomarna, främst RA, varför resultatet blir så björnliknande.

Att göra ingenting alls, på allvar, mer än att äta, och sova - är det ett liv? Nej, det vill jag inte påstå. Fråga björnarna i idet om inte DE tycker att de slösar bort sitt liv med att sova, om de kanske kunde göra något vettigare med sin tid på jorden? Men svaret är att de bara följer naturens gång och det gör jag med.

Förr i tiden gick människan ned i varv under den mörka årstiden, eftersom man inte hade någon el. Så nedvarvandet är egentligen något naturligt, men inte i den omfattning jag varvat ned förstås, eftersom musklerna förtvinar och tja, hjärnan också - den behöver social stimulans för att inte skadas.

Testade kroppen idag. Skulle till arbetsterapeuten och handträna. Det kändes ovant att göra makeup och ta på sig plågsamma kläder som t ex en bh med STÅL-bygel. VEM uppfann detta tortyrredskap?

Västtrafik hjälpte mig att försvåra dagen genom att alla linjer, nummer och tider var ändrade. Det framgick av datorn, men ändå var jag osäker på sånt som vilken sida av vägen jag skulle stå på? Rutterna var helt omlagda. Men hade tur och steg på åt rätt håll.

Satt sedan lutad mot rutan och iakttog noga vilka vägar bussen gick och konstaterade efter ett tag:

- Aha! Bussen passerar verkligen sjukhuset!
- Men, va??!! Det var ju där jag skulle av!!!

Min vinteride-hjärna klarade inte av att lära in nya busslinjer SAMT stiga av vid rätt hållplats!
Bussen gick en extra lov vid slutstationen och hamnade minst 100 meter längre bort än vanligt.
Så, ca 7-800 meter skulle jag nu gå eller springa i uppförsbacke för att komma fram i tid! Höftlederna klarar inte backar längre, lungorna är "som papper"  och hjärtat vet jag har brustit av sorg flera gånger, så jag låg taskigt till.

Jag flåsade som ett ånglok uppför backarna och kände av hur extremt få fungerande muskler jag hade. Hjärtat bultade hårt och högt - och jag dog inte?

Efter sjukhuset "rullade" jag ned till centrum för att köpa ett par grejer, som jag la i en svart väska, som jag ställde på bänken i väntkuren medan jag inväntade bussen och småpratade lite med en tjej. Eftersom jag är nästan helt ensam så får man passa på när det ges tillfälle att säga två meningar eller tre.

Kunde hjärnan klara av att vänta, prata, hålla koll, gå på bussen, hitta magnetkortet OCH se till att väskan kom med? NEJ!!! Det tog väl 200 meter inte jag märkte att väskan inte var med, störtade fram till chauffören och flåsade:

- Kan jag få stiga av omedelbart - har glömt min väska!?
- Här? sa han
- JAAAAA! sa jag.

Mirakulöst nog släppte chauffören av mig på en gräsplätt, där ingen hållplats fanns. Jag noterade att han var afrikan och för en gångs skull var jag tacksam för denna mer relativistiska hållning till lagar, man ofta finner på varmare breddgrader. En ursvensk hade säkert sagt: "Du får vänta till nästa hållplats!" I så fall hade väskan varit förlorad, men det var den väl redan?

Jag "sprang" så gott det gick, medan jag mumlade "Gud!" en gång per sekund. Väl framme vid hållplatsen såg jag att VÄSKAN FANNS KVAR! Jag trodde knappt mina ögon. Av allt jag glömt genom livet har ingenting, någonsin funnits kvar, utom mopeden. I den glömmer jag ofta nycklarna i något av de tre hål som finns till boxar mm. Men ingen tror att en så stor, fin EU-moped ägs av en idiot! Så ingen har kommit på att de kunde ta den.

När jag höll väskan ömt mot mitt bröst sa en arabisk kvinna till mig:

- Jag vaktade den åt dig! En person tänkte ta väskan, men jag hindrade henne och tänkte ringa polisen om Du inte kom snart. Jag tror att det finns en högre makt som SER allt vi gör, så jag vill göra det rätta!

Jag stirrade på henne. Fanns det fler människor som tänkte som jag? "Efter döden får jag redovisa allt jag gjorde med mitt liv."

När jag påbörjade min integrationsramsa om att ordet Allah eller Gud egentligen är samma sak, så avbröt hon mig och sa: "Jag är kristen!" Förvåning ... "Jag med, sa jag!" Sedan förenades vi i en stor kram! 

Dessvärre har jag råkat ut för så många hot, rån, vandaliseringar osv från invandrargäng att jag blivit urless på massinvandringen. Bekanta till mig har råkat ut för brutala rånöverfall. Många är rädda.

Därför har jag burit en tyst bön inom mig ett tag: "Låt mig få kontakt med några fina, snälla invandrare så att jag inte börjar generalisera!" Ordet främlingsfientlig används ju ofta om dem som vill minska invandringen med 3 % eller whatever, men den åsikten innebär inte att man är fientligt inställd till färgen brunt! Det gäller egentligen omsorgen om det välfärdsland, som snabbt försämras, då vi inte har bostäder och jobb till 200 000 nya per år. I den åsikten anser jag ligger ett ansvarstagande både för dem som trodde att Sverige var paradiset men blev djupt besvikna, och ansvarstagande för de som redan är här och plågas av trångboddhet och arbetslöshet.

Nej, jag är inte fientlig mot goda människor från andra länder, det kände jag verkligen idag.
 Jag nämnde inte den tunna, långa, kolsvarta tonåringen på McDonalds som fått chans att städa där 2 tim/dag. Jag har aldrig sett en mer pedantisk städning! Han låg på knä och putsade metallbenen till varje bord medan jag fascinerat tittade på och log mot honom. Han gav mig ett varmt leende tillbaks. Jag önskar att Sverige hade kunnat dra igång fler okvalificerade jobb för dem som ännu inte kan språket. Det duger inte att bara skicka dem till AF. AF SKAPAR inga jobb!

Jag tackar Den som läser Hjärtan för denna mörka dag, som lystes upp av kolsvarta människor och såg till att min svarta väska inte uppslukades av mörkret!

En klok pastor sa en gång: "Låt mörkret få VARA mörker!" Att stanna kvar i det kräver också mod, medan man väntar på att telefonen ska ringa, som  Carolas sjunger nedan. Hon har gjort en väldigt dramatisk o bra tolkning av Ola Salos sång, men just så här mörkt ÄR mörkret, vilket inte betyder att det har vunnit!!!

"Tell me this Night is Over!"

 

 

 

"We a'int gonna live our lives in fear!"

 

No, we are not!

 

 

 

ENSAMHETENS EFFEKTER på människan

Jag ville helst skriva ordet "isolering" eftersom det är den högsta graden av ensamhet, men den bottenlösa ensamheten är så vanlig i Sverige att den i stort sett betraktas som normal fast den egentligen är onormal och borde kallas isolering.

Egentligen skulle ordet passa in på tiotusentals, kanske hundratusentals sjuka eller gamla människor. När kan man då använda ordet isolerad? Om man har begått brott eller begått misstaget att bli sjuk spelar ingen roll. Man torteras av liknande problematik i alla fall, ungefär samma psykologiska mekanismer drar igång. Ja, jag använde ordet tortyr. Varför begränsa det till  fångläger när det finns sjukdomar och ångest som lika effektivt kan bryta ned en människa som om man bränner henne med cigaretter, skär i henne eller drar ut naglarna?

ISOLERINGENS PSYKOLOGI

Nej, jag är ingen psykolog, men läser och lyssnar till sådant som berör området. Igår lyssnade jag på ett program om häktade fångar. Sverige var som vanligt i blåsväder. Antingen är det nya domar angående brott mot tortyrlagarna från EU-domstolen eller från FN. Men det mesta förblir som det har varit i 70 år.

Svenskarna är eventuellt det ensammaste folket på jorden (enl. indiska studier) så de fattar inte ens att vi är flockdjur sedan skapelsen och detta går inte att förneka utan konsekvenser. Många andra folk inser sitt beroende av storfamiljen och gör allt för att hålla ihop den. Sverige uppmanade ett tag svårt sjuka, utförsäkrade att flytta hur långt bort som helst från sina anhöriga om det fanns ett jobb de kunde få, ställda helt utan kontaktnät. D v s politikerna vet ingenting om isoleringens psykologi. De driver människor mot undergången genom sin okunnighet.

I radioprogrammet fick jag veta att en cell i häktet brukar vara 7,5 kvadratmeter stort. Utan restriktioner: TV och tidningar. Med restriktioner: Ingen kontakt med andra fångar eller med anhöriga. Ingen telefoni eller TV. Man är alltså inte dömd, kanske inte ens skyldig och vill ju veta hur det går för familjen, om man har någon, men det får man inte. Man kan få sitta så där ett par år. Ovissheten är total.

Man ska nu överväga att låta de häktade få vara med andra fångar två timmar om dagen. Men  psykologerna säger att det är otillräckligt. TVÅ TIMMARS MÄNSKLIG KONTAKT PER DAG ÄR OTILLRÄCKLIGT FÖR EN MÄNNISKA.

Den sjuke kan väl hålla kontakt med sina barn via telefon eller besök. Vännerna brukar dunsta efter många år. Ovisshet angående hälsan lever man med. Kommer jag att utveckla cancer eller har operationen stoppat den, t ex? Kontakt med andra sjuka är svårt då de också har problem att ta sig ut. Det finns alltså likheter med fången. Jag vill gå så långt att jag säger att många svenskar är utsatta för tortyr och går under i tysthet. Det är oerhört många sjuka som aldrig får så mycket mänsklig kontakt som två timmar per dag. Stötte på en människa (autist) som sa att jag var den enda han hade pratat med på ett helt år!

Så, vad händer då med den häktade? Antingen anpassar han sig eller så tar han sitt liv. Många försöker just det och vissa lyckas. Den som överlever anpassar sig till 7,5 kvadrat och får panik om han ska följa med till ett rum på 40 kvadrat. Han hukar, känner sig skyddslös och försvarslös. Är mycket tyst, hittar inte orden, har svårt för att hitta sin röst och sätta ihop meningar, som uttrycker det han vill. Den sociala förmågan har förtvinat.

Samma saker inträffar med många sjuka eller gamla. Man begränsar sitt liv allt mer, till allt mindre yta, för att minimera ångesten. Man klamrar sig fast vid TV:n eller datorn och vågar inte släppa den eftersom den är fönstret mot världen. Vissa ger upp och går och lägger sig permanent, stiger upp när hemtjänsten kommer eller något TV-program lockar. Att gå ut blir allt svårare, d v s man kan utveckla agorafobi. Där ute finns ju inga väggar eller tak.

Jag beskriver här min egen avveckling. För att inte förlora talförmågan talar jag högt för mig själv. Då kallas man galen, men nej, jag tycker det är klokt att jag behåller talförmågan. Växlar mellan svenska och engelska för att ha med mig språken så länge jag kan. Fast, för det mesta är jag tyst och ligger och dåsar medan jag lyssnar till något föredrag på Youtube. P 1 är mera riskabelt numera då jag har "fel åsikt" och inte vill bli förolämpad. IPhonen är behändig, lätt att lägga bredvid sig och lyssna till den åsikt man själv gillar bäst.

Eftersom jag har lite lugnande medicin så kan jag förflytta mig fritt mellan rummen men då jag varit utan så har det hänt att jag fastnat i mitt lilla sovrum och haft svårt för att vara i det stora vardagsrummet. Utevistelse klarar jag numera bara i anslutning till en läkarträff, den sällsynta träffen med den enda återstående väninnan eller ev. en kontaktperson. Det kan gå flera månader utan en sådan eftersom de ofta slutar efter ett par år och det är svårt att hitta någon som man trivs med. Väntan tär på mig. Min son hinner inte köra ut mig så ofta.


POSITIVA EFFEKTER AV ISOLERING: ANDLIG TILLVÄXT

FINNS DET? Jag kunde inte se något positivt alls förrän igår. Då skulle jag ta ett nytt cellprov på Gyn. Därför måste jag alltså snygga till mig, kliva ur mysdressen och se lite mer vårdad ut. Hade färgat bort de grå håren, låtit de blonda lockarna komma fram och såg väl lite ut som en julängel. Med rött läppstift och röda tröja kunde jag faktiskt godkänna mitt utseende, trots att rynkorna börjat komma fram.

Åkte taxi sammanlagt ca 5 mil och fick se något annat än mina allt smutsigare tapeter. Åh vad jag njöt av att se landskapets växlingar och alla små förändringar. Hjärnan fick äntligen lite visuell/spatial stimulans! På ditvägen satt jag bredvid en mycket trevlig, förnuftig ung man som jag kunde ha ett intressant samtal med, då vi hade liknande syn på mycket. Hans utstrålning var ljus och jag kände det som om vi alltid känt varandra trots att vi var främlingar.

Att tvingas att vistas för det mesta i en mycket mörk lägenhet kan göra en människa ljuskänslig. Nu menar jag inte bara solljus utan det ljus som varje människa bär inom sig. Vissa har det väl dolt eller är omedvetna om att de är ljusvarelser. Andra avger ett konstant mysljus och vissa strålar som stjärnor på den mörka natthimlen.

Jag satt en bra stund på sjukhuset för att studera människornas ljus. Det varierade mycket från människa till människa. Vissa hade skal omkring sig, var inneslutna i sina egna tankar, sin egen fåfänga, mycket medvetna om sina snygga kläder och hur de förde sig. De ville dra till sig uppmärksamhet och andra människors ljus medan de själva knappt avgav något. De liknade svarta hål i rymden.

Vissa hade krossats av lidande och ålderdom så att ljuset läckte ut; En man vinglade fram i korridoren och mumlade: "Telefon, var är den? Var är telefonen?" Folk gick förbi. Men jag så ett ljus som omgav mannen: Det var bönens ljus. Han bad om hjälp och bönerna avgav ett ljus. Det var mycket vackert att se. Så jag gick fram till honom och sa: "Kom så går vi och letar upp telefonen!" Jag såg snart en skylt och följde med honom dit: "Där är den! sa jag" Och han vacklade tacksamt fram till telefonen.

Jag kunde då tacka Gud för mitt mörker som gjorde att jag kunde SE andra människor bättre och låta mitt ljus lysa på dem. För det har inte slocknat. Bibeln säger att vår ångest inte kan skilja oss från Guds kärlek. Det bara känns så, men det är inte sanningen.

När jag och flera väntade på taxi betraktade jag en ung man som satt ihop säckad och sorgsen framför mig. Verkade vara från Indonesien eller liknande land. När chauffören kom för att hämta honom försökte han resa sig och gå men kunde inte. Chauffören sa att han skulle hämta en rullstol.

Jag ville gärna lysa lite på mannen så jag visade min nyopererade hand och sa: "Ja, det är tufft med operationer!" Han kände av min medkänsla och lyste genast upp med ett stort leende och sa: "Ja, jag har opererat magen!" "Jag förstår det, sa jag!" Och så log jag lika stort tillbaka medan det kändes som om vi båda två under några sekunder vilade i ett varmt ljushav som bar oss. Olikheterna i etnicitet, ålder, kön osv är oväsentligt när andar möts.

På hemvägen delade jag bil med en gammal, rullstolsbunden kvinna. Hon var väldigt tacksam när hon närmade sig sitt älskade hem. Då vände hon sig om och såg på mig medan hon pratade på. Jag blev överväldigad av det starka, kärleksfulla ljus som strålade mot mig från hennes ansikte. Hennes tacksamhet över livet var också imponerande.

När hon fått hjälp in i rullstolen använde hon en fjärrkontroll för att öppna dörren till sitt radhus. Sedan kunde chauffören bara rulla in henne via en ramp och lämna henne i hallen, där hon satt i mörkret med jackan på. Vad hände sedan? Kunde hon klä av sig själv, resa sig, ta två steg? Kanske. Jag beundrade hennes inställning till lidandet.  Att se en människa nära döden lysa upp världen med ett strålande, vitt, rynkigt ansikte fritt från bitterhet och agg, fyllt av tacksamhet och kärlek - det är en fantastisk upplevelse!

Jag har besökt ett medium som var sjuk hela barndomen - Anna-Lena Vikström. En dag togs slöjan till andevärlden bort och hon fick, där hon låg ensam i sjuksängen på lasarettet, se allt det underbara på andra sidan, som ju är här och nu. Hon fick gåvan att se människors aura - i färg! Och detta ljus kunde hon också tolka och berätta vad färgerna betydde, t ex i mitt fall. Allt hon sa passade in väldigt bra. Vissa saker förstod jag inte: som att jag på bilden hon målade upp var stigmatiserad med lila sår i händerna. Men när jag senare kom att ägna mig år hårt arbete för att hjälpa hemlösa förstod jag vad hon hade sett: framtiden. Att hjälpa andra kräver med-Lidande, d v s stigmatisering.

Jag blev glad när jag insåg att min förmåga att avläsa människors utstrålning hade ökat i själens dunkla natt. Så -

LIDANDET KAN MEDFÖRA NÅGOT GOTT - ANDENS UTVECKLING!

Men det inser man aldrig när man är mitt i värsta ångesten utan oftast när man fått lite distans till den.

På korset ropade Jesus: "Min Gud, VARFÖR HAR DU ÖVERGETT MIG??!!"
Hur meningsfullt ett lidande än kan vara ur evighetssynpunkt så känns det inte meningsfullt när man är mitt i det, inte ens för Jesus. Och om han föll ned i ångest och förtvivlan så är det okey för alla andra ljusvarelser på jorden att under en tid inte kunna se meningen. Men den finns där ändå och EN DAG SKA VI SE ALLT OCH FÖRSTÅ ALLT.

 

 

Här är en sång på temat "JAG ÄR LJUS":

 

https://www.youtube.com/watch?v=oQL4h4hkpuM