HJÄLP - JAG DUKAR UNDER!

I mitt föra inlägg spekulerade jag kring vad min febrighet i kombination med sömnlöshet kunde stå för. Började göra mätningar och en kväll hade jag drygt 39 grader. Jag blev rädd och tänkte att jag bär på oupptäckta infektioner. MEN nästa dag var febern ännu högre, jag hostade så det skrällde och fick därefter tjock hals och rinnande snuva. INFLUENSA! EN HÄRLIG, VANLIG, ENKEL INFLUENSA! Jag är inte rädd för saker jag förstår, bara de jag inte förstår.
 
Jag har ett batteri av virustabletter och starka bakteriella tranbärstabletter hemma alltid, som jag vräkte i mig, och lyckades bli frisk på knappt en vecka! Mitt liv som multisjuk med obefintligt immunförsvar innebär att jag numera ligger i högsta beredskap. Bakterier och virus är mina främsta fiender, förutom ledgångsreumatismen förstås - den sjukdom som gjort mig till den sköra varelse jag nu är.

 LÄNGTADE SÅ EFTER ATT FÅ BLI FRI - ATT FÅ ÅKA UT I SOLSKENET PÅ MIN ÄLSKADE MOPED! Men när handen började läka så slog de mikroba fienderna till. Har jag en chans? En ärlig chans? Finns det liv kvar för mig, efter att de tre senaste åren nästan tog livet av mig. Kan jag komma tillbaka? Kan man alltid resa sig upp och gå vidare? NEJ, det kan man inte. MS, ALS, RA m fl sjukdomar är som en trappa som bara leder nedåt, för varje år allt mer nedåt, allt snabbare. Samtidigt har det alltid tidigare gått både ned och upp, men när jag nu möter åldrandet kanske det inte blir fler tider då jag känner mig starkare? 64-åringar kryar kanske inte på sig? De kanske kremeras i stället?
 
Har jag bara levt i en drömvärld de senaste åren då jag hoppats på att komma tillbaka efter de inre infektioner jag fick av vissa enklare canceroperationer? Efter tre års sömnlöshet p g a vatten i lungorna och två svåra handoperationer tänkte jag: BÖRJAR LIVET OM NU? FINNS DU DÄR FÖR MIG? SKA JAG VARA KVAR PÅ JORDEN ÄNNU EN STUND, eller vad har Du tänkt dig, du Liv? Influensan aktualiserade frågan. Jag hade lättat en aning på klädseln när jag satt i det varma solskenet med min kontaktperson, bara lite lite, men det räckte visst för att kasta mig baklänges i sängen igen. Tål ingenting. Är som en Aidssjuk var före de moderna medicinerna.
 
Men jag vill ju leva! Åkte iväg igår till en strand, där jag satt länge och lät mig hypnotiseras av blänket på det stilla vattnet, omgiven av den jord som gett mig liv, som är min far och min mor, som är mitt allt. Jag vet att min kropp ska upplösas och återgå till moder Jord. Min samhörighet med naturen är ofta total och det är där jag känner att jag är något mer än den roll jag fått att spela i detta livet.
 
Var överlycklig på kvällen och kunde inte somna p g a den starka frihetskänslan, kunde inte låta den underbara dagen rinna ur mina händer.
 
Nästa dag var jag halvdöd igen. Kunde knappt röra mig. Kroppen var som en vandrande pinne, som slutat vandra, stel som en sengångare, som hänger där orörlig mellan två grenar.

Jag skulle träffa min kontaktperson på sen eftermiddag och lyckades med all vilja jag kunde uppbringa att klä mig, fixa håret o sånt. Stapplade tacksamt mot hennes bil, för att få änne ett par timmars solsken + lite sällskap. Kan inte öppna eller stänga dörren, men hon hade börjat lära sig att det är de sjuka lederna man använder vid sådana manövrar.
 
Vi hade börjat lära känna varandra lite grann. Hade väl träffats tre gånger. Hon var alldeles för ung för mig, men detta gap hoppades jag kunna överbrygga genom att anpassa mig och ta fram mina tonårssidor. Det enda bekymmer jag hade med henne var hennes tidspress. Jag fick knappt plats i hennes tighta schema. Men jag bestämde mig för att i brist på bröd får det bli smulor.
 
Träffen var trevlig tills slutet kom: "Jag ska sommararbeta, dubbelskift, i flera månader. Vi kan inte fortsätta träffas!"
 
Juni 2014 genomgick jag en väldigt svår protesoperation och var efter detta isolerad i min mörka lägenhet hela sommaren. Jag var för sjuk för att promenera i 30 graders hetta, eller mer. Bussen saknade AC och därför kunde jag inte andas i den. Fast som en råtta i en råttfälla. En kontaktperson sa upp sig före operationen därför att hon inte hade möjlighet att ha bil längre och utan den kan jag inte ta mig någonstans. Jag är för sjuk för att åka stekheta bussar, som inte ens går till en badstrand.
 
Hela den svåra, långa postoperativa perioden lämnades jag utan annat stöd än den tid min son råkade ha över ibland. Han har en svalkande båt.
 
Tiden gick men LSS erbjöd mig inte ny kontaktperson. Då ringde jag Socialstyrelsen och ett par dagar senare hörde kontoret av sig. Jag fick en ny person dagarna för min andra handoperation. Den här gången skulle de bli lättare. Nu skulle någon ta mig ut trots handikappen. NU, äntligen!
 
MEN NEJ! NEJ! SÅ BRA SKULLE DET INTE BLI. NU ÄR JAG UTAN KONTAKPERSON IGEN OCH PÅ KONTORET SÄGER DE ATT JAG ÄR FÖR INTELLIGENT, ATT FOLK VILL GÄRNA HA MONGOS SOM DE KAN BASA ÖVER, som att ha en hund ungefär. De har ingen kontakperson att erbjuda mig, för att jag är "fel".
 
JAG HAR ASPERGERS SYNDROM, vilket innebär:
 
- Nedsatt social förmåga!
 
- Känslomässig eftersläpning åldersmässigt (är lite som ett barn)
 
- Majoriteten har en IQ på 120, 130 eller uppåt!!! Den höga intelligensen tillhör ju DSM-kriterierna för helvete! Vi tillhör personkretsen för LSS! Då kan ju inte min intelligens vändas emot mig. Vill folk ha hundar så ska de skaffa det och inte bli kontaktpersoner!
 
Min fysiska kapacitet är i och för sig så låg att den borde ge rätt till stöd, men i Fattigsverige ges inte stöd till andra fysiskt sjuka än totalförlamade som är döva och blinda samt dräglar oavbrutet. Och där är jag inte, dit vill jag inte ens.
 
Jag har behövt ett kraftigt stöd efter varje operation p g a att jag har så många handikapp på en gång. Att lämna mig ensam är grymt. Men handläggaren har sagt att de inte har någon för mig. Dessutom efterfrågar jag en bil, vilket hon verkar tycka är att ställa för stora krav på livet. Färdtjänst skulle kosta mig över 1000 kr/månad för att ta ut mig + kontakperson till närmaste rekreationsområde. Det har jag inte råd med!
 
Man kan inte ligga till sängs i åratal i sjukdom och depression utan att musklerna förtvinar, vilket de gjort. Kroppen tynar bort om jag fortsätter leva på det här sättet och jag lever i ett samhälle där ingen ingriper om man tynar bort eller svälter ihjäl i sin ensamhet. De sjuka eller gamla är en icke fråga. Asylinvandringen har utraderat "reformutrymmet" säger de. De talar om mig. Jag tillhör det där reformutrymmet som inte rymmer mig.

EN MEDMÄNNISKA SOM TAR MIG UT PÅ EN UTFLYKT ÄR EN FRÅGA OM ÖVERLEVNAD FÖR MIG! Jag är naturmänniska. Men årens isolering har gjort mig fobisk. Jag vågar inte sitta ENSAM på caféer med en massa människor i klump. Överallt rör de sig två och två eller i större sällskap. Som ensam blir jag utstirrad. Bor dessutom i turistområde.
 

NU FALLER JAG MOT BOTTEN!

Jag var villig att försöka resa mig igen, ta mig ut mer och mer även om jag är trött och förtvinad. Jag hade tänkt satsa allt jag har på att bryta med det destruktiva liggandet där jag har känt mig besegrad av sjukdom och utanförskap. MEN JAG BEHÖVER NÅGON SOM KNUFFAR IGÅNG MIG, STÖTTAR MIG! Utan det är risken att jag återigen faller in i apati. Jag har nu i åratal börjat dagen med en sömntablett och ett glas alkohol, för att försöka sova bort dagen, den obarmhärtigt ensamma dagen.
 
ENSAMHETEN DÖDAR! Många undersökningar har visat på att och hur detta sker. Det är därför kommunen SKA stötta sjuka, isolerade, men det enda jag möts av numera: "Vi har tyvärr ingen!"
 
GRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR! Jag kommer att bombardera IVO med klagomål så att Uddevalla kommun får känna att de lever! Vad ska vi ha lagar till som inte efterlevs? Rättigheter som alla skiter i? Trots min rätt har jag i stort sett varit utan kontaktperson ett år, för att man inte hittar någon lämplig person. GRÄV FRAM DEM DÅ, ANNONSERA, BELÖNA, GÖR VAD NI VLL MEN STIFTA INTE LAGAR NI INTE TÄNKT HÅLLA! FUCK!
 
Alla autister blir mobbade. Det är en del av diagnosen. Men när man blir mobbad av kommunen då är måttet rågat! Ok, det är bra att jag är ursinnig, men samtidigt knackar självmordstankarna på: Ingen vill va med dig, du är för jobbig för alla, ingen bryr sig, tyna bort i din säng bara, du har inget värde.
 
I två dagar har jag kämpat mig ut och bär på många tankar om saker jag vill klara av att göra, bara jag får mer styrka av ljuset och av att röra mig lite varje dag. Alla mina planer stod där tydligt framför mig och blänkte i solen. Skulle t o m undersöka ett gym, ifall ett par maskiner gick att använda. Utan kropp inget liv. JAG SKULLE KÄMPA FÖR ATT FÅ LIVET TILLBAKA (inte bara handen). Med kommunens hjälp ... men de svek. Jag vet inte vad som händer de närmaste dagarna: om jag fortsätter kämpa eller om depressionen besegrar mig.
 
Mina drömmer stiger mot himlen och spricker en efter en: Jag ser alla de planerade utflykterna framför mig: hur vi skulle resa till Lysekil, Hunnebostrand, mer närliggande stränder: med termos o macka. Ensam kan jag inte. Glömmer aldrig kocken på Kärringön som kom ut i restaurangen och undrade om inte beställningen var fel: "EN hälleflundra?????? Ska det inte vara TVÅ????" Jag rodnade och skämdes över mitt patetiska jag medan jag svarade: "Jag är faktiskt ENSAM här!"
 
MEN DET FÅR MAN JU INTE VARA!!! MAN ÄR INTE ENSAM PÅ SMÖGEN, KÄRRINGÖN, KOSTER, HUNNEBOSTRAND ETC. MAN ÄR INTE ENSAM PÅ SOMMAREN!!!!!!!!!!! (som kvinna alltså, männen är det okey för)

(Självmorden ökar radikalt under semestern och tänk - jag vet varför! Därför att singlar inte är socialt accepterade i sommarsverige, såvida de inte sitter och super på någon krog i en vrå.

REUMATISM - EN GRÅ SJUKDOM?

MIN SISTA KNOGPROTESOPERATION - RESULTAT HITTILLS

Det finns sjukdomsbloggar som attraherar många läsare. De handlar ofta om cancer. Sjukdomen kan ju vara snabb och dramatisk, så det är inte konstigt.

Jag skrev ett sammandrag av mitt liv som syns i högerkanten. Där framgår väl lite dramatik, när man komprimerar förlusten av nästan alla leder och många sysselsättningar + relationer.

Utan komprimering blir en reuma-blogg hur tråkig som helst. Här har jag skrivit mestadels om en enda hand sedan juni 2014. Jag hoppades att det skulle gå fort. Sedan skulle jag visa upp en före- och efterbild på operationsresultatet, då man byter ut de trasiga knogarna mot artificiella.

Men allt tog tid. Senorna växte fast. Omoperation i mars i år. Träningen började om och den pågår just nu när jag skriver. Om tre veckor ungefär har allting stelnat och då har jag, efter nio operationer, fått min slutliga hand. Om den är bra eller dålig återstår att se eftersom handen fortsatt stelnar till.
Det gör att jag har svårt att vara glad - var landar jag?

Det jag kan göra nu en månad efter operation är imponerande och om jag får behålla detta så skulle jag verkligen bli jätteglad:

- JAG KAN KÖRA MOPED UTAN PROBLEM!

- JAG KAN SPELA COUNTRY PÅ GITARREN UTAN PROBLEM.

- JAG KAN PLOCKA STRÄNGAR PÅ ETT SÄTT JAG INTE GJORT PÅ 15 ÅR!

- JAG KAN SPELA LITE HJÄLPLIGT PÅ EN TRUMMA.

- DET ÄR INTE SÅ SVÅRT ATT GÖRA MAKEUP.

- JAG KAN TVÄTTA ANSIKTET MED TVÅ HÄNDER!

(Sätter in en före/efter-bild när det hela har läkt!)

Har inte testat synten än. Har tränat att knyta handen, men kan inte få upp fingrarna särskilt bra, så där förväntar jag mig inte så mycket. Om jag kunde spela med tre fingrar så vore det kul!

Under det sista året har jag egentligen bara opererats och tränat, vilat och sovit. Min son kör ut mig ibland. Men sanningen är att jag har legat till sängs de tre senaste åren, i stort sett. Visst, jag har tagit mig till soffan och ut några ggr. Men mycket till liv är det inte och jag vill helst dö, egentligen.
Men det får jag inte för min sons skull som har ett oerhört utsatt läge just nu och jag måste göra vad jag kan för att stötta honom.

Att man är sjuk innebär ju inte att kraven minskas. De finns där alltid, men jag kan inte leva upp till dem. Allt mer faller bort.

Glädjen över våren och en ny hand förminskas av att kroppen i sig är helt ur balans sedan jag konsiserades för tre år sedan. Infektioner kunde det inte bli på en frisk person, men på någon som stapplar på sitt yttersta så är varje ingrepp en risk. Infektionerna upptäcktes efter ett år, fast då var de inaktiva. Vatten fanns kvar i hjärt- och lungsäck. Lungorna fanns det knutor i och de kallade det bronkit. Att sova mer än fem timmar gick aldrig p g a lungorna.

Tilltvingade mig en ny röntgen som visade att vattnet var borta, att bronkiten var borta, att lungorna var släta och fina. No problems!

Jaha, då återstod bara en rad andra problem:

- utmattningstillstånd
- dålig sömn med täta uppvaknanden.
- viss andnöd
- mycket spring på toaletten men ofta utan att kunna kissa
- termostaten helt ur balans: ofta feber på natten och för kall på dagen.
Igår hade jag 39 grader på kvällen och nu är det lite lägre. Har förkylningssymtom, men är det en vanlig förkylning?
- Har mätt tempen av och till senare tid och jag ligger oftast över mina vanliga 37, typ 37,5.

Jag har grubblat och googlat. VAD? Tagit vissa enkla prov. Men inget ger utslag. Så nu har jag börjat fundera på Kroniskt trötthetssyndrom. Då har man dessa symptom och temperturen ut balans. Det utlöses av infektion. Gick ju runt med infektion något år eller så och min kropp har försökt läka sig själv så gott den kunnat medan den utsatts för nya operationer. Orkade den? Kanske har den delvis gett upp och ådragit sig en tredje autoimmun sjukdom?

Men att få diagnos på detta verkar nästan omöjligt. VC kan det givetvis inte. Det var ju de som missade mina infektioner och det mesta andra jag dykt upp med. Det är helt FUCKING WORTHLESS!

Jag har tagit små promenader i hopp om att komma igen, men varje gång jag är ute lite så är jag utslagen i två dygn. Detta gäller i viss mån för RA också, men det är mycket värre nu. Jag vet inte om jag kommer igen. Det gör man ju inte alltid. Är 65, varit sjuk i 40 år.

DET SOM HÅLLER MIG UPPE ÄR BARA KÄRLEKEN! Till min son och min hemlöse vän. Övriga som jag skulle vilja hjälpa får jag lämna bakom mig. Har redan kämpat hårt för psykiskt sjuka, hemlösa missbrukare. Om jag varit förmögen skulle jag startat en stiftelse för dem. Men ... hoppas någon annan kommer på den idén och inte förleds att tro på den fallna välfärden.

RA är en sjukdom som successivt krossar lederna och sedan är det de inre organen som börjar svikta. Infektioner och bakterier försöker ständigt tränga sig på. Bara jag kan rädda min son undan arbetslöshet så vill jag bita mig fast vid jorden. Här ligger jag i ett kraftigt underläge alltså. Nytt yrke till ett funktionshindrat barn i mitt skick? Har satt mitt hjärta på autopilot: hoppas att det ber dygnet runt!

Så, är reumatism en grå sjukdom? Har nog själv inte fattat uttrycket. Mitt liv var tidigare väldigt utforskande. Så mycket jag ville lära, göra, uttrycka - och jag var rejält utåtagerande. JAG HAR LEVT!

Nej, jag förstår inte den gråa färgen. Man kastas mellan förtvivlan, hopp och glädje ständigt. Man förlorar en funktion men får den tillbaks efter några operationer. Berg- och dalbana passar nog bättre.
Fast nu, när jag fastnat i sängen så infinner sig förstås en del grå toner. Men himlen är ljus och det är väl där jag får sätta mitt fokus nu. Vid en viss ålder (om man är sjuk) så börjar man tänka bakåt i stället för framåt.

GUD - GE MIG EN HÖGERHAND!

Den 12 mars kom. Även om man stretar emot med alla fyra tassarna och morrar så kommer alltid dagen D i alla fall - operationdagen. Det var bara till att stiga upp mitt i natten, duscha med Descutan, ta på sig de rena kläderna och åka de 30 milen till Capio Movement i Halmstad, igen, för ännu en handoperation.

Jag hade turen att få en lättpratad, svensk chaufför. (Inga språkproblem) Samtalet flöt lätt som en kork på vattnet. Jag ville prata, prata så att jag inte skulle tänka på operationen. Chauffören pratade givetvis han med. Sedan tackade han mig för samtalet och sa att det VERKLIGEN hade varit trevligt. Jag blev lättad över att jag inte pratat sönder honom i min nervosisitet.

Sedan gick allt fort. Plötsligt låg jag där på operationsbordet, som såg ut som ett kors. Snart skulle jag korsfästas igen. Jesus fick spikar genom händer och fötter EN gång, men jag har blivit skuren, spikad, sågad och sydd 19 ggr. Ska en människa verkligen behöva lida så här mycket?

På TV:n såg jag, före operationen, ett program om Dignitas självmordsklinik. Hmm, jo, det kanske kunde vara något - när man inte orkar mer, fast min son skulle säga nej.

Min sköterska plockade med papper och var pedantisk med att skriva in i journalen att jag hade fått TVÅ ALVEDON. En reumatiker stoppar i sig Alvedon varenda dag. Men hon såg ut som om hon hade gett mig Kokain eller LSD. Att jag fick rätt dos Alvedon var superviktigt, men att ge mig ett litet leende eller tröstande klapp på axeln såg hon som överflödigt.

Till sist passerade en sköterska som log (mot alla). Då började jag gråta och fortsatte med det tills Urban, min narkosläkare dök upp. Jag hade önskat att få ha honom som narkosläkare eftersom det har gått snett för ofta. Man måste kunna lita på den som fått ens liv i sina händer.

Just då kom han emot mig som en lysande stjärna i den mörkaste natt; ljusblå ögon, blont hår och ett stort, vitt leende. Hela rummet blev varmt och jag sög i mig den trygghet han utstrålade.

- Och hur mår du nu?
- Jag har panikångest.
- Jag ska ge dig lite lugnande.

Han sprutade in något i kanylen så att det blev lättare. Jag undrade hur vi skulle undvika "shivering" den här gången. (Att skaka svårt efter narkosen, p g a underkylning). Han hämtade en riktigt varm värmedyna och extra filtar. Han lovade se till att jag inte frös och krampade efter operationen och så pratade han lugnande med mig. Hans leende lyste upp inom mig tills jag försvann in i det barmhärtiga mörkret.

Jag har aldrig haft en så rar narkosläkare förr. Jag har lärt mig hur viktigt det är att ha någon man litar på i de här sammanhangen, liksom jag litar på kirurgen Sollerman, som ska vara Sveriges bästa handikirurg.

Jag har läst lite om detta med shivering nu och faktum är att om man hamnar i hypotermi för länge under operationen så kan man dö av hjärtsvikt. Nå, om det blir så jag dör i en framtida operation så blir det en smärtfri död!

Bland alla substanser jag fick var väl morfin en av dem? Jag blir väldigt känslosam och kärleksfull av morfin. Alla hämningar släpper och jag kan förväntas uppföra mig som en rejält berusad person.
Medan jag steg upp till ytan från narkosen hade jag ett par mycket blodiga drömmar.

Jag var jihadist i Syrien och sköt hej vilt omkring mig medan mina kamrater låg döda här och var i pölar av blod. Sedan var jag de tre ungdomar som avrättades i Uddevalla nyligen, 18 o 21 år gamla. Jag kände deras fasa och de anhörigas sorg. Deras liv släcktes ut så plötsligt och oväntat. Jag kom tillbaka till livet igen, men inte de. Och medan deras smärta skar i mig så grät jag hejdlöst en lång stund medan jag mumlade: "De är döda, de är döda!" Vet inte om någon undrade över varför jag grät över främlingar i just denna situation, men som sagt, jag hade förträngt händelsen och morfin tar bort känslor man har förträngt.

Min reaktion på dödsskjutningarna hade mest handlat om rädsla. Jag ville inte att detta skulle hända i MIN stad, ville inte vara rädd för beväpnade ligor i fortsättningen. Det var illa nog så länge de var obeväpnade.

Kärlek och rädsla går inte att kombinera, så det var först nu kärleken fick en chans. Oavsett allting så var det ungdomar, som inte fick chansen att räta upp sina liv. De var friska och kunde kanske skapat ett riktigt liv på sikt. Varför skulle JAG leva vidare, som är gammal och sjuk, men inte DE, som borde haft livet framför sig?

Jag har undrat var min ande befinner sig under narkosen. Kanske lite utanför kroppen?
Jag tror det.

Vid handoperationer stänger man alltid av blodet så jag har hittills bara sett ett par droppar blod i bandaget. Men nu har nya rön kommit, som säger att det kan vara bra att koppla på lite blod till senor som vuxit fast totalt. Därför kopplade man på blod till ringfingret under operationen.

Senare fick jag se eländet. Personal lade om det yttersta bandaget och slängde kompresser med massor av blod. Jag stirrade häpet. Vad hade de egentligen gjort med mig? Just då fick jag ingen förklaring till detta, först senare.

Under uppvaknandet hade jag alltså drömmar med en massa blod i, men jag såg inte handen och visste inte om att man kopplat på en blodström den här gången. Kanske min ande hade varit utanför kroppen och sett handen så att det undermedvetna visste vad som hänt och gav mig dessa blodiga drömmar?

Eftersom jag haft ett par utanförkroppen upplevelser så är jag inte främmande för denna förklaring.

Jag antar att personalen är van vid att vissa människor blir knäppa av morfinet och beter sig underligt, så allt var okey. Fick förflyttas till en säng och sova över natt i ett rum som jag delade med en annan reumatiker, lika gammal som jag. Det kändes bra. Man vill helst inte vara ensam efter den traumatiska upplevelse som jag anser att en ledoperation är.

Hon hade opererat tummen med nervblockad och hade hemska smärtor. Själv hade jag väldigt lite smärta, både nu och när de skar bort mina gamla knogar. Märkligt. Men nu för tiden är de väldigt generösa med morfin. Det var de inte förr. För 30 år sedan fick man bara en magnecyl = ingenting.

Rumskamraten ville inte ha narkos. Hon ville inte tappa kontrollen över sin kropp. Först fattade jag inte vad hon menade, men med tanke på mitt dramatiska uppvaknade som jihadist i Syrien så tror jag att jag förstår. Varje djup narkos är som en liten död. Man lämnar över allt till andra människor och makter. Att dö är ju också det en fråga om att släppa kontrollen över sitt liv.

Jag var nära en troende, ung man strax innan han dog och hade lyckats släppa taget. Han låg som en fjäderlös fågelunge i sängen. Bestod mest av skinn och ben. Men ögonen skimrade vackert när han sa: "Nu är jag inte rädd längre! Det ska bli spännande att se hur det är i himlen!"

De som har varit i himlen en stund vill inte tillbaka. Jag vet inte var jag var under narkosen men jag ville inte heller tillbaka och jag känner mig liksom bortkopplad från livet fortfarande. Mina fasta punkter är de fyra övningspassen per dag.

Just nu extratränar jag eftersom jag har skrivit detta med åtta fingrar, med den fingerställning jag använde en gång i tiden som maskinskriverska. Det var väl 20 år sedan ...

Det ser ut som om jag efter de åtta operationer jag hittills gjort av högerhanden kanske kommer att ha en hand som går att använda hyfsat bra!!!

 Den kommer att stelna till litet under de första veckorna, men jag har skäl att hoppas på att allt lidande inte har varit förgäves.

 

FÖR KÄNSLIG FÖR ATT KLARA OPERATIONER!

I övermorgon är det dags igen - knogarna ska omopereras. Senorna ska skäras loss från hud och bindväv, så att de kan löpa genom de konstgjorda knogarna jag fick i somras. Allt växte samman och knogarna är orörliga, trots massor med träning.

Så nu börjar vi om igen, skär, tejpar och tränar. 5 minuter per timme måste jag vifta med fingrarna - i hur många år? "Först har du full rörlighet, sedan avtar den mer och mer för varje dag, sa doktorn." AAhh? Som att stå med fingrarna i en damm, som är på väg att brista? Är det någon idé? Kan jag vinna detta krig? Antar att kirurgen menar att jag kommer att få lite mer rörlighet än nu. Eftersom högerhanden är det viktigaste jag har, känns det som, så kommer jag att kliva upp på operationsbordet igen, men ytterst motvilligt.

Men tro inte att ledoperationer i mängd någonsin blir rutin, något man vänjer sig vid, liksom värk o stelhet. NEJ! Jag vänjer mig ALDRIG! Ångesten ligger som ett cementblock över bröstet dygnet runt och jag låter det pressa ned mig i sängen. Jag är som en paralyserad groda p g a skräck, när jag ligger där och återupplever alla stick, helvetesvärken när man vaknar upp ur narkosen, maktlösheten, bedövningar som gått fel, operationer som gått fel, konvalescenstider lika oändliga som Saharas sanddyner.

Jag minns när jag vaknade upp ur en lång narkos med söndertrasad hals, uttorkad, utan förmåga att svälja vatten, men fick en våt, liten svamp att suga på. Vilken lycka!

Men nu är narkosmetoderna förfinade och det behövs inte (alltid?) slangar ner i halsen. Man använder en annan, för mig ännu, okänd teknik. Man brukar vara mer generös med morfin idag.

Torsdagens operation innefattar inte ben, som väl är, utan måste betraktas som en av mina lättare operationer, ifall de lyckas få narkosen rätt den här gången.

Så, vad är jag rädd för då? ATT INTE ORKA HELA BITEN! Med detta menar jag åtskilliga tvagningar i morgon kväll med Descutan, trots att min högerhand fungerar riktigt dåligt. Efter detta FÖRSÖKA sova några timmar, för att sedan stiga upp mitt i natten och duscha sig rejält IGEN.(Emot reglerna i en hyresfastighet = vräkningsrisk?)

Taxin går kl 7 och jag är en nattmänniska som är helt väck i huvudet den tiden, för sova går inte i det här läget. 30 mil med taxi. Får dricka max 1 dl vatten. Kommer fram svettig och törstig. DÅ ska jag raka vägen till operationsbordet. Stick - prover. Stick- kanyl. Sedan blir allt svart och frågan är då bara hur uppvaknandet blir? Jag är maktlös inför dem som ska ge mig smärtlindring. Det är bara att hoppas. Det blir förstås inte som på 80-talet när man vaknade upp med ett gipspaket i luften, utan smärtlindring ö h t. DET var verklig tortyr!

40 års sjukdom rullar nu över mig, jag nästan drunknar i operationsminnen och de värsta är svåra att tränga undan. De är som bläckfiskarmar som vill dra mig ned i djupet.

Hoppas jag slipper elaka sköterskor. Mötte en sådan sist. Jag sårade honom genom att säga att jag hade svårt att förstå skånska. Hade ont, var ledsen, trött och förvirrad. Talade med någon annan när skåningen dök upp och sa något. Har nedsatt hörsel och tinnitus. Det var därför jag sa som det var: att en tuff dialekt ovanpå allt annat var överkurs.

VAD SÄGS OM LITE FÖRSTÅELSE?
 
SJUKVÅRDSPERSONAL BETER SIG OFTA SOM OM MITT ENDA PROBLEM ÄR EN ENDA
 
HAND ELLER EN ENDA FOT ELLER NÅGOT ANNAT "ENDA". ALLT ANNAT SKA FUNKA
 
PERFEKT OCH NÄR DET INTE GÖR DET TYCKER DE ATT MAN ÄR GNÄLLIG OCH
 
BESVÄRLIG! VET INTE ENS SJUKVÅRDSPERSONAL VAD REUMATISM ÄR?

Jag bad skåningen om en nattskjorta. Han hämtade en, med tio knappar, och kastade den med vredesmod på min säng! 10 knappar! What the fuck! HUR skulle jag knäppa dem med en enda hand?
Hämnden är ljuv tänkte skåningen när han lämnade den halvnorska bohusläningen ensam med "utmaningen". Shit! Borde kanske ha stannat på NÄL, där jag förstår språket.

Min dröm är att snabbt bli 90 år. DÅ skulle folk fatta att HELA JAG är trasig, skör, trött, utkörd, spatserande på det yttersta. De skulle misstänka att det mesta i min kropp INTE fungerade.
Men jag har varit ung större delen av min tid som sjuk.  SJUKDOM ÄR INTE ÅLDERSRELATERAT! Man kan dö när man är 10. Men detta fattar inte folk. Ingen.

Senast två veckor sedan. Jag skulle röntga lungan och fick order om att lägga armarna över huvudet! Över huvudet!? Hur sjutton skulle det gå till. Jag sa dumt nog: "Jag har inga axlar". Sanningen  är att de är söndervärkta. Valde fel ord. "Det klart du har axlar!" fräste en sköterska. Suck! Ja, ja, fel ordval, men tänk att de inte såg att jag var reumatiker och att hela jag var stel som en pinne???

Utskällningar och förolämpningar är jag van vid i vården och med personalens utbrändhet lär den öka.
På torsdag ska jag snabbt förklara att jag har POLYARTRIT:

ALLA LEDER ÄR FÖRSTÖRDA!

Sedan hoppas jag att de inte ger mig omöjliga order, som att skutta iväg från en bår till en annan som en känguru, att vända mig hit eller dit, efter deras behag.

Nå, nu är jag snart där - igen. Överlever antagligen. Hur jag ska klara den intensiva träningen efteråt har jag inte en aning om. Gick i däck efter förra operationen, i somras, och har inte kommit tillbaka än. Jag har tvättat det mesta och förberett mig.

NU måste jag släppa taget och bli ett litet höstlöv, som vinden blåser iväg, dit den vill. Släppa kontrollen. Försöka lita på Gud. Varje operation är som en träning i att dö. Jag släpper kontrollen nu ... jag släpper kontro ...lll ... ja ... släp ...pp ..zzzzzzz

I´M THE WORRYING KIND!

 

SJÄLENS VINTER

 

NÅGRA VINTERBILDER:

 

 

 

 

 

Mark och hav sig klär i is

medan solen sig gömmer i dimmor och dis

Den viskar: Jag kommer tillbaka igen

Så ge inte upp, nej aldrig, min vän!

 

Mot slutet av vintern är kropp och själ urlakade hos svaga, sjuka och gamla. Men vi håller fast så länge vi kan - vid Livet. De som lämnar kroppen gör det oftast just när mörkret övergår i ljus och  naturens alla växtkrafter skjuter i höjden. Den kraften blir för stark för somliga, som lämnar sin jordekropp kvar i sängen och svävar in i det eviga Ljuset. Men själv blir jag kanske kvar några år till. "Du är inte gammal!" säger människor till mig. Nä, och? Vet de inte att man kan dö av sjukdom, inte bara ålderdom? Märkligt. Polyartrit förkortar livet 10-15 år.

Jag ligger i mitt vinteride och lämnar sällan sängen. Det handlar om alla mina sjukdomars sammanlagda tyngd och frånvaron av människor. Jag har tappat bort dem utmed lidandet väg. De orkade inte. Jag är ledsen att jag tappade bort er, men Livet gav mig ingen manual i "Konsten att behålla sina vänner när man går genom dödsskuggans dal."

Jag lämnade min säng idag, en stund, för att ta emot boendestödet. En tjej städade golven. Jag moppade två rum, orkade inget mer. Och så lite livsuppehållande prat. Hur länge ska dessa små pratstunder hålla mig vid liv? Själen överlever på smulor som faller från kommunens bord. Svenskarna har överlämnat medmänskligheten till kommunen och deras stadigt sjunkande budget.

Jag skulle ha en kontaktperson också. Men hade otur med de två senaste och nu är jag visst urkopplad? Samordnaren sa: "Du är för intelligent! Folk vill ha någon att ta hand om."
???????

Jag har diagnos Aspergers syndrom och en Iq på 120-130. Aspergare har rätt till LSS och kontaktperson, trots att flertalet "drabbade" har en Iq på ÖVER 130. Men vår sociala kompetens är kass. Känslomässigt är vi mer som barn. Så därför har vi LSS-rättigheter. Att då få höra att jag är för intelligent är som att få höra: "Du kan inte få en kontaktperson för att du har typiska Aspergerdrag."
Här kortsluts min hjärna eftersom logik helt saknas. I framtiden blir det säkert bara lågfungerande autister som kan få LSS, men just nu är det inte så.

Nå, hade jag "bara" haft AS så skulle jag nog ha arbetat, varit gift och allmänt upptagen. Men det som slog ut mig var ledgångsreumatismen. Kombinationen av dessa handikapp gjorde att jag puffades längst ut på grenen och ramlade ned i det berömda Utanförskapet.

Men ljuset har börjat komma tillbaka och därmed min kampanda, så jag ringde upp Socialstyrelsen, där de gav mig ett nummer till "Klagomuren". Så där står jag nu och gråter, vid muren, om någon någonsin kommer att svara på det där upptagna numret undrar jag. Har de bara lagt av luren? Skendemokratin är ofta bländande stark i detta land.

Så jag skrev ett mail. Kommer någon att kontakta mig?
Ringde återigen ansvarig LSS-samordnare, men hon är alltid på: sammanträde, konferens,  tjänsteresa, tjänsteärende, semester eller sjukskriven, hemma för vård av sjukt barn etc.

Efter tre månader ska kommunen anmäla sitt misslyckande till Inspektionen för vård och omsorg, men gör de det? Det låter som om tjuven ska anmäla sig själv till polisen. Varför skulle han göra det?
M a o är jag rättslös, även om det finns en lag som säger att jag ska få LSS-insats inom tre månader.
Nu har jag väntat i sex. Då ska kommunen betala vite till Socialstyrelsen. Jag ska jobba på att de gör det! Men å andra sidan är det väl JAG som skulle ha skadeståndet?

Jag har använt flera decennier till att skaffa mig själv eller andra rätt gentemot kommunerna, som "ska" göra det ena eller det andra för att hjälpa funktionshindrade, men försöker alltid slippa undan.
Men nu orkar jag inte hålla på som förr. Om hjälpen inte kommer så tynar jag väl bort, vad ska man göra?

Capio skickade mig ett brev före jul, som jag inte orkade öppna just då. Det stod att om jag inte fyllde i svaren på deras frågor inom 14 dagar så var jag inte längre aktuell för operation! Shit! Jag trodde allt var ordnat och att brevet bara innehöll kallelsen till slutet av februari, som läkaren hade talat med mig om. Fick panik då inget datum stod någonstans, när jag öppnade brevet efter nyår. Sedan försökte jag få kontakt (sånt är alltid svårt) med Capio och häromdagen fick jag veta att jag hade fått en tid till:

Omoperation av högerhanden i mars månad!
(Har skrivit många inlägg tidigare om hur en knogprotesoperation går till och kan upplevas + vad som kan gå fel - att senorna växer samman med bindväven så att knogarna förblir orörliga)

Det innebär att inte hela sommaren blir förstörd som förra året. Det blir min 21:a operation, men lidandet blir aldrig rutin.

Har också trollat fram en ny lungröntgen för att få veta om jag fortfarande har vatten kvar i lungsäcken efter infektioner som vårdcentralen sket i, efter en mindre operation. Andningen går dåligt och därmed sömnen, helt sönderhackad. Om ingen kan hjälpa mig så är livet ödelagt. Sömnen är förutsättningen för jag ska kunna tänka, gå, andas, prata, leva.

Deprimerade människor bör ju skaffa sig målbilder. Mina mål ligger på sanslöst låg nivå:

-  KLIPPA HÅRET: Lyckades ta mig till en bra frissa igår och fick det allt som var slitet bortklippt - SKÖNT! Nu ser jag inte längre ut som en golvmopp i håret.

-  FIXA FOTVÅRD: Har idag bokat fotvård. Artrit och nedsatt immunförsvar leder till nagelinfektioner som är näst intill omöjliga att bli av med. Men jag har hittat en tjej som tar hand om mig så fint och smärtfritt som möjligt. Fotbad + massagestol ingår i en behandling jag betalar själv. Landstingets fotvårdare hade passat bättre som vårdbiträde i Auschwitz.

-  UNNA DIG MASSAGE! Jo, det är för dyrt, men jag kan må bra ca ett dygn efter massagen.

Har för tillfället råd att gå några gånger på massage. Det är en mirakelkur mot smärta och ångest. Det borde verkligen rymmas inom landstingets vård, men det kommer aldrig att bli så. Vården rasar i stället nedåt. Vi är på plats tolv nu. Nyligen var det plats sex.
Törs man gissa att det stora antalet migranter belastar vården? Tanken är givetvis förbjuden. Men saken är ju den att allt fler behöver vård, men vi har inte råd att bygga ut den. Jag har hört ordet besparingar i många år nu och det är mest spillror kvar av vården.

Tja, nu har jag skrivit av mig. Kanske någon kände igen sig i något? Om så är fallet: Lämna gärna en kommentar och din mailadress. INGEN får givetvis se den mer än jag. Jag läser och publicerar det som passar för publikation, d v s inga privata uppgifter!

Det man önskar sig som sjuk är någon i liknande situation att kunna prata med, via telefon eller på annat vis!

Länk till en sång sprungen ur sorg och övergivenhetskänslor. Så här vackert kan det sorgsna hjärtat sjunga:

https://www.youtube.com/watch?v=tCL9FiAuezk

NÄL - sämst sjukvård i landet!

Jaha, de sa det på TV nyligen. Men det var ingen nyhet egentligen. Vi som bor här vet hur läget är.
Funderade på mina tre ledoperationer inom NÄL. Jodå, de gick snett alla tre! Så, när det var dags igen så valde jag Spenshult, som sedan lades ned, så att jag måste följa upp operationen i Halmstad, på Capio Movement 

Jag skrev tidigare att min knogprotesoperation hade misslyckats men får nog justera detta påstående. Tydligen är det så att hos vissa människor (typ mig) växer senor och bindväv ihop väldigt snabbt efter ett ingrepp, varför man senare måste skära upp huden och frilägga senorna. Detta innebär inte att vare sig jag eller kirurgen har misslyckats, bara att jag är den jag är.

Åkte 60 mil härom dagen för att prata med kirurgen och det är klart att han sa: OMOPERATION!
Det var ingen överraskning. Mina knogproteser är på plats, det är bara de översta hudlagren som ska skäras upp, inte min hals! Så jag tog beskedet med ro.

Folk har väl tyckt jag är knäpp som åkt 60 mil tre ggr nu och det blir minst en gång till. Jag höll mig till den kände handkirurgen Sollerman eftersom NÄL bara utför två operationer per år av detta slag och eftersom NÄL har misslyckats tre ggr i rad.

NÄR JAG SÅG PÅ TV IDAG ATT NÄL ÄR SÄMST I LANDET SÅ SA JAG TILL MIG SJÄLV:

DU VALDE ETT ANNAT SJUKHUS, ELLER TVÅ, OERHÖRT BRA GJORT! ETT STORT

TACK TILL MIG SJÄLV!

Nu är jag ju väldigt kritisk till Capio Movement m fl vinstdrivande/giriga företag.
Pratade med läkaren om mitt behov av narkos. Har Capio råd med det? tänkte jag. Svaret blev: "Här får ALLA patienter narkos!" ??? Jaha, då slipper de avbryta och söva mitt i vissa operationer. Smart!

Jag fick träffa en oerhört trevlig narkosläkare på stört. Jag sa att något gick snett på Spenshult. Jag vaknade upp med enorma krampattacker och klapprande tänder.

- Kan du se till att detta inte upprepas? Något gick ju fel. Reaktion på antibiotikan eller vad?

- Jag ska skicka efter dina operationspapper och se vad som kan ha gått fel.

- Får jag ha just dig som narkosläkare dagen D eller blir det någon annan?

- Vi kan planerar det så att du opereras en dag då jag arbetar!

- Verkligen? Wow!

Alla svek jag utsatts för i samband med mina 20 operationer (har RA) kan fylla ut en hel bok. Sist fick jag tala med en trevlig narkosläkare men på operationsdagen var hon inte där, utan en sträng, mycket otrevlig läkare! Blev väldigt besviken. Löften bröts, det var ju HAN som bestämde just denna dag. Och det var denne mans narkos som blev så fel.

Vi får se om operation 21 blir en lyckad operation ... Fick veta att rörligheten i fingrarna först skulle vara oerhört bra, men sedan skulle de successivt stelna till. Under tiden måste jag träna för livet, minst 5 min varje timma - i hur många år? Har nu tränat i 6 månader, fast det var väl bortkastat eftersom jag måste börja om igen ...

Men, mitt största problem efter 40 år med RA är inte lederna. Det är inte det man dör av, utan av att de inre organen sviktar i förtid. Mina lungor är torra som papper och med den råa luften som kommer in genom en fönsterventil så är det helt kört med sömnen för tillfället. Kan inte andas råkall luft, inte vara utan vädring, inte andas när jag ligger ned, blir dyngsur och vaknar upp genomblöt med skenande hjärta. En inhalator har jag som knappt hjälper alls.

Måste kämpa för en tid på Lungkliniken. Om man inte kan andas så dör man ju som vi alla vet. Och något dör en reumatiker av, att kvävas är inte idealet. Min egendiagnos på lungorna är att Sjögrens syndrom, även om den är sekundär som min, har torkat ut lungorna såsom den gör vid primär SS.
Röntgen visade på torra lungor och en läkare gissade på min "storrökning", men jag har varit en feströkare som inte har dragit halsbloss, så det där är fel. När jag slutade med min "smårökning" förändrades absolut ingenting.

Sedan jag skrev detta utkast har det hunnit bli julafton och nyårsafton. Två rara människor köpte färdig mat och tog hand om det mesta, för jag orkar ingenting mer, inte utan att kunna andas och få ordentlig sömn.

NYÅRSLÖFTE: FÖRSÖKA FÅ SJUKVÅRD FÖR OVANLIGA ANDNINGSPROBLEM.

Sverige av idag är sådant att det kräver otroligt mycket av den sjuke att skaffa sig rätt hjälp. Har man en "enkel, vanlig" sjukdom så funkar det, men är det något ovanligt så återstår en lång kamp för att bli trodd och få rätt vård.

Tell Me This Night is Over!!!

Jag har skrivit tre inlägg de senaste två månaderna och det är inte alls likt mig. Jag älskar att skriva och behöver det av flera skäl. Ett är att jag behöver träna upp mina nya knogproteser, men sorgen över att operationen inte gick så bra drog ned mig rejält och hur som helst är man ur spel de första två månaderna, minst.

Man bör verkligen inte opereras under sommaren eftersom det är den tid då vi kustmänniskor samlar upp ljus, som ska räcka hela vintern. Bohuslän är då insvept i mörker, dimma och fuktiga moln som breder ut sig likt en heltäckningsmatta över asfalten. Det kan gå månader utan en stimma solsken.

Just när kroppen hade läkt någorlunda, så föll det djupa mörkret över mig och drog mig med sig ned i ett bottenlöst hål ... I stället för att lämna sjuksängen och börja aktivera mig, så gjorde jag det som sant  deprimerade människor gör: ligger i sängen och sover eller dåsar - dygnet runt.  I mitt fall kallas det SAD (mörkerdepression) som då adderas till alla de andra sjukdomarna, främst RA, varför resultatet blir så björnliknande.

Att göra ingenting alls, på allvar, mer än att äta, och sova - är det ett liv? Nej, det vill jag inte påstå. Fråga björnarna i idet om inte DE tycker att de slösar bort sitt liv med att sova, om de kanske kunde göra något vettigare med sin tid på jorden? Men svaret är att de bara följer naturens gång och det gör jag med.

Förr i tiden gick människan ned i varv under den mörka årstiden, eftersom man inte hade någon el. Så nedvarvandet är egentligen något naturligt, men inte i den omfattning jag varvat ned förstås, eftersom musklerna förtvinar och tja, hjärnan också - den behöver social stimulans för att inte skadas.

Testade kroppen idag. Skulle till arbetsterapeuten och handträna. Det kändes ovant att göra makeup och ta på sig plågsamma kläder som t ex en bh med STÅL-bygel. VEM uppfann detta tortyrredskap?

Västtrafik hjälpte mig att försvåra dagen genom att alla linjer, nummer och tider var ändrade. Det framgick av datorn, men ändå var jag osäker på sånt som vilken sida av vägen jag skulle stå på? Rutterna var helt omlagda. Men hade tur och steg på åt rätt håll.

Satt sedan lutad mot rutan och iakttog noga vilka vägar bussen gick och konstaterade efter ett tag:

- Aha! Bussen passerar verkligen sjukhuset!
- Men, va??!! Det var ju där jag skulle av!!!

Min vinteride-hjärna klarade inte av att lära in nya busslinjer SAMT stiga av vid rätt hållplats!
Bussen gick en extra lov vid slutstationen och hamnade minst 100 meter längre bort än vanligt.
Så, ca 7-800 meter skulle jag nu gå eller springa i uppförsbacke för att komma fram i tid! Höftlederna klarar inte backar längre, lungorna är "som papper"  och hjärtat vet jag har brustit av sorg flera gånger, så jag låg taskigt till.

Jag flåsade som ett ånglok uppför backarna och kände av hur extremt få fungerande muskler jag hade. Hjärtat bultade hårt och högt - och jag dog inte?

Efter sjukhuset "rullade" jag ned till centrum för att köpa ett par grejer, som jag la i en svart väska, som jag ställde på bänken i väntkuren medan jag inväntade bussen och småpratade lite med en tjej. Eftersom jag är nästan helt ensam så får man passa på när det ges tillfälle att säga två meningar eller tre.

Kunde hjärnan klara av att vänta, prata, hålla koll, gå på bussen, hitta magnetkortet OCH se till att väskan kom med? NEJ!!! Det tog väl 200 meter inte jag märkte att väskan inte var med, störtade fram till chauffören och flåsade:

- Kan jag få stiga av omedelbart - har glömt min väska!?
- Här? sa han
- JAAAAA! sa jag.

Mirakulöst nog släppte chauffören av mig på en gräsplätt, där ingen hållplats fanns. Jag noterade att han var afrikan och för en gångs skull var jag tacksam för denna mer relativistiska hållning till lagar, man ofta finner på varmare breddgrader. En ursvensk hade säkert sagt: "Du får vänta till nästa hållplats!" I så fall hade väskan varit förlorad, men det var den väl redan?

Jag "sprang" så gott det gick, medan jag mumlade "Gud!" en gång per sekund. Väl framme vid hållplatsen såg jag att VÄSKAN FANNS KVAR! Jag trodde knappt mina ögon. Av allt jag glömt genom livet har ingenting, någonsin funnits kvar, utom mopeden. I den glömmer jag ofta nycklarna i något av de tre hål som finns till boxar mm. Men ingen tror att en så stor, fin EU-moped ägs av en idiot! Så ingen har kommit på att de kunde ta den.

När jag höll väskan ömt mot mitt bröst sa en arabisk kvinna till mig:

- Jag vaktade den åt dig! En person tänkte ta väskan, men jag hindrade henne och tänkte ringa polisen om Du inte kom snart. Jag tror att det finns en högre makt som SER allt vi gör, så jag vill göra det rätta!

Jag stirrade på henne. Fanns det fler människor som tänkte som jag? "Efter döden får jag redovisa allt jag gjorde med mitt liv."

När jag påbörjade min integrationsramsa om att ordet Allah eller Gud egentligen är samma sak, så avbröt hon mig och sa: "Jag är kristen!" Förvåning ... "Jag med, sa jag!" Sedan förenades vi i en stor kram! 

Dessvärre har jag råkat ut för så många hot, rån, vandaliseringar osv från invandrargäng att jag blivit urless på massinvandringen. Bekanta till mig har råkat ut för brutala rånöverfall. Många är rädda.

Därför har jag burit en tyst bön inom mig ett tag: "Låt mig få kontakt med några fina, snälla invandrare så att jag inte börjar generalisera!" Ordet främlingsfientlig används ju ofta om dem som vill minska invandringen med 3 % eller whatever, men den åsikten innebär inte att man är fientligt inställd till färgen brunt! Det gäller egentligen omsorgen om det välfärdsland, som snabbt försämras, då vi inte har bostäder och jobb till 200 000 nya per år. I den åsikten anser jag ligger ett ansvarstagande både för dem som trodde att Sverige var paradiset men blev djupt besvikna, och ansvarstagande för de som redan är här och plågas av trångboddhet och arbetslöshet.

Nej, jag är inte fientlig mot goda människor från andra länder, det kände jag verkligen idag.
 Jag nämnde inte den tunna, långa, kolsvarta tonåringen på McDonalds som fått chans att städa där 2 tim/dag. Jag har aldrig sett en mer pedantisk städning! Han låg på knä och putsade metallbenen till varje bord medan jag fascinerat tittade på och log mot honom. Han gav mig ett varmt leende tillbaks. Jag önskar att Sverige hade kunnat dra igång fler okvalificerade jobb för dem som ännu inte kan språket. Det duger inte att bara skicka dem till AF. AF SKAPAR inga jobb!

Jag tackar Den som läser Hjärtan för denna mörka dag, som lystes upp av kolsvarta människor och såg till att min svarta väska inte uppslukades av mörkret!

En klok pastor sa en gång: "Låt mörkret få VARA mörker!" Att stanna kvar i det kräver också mod, medan man väntar på att telefonen ska ringa, som  Carolas sjunger nedan. Hon har gjort en väldigt dramatisk o bra tolkning av Ola Salos sång, men just så här mörkt ÄR mörkret, vilket inte betyder att det har vunnit!!!

"Tell me this Night is Over!"

 

 

 

"We a'int gonna live our lives in fear!"

 

No, we are not!