DET NYA SVERIGE - otryggt för handikappade.

I 40 år har jag levt i den stad jag föddes och här rörde jag mig fritt som fisken i vattnet. Rädsla för överfall, rån och våldtäkt existerade inte under barn- och ungdom. Men idag växer våldet snabbt.

Senaste veckan blev tre personer, gamla/äldre av med sina guldhalsband. Det kom en eller två svarta killar fram och ryckte i kedjan tills den lossnade. (Det måste ha gjort ont!)

Slutsats: Gå aldrig ut med en guldkedja på om du är äldre eller sjuk! Överfallen inträffade i småstadens stadskärna, på dagen eller kvällen. En ung kille blev av med sin skoldator på eftermiddagen i centrum. Han var inte handikappad på annat sätt än genom sin ringa ålder.
Man får inte verka klen eller svag, då blir man lätt ett byte för lejonen. Nu råder djungelns lag.

Inbillade mig att jag var tryggare tillsammans med en väninna. Men ingen av oss var ju beväpnade eller ens stark. En migrant skrek till oss att han behövde låna en kniv, eftersom han skulle döda någon idag. (knarkpåverkad)  Jaha, så brast även den trygghetsbubblan. Jag som var så glad över vår lilla utflykt och att få lämna min lägenhet en stund. Någon tog glädjen ifrån mig när jag påmindes om alla spontana knivdåd o andra överfall som sker i vårt land numera och jag själv givetvis inte går säker.

Jag haltar och visar därmed att jag kan vara ett lämpligt byte. Så jag undviker allt mer att gå ut ensam. Som väl är äger jag ingen guldkedja!

I söndags var jag med min son till en strand för att ta en promenad. Den ligger lite avsides och jag

n

kände mig trygg, men bubblan brast så fort jag såg ängen som sluttade ned mot vattnet.
HELA ÄNGEN VAR NEDSKRÄPAD MED PAPPER OCH PAPPERSMUGGAR!

Jag letade efter en soptunna men såg ingen. Kunde det duga som ursäkt? Nej.
Det fanns en toalett. Dörren stod vidöppen. Jag gick dit och kollade. Där inne låg det fullt av stora bajskorvar och papper. Runt omkring stod det öppna papperspåsar som det vällde sopor ur.

Den där soptunnan hittade min son idag. Han måste flytta sin båt till en annan båtplats, nära nyss nämnda badplats. Då märkte han att under båten, på botten, låg det en stor soptunna!

Den här platsen är del av Strandpromenaden i Uddevalla. Jag visste att den hade blivit vandaliserad, uppbruten och delvis förstörd. De exklusiva lamporna var nedrivna. Det tog väl en vecka innan man hunnit återställa de delar som bestod av träbroar över vattnet. Det var därför vi valde det här området, men det var också vandaliserat!





Jag hade bestämt mig för att just Strandpromenaden skulle jag betrakta som relativt tryggt område, men nu hade också den bubblan brustit. Gissningsvis sysslolösa ungdomsgäng som drar runt och försöker hitta på något kul att göra - att förstöra vardagsglädjen för andra, det är kul!

Man har erbjudit en summa pengar till den som kan ge tips om vem/vilka som utförde dådet. Men - vem golar (tjallar) på sina kompisar? Risken finns ju för att då bli misshandlad eller dödad. Nå, så långt tänkte inte kommunen.

Naturen var den plats där jag laddade batterierna förr i tiden, men nu är allt förändrat. Jag har tappat lusten att söka mig dit. Som svårt sjuk behöver man trygghet. Man är ju försvarslös. Men var ska jag hitta tryggheten i det nya Sverige? Våldet och vandaliseringen följer mig var jag än går. Min älskade moped blev t ex vandaliserad nyligen. Den ser inte vacker ut längre, men en ny, vacker moped vill jag helst inte ha, för då blir smärtan ännu större, när den krossas.

Äldre eller svårt sjuka behöver lugn, ro, trygghet, skönhet, vackra naturområden, möjligheten att ta en promenad utan stor risk att bli nedslagen. De som kan gå självförsvarskurser är lyckligt lottade, men vi andra - ska vi låsa in oss?  Jag har ju inte ens rätt att bära pepparspray. När jag ser all ondska runt mig känner jag en förlamande maktlöshet.

Hur får man kontakt med sin läkare???

"Kontakta din läkare" är slitna ord som används överallt, på vårdsidor, i FASS och i andra situationer.

Man borde också skicka med instruktioner om HUR?!

En av de mottagningar som kollapsat på ett mycket dramatiskt sätt i Västra Götalandsregionen är Reumatologen. Telefontiden har krympt från sex till EN timme per dag - tidigt på morgonen förstås.

Jag är ingen morgonmänniska men skulle väl kunna tvinga mig till ett kort samtal, men det ser inte ut så längre. I morse använde jag en halvtimme till att ringa två ggr i minuten för att försöka slå mig igenom muren till växelkön. Oavsett om jag försökte hamna i sjukhusets växelkö eller Reumatologens så var resultatet detsamma: "VI KAN INTE TA EMOT FLER SAMTAL! RING SENARE! Senare än en timme? Nej, de menar ju en annan dag, eller kanske en annan månad?

Reumatism är en folksjukdom. Oändligt många sorters sjukdomar räknas in här, inte bara Ledgångsreumatism. Fibromyalgi är t ex en vanlig sjukdom numera, för att inte tala om Artros.
Behoven är alltså mycket stora men resurserna krympte drastiskt efter 2015-16, då de enorma migrantströmmarna slog emot sjukhusens bräckliga väggar, likt en tsunamivåg. I mitt område skulle man spara in 900 miljoner på vården för att klara invandringen. Det är den enda goda förklaring jag hittar till den "World-trade-centre-inspirerade" kollaps av vården som då inträffade, även om diskreta nedskärningar förekommit i tjugo år.

Löfvén skulle visst satsa en miljard på vården i hela Sverige, sammanlagt, medan NÄL måste spara in nära en miljard under förra året. Vem vill han lura med dessa siffror? Dem som saknar dator och inte är vårdberoende antar jag. Somliga lögner går lätt att genomskåda.

Intill NÄL ligger Sveriges största asylboende, 800-900 platser. Behöver dessa människor sjukvård? JAAAA! Alltså behövde vården byggas ut, men man gjorde tvärtom, vilket skapade vårdkaos.

Jag visste ju att jag inte skulle komma fram till Reumatologen och att jag inte har krafter att ligga på en hel timme per morgon, så jag skrev ett brev med mina ärenden, hoppades att printern skulle fungera, vilket den gjorde, och la brevet i ett kuvert.

Jag bad min kontaktperson att köra mig till Reumatologen (kl 15), som brukade stänga kl 16. Jo, dörren var öppen. Receptionen var igenspikad och det stod bräder lite varstans. Vid ingången till rummen stod det stora skyltar med arabisk text.

Jag tassade in i gången och kikade in i rummen. Nej, det fanns vare sig läkare eller sköterskor någonstans. Förr i tiden fanns de där till klockan fyra, men nu är de ju så få och utbrända att de går hem tidigare, om de ö h t kom dit idag. Det kändes spöklikt, som att simma ned till botten och undersöka en båtvrak.

Nå, i fikarummet fanns jag två tjejer (kontorister?) som faktiskt tog emot mitt brev, brevet till MIN läkare. När han är där är förstås frågan. En begäran var intyg till Regionen om att jag inte kan åka buss till NÄL, men bara färdtjänst. Hur det går med den saken får ingå i den thrillerserie jag numera lever i.

Sjukvård, omsorg, bidrag - allt är i farozonen och hjälpinsatser ryker på löpande band. Min depression växer sig allt djupare. Om dessa nedskärningar fortsätter så blir det ju ingenting kvar!
Gränserna står åter på vid gavel och detta kommer att medföra ännu större nedskärningar i vård o omsorg, men vad blir då kvar? Nästan ingenting. U-landsnivå.

En alternativterapeut med goda läkarkontakter sa att en överläkare menade att svensk sjukvård är nära att hamna på samma nivå som Afghanistansk. Så, frågan är om det är någon idé att flytta hit - till en land där man riskerar att dö för att man inte kan få adekvat sjukvård i tid? Om jag fick välja på att dö av en kula eller svår cancer i vårdkön, så skulle jag välja kulan.

Besparingar på färdtjänsten - IGEN!

2004 slog samhället till och tog bort färdtjänsten för 80 000 personer.

Någon fick stroke och kunde inte längre tala, skriva eller gå. Någon försökte klara trapporna i kollektivtrafiken men föll, skadade sig svårt och fick ge upp sitt sociala liv. Människor isolerades i sina stugor på landsbygden. Hur många som blev dödssjuka eller tog sina liv vet ingen. Saknas officiell statistik!

Jag var en av de drabbade och reagerade som jag brukar med: VREDE! Sedan debattartikel, intervju i radio och andra utåtriktade klagomål.
Jag lärde mig själv och andra vad som skulle stå i ansökan, om man skulle ha en chans. De nya lagarna tog enbart hänsyn till benen nämligen och inte till de tusentals svåra sjukdomstillstånd som finns och som gör att man inte orkar något annat än att åka bil.

Jag hjälpte en person samt mig själv att få tillbaka färdtjänsten, men den ska omprövas vartannat år och hela tiden skärps kraven. Det är som att leva med en snara runt halsen. Jag kommer att bli strypt, men vet inte exakt när.

Hur länge kan man skära ned i vård och omsorg innan alltsammans är borta? Det lär vi få se.

Under åren har jag använt färdtjänsten allt mindre därför att mitt allmäntillstånd blivit allt sämre. Ligger mest till sängs. Är ute med son o bil samt kontaktperson o bil: sammanlagt två ggr i veckan. Det finns gamlingar som aldrig kommer ut, så jag är väl relativt lyckligt lottad, även om jag inte är lastgammal.

Varje gång jag har åkt mellan Uddevalla och NÄL eller Uddevalla och Halmstad, så har jag tackat min lyckliga stjärna att jag kunnat beställa en sjukresetaxi. Att åka med två bussar eller fler skulle jag inte orka/klara. När man åker till sjukhus kan man ju också ha ådragit sig något extra problem förutom sina grundsjukdomar. En specialist känner inte till dessa och kan alltså inte se den totala bilden samt skriva intyg till sjukresa. Det intyg jag har från reumatologen, skickat till kommunen, borde räcka för att få de livsviktiga sjukresorna -

MEN INTE LÄNGRE!!!!

Det upptäckte jag nyss när jag skulle till logoped på NÄL. Jag steg upp i lagom tid för tvätt, påklädning osv. Jag ringde efter en taxi till NÄL - MEN NEKADES SJUKRESA MED TAXI!!! Jag satt där naken i sängen med blött hår och fick veta att det gick en buss, Ronden, om en timma. "Det blir ju alldeles lagom det, sa tjejen." Jag sa att jag inte ens var klädd och att det var omöjligt för mig att vara på Uddevalla sjukhus då. Hon mjuknade något och skulle skicka en taxi för färd till Uddevalla sjukhus.

Jag paniktorkade håret och slet på mig kläderna. Tja, jag är en stel reumatiker, men jag gjorde allt så snabbt som möjligt och skippade frukosten, kastade mig ut genom dörren och in i en taxi, som parkerade mig intill en bänk, där bussen skulle komma in om 20 minuter.

En resa i flera led innebär alltid väntetid mellan dessa led. Hade det varit lämpligt för en reumatiker att sitta där om det var vinter och minus tio grader? Nix. Man blir så stel av kyla att det knappt går att böja en enda led, d v s omöjligt att gå i trappor.

Tre höga steg upp till chauffören på den "handikappanpassade" bussen. WTF??!! En handikappad buss är per definition en låggolvsbuss, men detta var mer som vilken buss som helst. Nå det vara bara tre, stora, breda steg så jag klarade det och satte mig längre bak. Framför mig satt det enbart helt friska, pigga och gapiga människor. Tja, vissa araber har ett tonläge som ligger långt över det svenska. Shit! Jag hade inga öronproppar med eftersom jag inte tänkt åka kollektivt, så jag fick sitta med ett finger i det skadade örat hela resan. Försökte hålla paniken tillbaka genom att andas djupt.

När vi var framme gick jag bakåt och såg spännband för rullstol, men det har jag ingen. Det lär finnas en lift att lyfta ned rullstolar i. Kul, men inte min grej än.

Framför mig såg jag nu en mängd pyttesmå trappsteg samt en ledstång. I hela mitt liv har jag aldrig sett en bussutgång med så många och korta trappsteg - en brant! Jag spände alla muskler och hängde mig med hela min kraft på ledstången medan jag mer eller mindre lät benen glida utför branten, livrädd att falla och bryta revbenen - igen.



Har stor muskelförtvining då jag mest varit sängliggande de senaste fem åren p g a en mängd operationer.

Bakom mig stod de friska människorna i en kö och väntade otåligt på att jag skulle gå av bussen. Kände mig som en bromskloss och som en människa utan värdighet, för det jag höll på med var ovärdigt beteende. Alternativet hade varit att krypa ut baklänges, på knä.

I en broschyr stod det om denna fantastiska handikappanpassade buss. När jag ringde Regionen sa de: "Den har en ramp!" ???? Menade hon att jag skulle åka rutschkana utmed en ramp som chauffören sätter dit? Vem skulle då dra upp mig från marken? Eller menade hon att alla sjuka som inte sitter i rullstol inte räknas längre?

Det är inte längesedan jag fick en omöjlig räkning för mitt boendestöd på 1 900 kronor, överklagade, fick avslag, men fick hjälp av Tesia som tvingade kommunen att läsa mitt brev och tänka över saken en gång till. Räkningen blev då 500 kr. Detta hot mot mitt liv ledde till ett komplett nervsammanbrott, som fick rätt svåra konsekvenser. Boendestöd är som hemtjänst, fast det finns också tid till samtal.
Jag kan varken städa eller hantera min isolering. Utan mina hjälpare är jag förlorad.

Jag höll på att försöka återhämta mig från detta hårda slag när det var dags för nästa. Detta är en del av systemkollapsen. Det finns inte pengar till de sjuka eller gamla eftersom invandringen kostar mycket mer än vad vi har råd med. Den som inte vill tro det kan bara se på Malmö, som överlevt på intäkter från andra kommuner, men nu vädjar till regeringen att slippa ta emot en enda migrant till. Det finns inga pengar till detta!
 Detsamma börja gälla allt fler kommuner. Och anställda i desamma börjar dammsuga välfärdssystemen för att få tag på pengar. Jag sitter på en gren i ett träd som håller på att sågas ned.

Det framgick av förra ansökan att man inte fick färdtjänst ifall det enda man var ute efter var just taxiresor till sjukhus. För många av oss är detta dock enda sättet att ta sig dit. Och givetvis ville inte logopeden skriva ut intyg för taxiresa hem. Det får man inte p g a sjuka stämband.

Jag kommer nu att ringa reumatologen för att få ett intyg till Regionen om att jag inte kan åka med Ronden. Eftersom denna avdelning har kollapsat så kan det krävas att jag ringer oavbrutet varje morgon en vecka för att komma fram och sedan vet jag inte vem som har tid att skriva intyg. Läkarna har redan gått i däck p g a för stor arbetsbelastning - och nu lägger Regionen ytterligare sten på bördan. Vansinne!

VI HANDIKAPPADE VET: VÄLFÄRDEN HAR REDAN MONTERATS NED SÅ ATT DET BARA ÄR SPILLROR KVAR!

De politiker som säger att migranterna som flyr från "elände" får kosta precis hur mycket som helst säger indirekt att de skiter i landets sjuka, funktionshindrade och gamla.

Får vi sjuka kosta samhället precis hur mycket som helst, för att våra liv inte bara ska bestå av ett elände?

Samhällets hårnande attityd mot funktionshindrade

Jag har nu skrivit flera inlägg om hur jag tycktes förlora mitt boendestöd eftersom jag inte kan betala 1 850 kr/månad i stället för 0 kr.

Självklart överklagade jag och snabbt gick det, men avslaget kom ännu snabbare. Jag fattade inte vad som hände? Avslaget tycktes ha skickats innan min överklagan kom in? Jag som använt mitt liv till mycket välskrivna överklaganden och i allmänhet vunnit...

Nå, jag var ju tvungen att tro på avslaget gällande nedsatt avgift och att detta med 1 850 var det som gällde. Alltså skrev jag direkt ett mail om uppsägning av mitt stöd.

Sedan gick jag in i mitt autistiska meltdown, som innebar att jag drack upp en flaska gin, blev milt uttryckt galen, vacklade upp mitt i natten för att kissa, rasade in i dörren till ett gästrum, där en hemlös tillfälligt övernattade.

Nästa dag berättade han hur sårad han blivit av allt jag vräkt ur mig. Fattade ingenting, hade ju en blackout och mindes ingenting. Har gjort allt för att få honom att förstå innebörden av ordet "projicering". Jag kände mig (återigen) så totalt nedtrampad av samhället som om jag var en myra och inte en människa. Med den självbilden blir man elak mot andra människor. Kan bara hoppas att personen i fråga kommer över det inträffade.

I mitt sammanbrott köpte jag också olagliga droger. Över huvud taget tappade jag greppet om livet totalt. Det enda jag inte prövade var självmord, för det har jag redan prövat: dött och blivit återupplivad. Det kostade samhället en förmögenhet att få mig tillbaka till livet och jag förstod dessutom att det var för tidigt att lämna min son i sticket. Jag lovade Gud att inte bryta mitt livskontrakt.

Blir det ofta droger så dör man förstås även av det, dock inte av cannabis, vilken borde ha legaliserats för länge sedan. Enligt vissa är det den enda fungerande medicinen vid autism.
Att motståndet är hårt beror på att läkemedelsbolagen förlorar stort om en naturmedicin vinner. Man kan inte ta patent på en planta!

Jag skulle just ta avsked av en av mina älskade boendestödjare, men tog först in posten från boxen. Där fanns breven som sa att jag beviljats reduktion till 500 kr/månad, vilket jag hade bett om. I o för sig anser jag att kommunal psykiatri ska vara gratis, men att 500 skulle vara möjligt för mig att klara av.

Sedan grät jag och höll om "Anna" medan tårarna sprutade.
- Jag var så nära att förlora dig! Du är som den goda mamma jag aldrig hade. Du är en klippa i ett stormande hav. Hur skulle jag ha klarat mig utan dig???!"

Jag behöver lång tid för att hämta mig både från onda och goda chocker. Började smälta detta med att stödet kunde fortsätta med mänskliga änglars hjälp. Misstänker nämligen att min utförare Tesia tog upp mitt fall och förklarade att jag är så svårt sjuk, särskilt fysiskt, att jag inte klarar mig själv.

Jag skulle nu befinna mig i en "landningsfas", men tyvärr var det någon som stal fronten till min moped i natt. Min son hade gett den service och den var klar för avgång, men inte längre. (Mopeden är mina ben)
Återigen strömmade ondskan in i min själ. Jag tappade balansen, men jag drack ingen starksprit och det kommer jag aldrig att göra igen, eftersom man tydligen blir galen och aggressiv av den.

Jag kommer att pröva CBD-olja från industrihampa, som är laglig, men tvivlar på att jag klarar mig utan viss mängd THC. Vill jag ha medicinsk marijuana (inkl. THC) så måste jag flytta till Danmark, Tyskland eller Finland.

Jag har konsulterat Cannabisdoktorn Angelo Graziano, men dels blir hans olja för dyr i drift, dels kanske han hamnar i fängelse igen. Skulle denna vecka upp i hovrätten. Han vill det. Han vill bli en offentlig figur, som slåss för medicinsk marijuana i Sverige. Jag kan bara önska honom lycka till i kampen. Vi är många som behöver hjälp. I detta hårdnande samhällsklimat funkar det inte att ha dåliga nerver och alkoholen är inte en vän, den är dödligt gift. Många har dött runt omkring mig av detta.  MAN DÖR INTE AV MARIJUANA!

Det existerar inte en enda medicin som är testad på människor inom autismspektrum, men det finns de som påstår att CBD-oljan (ev inkl. THC?) får hjärnan att arbeta bättre. Sov väldigt gott om natten när jag prövade marijuana i Amsterdam.

Om välfärden ska fortsätta avvecklas i detta rasande tempo och brottsligheten öka lavinartat så behöver jag: BLI MARINERAD I CBD-OLJA, INKLUDERANDE THC!! Det är inte läge nu att vara ångestbenägen. Här gäller det att ha krafter till att försvara sig mot kommunala nedskärningar.



(Avser att skriva ett inlägg angående hur svårt sjuka eller gamla har drabbats av de senare årens indragning av: Sjukpension, Färdtjänst, LSS mm. Många har tagit sina liv, drabbats av omedelbar stroke eller insjuknat i cancer. Det är inte mycket kvar av välfärden nu.)

Man höjer pensionerna, men hemtjänstavgiften ännu mer!

Låt inte den vänstra handen veta vad den högra gör. Så tycks regeringen tänka. Det låter ju väldigt bra med höjda pensioner. Om man med denna nyrikedom som skäl sedan drämmer till med en hemtjänstavgift eller boendestödsavgift på närmare 2000 kr så är det ju något som mörkas ned och knappt någon känner till.

Jag blev 65 förra våren och det tog lite tid innan bostadstillägget kom igång, för jag var sent ute.
Men pensionen hamnade då på 12 000 kr och jag lyckades genom överklagan få behålla avgiftsfritt boendestöd.

Men i år såg jag till min förfäran att pension + bostadstillägg gjort att jag hamnat på 13 000 kr. Jag fick en chock och tänkte: Nu är det kört med mitt boendestöd! Nu kan de drämma till med 1 850 kr i avgift eftersom jag hamnat för långt från EU:s existensminimum som är ca 11 300 kr.

Och det var kört. Man ville ha högsta avgiften av mig trots att jag skrev ett brev med alla extrautgifter jag som handikappad har. Man skrev att jag av ekonomiska och sociala skäl skulle betala högsta avgiften. Sociala skäl? Har jag fått tio nya vänner utan att jag lagt märke till det?

Jag skrev omedelbart ett mail och sa upp boendestödet eftersom jag ju redan hade överklagat. Att gå vidare till förvaltningsrätt mm orkar jag inte. Jag vet ju att kommunen har stora ekonomiska underskott p g a massinvandringen och att både landsting o kommun har skurit ned i sina utgifter så mycket det bara går.

Jag ger mig inte ut i ett krig jag inte kan vinna. Det får vara svart nu. Jag ligger bara till sängs och skiter i allting. Jag har två möten i veckan: ett med en kontaktperson och ett med min son. Jag vet att det finns de som inte ens har det: inte LSS och inte något barn i samma stad.

Jag kom via internet i kontakt med en aspergare som inte hade pratat med en enda människa på ett helt år! Jo, så illa kan det bli för en hel del aspergare efter 50. De flesta söker inte boendestöd eftersom deras höga IQ, ofta 130 och över, gör det i stort sett omöjligt för dem att hitta en kontaktperson att kommunicera med.

Flertalet kontaktpersoner förväntar sig att aspergare ska vara utvecklingsstörda rakt igenom, d v s korkade. När det visar sig att de är intelligentare än de själva så säger de upp sig efter ett tag.
Själv ligger jag på 120-130, vilket inte är så farligt högt och jag tror att den kontaktperson jag nu har också ligger där ungefär. Kommunikationen flyter på väldigt bra. Hon är givetvis inte så virrig, känslig och ojämn som jag utan är ett verkligt stöd.

När jag är i chock är jag dummare än tåget. Jag går in i väggar, snubblar över mina egna fötter och är helt desorienterad. Då krävs det att min "vän" inte är lika knäpp som jag.

Jag har försökt nå LSS-handläggaren för att be om en timma till per vecka för att ersätta bortfallet av boendestöd. Men det tar tid att få tag på folk och jag vet inte om min "kupp" kommer att lyckas. Det är förstås HELA kommunen som ska spara. LSS är gratis, det är därför jag kommer att försöka få mer hjälp där, men det känns som en omöjlig flykt ífrån de ofrånkomliga neddragningarna inom hela välfärdssektorn.

Vissa säger att välfärdsraset beror på jobbskatteavdragen, vilket är en del av sanningen. Men efter de förödande migrantströmmarna de allra senaste åren rasade det mesta samman, ungefär som World Trade Center. T ex rasade reumatologen och psykiatrin samman med en stor knall. Jag skulle fått träffa reumatologen för ett halvt år sedan, men det har inte funkat. Det saknas läkare.

De som har bra jobb, bor dyrt och fint och har privat sjukvårdsförsäkring samt ständiga semestrar intill vita sandstränder - de fattar ingenting:

VADDÅ SYSTEMKOLLAPS? JAG KAN INTE SE NÅGON SYSTEMKOLLAPS!

JAG VAR NÄRA ATT FÖRLORA MITT BOENDESTÖD!

Efter allmänt kaos i min själ och inom kommunen står det klart att min boendestödsavgift går från 0 kr till 500. Man gav avslag utan att invänta min snabba överklagan. Men jag låter inlägget stå kvar för att visa hur man hanterar funktionshindrade idag: ovarsamt och iskallt!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Idag öppnade jag postboxen och såg kommunens brev. Jag kände på mig att de skulle ge mig avslag beträffande mindre avgift till boendestöd, mindre än 1 800 kr/mån. Jo, så var det!

 Man bemötte inte alls mina rader om extrautgifter som multisjuk/handikappad. Man skrev bara att jag för tillfället hade 50 000 kr på personkonto (innan månadens räkningar är betalda). Vissa av pengarna står på kapitalkonto av praktiska skäl, men det finns ju ingen ränta! Buffert för resten av livet - gigantisk?

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/socialtjansten-hojer-avgifterna

Man bemötte ingenting om min risiga, billiga bostadsrätt i plast, med enormt renoveringsbehov. Kommunen handikappanpassade köksskåpen invändigt, men sedan vill man pressa ned mig på existensminimum så att jag inte kan renovera lägenheten vid behov, b l a behövs nya luckor. Det hade varit bättre med redan handikappanpassade hyresrätter där jag saknar ansvar för bostadens skick.

Man kommenterade inte trasig tvättmaskin som måste bytas ut snart och att jag själv inte är i stånd att använda tvättstugan. Mopedkostnaderna bemöttes inte heller. Men jag kan ju knappt gå!

Och varför satte man sig inte i just mitt ärende? Därför att det är ointressant. Kommunerna måste dra in rejält med pengar från sjuka och gamla för att klara de skenande utgifterna för invandringen.

Bor i en stad som är en invandrarmagnet och som saknar större industrier och företag. Staden utan jobb.

Hur ska den här ekvationen gå ihop? De företagsamma invandrarna startar ju pizzerior o liknande restauranger på löpande band, men det finns en gräns någonstans. Vi kan inte ha thai eller kebab i varje kvarter. Vissa startar städfirmor eller annat inom servicesektorn. Men även denna sektor har en gräns. Vi hade behövt rejäla, stora företag, som t ex Volvo. Men de gick ju omkull, liksom det mesta, utan att staten tar ansvar. Allt är upp till marknadskrafterna numera, och de vill oss inte väl.

Man kan googla runt kring temat: Staten rullar över kostnader för omsorg och infrastruktur på kommuner, landsting och regioner, så får man upp många sajter, som alla pekar mot utfattiga kommuner, panikslagna kommunalanställda och handläggare som förvandlats till empatilösa robotar.

Vad en handläggare tänker om min situation spelar ingen roll. Jag ligger något över EU:s existensminimum och alltså vill de ha 1 800 kr i månaden för 14 timmars stöd i hemmet, nära 2000 kronor!!! Vansinne!

Jag är i djup chock. Efter 19 år med hemtjänst eller boendestöd utan kostnad, eftersom jag faktiskt är relativt fattig, så MÅSTE JAG NU SÄGA UPP MITT BOENDESTÖD!

Jag är en reumatiker som efter 42 år med RA och 32 år med Sjögrens syndrom är på fallrepet. Mina lungor har torkat ut, så att jag inte orkar ansträngningar eller att kan sova utan kraftiga störningar.

Besökte idag mitt fd sommartorp, d v s jag hade bara en andel där. Det är arvegods så den lilla vinsten efter skatt fick gå till min son, som är mitt i livet och omskolar sig i hopp om att kunna jobba med något där hans tungmetallförgiftning (billackering) inte knäcker honom. Han använder då dessa pengar. Jag vill det för att jag älskar honom mer än något annat på jorden och jag vill att han ska överleva, få ett liv, inte slås ut som jag.

Utan dessa pengar skulle han tvingas till studielån - till en AMS-kurs! Men invandrarna som går kursen får gå gratis! Är detta ett utslag av den berömda värdegrunden? Jag kallar det orättvisa. Svenska sjuklingar och invandrare ställs hela tiden mot varandra och de förra är förlorarna.

Vi gick ned till stranden för att fika vid de kluckande vågorna men sedan gällde det för mig att ta mig upp för de enorma backarna till stugan o bilen. Sonen stöttade mig så hårt han kunde och min andning blev allt tyngre. Det gjorde ont i hjärtat och muskler och leder skrek av smärta. Det började kännas som om jag försvann. Började undra om hjärtat skulle orka? Det stack i det. Ja, med knapp nöd. Jag kippade våldsamt efter andan som en fisk på land.

Det gick om möjligt ännu sämre än förra året. Det är ju åldern men också det faktum att sjukdomarna har brutit ned mig så kraftigt att jag stadigt förlorar terräng. Så här sjuk rent generellt har jag aldrig förr varit. Så här gammal (66) har jag hellre aldrig förr varit.

OCH JUST DÅ FÖRLORAR JAG MIN HEMTJÄNST! Eller gör mig av med moped, modem, dator och livskvalitet. Men jag har inget val därför att jag under en stor del av mitt liv levt på eller under existensminimum och detta har skapat djupa sår av rädsla i både min och sonen själ. Att inte ha till det allra nödvändigaste och att inte veta hur man ska fixa en extrautgift tär väldigt mycket på nerverna.

När jag fyller 70 blir min pension 6000 kr/månad. Då kan jag kanske söka stöd på nytt? Eller tycker de att jag ska betala 1 800 kr även då?

Jag är chockad, apatisk o arg i en märklig blandning. Mest uppgiven. Jag ska klara det jag inte kan: ENSAMHETEN och städning. Min son kan inte ta över. Han är ju också sjuk. Dessutom vill jag ju att han ska få leva sitt eget liv, få finna lite glädje mellan varven.

Visst har jag sökt vänner, men de har krävt att jag ska vara HURTIG! när jag varit nyopererad och medtagen, att jag ska vara aktiv fast jag inte kan, alltid glad o munter samt givetvis på benen där ute någonstans. Nej, vänner är något jag inte kan skaffa. Många med Aspergers syndrom har inga vänner förresten. Vi är för djupsinniga och egensinniga, inte strömlinjeformade eller rättänkande - framför allt inte normala!

Två saker kan nu inträffa: 1. Ett mirakel 2. Jag blir liggandes deprimerad och trött i sängen tills varenda muskel tynat bort. Den största muskeln heter: HJÄRTAT. Många reumatiker dör av hjärtsvikt. Det kallar jag för en samhällsvinst. Grattis Sverige!

HÄR VILL JAG LEVA - OCH HÄR VILL JAG DÖÖÖÖÖÖ!

Hon dog för att boendestödet kostade för mycket!

Jag kallar henne Marie. Hon var i 50-årsålderna och arbetade inom den överstressade vården!
Fast hon var slut efter jobbet skyndade hon sig till sin gamla mamma för att vårda henne också.

Det blev för mycket för denna klena, lilla tjej, så hon begärde plats på äldreboende för mamman.
Svaret blev givetvis nej, men hon överklagade detta nej i fyra år tills mamman kom in på ett hem, där man var väldigt nonchalant mot de gamla.

Hon behövde dricka av och till hela dagen för att  kunna äta, men det fanns ingen förståelse för detta. Om hon inte åt upp maten så tog man snart bort den och så gick mamman allt djupare in i undernäring och uttorkning - tills hon dog - efter ett år.

Detta fullständigt knäckte Marie som kämpat så för sin mamma. Hennes son hade flyttat långt bort och vännerna hade hon tappat sedan hennes man dog och hon dessutom inte hade haft tid för annat är jobb och anhörigstöd.

Så stod hon där, vid Utbrändhetens strand, och hennes apati ledde till en överdos tabletter. Hon fick hjälp via polis-ambulans-akut-psyk. Men hon upptäckte att på psyk fick hon knappt prata med någon, vare sig kontaktpersoner eller patienter. Patient-tal-förbudet är för övrigt rätt nytt.

Att inte få prata ut med någon på psyk ledde förstås till ett nytt självmordsförsök - på alla de tabletter som så frikostigt skrevs ut. Någon baktanke med detta? De första veckorna kan man räkna med kraftigt förhöjd självmordsrisk. Men man har inte råd/tid att bevaka patienten. Gissar att många har dött av denna orsak: inläggning och eftervård saknas. En hel självmordsarsenal finnes!

Jag träffade henne efter den tredje överdosen, utan rening av inre organ. Vid två tillfällen låg hon medvetslös på golvet i tre dygn, men vaknade sedan upp - hjärnskadad. Detta förstod hon inte själv eftersom omdömet satt i den skadade hjärnan.

Att nå fram till henne var alltså mycket svårt, men jag försökte. Eftersom jag var inne i en operationstät tid så kunde jag bara lyssna, men just ingenting göra: mer än att ge rådet:

SKAFFA DIG BOENDESTÖD!

Hon visste redan att det kunde kosta närmare 2000 kr/månad om man hade besparingar. Hon hade en del pengar efter en skilsmässa, som hon ville ha till att renovera bostadsrätten efter behov och för att känna lite trygghet den dag hon blev pensionär. Alla vill vi helst ha en viss buffert mot fattigdomen, men kommunen vill plocka av sina kunder så mycket de kan, tills bara existensminimum återstår.

Min bostadsrätt är också ett fuskbygge och jag vet inte hur jag ska ha råd att renovera den, eller visste. Om kommunen tar 2000 kr av mig i månaden, där jag sitter i en handikappanpassad bostadsrätt, så kommer jag inte att kunna underhålla den. Den är ruskigt nedgången.

OM MARIE HADE FÅTT SITT BOENDESTÖD UTAN AVGIFT FÖR ATT RÄDDA HENNES LIV FRÅN DÖDEN - SÅ HADE HON KANSKE LEVT IDAG!!!!

Hon dog på en kombination av tabletter och massor med brännvin.

Hon höll krampaktigt kvar i sitt lilla sparkapital, för trygghetens skull. Har man dåliga nerver så vill man ha TRYGGHET och slippa gå och leta efter tomburkar vid 65!

PENGAR ÄR NERVLUGNANDE! Nej, de är inte allt, men för oss som levt i fattigdom en stor del av livet så är pengar otroligt viktiga för att vi ska kunna slappna av ibland.

OM vi hade varit en humanitär stormakt på riktigt så hade psykiskt sjuka sluppit betala för den för dem helt livsviktiga hjälpen - boendestöd. Men nu gäller de humanitära insatserna främst utlänningar som INTE har arbetat ihop sina trygghetspengar via skatten i 40 år. De får bo gratis, gratis mat, gratis aktiviteter på dagarna och en ny iPhone, gratis busskort och gymkort. Det finns pengar till detta men ingenting gratis till våra psykiskt sjuka!!!!!!! Vaddå VÄRDEGRUND!

Så jag riskerar kanske att få bloggen nedstängd - eftersom det jag skrev var rasistiskt, nazistiskt. Att tycka att de som slitit hårt hela sitt liv skulle kunna ha rätt  till vissa gratistjänster från samhället,  såsom migranter får en rad gratistjänster utan att ha betalat en enda skattekrona - det är rasistiskt.

Jag har bett till Gud att han ska ta hand om Marie i sin himmel. Hon har ju inte försökt spränga sig dit, men det kanske kan gå att komma dit i alla fall, för att man använt livet till att ta hand om make, barn, sjuka människor och sjuk mamma?? Att vara snäll borde ge rätt till en gratisvistelse i det himmelska hotellet!

Vilka människor staten prioriterar i sina ekonomiska kalkyler är helt uppenbart. De kvinnor som slitit hela livet i vården kommer staten INTE att belöna på något sätt. När du som kommunalarbetare råkar illa ut så faller du handlöst ned i ett slukhål bestående av besparingar och ännu mer besparingar.

Att inte koppla ihop det med massinvandringen är bara naivt. Jag har själv varit naiv, men inte längre. Verkligheten har krupit allt för nära och sambanden är allt för uppenbara.