Att Älska - ett Speciellt Barn

BARN MED SÄRSKILDA BEHOV

 Medberoende-mönstret drev mig in i ett äktenskap som liknade mammas, men jag lämnade det eftersom jag inte ville upprepa mammas misstag fullt ut. Äktenskapet resulterade dock i mitt livs största gåva: Ett barn! Det visade sig tidigt att han var neurologiskt avvikande och senare fick han några bokstavsdiagnoser – men i mina ögon var han perfekt!

 Det är märkligt med kärleken det där: att den ser den andre som perfekt! Den kärlek jag kände för min son blev som en turbomotor, som kom att driva mig fram genom livet. Även om jag ibland var nära att ge upp, så kunde jag inte helt ge upp – för kärlekens skull.

 

Läkarna hade dömt mig till barnlöshet p g a underfunktion på hypofysen, men senare, när jag var gift, frågade jag Gud om saken och han lovade att jag skulle få en son och sa också vad han skulle heta. Så - att det var en gåva var uppenbart redan innan Markus (fiktivt namn) föddes.

 Att älska honom innebar mycket lidande. Jag tvingades stå maktlös vid sidan av samhällssystemen och få veta att han hade farit illa på dagis och i skolan. Mobbningen var ibland fysisk men för det mesta psykisk. Jag sökte febrilt efter den där lilla gruppen för barn som behöver lugn och ro samt avancerad dyslexi-undervisning, men den fanns inte mer. Läsklasserna togs bort för att de ordblinda inte skulle känna sig diskriminerade. De skulle sitta i den stora klassen och känna sig som idioter i stället. De skulle få en massa specialundervisning, men så blev det ju inte, eftersom det var för dyrt. Löften bröts och de Speciella barnen sveks, på bred front.

 Rektorn hade en tavla på rummet föreställande en mängd röda äpplen samt ett silveräpple. Hon sa att Markus var det där silveräpplet ... 

 

 

 

 

 

Hon sa också att det inte fanns pengar till mer än ett par timmars specialundervisning i veckan!

 

FN.s stadgar gällande de mänskliga rättigheterna säger att varje människa är lika i värde och RÄTTIGHETER. Om rättigheterna (enligt Skollagen) att få den hjälp som krävs, inte ges till barn med särskilda behov – vad har då ordet ”värde” för innebörd?

 Jag var ingen bra bråkstake på den tiden eftersom jag inte hade en dator att slåss med. Senare kom jag att använda Internet som ett slags svärd att döda eldsprutande drakar med.

Jag ville sätta Markus i en Waldorfskola, en mjukare skola, men p g a delad vårdnad så fick jag inte det. Den fundamentalistiska pappan ansåg av dessa skolor drevs av Satan. Oavsett vilka destruktiva krafter som skapat den vanliga skolan så var den ett enda stort, brinnande helvete för mitt Speciella barn. Och det ser likadant ut idag. De barn som varken passar i särskolan eller den vanliga skolan – mittenbarnen – får utstå ett namnlöst lidande i allt större klasser, där de bildlikt talat drunknar.

 P g a att jag bara orkade arbeta halvtid och måste betala underhållsbidrag, trots att jag hade hand om Markus halva månaden, så var mina händer bakbundna. Jag levde långt under existensminimum. Utan pengar kunde jag inte ge allt det där som han behövde, redskap att bygga ett liv med utanför skolan – stimulanspengar. Barnbidrag och underhållsbidrag gick helt och hållet till den nya styvmamman och hennes dotter. Markus gick alltid klädd i gamla, omoderna, slitna kläder, som styvmamman fått av släktingar – ibland tjejkläder. Jag måste skämmas varje skolavslutning för min sons kläder. Även om jag hade köpt en fräsch T-shirt till honom så fick han inte ha den på sig.

 En gång när jag skulle hämta honom på Fritidshemmet hade han på sig en jacka med trasigt blixtlås. Det var många minusgrader ute men jackan gick inte att stänga. Marks frös och mitt hjärta stelnade i mitt bröst. Tårar av is kantade mitt hjärta och maktlöshetens hand gastkramade mig. MEN jag åkte genast till en affär och köpte ett blixtlås, tog med pojken till min mamma, som varit sömmerska och bad henne sy fast det. Det kräver en del att sy fast blixtlås men mamma kunde sådant och därmed var situationen för tillfället räddad.

 Barnen började på 80-talet umgås via TV-spel, men 1 300 kronor var en utopisk summa pengar för mig, som levde långt under existensminimum. Till sist tog jag ett banklån för att Markus inte skulle hamna helt utanför i den nya tid som var på väg – dataåldern. Har man ett barn med autism så måste man arbeta hårt på att finna vägar till gemenskap med andra barn och dessvärre är dessa vägar rätt dyrbara att anlägga. Jag insåg att jag måste söka hel vårdnad, men p g a mina sjukdomar och min psykiska sårbarhet hade jag ingen chans att vinna före 12 års ålder. När Markus fyllde 12 år så vädjade han till mig att gå till en advokat och starta bråket.