ATT ÄLSKA - sina föräldrar

MEDBEROENDE – på gott och ont.

 I den här blogg-boken har jag först beskrivit mina sjukdomar och dess psykosociala konsekvenser. Därefter riktade jag blickarna inåt mot den värld av möjligheter som där finns och beskrev min långa, andliga resa, för att finna meningen med livet.

 Jag inser att jag därigenom har skrämt bort vissa läsare, som trodde att de hade hamnat på en ”Bli-frälst-bli-lycklig-blogg”. Men den som läst hela bloggen kanske förstått att detta inte är min syn på livet. Gud är inget lyckopiller! Livet är lidande och utmaningen är att låta det få forma oss till mer empatiska varelser.

 Jag älskar dessa ord av Viktor Frankl: ”Om livet har en mening så måste lidandet ha en mening.”

http://paranormal.se/mirror/sokaren/www.sokaren.se/INDEX191.HTML

 Jag håller med buddisterna om att meditation och goda gärningar är det viktigaste i livet! Det är faktiskt också Jesu budskap. Den kärlek som aldrig får praktiska uttryck är inte kärlek utan bara självbedrägeri.

 Jag läste nyss några NDU-berättelser, d v s berättelser från människor som upplevt ett himmelskt tillstånd utanför kroppen en stund, då de varit sjuka eller tillfälligt döda. Här finns en sida med samlade berättelser på!

http://www.nderf.org/

 En tjej berättade att Rösten hade sagt till henne att hon måste tillbaka till jorden igen, för att hon hade älskat för lite. Det påminde mig om att det Rösten hade sagt till mig var att jag hade valt att inkarneras för att lära mig att älska mer. Detta är nog vad de flesta med liknande upplevelser har hört. That’s why we are here!

 Så, här följer en rad självrannsakande inlägg. Hur lyckades mitt livsprojekt – att älska?

Som jag redan berättat har jag på flera sätt insett att jag var nunna i mitt tidigare liv. Men att älska min nästa rent konkret var kanske inte något jag prioriterade (?), så jag behövde nog kastas ned ”i skiten”, ned i lidandet, och komma riktigt nära människor i stor nöd. Duger det då att återfödas i Sverige? Ja, absolut! Här svämmar nöden över på en rad plan, särskilt det själsliga.

 Jag valde att födas in i en familj med två tämligen autistiska föräldrar med stor oförmåga att visa kärlek. De var djupt olyckliga i sitt äktenskaps fängelse. Hon var en mycket dominant vädur med skyhög intelligens, totalt frustrerad i den fattiga torparmiljö hon hade växt upp i. Han var en subdominant, känslig fisk, med rätt svag intelligens. Astrologisk kombination = hopplös!!!

Hon hade inte en man att se upp till, vilket tog fram det sämsta inom henne många gånger. Men på den tiden kunde en kvinna inte skiljas och försörja sina barn. Hon måste stå ut! Och det måste vi barn också göra. Stämningen hemma var ofta dyster, klibbig, grå och deprimerande, såvida den inte var explosiv – pappa fick umpulsgenombrott.

 Alltså ställdes jag inför mitt livs första utmaning: ”Älska dina föräldrar!”

Jag hittade en stor låda för ett par år sedan, i ladan på landet. I den fanns det mängder av teckningar, kort, brev och annat som bra gick ut på en enda sak: ATT GÖRA MAMMA GLAD!

 Jag hittade en uppsats som handlade om en prinsessa som var ute och åkte båt. Då hittade hon en drunknande man, som hon räddade. Han visade sig vara kirurg och som tack för hjälpen opererade han prinsessans näsa, som var mycket stor och bucklig. Hon blev en skönhet med sin nya, fina lilla näsa. De gifte sig förstås och blev mycket lyckliga tillsammans.

 Mamma ansåg att orsaken till hennes olycka var hennes enorma näsa, tidstypisk för bohuslänska fiskare. Dessa näsor var nog en korsning mellan svenska och skotska/engelska

näsor, då handel bedrevs till sjöss förr i tiden. Redan som liten led jag med min mamma och hennes bittra öde och skrev sagor som på ett magiskt sätt skulle ge henne det hon önskade – skönhet och lycka. (Vid 67 års ålder fick hon en gratisoperation av Stockholms landsting. Tack!)

 Den stora lådan lät mig minnas hur jag använt en stor del av mitt liv till att försöka hjälpa och trösta min mamma. Jag var överväldigad av allt detta material, som jag till stor del hade glömt bort.

 Som vi ju vet är det i först hand föräldrarnas uppgift att älska sina barn, inte barnens att älska sina föräldrar. Om balansen rubbas så kommer barnen förmodligen att bli det som numera kallas för MEDBEROENDE. Detta mönster kom att prägla mig och jag inser det negativa i mönstret eftersom jag har tillbringat ett helt år på ACOA, en tolvstegsgrupp inriktad på att hjälpa ”vuxna barn” att få bättre balans i sitt liv.

 Men när jag betraktade den där lilla flickan som gjorde allt för att öppna ögonen på sin mamma så måste jag trots allt känna ömhet för henne och godkänna hennes försök att ÄLSKA. En lektion i kärlek kan se ut på så många sätt. Vad som är rätt och fel är svårt att uttala sig om ifall man anlägger ett allt för kort perspektiv på sitt liv. Jag tror att vi får ett antal lektioner i varje liv, som alla för oss mot Målet – att bli ett med Urkällan.

 En uteliggare jag lärde känna, en djupt nedgången alkoholist som ofta luktade rejält illa och ibland låg utslagen, trasig och misshandlad på marken – han hade gjort allt för att älska sin mamma och sina syskon. Han tog hand om sina fyra småsyskon efter skolan, städade huset, tvättade, manglade och strök samt tog allt stryk, som pappan ansåg att barnen skulle ha, men inte de små, utan den äldste. Han fick ta straffet för de andras ”synder”.

”Johan” fick aldrig leka och aldrig vara barn. Han ägnade sin barndom åt att ta hand om hemmet och sina syskon tills han blev svårt sjuk och efter det varken klarade skolgång eller annat. Detta var en människa som gav sitt liv för fem andra människor. Johans syskon fick normala liv. ”Vem har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner?” sa Jesus.

 Jag är ensam om att veta vem Johan innerst inne var, hur mycket han älskade, vilket stort ansvar han tog för andras liv. Han älskade till döds. Han offrade sig för sina syskon. Var det fel? Hade han något val? Eller var det lektioner i kärlek?

Ytligt sett var han en ansvarslös missbrukare, som människor spottade på men hans ande var lysande och stark. Vi tog en promenad strax före hans död. Han pratade om sin längtan till Skottlands gröna kullar. Han beskrev allt det vackra han såg. Jag förstod senare att han redan hade fått före-döden-hallucinationer. Han såg de gröna, vackra kullarna i den himmel han var på väg till, en himmel för dem som försökt älska och lära andra människor att älska. Tack för alla de utmaningar du ställde mig inför, Johan, och valet att gå förbi eller att visa medkänsla!

 Medberoende är en blödande, sargad och dödlig form av kärlek – men (förlåt mig ACOA!) det är ändå  en form av kärlek!
 

Den gör oss inte lyckliga, men vitsen med att stiga ned på jorden är minsann inte alltid att bli "lycklig". Mängder av jordens barn tar just nu emotionellt eller rent av praktiskt hand om sina föräldrar. Om livet har en mening så har detta lidande också en mening. Det "ska" inte vara på detta sätt, men det är så. Vi ska förändra det vi kan och allt det andra får ge en mening, eller inte ...