VÅRDNADSTVISTEN

 

På min tolvåriga sons begäran så inledde jag alltså en vårdnadstvist eftersom pappan och framför allt styvmamman inte lät honom få komma till mig så ofta som Markus önskade.

 

Allt handlade om pengar. Jag kunde få göra avdrag om jag hade haft sonen fem dagar i rad. Alltså såg de till att jag nästan aldrig hade honom fem dagar i rad. Jag hoppas att systemet är mer rättvist idag än förr. Med det här upplägget blev den barnet var skriven hos en ekonomisk vinnare. Pengarna gick inte alltid till barnet ... 

 Ja, min man och hans fru exploderade av ilska när de fick veta vad jag hade satt igång. De böt sig in i min lägenhet och stormskällde på mig, som fick panik och rusade ut genom uteplatsdörren för att gömma mig någonstans tills stormen var över.

 De kom inte tillbaka, men de smidde sina planer och förtalade mig hos en socialsekreterare så mycket de förmådde. De målade upp bilden av det välanpassade paret i ett gulligt radhus, kyrkliga och ordentliga. Sedan målade de upp bilden av en nervsjuk, ensam mamma, som numera levde på sjukbidrag och satt hemma och söp. De skaffade fram vittnen som hade sett mig ragla omkring i förortens köpcentrum. De påstod att jag hade begått incest med Markus!!!

 Jo, jag drack en flaska vin i veckan och det var ju förbjudet för en medlem i Livets Ord, men jag var ju inte en sådan medlem. Visst vacklade jag ofta omkring, fastän ordet halta är ett bättre ord när det gäller reumatiker. Någon rullator kunde jag inte använda p g a de förvärkta armarna, så jag fick vackla fram i stället. Det där med incest fick mig att tappa andan och jag kunde inte finna ord på en bra stund. Jag förstod att det var krig på riktigt och i krig och kärlek är visst allting tillåtet, sägs det?

 När socialsekreteraren hade radat upp alla sina anklagelser mot mig kändes det som om jag inte hade skuggan av en chans att få vårdnaden, vad än Markus ville. Jag hade varit på ett behandlingshem ett tag för att göra slut på mitt missbruk av valium. Det hade också lyckats, men jag förstod att just detta att jag hade genomgått en behandling inte sågs som ett tecken på styrka utan som ett bevis på att jag var missbrukare. På ytan såg allt bra ut i pappans familj. På ytan såg mycket inte så bra ut i mitt liv. Skulle någon titta under ytan?

 När pappan skulle hämta Markus blev det numera bråk. De slogs med varandra rent fysiskt. Markus bet sig t ex fast i ett element medan pappan slet och drog i hans ben för att få loss honom.

 

 

 

Det krossade mitt hjärta att se min son behöva utstå ännu mer lidande.

 Jag tog en promenad en dag när Rösten plötsligt hörde av sig igen. Den sa: "Var inte rädd när människor ljuger och förtalar dig – detsamma gjorde de med mig! Jag är med dig och ska hjälpa dig!"

 Ja men, hallå! Du, Jesus, gjorde ju bara det som var rätt, men det har inte jag gjort. Jag borde inte ha skilt mig och allt det där andra du vet … Varför skulle du hjälpa en sådan som mig – och HUR?!

 Trots allt hade jag mött den stora Friden där på stigen och jag antog att det enda jag kunde göra nu var att låta skyddsandarna ta hand om saken. Frågan HUR är en mänsklig fråga som ofta återkommer och där räcker våra tankar inte alltid till.

 Räddningen kom helt oväntat i form av en speciallärare, som helt sonika gick upp på socialkontoret och gav sin syn på saken. Hon kunde läsa av Markus: hur han mådde innan han skulle träffa mig: Glad. Och när han hade lämnat mig: Ledsen. Hon hade nog ett och annat att säga om sekter dessutom och att ur sektens synvinkel var jag förstås alkoholist eftersom de inte fick dricka någonting någonsin, men ur vanlig, mänsklig synvinkel var mitt beteende normalt.

 Hon slog dessutom sönder myten att jag skulle var en dekadent krog-trubadur. Hon kände till (vi hade pratat ibland) att jag åkte runt och sjöng andliga sånger, ibland på sjukhem - för döende människor. Jag ville ge dem tröst och styrka att möta döden. Den här sanningsenliga bilden skilde sig radikalt från styvmammans.

Till sist hade hon övertygat socialsekreteraren om att jag helt enkelt var utsatt för grovt förtal och därmed förändrades hela situationen. Även en nära väninna skrev ett vittnetsbörd angående b l a pappans brutala sätt att behandla Markus.

 Det hela slutade med ett möte mellan mig, mitt X och våra advokater. Under samtalets gång gled hans advokat över på min sida, så där satt mitt X röd i ansiktet av ilska – med två advokater emot sig och ingen på sin sida! Sedan fick Markus komma in i rummet och en advokat sa:

-   Nu kan du packa dina saker och flytta hem till mamma direkt!

-   NU? Får jag verkligen bo hos mamma – på riktigt alltså?

Efter alla år av förbud att få träffa mig, efter alla gånger då han flytt genom skogen till mig, med fritidspersonalen efter sig, efter alla år av tvång, var han nu fri att göra vad han ville!

 Om jag inte hade blivit förälskad skulle jag ha väntat med skilsmässan. Men om jag inte brukar begå misstag under mina livstider så hade jag inte behövt återvända till jorden. Jag svek halvt omedvetet mitt barn och jag fick ta konsekvenserna av det. Men jag försökte ändra på det som blev fel. Att lära sig vad kärlek är tar tid.