Så kom den då till sist - Mickes vräkningsdag. Johan hade pissat ned trappuppgången utanför Mickes dörr allt för många gånger, efter det att Micke knuffat ut honom ur sitt provboende, men inte tillräckligt långt bort ...
Mickes gode man var på Rivieran när detta inträffade, så vad skulle han göra? Jo, komma till mig förstås. Han hade den fördelen att han var "rumsren", vilket underlättade, men för övrigt var det ingen lätt uppgift som låg framför mig. En del hade jag förstås lärt mig nu om kommunens sätt att hantera missbrukare och det förvånade mig inte att de erbjöd en lägenhet på "Missbruksgatan". Där lät man flertalet missbrukare bo, antingen de hade blivit nyktra eller var aktiva, en fälla för livet. Knappt någon kom levande därifrån. Knark såldes utanför fönstret och våldet flödade över.
Där fanns i princip Mickes alla fiender samlade - de starkare - de som hotade, hatade, tvingade honom att handla starksprit åt dem för annars så ... Jo, de skulle kanske slå ihjäl honom, liknande saker hade hänt förr. Ingen hänsyn togs till Mickes handikapp, b l a paranoid psykos. Jag ringde missbruksenheten och sa min mening, men det gav mig inget mer än vissheten att jag numera var ökänd där. En handläggare sa till en annan: "Det är HON igen, den där Christa!"
Så Micke fick stanna hos mig en tid. Något hände sedan: Micke slapp Missbruksgatan men hänvisades ett annat, mindre boende, för missbrukare - en avlägsen kåk med tre lägenheter i. En kåk där det hölls vilda fester varje helg med Hells Angels och många andra av helvetes änglar. Sprit och knark flödade över, stulna grejer gömdes i huset och polisen var ofta där. En gång ringde Micke mig och var helt hysterisk. Polisen anklagade honom för häleri - en mängd stulna cyklar var funna. Jag fick prata med polisen och försöka förklara att Micke inte sysslade med sådant, att han bara råkade bo på fel plats.
Någon annan än polisen vågade knappt gå i närheten av detta döden hus, inte ens jag. Prövade, kände vibbarna, fick rysningar av obehag och ville kräkas när jag öppnade ytterdörren. Min synskhet nästan däckade mig då allt hemskt som hänt där sänkte sig ned som ett mörkt moln över mig.
Detta ansågs alltså vara ett lämpligt boende för en lindrigt utvecklingsstörd, paranoid grabb!!! Han var inte kriminell och inte en verkligt tung missbrukare, bara väldigt ensam och rädd. Hur skulle han klara av detta? Dagliga hot om våld eller lätt våld. Ständiga försök av uteliggare att bryta sig in i huset. När de lyckades parkerade de sina grejer i Mickes rum och använde hans lägenhet som de ville. Det hela kulminerade när en helt galen sådan med yxa försökte hugga sig igenom ytterdörren en kall vinternatt!
Så där satt Micke på sängkanten och hörde huggen mot ytterdörren. Hur mår man då? Jag skulle ha brutit ihop. Men eftersom det inte gällde mig direkt så bröt jag ut i stället för ihop. Jag bröt ut verbalt i ett flerårigt krig med ett flertal samhällsinstanser - för den här gången skulle jag minsann inte misslyckas! Den här gången skulle jag Vinna kampen mot samhället och jag skulle inte ge mig oavsett hur många hinder jag skulle komma att möta, därför att den här killen var på många sätt som ett barn, ett oskyldigt barn, och som mamma så äger jag en hel del beskyddarinstinkter.
Jag skrev ett brev till Förvaltaren, med ett foto på dörren och alla tydliga yxmärken. Han hade aldrig vågat sätta sin fot i detta boende, trots att det ingick i hans uppgifter. Jag ringde också. De kommentarer jag fick till incidenten var:
INTE MERA AKUT ÄN VANLIGT ... HAN HAR SÄKERT SKULDER ... HAN FÅR SKYLLA SIG SJÄLV ... SÅ ENKELT ÄR DET!
Jag skrev brev till Socialnämndens ordförande, som svarade att "ärendet skulle prövas i vanlig ordning, där ev. insatser enl. LSS också skulle prövas. Hoppas att det ordnar sig för Micke!"
Hoppas att det ordnar sig? Hoppas - är det socialtjänstens uppgift? Jag blev något förvirrad av svaret. Jag trodde snarare att det där var kyrkans grej: att prata om tro och hopp.
Dessutom visste jag att det var väldigt svårt att få t ex ett särskilt boende med tillgång till stöd (såvida man inte var utvecklingsstörd eller autistisk. Men någon diagnos på lindrig utvecklingsstörning misstänkte jag inte fanns. Så prövningen skulle i så fall leda till: ingen åtgärd. Så blev det också.
Det jag slåss med är ord, annat duger jag inte till. Jag behövde helt klart kunskap; Om vilka lagar som finns, som jag kunde hänvisa till i ordkriget, vad psykiatrin hade ställt för diagnoser, vad socialsekreterarna egentligen hade haft för sig under åren och vad lagen för Förvaltare - Föräldrabalken - egentligen sa.
Så jag påbörjade min egen "socionomutbildning" och läste in lagarna från SOL (Socialtjänstlagen), LSS (Särskilt stöd och service), Föräldrabalken och Samhällskunskap - ett ämne som aldrig intresserat mig förrän nu. Hur hängde allting ihop eller gjorde det inte det, alls? Som väl var bjöd den lilla staden på rätt överskådliga lektioner. Det fanns uppenbarligen ett antal "i toppen", som höll ihop, skyddade varandra och såg till att ingen fiende, typ mig, skulle kunna bedriva ett privat "Uppdrag granskning" ostraffat. Jag körde rakt in i en härva av undanmanövrer, tomma ord, svikna löften, lögner och åter lögner. Eftersom de höll varandra bakom ryggen var det svårt att vinna det här slaget.
Men att ljuga är en svår sak. Lögner måste noggrant följas upp och det var detta faktum som efter fyra år ledde mig till en begränsad men ändå avgörande seger.
I början av projektet följde jag med Micke till diverse träffar med socialsekreterare, där han klagade sin nöd medan de bara behövde säga orden BARACK - och så var min vän försvunnen. Men jag skaffade mig en fullmakt från honom, som gjorde att jag fick lova att stanna kvar och föra hans talan. Just då insåg vederbörande socionom inte att fullmakten inte hade laga kraft eftersom Micke var omyndigförklarad. Det sägs att detta inte finns längre, men att stå under förvaltare innebär i praktiken just detta. Han var s a s inte någon juridisk person. Den enda rättighet han hade var rösträtt.
Jag försökte få en socionom att se till de multi-funktionshinder Micke hade och få henne att hjälpa till med en bättre boendesituation. Hon höll med mig om att de diagnoser jag nämnde nog fanns där och att man behövde sy ihop en helhetslösning. Det behövdes en samordning av insatser och hon utlovade ett möte med diverse nyckelpersoner, som skulle arbeta fram detta. Dagen D kom och efteråt fick jag det korta svaret från henne:
- Beslut fattades om att INGEN MER ÄN FÖRVALTAREN SKA HA NÅGONTING ALLS MED FALLET MICKE ATT GÖRA! HAN SKA TILLSE ATT ALLA BEHOV TILLGODOSES. Därmed antogs jag och andra medmänniskor vara nedtystade och avväpnade.
Där gick jag tillfälligt i däck. Jag och andra personer hade gjort många försök att få till stånd ett riktigt samtal med förvaltaren, men hans respons blev att helt och hållet vägra tala med oss. Han var en diktator som levde i sin borg, där ingen kunde komma åt honom. Han var ekonomichef på den sociala enhet Micke tillhördes och den som sa nej till sådana saker som dyra behandlingshem, vilket ju var ett måste om Micke någonsin skulle kunna få sin neuropsykiatriska diagnos och få rätt till LSS.
Efter att ha läst igenom Föräldrabalken insåg jag att det enda som just denne förvaltare egentligen skötte om var Mickes ekonomi, inget annat. Fast han borde ha kontaktsamtal, komma på besök i hemmet, ha omsorg om skyddslingens person och de särskilda behov som fanns. Så, när jag hade läst in lagarna och lärt mig Mickes verklighet så skulle jag framöver bli mogen att skriva till Länsstyrelsen. I brevet tog jag då upp paragraf efter paragraf som diffade med verkligheten.
Micke bodde varannan helg hos mig och varannan helg hos en annan Medmänniska. Vi hade delad vårdnad under rätt lång tid eftersom Micke inte kunde vara i sin boende då p g a den allvarliga hotbilden.
Jag fortsatte min vandring till olika myndigheter, numera med en liten bandspelare i fickan, eftersom de jag träffade ofta senare förnekade vad de hade sagt. "Om jag än vandrar i Lögnens land fruktar jag inte ont, ty min bandspelare är med mig." (Felcitat av bibeln)
Jag såg fram emot träffen med Mickes psykiatriker - han som jag trodde hade nycklarna till LSS. Jag fick vara med och lyssna. När jag försynt ställde frågan gällande vilka diagnoser läkaren trodde att Micke hade så sa han att föregående läkare misstänkte ett neuropsykiatriskt funktionshinder, en mental retardation. Jag var överlycklig över att orden fastnade i mitt diskreta fickminne.
Jag hade dragit in Lokalpressen i fallet: Hur kan en person med misstänkt neuropsykiatrisk diagnos, som är missbrukare, kunna få en utredning utan föregående behandlingshem? Utredning förutsätter total nykterhet en längre tid. Jag lät en journalist ta del av min bandinspelning och frågeställning. Hon ringde upp psykiatrikern och ställde min fråga till honom. Som svar serverade han ett antal lögner:
Läkaren påstod att han ALDRIG hade träffat mig! (Fast det visste ju journalisten, men hon sa inget om bandinspelningen). Han påstod också att det räckte med journalanteckningar för att skriva ett intyg till LSS-kontoret om nämnda diagnos.
Han skrev verkligen ett intyg och enligt LSS så var det inte godkänt eftersom det krävs en utredning. Självklart visste läkaren om detta, men detta han sa och gjorde var bara ett sätt att skydda inte bara sig själv utan också sin kompis Förvaltaren! Jo, det kröp fram i ett överrumplings-samtal med Förvaltaren (jag slet Mickes telefon ur handen på honom under pågående samtal!). Han blev så överraskad att han råkade säga att han och psykiatrikern var bästa vänner och att VI inte hade råd med behandlingshem. (Detta hann jag dessvärre inte spela in). Vila VI? Uppenbarligen var ekonomichefen med på möten med de övriga två cheferna på socialen, som fattade beslut om behandling. Det kallar jag jäv.
Lokalpressen tyckte det var för känslig att skriva om fallet och det är det säkert nu med, men jag bryr mig inte. Jag är gammal och sjuk. Innan jag lämnar den här världen vill jag berätta om all den skit jag sett och hur den lilla människan trampas ned av män med makt (eller kvinnor), hur de går under tyst och utan någon som kan stå upp för deras rätt till ett värdigt liv.
Det sorgligaste i det här sammanhanget var nyheten från LSS-avdelningen: "Vi ger inte längre LSS till personer med lindring utvecklingsstörning, bara svår!" En person nära mig fick några år tidigare LSS av denna orsak, men visst - Sverige befann sig ju i ett slags jordskred där alla former av stöd och hjälp i snabbt tempo avvecklades. Shit! Detta med LSS var ju ett av de främsta målen som jag kämpat för att uppnå.
Jag var nära att ge upp, men då hände något: Micke hade fått en hyfsat bra kontakt med en inflyttad missbrukartjej. Han gick ned till henne rätt ofta (utom under helgfesterna). En dag öppnade hon inte dörren. Han tittade in genom fönstret och såg då att tapeterna var nedspejade med blod. Kompisens kroppspulsådern hade brustit och blodet sprutade ut som en fontän över lägenheten. Synen var fruktansvärd och han sprang därifrån till mig för att gråta ut och sova över.
Jag kände mig i den stunden som en björninna beredd att försvara sin unge och jag började vässa argumenten till DEN SISTA STRIDEN - BREVET TILL LÄNSSTYRELSEN. Det skulle ju bli Davids kamp mot Goliat. Jag var i kraftigt underläge som sjukpensionär mot maktens män.
Jesus sa: "Om ni handlar efter mina ord så ska ni förstå Sanningen och SANNINGEN SKA GÖRA ER FRIA!" Frågan var om dessa ord gick att ta bokstavligt? Skulle Sanningen kunna göra Micke fri? Kan den övervinna lögnen?
Fortsättning följer ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar