Som en sista utväg skrev jag nu till Länsstyrelsen ett brev där jag påstod att Mickes förvaltare inte fullgjorde sina plikter. En förvaltare ska sköta ekonomin, men också "sörja för person", "bevaka person rätt", "inhämta intyg om den enskildes hälsotillstånd", "genom regelbundna besök se till att huvudmannen har en bra boendemiljö, får god vård och omsorg samt så hög livskvalitet som möjligt". (Citat ur Föräldrabalken)
Den som har läst del 5 i den här berättelsen inser allt detta inte hände i verkligheten utan snarare raka motsatsen. Det förekom inget besök i bostaden (möjligen någon gång), extremt korta, sällsynta samtal och inget intresse för att sätta sig in i problematiken. Självt hade jag grävt upp så mycket material att bilden av Micke var rätt klar och därmed att han behövde en moderna neuropsykiatrisk utredning med föregående behandlingshem. Förvaltaren skrev angående Mickes försök till att få behandlingshem via socialen: "han verkade inte förstå vad han hade sökt om och lämnade rummet med panikångestattacker". Jo, han brukade ju få Nej som svar. Det var tröttsamt att läsa i en mängd dokument att Micke inte verkar fatta det ena eller det andra. Men ingen kom fram till slutsaten att han alltså måste vara lindrigt utvecklingsstörd.
Boendemiljön kunde inte bli olämpligare. Vård fick Micke söka själv, det var inget förvaltaren höll sig uppdaterat med.
Det var tydligen för mycket begärt att Länsstyrelsen skulle kolla upp sådana här saker och om de gjorde det skulle ord stå mot ord.
Efter en tid fick jag en skrivelse tillbaka från Länsstyrelsen, som innehöll förvaltarens försvarstal. Det innehöll en hel del lögner givetvis. Han anförde att detta med behandlingshem var helt onödigt eftersom Micke INTE var alkoholist! (I det läkarintyg som låg till grund för förvaltarskapet stod det tydligt och klart att Micke p g a alkoholism inte kunde ta hand om sig själv). Försvarsbrevet sa att Micke bara drack LITE öl för att lugna nerverna, då han hade dåliga vänner som gjorde honom nervös genom sina överkrav, typ "Du behöver minsann ingen god man. Du är helad i Jesu namn". Jo, jag var medveten om att han gick i extremistiska kyrkor ibland, med de senaste åren var ju jag och en annan person de som främst stod för omvårdnaden. Min medhjälpare var ateist. Jag realist med tro på en Inre Kraft.
Det mest upprörande i brevet var ju detta att Micke helt plötsligt inte var alkoholist - och hur kunde det då förklaras att han hade vräkts p g a detta problem och placerats i ett missbruksboende???
Dessutom var det VÅRT fel att han drack?!
Det stod att hans skadliga vänner lät honom sova över mot betalning! Inte vi två i alla fall - och det var ju mest hos oss han sov över. I slutändan verkade alla Mickes problem bero på mig och NN.
Jag fann det väldigt svårt att kunna gå till motattack mot alla de lögner som stod i brevet och kände mig för ett ögonblick besegrad, tills jag kom fram till orden:
MICKE BOR INTE I ETT BOENDE FÖR MISSBRUKARE UTAN HUSET ÄR TILL FÖR JOURBOENDE.
Jag kollade upp saken med Tekniska Kontoret och detta stämde. För att slippa ifrån kostnaden för behandlingshem åt Micke och för att täcka upp för lögnen "han är inte alkoholist" så var makthavarna tvungna att ändra beteckning på lägenheterna och dessutom låta enbart nyktra människor bo i de två övriga lägenheterna.
Så blir det när man ljuger - det går inte ihop i slutändan, såvida man inte konstruerar ett nytt slut. Med andra ord så hade vi uppnått en radikal förbättring för Micke. Han hade plötsligt nyktra, fridsamma grannar, som inte hotade honom till livet. Dörren byttes ut och huset målades om. Lugnet började sänka sig över den gamla kåken.
Jag kom fram till att SANNINGEN ÄR STARKARE ÄN LÖGNEN!
Och sedan? Tja, de tyngsta alkoholistern, som ju inte heller de fick någon vård dog som flugor och till sist vara de nästan helt utdöda, ersatta av en ung generation bestående av narkomaner eller blandmissbrukare. Då insåg Micke hur farligt det är att vara kroniskt berusad och eftersom han var rädd för att dö så gick han över till psykofarmaka, kunde få mer vila i själen och satt allt oftare hemma i lägenheten och spelade på sin synth, i stället för att vara en berusad, skrålande gatumusikant, som ofta blev bortjagad och utskälld.
Micke överlevde! Mitt arbete hade inte varit förgäves. Tack Livet! Tack för att jag fick fortsätta tro på att medmänsklighet har en mening, att en enda liten människas liv kan göra skillnad. Du och jag kan göra världen till en bättre plats att bo i!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar