När jag hade jobbat hårt i fem år med att försöka hjälpa två alkoholister och en narkoman (som jag kom i kontakt med via kyrkornas diakonala arbete) var jag helt utmattad och totalt desillusionerad beträffande svensk missbruksvård. I Småstad kan jag inte säga att det finns någon vård alls för dem som har svåra problem. Bara i storstäderna tycks det finnas en viss chans till behandlingshem och Metadon- eller Subutex-program.
Jag kunde inte vara en sådan där volontär som brer backor och kokar soppa eftersom mina händer är förvärkta. Så jag ville bidra genom att vara ett språkrör för de svagaste i kontakten med myndigheterna. När jag då lärde mig den bistra sanningen om NOLLTOLERANSEN med inte bara missbruk utan MED MISSBRUKAREN jag så otroligt trött och förbannad på Sverige att jag bara ville bort härifrån. Orkade inte se de sargade människorna ligga där på gatan, se de dödsdömda alkoholisterna sitta där och lapa i sig sin soppa i väntan på döden eftersom hjälp saknades. Jag hjälpte trots allt några, medan jag fick se andra dö.
JAG FLYDDE TILL HOLLAND FÖR ATT LÅTA MIN SJÄL FÅ VILA UPP SIG.
DEN HOLLÄNDSKA MODELLEN
Jag hade läst en del om Nederländernas drogpolitik och deras motsatta sätt att hantera sociala frågor.
Att Sverige har nolltolerans med droganvändning, självmord, dödsfall i trafiken eller prostitution är mest ett uttryck för rena rama hyckleriet: Hurra, vi är det bästa landet i världen! HÄR ÄR DET MESTA FÖRBJUDET! Utom Systembolaget förstås. Utan intäkterna från denna guldkalv skulle väl statens finanser helt kollapsa??? Systembolaget ska frälsa oss från drogdöden och därför behöver vi i stort sett inga behandlingshem. Vi har koll, total kontroll. Bara vi höjer alkoholskatten så blir alkoholisterna hemlösa p g a skulder och fryser ihjäl på gatan. Bra va?!
När jag kom till Holland frågade jag en man om man kunde byta om till badkläder på stranden i det här landet? Svaret blev: THIS IS HOLLAND! HERE EVERYTHING IS ALLOWED!
Orden var som balsam för min utarmade, svenska själ. Om det inte var för det grötiga språket så kunde jag tänkt mig att bli holländare jag med.
Hur gick det med all nolltolerans? Har vi ingen prostitution? Jodå, fast under jorden - så att det inte går att nå fram till tjejerna med hjälp. Självmorden? Vi ligger något över genomsnittet.
Alkoholisterna? De dör som flugor. Narkomanerna? Fler dödsfall än i Holland och dubbelt så högt antal som EU-genomsnittet.
http://gronabrevet.se/svensk-narkotikapolitik/
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=5019538
Jag hängde ofta på pubar och pratade med folk om den nederländska modellen. Ja, det gick att prata med dem. Vanligt folk kunde finnas där, klockan ett på dagen, med hund, med ålderdom, med ett glas öl i handen - men utan att vara redlöst berusade!
Jag bodde i Hellevoetsluis - en stad av samma storlek som den stad jag kom ifrån: ca 40 000 invånare.
En dag såg jag från Pubfönstret att två män slog sig ned vid en fontän i stadens centrum, med varsin bärs i handen. Det sa KLICK när de öppnade burkarna och nästa sekund dök det upp några poliser (de var allestädes närvarande i Holland). De sträckte fram lappar till männen. Jag frågade en vän:
- Vad gör polisen nu?
- De ger männen böter eftersom det är förbjudet att dricka på offentlig plats.
- Hmm, det låter vettigt. Det gör de inte i Sverige.
- Och nu sätts de i polisbilen. Vart blir de körda?
- Till något reservat för tunga missbrukare, utanför staden.
- Ah? Men sedan? Om de inte vill sitta där ute längre?
- Då får de avgiftning, behandlingshem och rehabilitering så att de ev. kan arbeta igen.
- Säkert?
- Japp. Det är upplagt på det sättet, så att vi ska få ha lugn och ro inne i städerna. Dricka lite lagom kan man ju göra på puben.
Jag frågade flera personer om det verkligen var sant att de som var motiverade på allvar kunde få total behandling och rehabilitering. Alla svarade Ja.
Jag pratade med en äldre dam i ett annat samhälle. Jag undrade varför det var så lugnt och fridfullt där.
- Var är alla missbrukare, som jag är van vid att se i Sverige?
- De finns i reservat utanför stan. Vi orkade inte ha dem här. Det blev för jobbigt.
Sedan satt vi där på en bänk, omgiven av vackra planteringar och bara njöt av lugnet.
Jag hittade aldrig fram till dessa reservat men med tanke med vad man kan läsa om på internet så verkar holländarna satsa mycket pengar på sin "Skademinimeringspolitik".
http://sv.wikipedia.org/wiki/Skadereduktion
Skademinimeringen gäller väl främst narkomaner och handlar om att man faktiskt kan ge bort eller till en billig penning låta tunga narkomaner få sitt heroin, så att de slipper stjäla för att finansiera det missbruk som är ett faktum jorden över. Därmed inte sagt att det är bra med droger, men de finns där ändå hur mycket vi än moraliserar över det.
http://www.rnw.nl/english/article/free-heroin-brings-everyone-a-bit-Peace
Tyvärr är artikeln på engelska. Det den säger är b l a att narkomanerna i Ütrecht inte stjäl längre eftersom de får sin narkotika så gott som gratis och det skapar ett mer fridfullt samhälle. (Utgående från att de får behandlingshem om de vill sluta så ser jag det inte som en tragedi)
DEN SVENSKA MODELLEN:
http://www.nyteknik.se/nyheter/fordon_motor/jarnvag/article3343539.ece
Det visade sig nästan omöjligt att anlägga en järnväg mellan Trollhättan och Göteborg p g a kopparstölder till extremt höga kostnader. Jag frågade en kontakt som bodde på "Missbruksgatan" i en stad i närheten av spåret.
- Känner du till missbrukare som har stulit kablar från banan?
- Oh ja! De sitter hela dagarna och skalar kablarna rena från plats i lägenheterna. Det är liksom deras jobb.
- Okey, det var det väl det jag trodde.
Det stod i länk ovan att heroin till en narkoman i Holland kostade 17 000 Euro per år, men att det ändå blev en samhällsvinst p g a minskad kriminalitet. I den svenska tidningen stod det att det hittills hade kostat 30 miljoner kr att ersätta den stulna kopparn, men vad slutnotan skulle bli var inte klart.
Störningarna i samhället och kostnaderna för kopparstölder är enorma: järnvägar, transformatorer, kraftstationer, kyrktak, kyrkogårdar och andra ställen. Om man skulle räkna på vad all nolltolerans egentligen kostar Sverige så skulle vi inse att det är en modell vi inte har råd med!
http://www.aftonbladet.se/debatt/article16371971.ab
Jag vet inte hur narkomanen har det idag, som jag sökte tolvstegshem till. Det blev nej förstås, men jag hade tänkt överklaga beslutet. Dessvärre fick jag inte göra det förrän efter fyra månader: "Ärendet hålls öppet i fyra månader", sa de. Och så länge kunde jag inte hålla kontakten med den skygga killen.
Trots många års tungt missbruk så fick han Nej också till Subutex-programmet och hängav sig då åt alla typer av tunga droger och det liv, med bostad och tjej, som han hade försökt bygga upp under den stentuffa "Öppenvårds-tiden" krossades. Hade han fått Ja till Subutex så kunde han ha fått behålla det lilla liv han hade skapat - nu slogs det i stället sönder. Om samhället menade att han skulle klara sig utan droger så borde de i så fall ha bjudit på en längre tids behandling av den problematik som låg till grund för missbruket, men inte heller det fanns att få.
Jag har bara tårar inom mig när jag skriver detta och ser framför mig alla mina döda vänner, de som sökte hjälp hos en maktlös kyrka, som dessvärre inte kan bjuda på så mycket mer än mat. Jag orkade inte fortsätta slåss för de rättigheter som inte fanns att få.
Beträffande Holland och marijuanan så var det ingen av dem jag umgicks med som använde sig av den. En ung kille sa: "Man vill ju inte bli dum i huvudet!" Den fanns där och det var upp till var och en att använda eller inte under personligt ansvar. Som reumatiker skulle jag behöva den om min lever gav upp, eftersom detta smärtlindrande medel inte angriper levern, till skillnad från all annan medicin jag får, men antagligen får jag inte det.
När jag gick vilse i Vondelpark i Amsterdam funderade jag på om jag borde bli rädd. Det satt eller låg en massa människor på gräsmattorna, som rökte marijuana. Men så märkte jag hur lugna och passiva de var. En del låg i små kaninhögar ovanpå varandra och sov sött. Jag konstaterade att marijuanan verkade vara en snällare drog än alkoholen och att jag inte behövde vara rädd.
De åsikter Alexander Bard uttrycker här delar jag idag, p g a den erfarenhet jag nu har:
https://www.youtube.com/watch?v=xsdyqGOU4os
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar