SÖKANDET EFTER EN MENING

Jag har nu lagt ned många inlägg på att beskriva mina sjukdomar, när de kom, vari symtomen bestod och hur det påverkade mitt liv på ett negativt sätt. För det är ju svårt att förlora familj, arbeten, intressen och vänner därför att kroppen blir allt sjukare. De första inläggen jag skrev beskriver hur jag ansträngde mig för att lägga om kurs så att jag inte skulle köra på grund, men trots allt kunde jag inte besegra sjukdomar som till sin natur är degenerativa, d v s bryter ned kroppen.

 

Trots alla anpassningar av en allt mer smalhalsad gitarr med nedfilat stall och supermjuka strängar samt ny, anpassad spelteknik så kvarstod faktum att handlederna var bortopererade och har man ingen led så har man ingen led. Nya ackord, noterövergångar, diverse påhitt för att få det att låta bra ändå - det ägnade jag mig åt för att jag älskar musik. Jag pressade det hela så långt som man kan. Men idag kvarstår bara två fingrar på högerhanden. Det räcker väl till små spelningar eftersom jag har  ett plektrum som sitter på tummen och hoppar runt bland alla strängar, men det funkar inte på större scener. Min tröst är några gamla visdomsord från aboriginerna: "Den som en gång har sjungit en sång, som har gett tröst åt en människa som lyssnat, har inte levt sitt liv förgäves!" Jag tror mer på de orden än på att man måste vinna Melodifestivalen för att känna sig nöjd med sitt liv.

Trots allt, livet måste ha en mening även för den med en sjuk kropp?  För mig bestod den i att söka kontakt med en annan värld än den materiella – himmelriket inom mig. Det gällde ju först att upprätta en personlig kontakt och få känna sig älskad, sedan att på ett medvetet eller omedvetet sätt dela med sig till andra. Man behöver inte var guru för att hjälpa andra, bara ha ett öppet hjärta och agera utifrån det, inte något annat. Detta annat kan t ex vara att tvinga på andra människor sin egen ”sanning”, att på ett krystat sätt försöka få dem ”frälsta”. Det där kändes aldrig naturligt för mig. Det världen behöver är medmänsklighet, inte fanatiska galningar.

 Jag tror på reinkarnation p g a egen erfarenhet och grundar mycket av min tro på just detta, d v s jag är mystiker. Vi söker på djupet en egen länk till ”det”. Vi får därigenom våra egna upplevelser, tar intryck av olika religioner, men bara det vi kan införliva med vårt hjärtas sanning behåller vi. Mystiker från olika religioner står varandra nära eftersom de öser vatten ur samma källa. Sanningen är en, men religionerna många. Det kan inte finnas många sanningar. Men vi har alla sett och förstått något viktigt och därför kan man ju säga att vi har olika perspektiv på sanningen om livet. Det är inte okey att träta om vem som har rätt, eftersom vi är för små för att greppa detta med universums skapelse och intentionerna bakom. Det bästa är att bara leva med insikten att vi vet mycket litet, men att:

vi måste älska varandra över och bortom alla gränser för att skapa ett drägligt liv på jorden.

De flesta behöver en religion för att börja den inre resan. För mig måste det ju bli kristendomen eftersom jag lever i Sverige och det blev Pingstkyrkan för att jag hade släktingar där. Min egen familj var agnostisk/ateistisk.

 Eftersom jag enligt egna upplevelser var nunna i mitt senaste liv så drogs jag snabbt till kyrkorna och jag fördjupade mig i alla de bibelstudier som förekom i pingst på den tiden. En mängd bönemöten var det också. Man måste ha lång kjol, ingen makeup, inga smycken, hatt på huvudet, lämna mycket i kollekten och leva i celibat, om man inte blev gift. Så – med andra ord liknade min nya miljö det spanska kloster jag en gång hade levt i. Det kändes som hemma. Mina systrar och bröder gav mig mycket kärlek (så länge jag var renlärig!)

 Katolicismen och Pingstkyrkan har många gemensamma nämnare. De rymmer mystiken, undren, uppenbarelserna, profetia (synskhet), det ofattbara. Så det var rätt okey med andra ord. Fast problemet var att de inte hade några kloster utan jag måste leva med detta udda beteende ute i den vanliga världen, där ju folk trodde att man var galen. Onödig belastning. Jag fattade inte varför de inte hade några kloster att låsa in sig i så att man fick vara ifred och be, som vanligt?

 Som nunna hade jag studerat Bibeln noggrant och skrivit många skrifter, haft viss pondus. Men i pingst tyckte jag att kvinnan var lite väl mycket underordnad mannen. Pastor kunde man inte bli, men evangelist. De fick också predika lite, så det blev jag så småningom.

 Från första början hade jag svårt för detta med att ”bli frälst”. Jag fattade egentligen inte vad de menade eftersom innebörden är andens helande och det kan väl knappast hända på fem sekunder? Omvändelse fattade jag: att bestämma sig för vad man vill med sitt liv. Beslut om sådant måste ju göras. Gud eller Mammon? (Här är det världens framtid som står på spel - kortsiktig vinst eller miljötänkande) De talade om att det var härligt att bli frälst och det kunde det vara ibland, när kontakten med Gud hade förstärkts och jag kunde finna sätt att faktiskt kommunicera med honom. Jag skriver honom därför att "hen" låter konstigt. Skaparen är allt och innehåller förstås alla kön. Många ord för det ofattbara är förstås tänkbara…

I mitt tidigare liv handlade det mesta om att långsamt växa till i tron och att genom kärlek hjälpa andra att växa. Många nunnor och munkar genom tiderna har ju ägnat sig åt läkekonst genom att odla örter som de lärt sig det mesta om.

Att forcera fram andras frälsning var något konstigt som jag gradvis skakade av mig. Det var som att gå klädd i en rustning. Det var inte JAG.  Så jag måste fortsätta min inre resa för att ta reda på vem "jag" var/är. Den som har kommit fram till resans slut är förmodligen inte kvar på planeten. Den som kommit ända fram vet att vi alla är Ett. Jag slåss fortfarande mot de separatistiska tankar som de flesta kämpar med, de som skiljer oss från oss själva och varandra. Men jag tror att det är just därför vi nu och här är på jorden.

Det är trgiskt att de religioner som kan vara värdefulla redskap om man är mycket desorienterad i världen kan bli något som de mest extrema använder för att skilja oss åt. Kärlek är att uppleva total enhet och harmoni. Det vill och kan jag känna med andliga människor oavsett bakgrund.

Jag gillar låtarna till Lejonkungen; de är verkligen riktigt kloka!

 

 

 

 

 

DE HANDIKAPPADE HJÄLTARNA

Handikappade/sjuka människor kan bemötas av omgivningen med nedlåtande attityder, ifrågasättande mm negativa reaktioner.  Man får gärna vara sjuk men måste då alltid vara glad, arbeta heltid och helt enkelt vara – EN HJÄLTE!Den sjuke som inte arbetar har betraktats som bidragsfuskare.

 Många känner en hård press på sig, samtidigt som man kan ha svåra plågor att hantera. Kanske skaffar man sig en tidning som tar upp frågor som gäller den sjukdom man har. Själv har jag Reumatikerförbundets tidning. Det är mycket bra läsning där och även presentation av de senaste forskningsrönen, vilket i mitt fall innebar att jag kunde få tag på TNF-sprutorna innan regeringen stängde portarna några år – medicinen var för dyr. Alltså känner jag tacksamhet, men ändå…måste jag få kritiserar ett fenomen som förekommer i tidningen, säkert även i andra tidningar för sjuka samt i samhället för övrigt.

 Man brukar på första sidan ha ett foto på en ”Hjälte” och en artikel om hur denna person levt på ungefär som han inte var sjuk och kanske t o m uppnått höga positioner, blivit berömd och och rik. Tanken är väl att vi sjuka ska tänka: ”Kan han så kan jag! Allt är möjligt!” Men sedan läser jag att artikeln handlar om en idrottsman som ådragit sig en mängd skador, i vanlig ordning, och får inflammationer i dessa, dvs utvecklat artros. MEN även om han uppenbarligen bryter ned sig kropp och har ont så fortsätter han ändå uppåt på karriärstegen, där medaljerna hägrar.

 Jag lägger ned tidningen och tänker…jaha – han har levt ett liv som brutit ned kroppen för att "bli någon". Artros drabbar inte elitidrottare utan skäl – det är något man drar på sig själv, till skillnad från en rad reumatiska sjukdomar som man helt enkelt drabbas av utan att ha provocerat fram dem.

Så - vad handlar livet om? Att få hög status? Att se till att JAG tjänar mycket pengar ? Är detta det ideal människorna och även de sjuka ska sträva mot? Varför lever vi, vad är målet?

 För många sjuka är det en kamp att kunna gå några meter, ta sig ur sängen, kunna skära upp bröd, uthärda operationer med skov (flares). Dessa personer har inte en chans att ta guld i löpning. Ska de känna sig dåliga då? Vad får de värst drabbade ut av att jämföra sig med hjältarna? Jo, de känner sig mindre värda!

 Själv har jag blivit ”uppmuntrad” att bete mig som personer med juvenil artrit. Jag menar dem som varit sjuka som barn och därefter tillfrisknat, men blivit rullstolsbundna och funktionsnedsatta på olika sätt. Grejen de flesta inta fattar är att det är skillnad på en aktiv sjukdom och att ha oanvändbara ben. Jag säger inte att det är avundsvärt att vara handikappad utan aktiv sjuksaktivitet. Jag säger bara att det är helt olika tillstånd och att man inte kan jämföra sjukdomar som har helt olika förlopp.

 En psykolog jämförde mig med en man född utan armar och ben, som levde ett bra liv. Jag sa till henne att jag inte förstod varför hon jämförde mig med en sådan person, som ju inte var sjuk. Om man t ex har influensa och 42 graders feber, är sjuk, hur mycket får man DÅ uträttat? Psykolgen fattade absolut inte ett dugg av det jag sa.

 På senare tid har en av världen stora Hjältar kommit på fall.

 http://www.dn.se/nyheter/varlden/aklagaren-pistorius-skot-en-obevapnad-och-oskyldig-kvinna

 Vi vet inte ännu om Pistorius är skydig till mordet på flickvännen eller ej, men det kan vara så. Det vi vet är att han varit en vinnare både inom handikappidrotten och den vanliga idrotten, tack vare sina specialdesignade löpar-proteser. Han är alltså inte sjuk utan en person som lever utan underben. Dessa kan tydligen med fördel utbytas mot konstgjorda ben. Nå, jag förringar inte hans prestationer inom idrotten men denna väg ledde honom till rikedom och berömmelse. Han blev en slags Ikon: Om han kan, så kan jag. Pistorius var exemplet på att ”Anything is possible!” Bara man satsar allt så går det. ALLA handikapp (och sjukdomar?) kan övervinnas.

 Att övervinna = att tjäna pengar – så många att han var tvungen att låsa in sig i en ”Gated Community”, dvs ett bostadsområde för rika, som är omringat av höga murar eller staket samt bevakat av vakter. Hans rikedom stod i stark kontrast till alla de fattiga i Sydafrika, och därför måste han alltså ha larm och lås på allting samt leva i ständig rädsla, trots alla murar och trots att han dessutom var beväpnad. Om hans story skulle råka vara sann: att han sköt blint mot ev. inbrottstjuvar på toaletten eller om han mördade flickvännen, så är det hela i alla fall en tragedi.

 

Och den kanske vill säga oss att det vi bör satsa på att övervinna mer än något annat är: Rädslan. Rikedomen har alltid med sig sina särskilda fallgropar och den varar inte för evigt såsom kärleken gör.

 Det finns många anonyma vardagshjältar som trots sjukdom försöker ge något till omgivningen. Jag tänker på de utslitna vårdbiträden som utsatt sig för tunga lyft och artros för att hjälpa gamla eller svårt sjuka. Är inte DE värda en hjälte-artikel?

 

Svårt sjuka är enligt mig också här på jorden som en utmaning för omgivningen att visa omsorg, att utvecklas i medkänsla. Att ta emot hjälp kan vara en lektion för de sjuka, eftersom alla helst vill klara sig själva. En lektion i ödmjukhet. Det finns mycket att lära för den som drabbas av sjukdom.

 

Måste allt lidande utplånas och alla sjukdomar botas för att livet ska få en mening? Är vi bara här för att njuta? Eller är vi här för att lära genom de lidanden som ibland tycks oundvikliga? Om det är så jag tänker, om jag accepterar läget och utforskar lidandet, går på dess stigar genom okänd terräng, så kanske dessa stigar leder mig till insikter om Varat som jag annars inte skulle ha funnit.

 

Jag tycker att den här mannen har en syn på lidandet som överensstämmer med min.

 

 När Meningen träder fram ut meningslösheten blir världen Ny.

 

 

 

 

 Jag kan tänka mig att skriva en hel del om hur jag omvandlade mina lärdomar till medkänsla, som gjorde att jag kunde hjälpa människor som kört fast. Men det är svårt att skriva om sådant utan att uppfattas som skrytsam. Det jag vill med de berättelser som följer  framöver är inte att framhäva mig själv men att beskriva min resväg genom tårarnas dal, dem jag mötte där och upptäckten att jag inte hade lidit förgäves.

 

Innan jag mötte lidandet var jag bara en dömande kristen, så som många dessvärre blir. Men hur kan ett krossat människohjärta döma någon? Ur det krossade kärlet kan vår andes rikedom komma andra till del. Vi är alla inners inne kärlesfulla väsen. I tomheten kan vi upptäcka vilka vi egentligen ÄR.

SUICIDE - part 2

THIS POST IN WRITTEN IN ENGLISH IN A SWEDISH BLOGG. IN ORDER TO READ IT YOU MUST CLICK ON THE BUTTON "ORIGINAL LANGUAGE" AT THE TOP!


2.     Who has the responsibility for a suicide – only the individual or perhaps also the environment?

I have been reflecting over the big differences between different countries when it comes to this topic. It is hard to avoid the conclusion that suicide or not is dependent on the society you live in: norms, religion, poverty, climate and culture.

Japan has had an attitude to suicide that was positive once. I’m thinking about hara-kiri. This was done in order to die with some honour left, instead of going on as a looser. Some suicides were good or even the norm. That's perhaps not the situation today but still the young people feel a tremendous preassure to be high achievers and if they fail they might kill themselves.

So, the individual can not be the only one to blame if we have to blame all these people who choose to die. Rather the whole society has to take on some responsibility for this. In America most people have a gun. And how good is that if someone gets an impulse to kill himself? This method is very quick and effective. Perhaps this is part of the reason for the large number of suicides?
Social problems need to be solved before we can judge. 

How people who try to kill themselves are treated have a big importance. In Sweden I wrote how they get punished instead of helped. There is no mercy. Nobody ask you why you did it.
I have stopped looking for the Exit door now. Why? Well, one thing is that I’m getting sicker and older so things will take care of themselves eventually. When I’m threatened by severe illness I tend to struggle for my life. It’s when things get calmer but I’m just isolated and bored, that’s when the risk returns. 

However I’ve stopped taking overdoses. Why? Because I died, that’s why. It took a miracle to get the police to my apartment in spite of the hard work from internet-friends.  It took more than 8 hours.
The nurses in the ambulance and the doctors actually succeeded in getting me back to life. For some seconds they forced me up to the surface shouting: “Look at us!!!” (They couldn’t give me gastric lavage without active reflexes from the bowels and if not I would die) 

For a few seconds I saw a lot of people working hard to save my life, some sitting at computers watching what was happening within my body. They were so many and so hard working. When they could get some of all the pills up I heard them shouting for joy. I felt their genuine joy and love, how happy they were that they had saved my life. 

LOVE – it’s the key, the only way to make someone choose to stay on earth. I think about this event with big gratitude. I remember their love, and the enormous costs…just for me…and then I have to pay back by using my best days or moments by showing someone else love. That’s why we are here!

3.     In what extent are we allowed to play God and keep people who partly already are dead or in coma tied up to a machine that doesn’t allow their spirit to leave the body?

I think this question has to be lift up and discussed much more. If we are so afraid of death that we can’t let people die who are practically dead then we are going too far. Many treatments can actually be questioned. They can be extremely painful and go on and on for so long that the patient has no will left to go through all that pain just to lie in a bed. My sick mother kept her cancer secret in order to be able to come out of her hopeless situation. She was 85. Her old neighbour jumped from the balcony to come out of hers. If society want to prolong old people’s lives they also must give them an environment to live in that is worthy. Care homes for elderly are gradually taken away in Sweden.

 4.  Why should a person who is in deep suffering, without any hope whatsoever that things will change for the better, just remain in her suffering if there is an alternative? Does she have the right to end the suffering. If not – how come?

This question is really difficult. If we are not eternal it is just a question of showing consideration to people close to you, if there are any.

But if we are eternal it’s another story. Many of us believe that the meaning of life is to learn to love, to show love and – a bit wiser – go back to the source of Life. 

This is what a strong, spiritual experience outside my body taught me. I was in a state of love and peace outside my body listening to a strong voice that spoke to me about the meaning of my life.  Nowadays I believe there is a meaning in staying in pain and isolation. I believe in the Law of Dying. What I think about are the word of Jesus:

He said: "Unless a grain of wheat falls into the earth and dies, it remains only a single seed, but if it dies it bears abundant fruit."

The law of dying is symbolized by that seed lying helplessly in that dark and cold soil. If the seed had the capacity to worry as we humans have it would ask itself every day: "What's the meaning with me lying here, not seen by anybody, without any function, any progress, no life, dying alone?" But as far as I know they can't question life, just live it. And when it does, it dies and something starts growing towards the light. A force inside it makes it drill itself through the ground; it meets the light and develops into grain, into bread that reduces the hunger of the world!

We are that grain. So, no matter how meaningless a life might look – it isn’t! We are not here to be happy, but to give our lives to suffering humans around us.
I like the after life book “Embraced by the light” and the story Betty Eadie tells us fits rather well into my own encounters with the “other side”. I recommend the videos you can find about her in the You Tube! She warns us to commit suicide since that might lead us into darkness on the other side. 

Betty: “God judges according to the heart. He explained to me that people who commit suicide, or any other act that is horrid, are people who are dysfunctional; they have mutated -- their souls mutated somewhere along the line, perhaps even at birth, perhaps genetic problems. You know, we are not to judge, only He can judge. But that to condemn someone to hell is the greater sin, which is something we should never, ever do.”


Sometimes I can go out, like the other day. I knew I could not walk more than 800 meters, so I could not afford to choose the wrong path to a new acquaintance. I hoped I would find someone to ask along the way. Suddenly there was a small, child at my side. He looked at me with so much love and said: "Where are you going?" I answered: "To Pinestreet, but I don't know how to find it." "I live there. I WILL GO WITH YOU AND SHOW YOU THE WAY!"

This is how I survive: I just try to open up my heart for the guidance life wants to give the brokenhearted.

I WILL GO WITH YOU AND SHOW YOU THE WAY! 

SUICIDE - okey or not?

This post is written in English - in my Swedish blogg! So, in order to be able to read it you have to click on ORIGINAL LANGUAGE!

Otherwise this text will bli translated into some kind of uncomprehendable rubbish.

I’m now going to write two posts in English: 1. because the translation machine doesn’t work well enough
2. Because this topic is a very important and global one. I like to discuss taboos.  ALL kind of problems must be taken up into the light and discussed so that we can develop a higher consciousness about this social problem that is buried under layers and layers of fear, shame, guilt, hatred and condemnation. Some questions I ask myself are:

1.  Why are there so big differences between countries when it comes to this problem? Some countries have a very high suicide rate and some very low. Why?

 2.  Who has the responsibility for a suicide – only the individual or perhaps also the environment?

3.  In what extent are we allowed to play God and keep people who partly already are dead or in coma tied up to a machinse that doesn’t allow their spirit to leave the body?

 4.  Why should a person who is in deep suffering, without any hope whatsoever that things will change for the better, just remain in her suffering if there is an alternative? Does she have the right to end the suffering. If not – how come?

Let’s start with the first question. Some statistics are useful here since they make you think and perhaps find some answers. We can’t trust this figures too much, especially when it comes to dictatorships, but it’s better than nothing I think.

http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_suicide_rate

Let’s start with Sweden, since that’s where I live and was born. Sweden has the reputation among Americans to be the country where people love to take their own lives. Well, according to the statistics we are number 35 on the ranking list. The USA: nr 36, that is not much better, is it? Well, why are Swedes suicidal?

Many young people here don’t see any future. The unemployment rate is huge: 30 % among young people (up to 26). It is very common that young girls cut themselves with racer blades, burn themselves with cigarettes and take overdoses. So, what happens if they seek help for this?  They will be treated like criminals by the healthcare, told off and in different ways punished for it – locked up in a hospital or a prison for mentally ill criminals. But they will not get the change to talk things over with a shrink – unless they have rich parent who can pay for a private shrink.

60 % of singles older than 65 use pills and alcohol in order to survive their isolation. The children might live far away and here the families don’t take responsibility for each other more that in rare cases. No brother would pay the bills for his sick sister who has lost her sick leave because the government nowadays says that everybody is healthy enough to work again if they have been home during one year and a half. 

These new rules have lead to several suicides. In an English paper I read that a Swedish woman who killed herself when she lost her benefits must have done it for mental reasons since she had two grown up sons who could support her. They writer didn’t understand that a Swedish child would never support his old, sick mother. We are atheistic, individualist and everybody is left on her own.
Now that the welfare system we once had has fallen apart, people die because the culture is built on a socialistic basis and it will take decades for people to realize that the in common welfare is gone and that we now, within what’s left of the families, must take a responsibility similar to what existed a hundred years ago. The development here is similar to the one in Russia.

The cold climate makes it hard to get in contact with other people. Fellowship is usually built on activities of different kinds, which exclude people like me to take part of it. You can’t visit  a pub or a bar to have a chat with the locals. Pubs are often closed, except for the weekend, and if you are older that 40 they will laugh at you. The pubs are like brothels, where men go to find a one night stand. Real prostitution is forbidden. 
To find someone to talk to, in this not hospitable country, is hard. There are few natural venues.

At the top of the ranking list there are countries with little or no democracy, some also with cold climate, which in combination with poverty is a disaster. Warm weather promotes contact between people and it’s easier to survive.

The lowest suicide rate is on Haiti, from 2003. Did they have trust wordy statistics there? Well, before the earthquake I guess it was kind of a paradise to live there? Islands with sand beeches and palm trees – that’s for many of us just a dream. There are several sunny islands that show a low suicide rate. Perhaps they can live a more natural life than most of us? But as we know many of the islands are taken over by the see gradually, or earthquakes…

I lived in the Netherlands for a while, 8 years ago, when I was exhausted by my attempts to help homeless abusers that couldn’t get any real help from the community. I hade read about the Dutch methods to solve social problems. I needed a vacation from a country that suffers from severe denial when it comes to these matters. In NL (ranking 51) I spent a lot of time in the pubs talking to people who had normal problems, like with relationships for example. Those could come up at a few occasions but the Swedes constant complaining about society, politicians, the numerous immigrants, the fading away welfare and the terrible weather, I was delivered from.  I didn’t live in an atmosphere of constant bitterness and suppressed wrath there. Friendships and responsibility for friends and family was taken much more seriously there than I had seen in Sweden.

My new friends did drink some bears every day, but not so much that they got drunk. They made everyone relax and together we felt joyful because we had each other, a fellowship with low demands and higher acceptance than at home. We made jokes and laughed a lot. The local pub was always open and there was usually someone to talk to, which of course is a way to diminish the loneliness that often triggers suicide.

I do understand that the suicide rate is lower in Holland. Nobody has to fear an extremely painful and slow death, since persons who are so sick that there is nothing more to life that to wait for a painful death, have the right to Euthanasia. If this assisted “suicide” is included in the figures I don’t know.
Before my last “war” started – against cancer this time - I had emigration plans. I was reading about Malta. My joints need warmth. My soul needs company and in southern Europe people usually sit out in bars and talk half the night when it’s cooler. Warmth make people talk more and in Malta most people speak English. Dutch I couldn’t learn! In the ranking list I saw that the amount of suicides was four times lower that in Sweden!!!

SUICIDE AND RELIGION

Sweden is the most atheistic country in the world which of course promotes suicide. If you think the body AND the soul/spirit cease to exist it’s easier to kill yourself then if you are a Maltese Catholic that believes in heaven, purgatory and hell. “Where will I go if I do what the Bible forbids?” That is a thought that might stop many from doing it.

India, known for it’s extreme poverty is ranked 44, lower than many rich countries. Why?  Indians often believe in reincarnation and that the life I live right now determines what the next life will be like. So I’d better live for developing my spirituality, ability to love and to do what’s right. I don’t want to come back to a life that’s even worse than this, I want to go higher. Such thoughts also are preventive. 

Muslims I’m sure have the same fear for hell as Christians. But as we know they might blow themselves up in order to defeat the enemy and come to heaven that way. These teachings can be used by those who are looking for suitable, suicide bombers. That’s really tragic. I met one man from Tunisia that left for this reason, he wanted to avoid being killed this way. He was traumatised and later on he tried to commit suicide, but this dragged me, who was praying for him, into a miracle. My spirit somehow suddenly was with him in the waters where he was drowning and called out to God to save his life – and he did. My body was in my bed, awoken by all the splashing and gurgling sounds from the waters in the Mediterranean see, where he was.

More reflections (2-4) follow in the next post. If this was readable it’s nice if you write me and say so. Klick on “kommentarer”.

HEAVEN HELP ME!

Jag har i denna blogg fokuserat på en del fysiska sjukdomar jag har erfarenhet av och hoppats kunna delge både erfarenheter och behandlingstips. Huvudsyftet har nog varit att ge drabbade en känsla av att de inte är ensamma med sin vånda, att vi är fler som kämpar på.

Många kroniska smärtsjukdomar får psykosociala konsekvenser, som kan vara svåra, hur svåra beror ofta på hur robust eller skör man är själsligt sett och vilket stöd man har fått hemifrån. Om man som jag fötts med en skör konstnärssjäl och vuxit upp med två autistiska föräldrar som inte visste vad kärlek var eller hur de skulle kunna uttrycka den - då lyckas man sällan leva upp till idealet; Den handikappade hjälten, som alltid har ett stort leende på läpparna, blir den förste konsertpianisten utan fingrar och den förste som bestiger Mount Everest utan armar och ben.

Vi som inte är hjältar kan behöva stöd från en terapeut för att ta oss över alla hinder, men dessa är mest till för de rika - de som kan betala vad det verkligen kostar. Vi andra får nöja oss med piller, som man blir fet av. Dessa piller kan för vissa trigga självmordsförsök och alltså få motsatt effekt. Även om pillren kan ligga bakom ett impulsivt självskadebeteende så är det den lilla människan som får ta emot avskyn, föraktet, hatet och bestraffningarna från vården. För ja, det är så det går till. Många har ju gripits av fallet Nora - tjejen som försökte skada sig eller ta livet av sig på olika sätt. Det sista försöket gick ut på att kväva sig, vilket nästan lyckades, varför hon fick kontakt med en död kompis som vädjade till henne att ta hand om sitt liv och verkligen LEVA det fullt ut. Detta blev en vändpunkt för Nora, som därefter fick hjälp att börja leva igen. Den elaka psykiatern fick sparken, men det han sa: "det är ingen som tror på bearbetning av problemen längre" är fortfarande det som gäller inom psykiatrin. Deras grej är att låsa in dem som inte orkar leva mer i rymningssäkra anstalter. Bestraffning är "behandlingen". Jag vet - och därför har jag, liksom Nora fått hjälpen från annat håll - från Himmelen.

Vi är inte så ensamma som det kan verka. Det finns skyddsänglar, skyddsandar och avlidna vänner, som vakar över oss och griper in när vi är nära att dö innan det är planerat att vi ska lämna den här dimensionen, där vi har så mycket att lära oss. Jag har försökt många gånger, men hindrats av dessa varelser eller av Gud själv. Jag vet inte vad Rösten har för namn. Den presenterar sig sällan. Den bara undervisar eller varnar mig, kärleksfullt. Tilltalet är varmt och fullständigt utan dömande, det kommer från den himmelska världen och i denna sönderfallande värld tror jag bara att det är därifrån vi kan få den hjälp vi behöver.

Min uppväxt innebar god fysisk omvårdnad och emotionell katastrof. Aldrig ett uppmuntrande ord från min mamma. Den första avancerade teckningen var inte god nog. Den första sången på gitarren var inte god nog. Allt var otillräckligt. Jag var otillräcklig. Mamma  försökte stå ut med mig fram till tonåren då jag inte fick mens, pojkvän eller vänner. Det enda jag hade att visa upp var mina höga betyg. But that didn’t impress on her. (Tänkte på en låt här…) När jag gjorde revolution mot den andefattiga miljön därhemma och blev frireligiös så övergick ogillandet i hat.

Pappa var så svårt autistisk att han knappt var pratbar. Det var inte någon man diskuterade livet med. Det gällde bara att ligga lågt så att man inte råkade utlösa ännu ett förödande impulsgenombrott med hot om att han skulle döda oss alla. Att springa och gömma sig någonstans för att inte riskera att bli dödad ingick i rutinerna. Hans hot blev aldrig verklighet, men vad hände i barnets inre? Tillit till livet grundläggs inte på detta vis.

Så – kärlek var något jag fick söka på andra håll än hemma. Jag började med Naturen.

Som barn levde jag i min egen värld, i nuet, med naturen, utan tankar på de faror jag utsatte mig för. Jag var väl 10-12 år när mitt intresse för bergsklättring slagit rot.

- Det var en av många ggr jag klättrade i stadens högsta berg, men den här gången slant foten och jag och störtade ut för berget vid vars fot det låg en mängd sylvassa stenblock. Jag föll mot en säker död tills jag fångades upp av en liten dvärgbjörk, som envist försökte livnära sig på en smula jord i en av bergets sprickor. Den uppmanade att göra som den gjorde: håll fast vid livet!

Kläderna revs i småbitar, men kroppen var helt oskadd när jag omskakad knallade hemåt.

En annan gång hade jag fastnat på en mur, som stöttade upp berget mot vägen ovanför. Jag hade tagit mig till mitten av muren när jag plötsligt inte fann minsta lilla spricka att sticka in tårna i. Hettan från det varma berget, lukten av sten och murbruk, den blå himlen – allt etsades fast i minnet i den stund jag misstänkte var min sista. Men det var som om en osynlig hand hjälpte mig vidare på något obegripligt sätt.

Denna osynliga hand som bar mig, vinden, havet, bergen – det blev min Far, den far som ordlöst ständigt sa till mig:

Don't you worry, don't you worry, child, heaven's got a plan for you!

Under en resa med kyrkan till Holland hörde jag många predikningar som jag inte förstod något av, mer än just dessa ord: "God heeft een plan voor je leven!" = "Gud har en plan för ditt liv!" De etsades in i min själ. Jag visste att om jag inte vågade tro på detta skulle jag inte överleva.

Vid 35 års ålder hade jag p g a mina olika handikapp misslyckats med allt det där jag borde ha lyckats med: karriär, familj och självförverkligande. Då min mamma hade förbjudit mig att ägna mig åt musik och konst så hade hon inte förstått att det jag skulle ägna mig åt hade ju Himlen redan lagt ned i min själ och att göra ”något annat” än att leva ut det man är resulterar i kaos . Kaostillstånd kan leda till sjukdom och helt omedvetet bröt jag ned de händer jag inte fick spela piano och komponera musik med. När jag var vuxen nog att våga gå min egen väg var det för sent. Då jag var på väg upp som trubadur gick senorna i ena handen av – gång på gång. När jag börjat konstskola blev händerna förlamade var tredje dag av överansträngning. Trauma hade mig i sitt våld och jag drogs med av nedåtgående virvlarna i det farliga ångesthavet.
 

Runt 35 års ålder började det – självmordsförsöken. Det handlade om små överdoser jag förmodligen inte kunde ha dött av, men nog för att sätta mig i kontakt med mina skyddsandar.

Första gången jag gjorde det skrev jag böner om förlåtelse till allt och alla och sjöng psalmen: ”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel … gå vi till paradis med sång.”

Vaknade senare upp på ett sjukhus och insåg snart att de vitklädda omkring mig var människor och att jag var kvar på jorden. Gråtande drog jag radiokudden intill mitt öra för att fokusera på något annat än mina känslor av förtvivlan. Ut ur kudden strömmade vacker musik: ”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel…” !!! Jag kände mig plötsligt sedd och hörde en Röst som sa:

-        Jo, det är sant att himmelen är härlig, men det är här på jorden du ska vara nu – den är också vacker. Du har ännu inte lärt dig det du är här för att lära dig – dessutom behöver jag dig!”

Jag kände att upplevelsen var på riktigt, livet var viktigt och det fanns mycket jag skulle kunna göra med de små resurser jag trots allt hade. Så de närmaste veckorna höll jag upp dörren för många människor eller hjälpte till med småsaker, väl medveten om att jag kroppslös inte ha kunnat hjälpa de här människorna rent fysiskt. Jag njöt av att se deras glada leenden då de fick "a broken, but helping hand."

Men smärtans ögonblick var många. En kväll satt jag ock grät och sa till Jesus att jag ville vara där han var. Då såg jag en vision av ett stort kors, som jag drogs in i, samtidigt som det föll över mig. En röst sa:

-        Det är du!

-        Va? Nej, jag bad inte om ett kors. Jag bad om att få komma till himlen!

-        Nej, du bad om att få vara där jag är, och det är du – I LIDANDET.

Där sprack hela framgångs-teologin! Min upplevelse var så verklig. Den sa mig att ALLT lidande har en mening, allt, inklusive skilsmässor och nervsammanbrott. Den undervisning jag fått gick ut på att bara lidanden för Jesu skull räknades (vad nu det är?), inte de övriga. Enliga pingstkyrkan var sjukdom ett tecken på dålig tro, skilsmässa ett allvarligt brott och sex utanför äktenskapet en enkelbiljett till helvetet. Men Rösten sa något annat. Jag började utveckla en egen teologi där jag försökte acceptera Lidandet som någon som vill få mig att mogna som människa.

Jag gick vidare i livet och försökte transformera mitt lidande till sånger som jag sjöng för utsatta, gamla och döende människor. De var skrivna utifrån mitt nya perspektiv - långt ifrån de hurtfriska frikyrkosånger jag lärt som lovade omedelbar lycka för den som omvänder sig.  Jag märkte att jag fick vara ett redskap då jag gjorde sångval utifrån den inre rösten inför varje spelning, så att någon kände att just han eller hon var Sedd och älskad mitt i all sin trasighet. Mest tagen blev jag den gången en ung kille kom fram till mig och grät medan han försökte förklara vad som hänt inom honom när jag sjöng om den medlidande Guden som inte dömer någon och förstår vår svaghet. Jag blandade "andliga sånger" med en visa om den där mänskliga kärleken som lätt får hjärtan att brista. Det andliga bor i det mänskliga och det brustna - inte på annan planet!

Men trots allt fint som livet bjöd på så var de reumatiska skoven hänsynslösa och slog i mitten av 90-talet sönder det mesta av det jag mödosamt byggt upp: ett någorlunda normalt och tillfredsställande liv och jag måste hantera en andra skilsmässa samtidigt som jag var för sjuk för att sälja hus, packa ned och packa upp, klara två flyttningar på raken och se till att fixa upp livet för ett funktionshindrat barn. Allting brast och förnuftet försvann. Jag iscensatte ett allvarligt självmordsförsök. Men en ängel väckte mig i snön där jag höll på att frysa ihjäl, starkt neddrogad och sa:

-        Du är på väg att helt förlora medvetandet. Är det din verkliga mening av lämna jordelivet eller är det något mer du vill ha gjort?

-        Jo, jag vill ta hand om mitt barn – och skriva en bok, svarade jag telepatiskt.

Ängeln hjälpte mig att krypa hemåt, där polisen redan väntade på mig med sina hundar.

Den här gången blev jag inte tillsagd att jag måste stanna på jorden. I stället ställdes jag inför ett val. Himlen visste hur jag lidit och vad jag lärt och verkade ha förståelse för om jag ville få avsluta mitt liv vid denna tidpunkt. Rösten hade varit extremt neutral, vilket tyder på att det var en ängel. De har ju inte fri vilja som vi utan är mer tjänsteandar som är styrda att göra vad de ska av högre makt.

Det finns många fler exempel på kontakt med den andra sidan, som uppstått vid trafikolyckor, operationer mm. Allt får inte plats här. Får väl blogga vidare om det...

Jag kan tänka tillbaka på den sista incidenten och det som hände de närmaste åren; hur jag kom att göra en rad insatser för att hjälpa hemlösa med oskrivna diagnoser, utan rättigheter till stöd och hjälp utifrån sina särskilda behov. Mitt hem blev härbärge och jag diagnos-ställare/healer. Jag blev rebell och ledde en del uppror mot den sociala nedrustningen via massmedia. Jag slogs som en tiger för dem som inte hade en röst, en dator eller kraft att förändra sitt liv. Den jag slogs mest för var förstås min son, som fick yrkesutbildning utan gymnasium och körkort fast vi saknade pengar. Så – det var inte förgäves som änglarna förlängde mitt liv. Jag har försökt att visa min tacksamhet genom att ge kärlek till de gudomliga väsen jag kan se runt mig: människorna, främst de "små".

Meningen med att inte ge upp och syftet med att krossas, lystes upp för mig en dag då jag stod på gatan och lyssnade på en hemlös missbrukare, som jag inte hade kraft att hjälpa. Visste hur svårt det var.

-        Men du förstår mig ju! utropade han.

 

 Orden grep tag i mig. Jag hade alltså lärt mig något viktigt genom åren som gått (medkänsla) och kunde förmedla det utan ord. Så låt oss stanna kvar här – för varandra!

”Please hold on - there are so many things I want to say to you!” 

PS. Blev avbruten här av polisen som ville låna mina nycklar till diverse dörrar och garage. De letade efter en saknad person, någon som ev. kunde ha tagit sitt liv. Men när jag senare fick tillbaka nycklarna kunde de meddela att hon var vid liv. Vardagsarbete för svensk polis. Borde vi inte ändra på något i det här landet?

Vägar till HELANDE

Det har nu gått tre månader sedan helvetet brakade loss, några veckor efter det att jag opererat bort livmodertapp/livmoderhals. Jag blev sömnlös, termostaten slutade funka, vallningar är bara förnamnet, för varm, för kall, genomblöt av svett, andnöd. 4 timmars sömn var i stort sett det jag kunde få nattetid, så jag fick offra dagarna, ge upp allt socialt liv och invänta några timmars dagsömn.

Fönstren något öppna för det mesta, sänkte rumstemperaturen och blev allt sjukare i reumatism. Till sist var det molande värk dygnet runt. Även malande huvudvärk infann sig. Jag kunde inte gå, tänka, fokusera eller fungera på fyra timmars sömn.

En svensk vårdcentral är för mig sämre än en medicinman på Bali. Doktorn påstod att jag vaknade av panikångestattacker varje natt, månad efter månad. Wow! Har någon människa med SAD, mörkerdepression, någonsin gjort det? Vi sover nästan dygnet runt i slutet av vintern. Så har det sett ut i 15 år för mig, så varför skulle kroppen gå från 16 till 4 timmar strax efter en underlivsoperation? Var detta en logisk tankegång? NEJ! Har haft ca 5 ångestattacker under min livstid - och så plötsligt 90 stycken i rad - nattetid? Logiskt? Nej!

Bad läkaren om magnesiumtest eftersom jag ofta får magnesiumbrist i slutet av vintern - självkännedom. Hon sa förstås nej, men tog test ändå. Hon ringde härom dagen och sa att jag hade för lågt magnesium.
- Visst, sa jag. Det visste jag ju...så jag gick till Apoteket och köpte magnesium. Har ätit det rätt länge nu.
Hon blev väl lite paff. För henne spelar tydligen inte patientens egna erfarenheter någon roll? Är hennes roll att leka kung? Have fun! I don't care!

Levervärdet var inte det allra bästa. Ska testas om. Jag anade ju också detta så jag har slutat dricka alkohol. Jag drack måttligt så då går det ju att bara sluta. Mina mediciner belastar levern, men dem kan jag inte ta bort.

Nej, VC hade inte något annat att tillföra än det jag redan visste. Ja, och så fick de ju köra sitt race med att allting är psykiskt. Det gör ju allting så mycket lättare för dem. Ett bra och billigt skäl att sparka ut patienten. Utredningar kostar.

Det fysiska och psykiska sitter ihop, är inte skilda världar. Det är inte antingen eller. Stress i form av operationer som gör rejält ont är trauman som tillfogas kropp och själ. Kroppens minnesceller bevarar minnena av dessa trauman livet ut.

Kanske var det allting i kombination som gav mig dessa extrema menopausala problem?
 
De närmaste händelserna var:
1. Näthat - blev helt knäckt och lämnade ett forum, som har betytt mycket för mig.

2. IRL - besviken på en människa som verkade vilja bli min vän men hela tiden betedde sig oberäkneligt och dominant och jag blev ännu mera knäckt, eftersom jag behöver mänsklig kontakt.

3. Underlivsoperationen - för ont, borde haft narkos. Förutom vreden mot vården hade jag huvudvärk, värk och kramper i magen och värk i ryggen hela första veckan.

4. Stressen + borttagande av nedre delen av livmodern på en person som aldrig haft en naturlig menstruation, som haft och har underfunktion på hypofysen rubbade min hormonella balans och fick det endokrina systemet att svaja. I det endokrina systemet finns binjurar och binjurebark, stresskänsliga körtlar. De är relaterade till autoimmuna sjukdomar och hormonella problem. Allt är ett!

Talade med gynekologen idag. Jag märkte att hon var väldigt stressad så jag bad i stort bara om att få rätt till två hormonplåster i veckan i stället för ett? Sedan sa jag vilka svåra symtom jag hade. Hon vägrade koppla det till operationen och jag har inga förväntningar på svensk sjukvård, så jag var tacksam för två plåster. Hon fattade ju åtminstone att jag verkade ha problem relaterade till menopaus och att östrogen motverkar reumatism. Bingo! Det var ett par saker som hon höll med om och att jag behövde plåstren för förbättrad livskvalité.

VC sa bara: DU SKA INTE HA NÅGOT ÖSTROGEN! DU ÄR GAMMAL GAMMAL GAMMAL GAMMAL GAMMAL! Vad ville hon ha sagt med det??? Jag är inte ålderspensionär än.
Men jag såg väl sliten ut eftersom jag inte fick någon sömn.

Så gynekologen var betydligt mer förstående än VC-läkaren. Hon insåg att jag behöver östrogen. Själv anser jag att jag dessutom behöver Progesteron, såsom homeopaterna säger. Det hjälper kroppen att ta tillvara det lilla östrogen som finns i kroppen och liksom aktivera det. Sådan salva finns att köpa på nätet. Ska testa.

Det värsta tycks vara över nu. På två plåster (Estalis) samt Ingefärskapslar och ett luftigare rum kan jag numera komma upp i normal, sammanhängande sömn, om jag tar det lugnt på kvällen. Meditation är bäst, bättre än en öl!

Den första sammanhängande sömn-natten, utan uppvaknande, fick jag sedan jag hade varit i Sjukhuskyrkan och träffat en präst där, som jag känner rätt väl sedan jag medverkat med sång i en del gudstjänster. För honom berättade jag allt, även om min andnöd och dödsångest. När man inte får luft så känns det ju som om man ska dö. När hjärtat rusar känns det som hjärtsvikt. Och det är en inte så ovanlig biverkning till Enbrel, som jag tar. Det är så: jag är faktiskt dödlig.

Under min New-Age-period slutade jag tro på helvetet, men efter ett självmordsförsök som nästan ledde till döden så ändrade jag inställning till döden. Den fanns på riktigt. Den innebär skilsmässa från den jag älskar mest, min son. Innan man traskar in i det okända bör man bör vara beredd, ha förlåtit sig själv och andra.

Jag grät ut min dödsskräck i minst tio minuter - jag fick det! Jag kände mig trygg och vågade vara mig själv. Varje tår var som en helande droppe i kärlekens hav. Stresshormonerna flydde förskräckt undan och föll för varje minut allt djupare. Tårarna släckte helvetets lågor. Det som fick mig att våga gråta var prästens ord:

- Jodå, Gud förlåter ALLT!

Jag deltog i en liten mässa efteråt och ville helst tömma hela nattvardskalken, för så utsvulten var jag på förlåtelse. Jag menar inte att jag måste blidka en hämndlysten Gud utan att jag behövde hämta kraft i Urkällan för att kunna älska och förlåta mig själv och alla andra - ta emot och ge vidare.

Det svåraste av allt är, som många vet, konsten att förlåta sig själv.

Att leva med kroniska sjukdomar är inte acceptabelt idag. Psykiska problem väcker rädsla och förakt hos omvärlden. Skam, ja skam, är det vi sjuka svenskar av idag känner för det är skam, ja skam, som samhället häller över oss. De begraver oss i den såsom man begravde avrättade judar i massgravar en gång. Vi ska inte finnas. Det var därför jag behövde få höra orden: "Du är förlåten!" Och sedan höll jag fast vid det och gick med lättare steg och färre bördor vidare i livet. På natten sov jag djupt och gott omsvept av Kärleken. Jag mumlade: "Allt är väl, allt är väl" innan jag somnade. Och allting var väl. Universums starkaste helande kraft är KÄRLEKEN.

Jag behöver kvalificerad sjukvård (finns i England!), alternativmedicin men också kontakt med min inre källa av visdom. Den inre rösten kan vägleda mig, tala om för mig vad som är fel, ge mig en känsla som jag då måste följa för att hamna rätt. "Livet tar hand om Dig - om du låter det." (Tommy Nilsson sa detta under en spelning. Sanna ord!

YOU ARE LOVED!

KAMPEN FÖR EN DIAGNOS

Jag har befunnit mig i en svart brunn sedan slutet av oktober månad. Det var då det hände; Det nya sjukdomstillståndet slog till, som om jag inte hade nog?

Jag vaknade en timme efter insomnandet totalt genomblöt, med ett skenande hjärta och andnöd. Jag kastade upp fönstret och bytte kläder. Med stora tefatsögon låg jag sedan och stirrade ut i natten och undrade vad som hänt och när/om jag skulle kunna somna in igen?

Efter flera timmar somnade jag in ca tre timmar. Men fyra timmar räcker inte för en äldre, multisjuk person - långt därifrån. Så gick nätterna, vecka efter vecka medan jag grubblade, läste på nätet och funderade på vad som kunde ha hänt och vad jag skulle kunna ändra på...

En sak jag visste var fel med mitt beteende var att jag drack något på kvällarna, vin eller öl, för att gå ned i varv och övervinna mina insomningsproblem - men tänk om de bara förvärrades? Jag visste att själva sömnen, sömnkvalitén försämras om man dricker mycket, men om man dricker måttligt?
Jag blev förstås tvungen att sluta dricka, eller rättare sagt; Jag trappade ned till en folköl under kvällstid. En liten förbättring inträdde. Eftersom ingen av mina mediciner bör kombineras med alkohol är ju målet 0.

För övrigt följde jag upp alla mina egna hypoteser på internet. Jag läste allt om skvalen i svininfluensasprutan och de autoimmuna sjukdomar som kan uppstå, t ex Kroniskt trötthetssyndrom, ME. Då får man sömnproblem och svettningar och svaga muskler, b l a hjärtmuskulatur. Japp, det var ju möjligt. Det där med narkolepsin fick jag börja släppa taget om, även om sömnen minskat en del efter sprutan. Jag har nämligen inte de där dagliga muskelkollapserna som man då ska ha.

Jag kollade upp kvicksilver-konsekvenserna eftersom tiomersal i sprutan = kvicksilver. Fann att symptomen var så många att de knappt gick att fånga in. Jag gick i träskmarker. Visst är jag kvicksilverförgiftad men har tagit bort 90 % av mitt amalgam, så - vad mer kan jag göra? Jag är inte miljonär.

Jag läste också om menopausala problem - alltså svettningar och sömnstörningar som kan drabba långt efter klimakteriet. Min termostat står och svajar dygnet runt och tempen ligger mellan 37.0 och 38 grader under dygnet. Tidigare mellan 36.6 och 37. Jag opererade bort livmoderhalsen tre veckor innan mitt nya helvete brakade loss. Östrogenfall? Sköterskan på Gyn sa Nej! Varken livmoder eller äggstockar är borta än. Nej, jag vet - men man har nafsat livmodern i kanterna, tagit bort några centimeter av mitt underliv, hela livmodertappen - kan inte det leda till reaktioner från kroppen?

Första veckan efter den ovanligt omfattande koniseringen (den andra) hade jag värk i magen, i ryggen och i HUVUDET! Jag brukar aldrig ha huvudvärk. Denna huvudvärk har återkommit då och då, vilket osökt får mina tankar att vandra till den hypofys jag har, som inte funkade när jag var ung, så att jag aldrig fick tillräckligt med östrogen för en riktig menstruation. (Amenorré) utredningen visade att det var fel på hypofysen. Senare kunde jag via lågdos p-piller få ägglossningar, men när pillren togs bort då stod jag ju där igen, med min rubbade hypofys. För den som har så lite östrogen som jag kanske ingreppen kan leda till obalans i det endokrina systemet? Jag är ju inte som andra. I'm not mainstream, men det är ju så som stafettläkare på vårdcentralen behandlar mig, eller så behandlar de mig inte alls. Drömmen om ännu en endokrin utredning kommer nog aldrig att beviljas. Den är till för de rika har jag märkt. Sverige har EU:s mest ojämlika sjukvård.

Jag har ätit tonvis med gifter av olika slag, värktabletter och sömntabletter under mina 38 år med svår reumatism. Någon gång borde kroppen vara så förgiftad att den ger upp? Och vad ger upp om inte hjärtat eller hjärtmuskulaturen, som försvagas och kanske inte orkar driva runt blodet, som ska syresätta kroppen? Har jag börjat få andingsuppehåll när jag sover djupt? Är det kroppen som väcker mig efter fyra timmar för att säga:

"Hallå, meddelande från det autonoma nervsystemet; Tyvärr är vi så trötta på att sköta allt medan du bara sover djupt. Från och med nu får du allt hjälpa till! Gå till uteplatsdörren och vädra dig, dra in några djupa andetag, hoppa runt en stund och få blodet att pulsera. Sedan kan du ev. få sova några timmar igen, men räkna inte för mycket med oss!"

Jag är så trött på att gissa, men vem skulle hjälpa mig? VC? När hjälpte de någon senast? Brutet ben och ev. lunginflammation eller urinvägsinfektion kan de klara av, men mer komplexa problem, som mitt, behövs det en dr House eller ett gäng från Cityakuten att lösa!

Jag kom till VC efter lång väntan och det gick lika dåligt som jag väntat mig. Läkaren fixerade sig vid orden "Generaliserat ångestsyndrom" i datorn och struntade i resten och därför blev hypotesen den att jag fr o m oktober vaknar varenda natt väckt av en ångestattack UTAN HYPERVENTILATION! Fuck! Jag visste det... "Psykiskt sjuka kan inte få somatisk vård." Det kan man läsa massor om på nätet. Ja, jag känner ångest av och till p g a min taskiga situation men har ändå inte haft mer än ca 5 ångestattacker i hela mitt liv - så 90 på tre månader låter minst sagt märkligt. Desssutom sa hon att jag var så otroligt gammal (60) så jag skulle inte ha något östrogen över huvud taget, vilket ju är en lögn. Något ska jag ännu ha och för lite är inte bra.

Så, jag fortsätter med min hemmahealing och testar mig fram. Har bytt till ett något större rum, med mera luft i. Har tagit fler östrogenplåster än jag får. Detta har förbättrat situationen så att jag kan räkna med 5 + 3-4 timmar, i två skift alltså (inte bra!). Sparar en lugnande tablett för om-somningen.
I detta andra rum står min gamla synth, som jag nästan aldrig spelar på, då högerhanden förlamats allt mer. Jag kan nu inte låta bli att fingra lite på den innan jag ska sova. Väljer stråkar och panflöjt samt ord som: ljus, evig kärlek, hopp, allt är väl, jag vilar, vilar, vilar... Dvs. jag mediterar till egen meditationsmusik för att det är lättare så. Har alltid sjungit sånger till en högre Makt och nu fortsätter jag med det eftersom jag inte har något val. Ingen människa kan ju hjälpa mig, då finns det bara Gud att hoppas på. (Det allmedvetna som kontaktas via det undermedvetna, t ex meditation) Hen har hjälpt mig så otroligt många gånger förr, så jag vill inte släppa taget nu när jag närmar mig Övergången till resten av mitt liv.

Ett hjärta orkar inte hur mycket smärta som helst. En kropp orkar inte hur mycket medicin som helst, varken de giftiga som håller tillbaks den autoimmuna sjukdomen eller värktabletterna.

När jag träffar min reumatolog om en månad ska jag fråga om jag skulle kunna få låna hem en syrgasapparat?
Jag ska inte dra alla mina hypoteser men bara rakt av säga: "Kära doktorn, jag orkar inte andas mer!!!"

 Tyvärr, men det är bara så. Är det kanske Döden himself som knackar på? Jag kan förstås sätta ut alla mediciner men då dör jag. TNF-sprutorna jag tar kan ge hjärtsvikt...Var tredje svensk dör av biverkningar. Något ska man ju dö av och detta tycks vara det moderna sättet att dö.

DÖDEN är inte något man talar om, men vi vet ju alla att vi är dödliga - så varför inte tala om det? Den försvinner inte bara för att vi inte talar om den. Jag vill göra den till en naturlig del av mitt liv: En väg som leder mig vidare till sådant som gagnar min andes eviga utveckling, från knopp till utslagen ros. Utslagen är jag redan - nu väntar jag bara på att bli en ROS.


THE SOUL AFRAID OF DYING NEVER LEARNS TO LIVE!